Även om det hjälper, behöver man inte vara grumpy för att reta ihjäl sig på alla dessa, måste vi utgå från, självupptagna och världsfrånvända män, alltid män, som går omkring och visslar på allmän plats, som vore det en mänsklig rättighet att störa den allmänna ordningen meddels disharmoniskt, repetitivt, ofta skenbart muntert, oljud. vinifierat kräver omedelbart förbud mot detta ofog.
På en av de många vingårdar som vi domare fick besöka under Michelangelo-veckan, kom samtalet in på läget för vinproducenterna runt Stellenbosch. Inte alltid så kul just nu, förstod vi. Ett par inhemska grossister har på senare tid kursat och, ordagrant, menade producenten att man nu tvingades gå från ekfat till stavar och chips för att kunna möta de låga priser inköparna i Storbritannien och… Sverige, erbjuder. ”De stora druvköparna är medvetna om att vi befinner oss i ett pressat ekonomiskt läge och erbjuder därför ofta priser under tillverkningskostnaden så något måste vi hitta på.” Att detta också innebär högre skördeuttag och mindre omsorg i både vingården och – källaren, och om miljön och personalen, lyser, mellan raderna, tydligt igenom. Den vakne konsumenten har redan dragit slutsatsen att man inte ska köpa billiga Sydafrikanska, eller för den delen inte heller andra billiga, viner. Handla dyrt och klokt, det är ett enkelt och njutbart sätt att göra nytta i världen.
Som avslutning på den veckolånga vintävlingen passade vi domare på att kasta
medhavda viner på varandra. Följande buteljer provades: Wallin 2008 (medhavt vin från Provence, första årgången av blend-versionen av Wallin rouge, av falsk blygsamhet vill jag inte kommentera det, men alla andra tyckte det var superbra…); Ktma Argyro 2011 (grekiskt, småblygt, rent och lätt spritzigt vitvin, som bör fungera utmärkt till grekisk mat), Sancerre Jadis (Henri Bourgeois) 2002 (druvtypiskt på alla sätt och vis, stort vin, bra, mjukt och runt nu, mycket bra); Åhus Solaris 2010 (frisk, ren, blyg doft, viss frukt, mognad, hybridkaraktär i smaken men ändå rund i avslutningen); Boloun Ryzlink (Laski Riesling från Tjeckien) 2010 (frisk, ren, viss druvkaraktär, frukt, halvtorrt, bra); Amavi Collection (Walla Walla) 2008 (typisk Walla Walla – stil, stor, fruktig, lätt laktisk doft, mycket frukt, saknar lite syra); Andrew Will ”Two Blondes Vineyard” (Washington State) 2007 (stor, ursprungstypisk doft, integrerad ek och frukt,
saknar lite frukt som balans mot eken i smaken, men bra); Clos Dière ”Cuvée I” (Côtes-de-Provence) 2000 (mycket komplext och bra, ja, vaddå? skulle jag ta med skräpviner? börjar visa mognad, men har många år kvar i källaren för den som så önskar); Ridge California Mazzoni Home Ranch 2003 (Zin, Carignan och Petit verdot som uppvisar en stor, fruktig doft med inslag av russin och fruktsötma från övermogen frukt, noterbart är att flaskan var behäftad med en liten släng av kork annan än
TCA, som knappast hjälpte till); Morrow Valley ”Madeleine Angevine” 2007 (walesiskt hybridvin med en ren och liten doft, liten sötma); Pullus ”Ranski Riesling” TBA 2008 (sött och gott från Slovenien, stor doft, honung, persiska, mango, koncentrerat, sött, mycket bra); Montelle ”Norton” 2009 (hybridvin från Missouri, stor svartvinbärsdoft, mint, lite trögflytande, riktigt bra smak för att vara en blå hybrid); Anima Libera ”Vigna Favassa” Etna Rosso 2010 (ganska ljus färg, körsbär och körsbärskärnor, rent, klassiskt italienskt vin i distinkt stil, ganska strävt, lång och ren eftersmak med ren bitterhet, snyggt vinmakeri av Emiliano Falsini, cool); Abadía Retuerta ”Sago Garduña” Syrah 2009 (powervin från Spanien, tät färg, stor doft och smak där ek och frukt slåss om utrymmet på powervinets vis, disciplinerat och snyggt, saknar lite syra, lång eftersmak, bra gjort i sin stil); Augusta Winery ”Vignolle” 2010 (Missouri-vin på gammal, fransk hybrid, blygt, hygglig frukt med inslag av jordgubbe, tydligt hybridavtryck i smaken som är en aning robust men också nyanserad, lite grovhuggen hybrid-syra, fruktig ren
eftersmak med tropisk frukt); Kasugayama (sake från Musashino Shuzo – mycket bra!); Simonsig ”Redhill Pinotage” 2004 (stor, fruktig doft, varmt klimatavtryck i såväl doft som smak, välgjort i sin stil); Ayres ”Pinot Noir” 2006 (PN från Oregon, som behövde tid i glaset för att komma till sin rätt och som sedan tappade av väl snabbt, annars trevlig frukt och väl integrerad ek); Clos Henri ”Sauvignon Blanc” 2011 (Bourgeois´vin från Nya Zeeland, stor doft, sparris, nässlor, ungt, friskt, rent, mycket bra); Interkardinal Solaris 2010 (mer svenskt vin, lite blyg doft och smak med hygglig frukt, inslag av ostbågar och begynnande mognad, rent och snyggt); Glyndwr 2010 (dessvärre, eller inte, korkdefekt hybridvin från Wales på Rondo, Regent och Triumph d´Alsace).
vinifierat tackar Christer von der Burg, vinodlare i Mendoza, för tipset på följande BBC-klipp, som var vinnörd bör se, samt alla ni som uppskattar filmklipp där de ovana huvudrollsinnehavarna lurats att bära attribut, i det här fallet en lustig huvudbonad som måste antas vara ”autentisk”, som bekräftar tittarens omedvetna, eller, i förekommande fall, medvetna, förväntningar på hur X bör se ut.
Domaine Chrstiane Rabiega blanc 1987 (Provence, Frankrike), Ugni blanc och lite Clairette, lång lagring på jästfällningen: Vacker, gyllengul färg, ganska stor, mogen doft med inslag av ostbågar, honung och gula äpplen, medelfylligt, rent, väl moget men fortsatt intakt i smaken, lång, ren eftersmak, saknar syra för att vara riktigt bra, men oj, det
överraskar. Sariza 2004 (Plovdiv, Bulgarien), 80 % Rubin och 20 % Cabernet sauvignon, lagrat i franska, amerikanska och bulgariska ekfat, källarprov före slutbehandling och tappning, har lagrats i rumstemperatur sedan 2006: tegelkantat, ganska stor, mogen doft med hygglig komplexitet, inslag av rostad ek, vanilj och frukt och bär i en mix av mörka och röda bär, medelfylligt, lång, ren eftersmak, saknar lite syra och är på fenoliskt ej mogen Rubins typiska vis grovhugget, annars ursprungstypiskt och ganska okej, bättre än förväntat. Queen.
I samband med årets Michelangelo International Wine Awards of South Africa, fick jag
Christine Rudman och...
bland annat tillfälle att döma i en panel som provade roséviner från ja gissa varifrån. Okej, jag ska inte hålla er på halster: från Sydafrika. Hade jag förutfattade meningar om slika viner? Trodde jag att de alla var ljusa rödviner med hög halt av tillsatt syra och svavel och att de alltid avslutade på ett direkt oangenämt och skitaktigt vis? Självklart, trodde jag det. Ni har väl provat de sydafrikanska rosévinerna i Sverige? Nåväl, kanske på grund av min förutfattade mening, kanske därför att vinerna faktiskt var bra, fick jag mig en överraskning. Naturligtvis fanns där en del viner lika usla som dem som nämns ovan, men lika många var rena och snygga, om än allt som oftast väl färgrika. Å andra sidan: är vinet bra, är färgen av underordnad betydelse. Förhoppningsvis efterfrågar vårt monopol snart sydafrikansk rosé som gör landet rättvisa och, då gör det ingenting om det kostar skjortan, om det nu skulle vara så att det är ett högt pris som tarvas för att få sig en bra
... hennes världsberömda vinguide.
roséskvätt från denna sydliga söder. För övrigt lärde mig Christine Rudman, som bland annat är medförfattare till den sydafrikanska vinbibeln ”Platter´s Wine Guide”, att en sydafrikansk ”Blanc de Noir” är ett ljust rosévin från Sydafrika och oftast kommer det från en bra producent, är torrt och håller en hög kvalitet så varför inte efterfråga en dyr, sydafrikansk ”Blanc de Noir”?
Äsch, glöm Rudisha, Farah och Bolt… The Who tog hem spelet. Med blott halva manskapet på banan (och trots Daltreys lite misslyckade gestikulatur 24 sekunder in i matchen).
Såg på vägen hem från Sydafrika i en svensk vintidning följande två vinpresentationer i en
Hynde en gråsvart dag.
annons: 1. ”Detta vin är rikt på aromer av vita blommor, med en trädoft. Mycket elegant som ger vissa lystna toner av croissanter, bakverk och vanilj. Vinet förfinas för att uttrycka sig på lätt menthol och anistoer. Vin med en vacker komplexitet, åldrandet ger en lång eftersmak.” 2. ”Ett vin med en blekgul mantel. Ett välstrukturerat och ganska kraftfull stil, med mineral bakgrund. Smak från mogna vita frukter. Den sista tonen mineral med mer intensitet. Det här vinet visar rikedom av sin årgång och dess jord utan att vara tung.”. Vintage – Pretenders.
Bellamy en svart dag
Nytt Muse-album på gång, vi sniklyssnar: Madness, Unsustainable. I december spelar de i Malmö. muse.mu.
Under förutsättning att du befinner dig i Stellenbosch, eller dess omedelbara
närhet, är Java Café, på Church Street, mer eller mindre mitt i Stellenbosch, stället för dig som är i skriande behov av en Illy-espresso eller en rejäl frukost, till exempel Javas ”Traditional Breakfast” med boer-korv och annat godis.