Som vinifierat tidigare meddelat, pågår i Thorslundskaggesregi ett omfattande arbete med att profilera svensk ek – till nytta för, om inte andra, svenska vin- och sprittillverkare. Var häromveckan i Grythyttan, där

Johan Thorslund, tunnbindare

proverna lagras hos Per Fritzell, och provade de 20 vinfaten. Prickade blint in 17 av dem och vad de tre kvarvarande beträffar så var de, uppenbart och lätt urskiljbart, för låga i det fria svavlet, varför ”off-flavours” tog överhanden och dolde vinets egentliga egenskaper. Detta berättar jag framförallt för att det är bra för mitt ego – de andra hade, vardera, tre-fyra rätt – men också därför att det har en pedagogisk poäng. Det bevisar nämligen, att svensk ek har egen karaktäristika och inte nog med det; man kan rent av skilja på svenska ekfat av olika rostningsgrad. Och det är precis vad vi vinmakare vill ha: distinkta karaktärer på våra ekfat. Det känns, förstås, oerhört bra att berätta om de övrigas tillkortakommanden i provningen, men även det har sin pedagogiska poäng: det bevisar att för den otränade – läs den som inte är aktiv vinmakare och provar fat dagarna i ända, året runt – är det hart när omöjligt att skilja svensk ek från fransk – eken de mestadels prickade var den mellan- respektive hårdrostade amerikanska, som är mycket speciell – och det är väl ett kvalitetsbetyg gott som något för svensk ek?