Hallon!
Clos Bernarde 2005
Svara
Månadsarkiv: januari 2010
Fokus hyllar Wickberg
I årets första nummer hyllar nyhetsmagasinet Fokus hockeyspelaren Håkan Wickberg.
Mycket intressant om Prix d´Amerique
För snart ett år sedan var jag och tittade på 2009 års Prix d´Amerique i Paris. Det som imponerade mest på mig den dagen var en häst som inte gick i storloppet, nämligen fyraåringen Ready Cash. Jag var till och med så till mig att jag meddelade vänner som inte brydde sig, att Ready Cash är tillräckligt bra för att vinna Prix d´Amerique 2010. Visst, han är för ung och oerfaren för att ha en chans mot äldre, formtoppade monster som Meaulnes du Corta , men jag tror fortsatt på Ready Cash. Det som talar mot honom är att han verkar ha fått den pinsamt ojämne kusken Jos Veerbeck i sulkyn, varför risken är stor att hästen blir bortkörd. Med rätt lopp vinner han, det tror jag fortfarande. Någon som bryr sig?
Inlägg med jetlag nu inlagt
Barolo, Heitz, Serene & Lafite
Var som vanligt på Barolo i samband med mitt Seattle-besök, i väntan på avfärd till ökenlandskapet runt Red Mountain, på andra sidan Cascades, tre timmars bilfärd ostsydost om Seattle. Nyss nämnda stad har alltid varit trevlig, men sedan jag 1997 kom hit första gången har en fantastisk utveckling skett. Idag formligen kryllar det av bra krogar och vinbarer. Barolo är ett av de här ställena. Waterfront och nyöppnade Mistral är ytterligare två bra tips i staden.
Inledde med ett besök på The Waterfront, där blandade ostron stod på programmet. Världens största ostronbankar återfinns i sundet utanför Seattle så det är ingen tillfällighet att man äter bra ostron här. Waterfront är en av ytterst få ostronkrogar i världen (kanske den enda) som är så sofistikerad att den har grön Chartreuse V.E.P i sitt sortiment. Bara en sådan sak. (Jodå, de har Lillet också)
Från The Waterfront styrde vi kosan till Barolo, där flera av vännerna i Seattle dök upp. Mycket bilprat (de är upprörda över att Brawn blir Mercedes, men det var det ju redan i stort sett) och vin, förstås. Egentligen var nog en 86 Lafite Rothschild bästa vinet, men det var så tillvida korkdefekt att det inte är lätt att veta – dock föreföll det mycket spänstigt och Lafitigt god, där bakom korkångorna. 89 Mouton Rothschild var nog som den borde vara, men ändå inte riktigt bra. Tillfällig svacka i bästa fall. Cayus Syrah både doftar och smakar lite Grenache och är bättre är Cayus dyrvin Crazy Frog, som i sig också är bra, inte för mycket power och vinmakaren lyckas ta vara på sitt klimatområdes svalare fördelar. Sist men inte minst Hedges nya projekt: Syrah-vingården Les Gosses (på Red Mountain), ett vin gjort på ettåriga (!) stockar och riktigt hyggligt i både struktur och smak. Vi ser med tillförsikt tiden an avseende Les Gosses (eller Descendents Lesnågonting Dupont, som det ska heta, uppkallat efter Ann-Marie Hedges franska förfäder).
Mistral slutligen, öppnade bara för några veckor sedan, ligger också på Westlake, en vinspott från Barolo. Trevligt, modernt designat. Subtil, god och välkomponerad mat. Bäst av allt: jag som är ett rejält stolpskott när det kommer till att pricka viner i blindprovningar satte faktiskt 06 Domaine Serene Evenstadt. Lätt som en plätt. Och en riktigt bra Pinot från Oregon. Vid sidan om det bl a en Heitz Cellars från 1985 (Anniversary Edition) med en massa acetaldehyd, men visst, det är ett kul vin på sitt vis, men för min del bara när jag vet vad det är så jag vet att jag ska låta impad.
Herr Svinclöövfs fenomenala fusionslära
Någon gång på 90-talet fick jag betalt för att skriva en artikel om franska restaurangtrender. Visst sprang jag mycket på finrestauranger, men egentligen visste jag ingenting om matlagning, annat än att tortellini med fördel levereras i påsar om 500 g. För att klara uppdraget tog jag därför med mig en kunnig kock och gick till Jacques Chibois då nyöppnade ställe utanför Grasse och så fick jag lära mig allt om det då nya som cross over och fusionskök.
Ett namn som ständigt nämndes var Charlie Trotter. Även om jag falskeligen uppskattande och chimärt insiktsfullt skrev om karln i min artikel, tog jag honom inte på allvar: en amerikan som byggde på höjden och rörde ihop saker och ting. Dessutom, om han haft ett svenskt namn hade han hetat antingen Kalle Travare eller möjligen Carl Svinclöövf. En sådan person kan man inte ta på allvar.
Nu har jag så äntligen varit på hans restaurang, som sedan drygt 20 år återfinns på en inte alltför fashionabel adress i Chicago (han har sedan ett år också en krog i Las Vegas). Som tur är, är jag inte en kock. I så fall hade jag kunnat få komplex för mindre. Allt det här med att röra ihop saker och att få dem att tillsammans bli ett nummer större än sin summa, sitter som smäck här. Inte ett enda stolpskott och allt har sin plats i helheten. Där andra alltför ofta låter såväl desperation som pretention lysa igenom i skapelser som är mer kluriga i kreatörens huvud än goda i gästens mun, lyser Svinclöövfen med exakt precision och lika kravlösa som subtila och framförallt goda rätter.
Vid sidan om den stora matupplevelsen i sig – långt från de asieninspirerade hamburgertallrikar jag en gång i tiden trodde att Trotter travade på höjden – finns en utmärkt vinlista. Nio av tio restaurangers vinpaket är misslyckade och sällan en förlängning på smakupplevelsen. Icke så hos Grisfoten. I grunden halvtaskiga viner kommer ut som prickar över i:et och en skogstokig produkt från Nicolas Joly visar sig inte bara fungera ihop med en subtil anrättning, den är till och med kapabel att ta anrättningen en våning till.
Som om ovanstående inte var nog ingår Lillet i krogens dryckesutbud.
Låter jag löjligt impad? Det är jag. Oerhört impad.
Åk till Chicago och ät hos Charlie Trotter. Är ni ute i god tid kan ni försöka få The Kitchen Table. Jag avskyr sådant eftersom man då måste sitta och se beundrande och nöjd ut hela tiden samt svara när folk titt som tätt tilltalar en, men ni som inte är lika trubbiga som människotyper ska absolut prova det bordet – när jag fick en guidad tur i Svinclöövfens förvånansvärt lilla och överbefolkade kök satt där fyra upprymda människor och tyckte livet var extra toppen därför att de satt vid ett trångt bort i kökets os.
Sweet Home Chicago
Det är inte för inte som Chicago kallas The Windy Town. Som det blåser här. Och så ligger det Starbuck´s i var och vartannat gathörn.
Chicago cliffhanger
Det sämsta med tidiga morgonflighter är att de avgår tidigt på morgonen. Det kan tyckas ligga i sakens natur, men det göre inte saken bättre. Hursomhelst framme i Chicago nu där jag mellanlandar och äter på Charlie Trotter´s. Mer om detta i ett kommande, jättespännande inlägg.
Pesticider i vin
Sprutar bäst som sprutar minst. Här en artikel jag skrev förra året. Det begränsade utrymmet för artikeln föranledde en läsare att höra av sig om sådant han tyckte var oklart, efter artikeln följer hans frågor och mina svar, vilket gör texten mer komplett.
Tom Hedges & Jancis Robinson
Fick nyss ett mail från Tom Hedges på Hedges Family Estate, som jag är konsulterande vinmakare hos sedan 2001. Det här är en firma som, sedan sonen Christopher tog över marknadspinnen, inte skickar in viner för bedömningar. Chris tycker fritt översatt att poängbedömning av vin är crap . Trots detta gällde Toms mail en poängbedömning – dock gjord av en recensent som köpt in vinerna hon provade och i sådana fall kan, förstås, även Hedges förekomma.
Det är Jancis Robinson som provat igenom vinerna i Washington State och hon rankar några riktigt bra, t o m så högt som 17,5 p (av 20) – en poäng hon sällan ger, vilket ni som följer henne vet. Ett av de ytterst få vinerna som fick just 17,5 var från Hedges. Så här skrev Jancis:
”Hedges Family Merlot/Cabernet 2006 Red Mountain 17.5 Drink 2007-12 ?Very dark. Attractive evolution. Still marked tannins, but a good, vital expression. Complete wine – nice stuff! Complex and well balanced.”
Kul, särskilt med tanke på att det här är gårdens andravin och att 2006 är första året Tom & co gick med på att skörda i flera omgångar, vilket lett till ökad komplexitet och ett mer livfullt vin. Nu hoppas jag att Jancis Robinson vid tillfälle också provar någon av våra Single Vineyards, som toppvinerna heter (ren Syrah, Cab, Merlot eller i förekommande fall Petit Verdot och Malbec). Hedges Syrah 06 hamnade f ö på nionde plats när Allt om Vin för något år sedan provade sig igenom världens bästa Syrah-vinerna.
Sist men inte minst så bär det på lördag av till Washington State, där jag ska gå igenom Hedges skörderesultat från 2009. Ser fram emot det, inte minst som jag vet att Tom är på gott humör nu.
Gustibus Finglögg 2.0
Vill man bli något i vinvärlden gäller det att tala sist (såvida man inte sett etiketten), att ljuga och att berätta om viner som ingen annan kommer att kunna prova. Gustibus Finglögg 2.0 görs i blott 50 exemplar om 50 cl och jag har fått nummer 35.
Om man tänker sig att varje flaska provas av tre personer kommer som mest 150 personer att prova den här produkten. Om man som jag dricker allt själv blir det färre än 150 personer. Det tycker jag räcker för att kvala in som en unik skrytprodukt. (Om övriga utvalda också inser att vår unicitet ökar om de inte låter andra smaka, kan det hända att blott 50 personer i hela världen får prova den här glöggen)
Hur den var? Tja, herrarna på Gustibus gör som Peter Thustrup och samlar under året ihop slattarna av riktigt bra viner, som de sedan förbättrar med diverse kryddor och sprit. Klart det blir bra. Och framförallt unikt.
Eftersom jag sett etiketten på den här unika glöggen och redan ljugit om att jag drack den själv, kan jag avslöja att det blir lite mer sanning om jag säger att jag lät ytterligare en person prova dryckjomen. Han är dock fransman, varför det inte riktigt räknas. Dessutom fick han skriva på ett NDA så han kommer aldrig att kunna berätta om upplevelsen.
Hursomhelst så tyckte fransosen att det doftade ”pain d´épice”, en fransk slags kryddkaka som doftar och smakar pomerans m m, så han var inte helt fel på det. Jag hittade tydlig pomerans både i vätskan och på etiketten. Dessutom kom såväl kanel som kaffe fram när man provade glöggen varm (och tittade närmare på etiketten). Sötman var lite hög när drycken serverades kall i vinglas, men satt som pricken över i när värmen kom till. Saffran inköpt på marknaden i Jerez (kändes tydligt att den var), grön kardemumma m m skänkte den komplexitet som den här produkten behövde för att för alltid ta plats i Glöggens Hall of Fame.
Bäst av allt: när glöggen svalnade och provades i s k fisljummet tillstånd, stod även tanninerna ut och det indikerar om inte annat att man här använt mycket bättre vin än i de glöggar som vanliga människor dricker.