Se upp: vi får vad vi betalar för!

Ja, det är en självklarhet, att vi får vad vi betalar för. Likväl förefaller inköparna på IKEA, Findus, Coop med flera förvånade över att köttet de köpt för ingenting innehåller annat än nötkött. Överhuvudtaget förefaller alla ansvariga i liknande lägen förvånade över att de får skräp när de betalar skräppengar. Slutsatsen du och jag och andra konsumenter kan dra av detta är att lita på vårt eget omdöme. Är det misstänkt billigt är det sannolikt klokt att avstå från köp såvida inte en tillförlitlig innehållsdeklaration presenteras. Och det gäller allaWHO logga varor och tjänster. Kan här inte låta bli att sticka in att svensk sjukvård redan år 2000, då WHO gjorde sin senaste/sista stora undersökning av all världens sjukvård, låg på plats 23 i världen. En plats som, bortsett för ett litet fåtal utvalda svenskar, torde vara ändå lägre idag. Toppade gjorde Frankrike – sjukvården här är verkligen sjukt bra och du som sjuk är i alla lägen en patient som omedelbart hamnar i centrum bara du säger aj – före Italien, San Marino, Andorra och Malta. Det tål att tänka på. Nu är detta, förstås, bara till viss del en pekuniär fråga, för nog betalar svensken så mycket i skatt att det borde räcka till en sjukvård tio-i-topp? Med andra ord är det här, möjligen bortsett från frågan om hur skattemedlen används, snarare en fråga om bristande organisation och, ytterst, attityd och det går här inte komma ifrån en kvardröjande känsla av att den sjuke i det av Luther märkta Sverige i alla fall i någon form av utsträckning har sig själv att skylla. Om den nu alls är sjuk vill säga.

Anakolut på McGill University

Anakolut

Anakolut – föremål för ”paper” och föredrag.

Ni som nogsamt följer vinifierat vet att även i de innersta kretsarna av det intellektuella Sverige dväljs likasinnade. Gott så. Nu kan ni, och ni som faktiskt tillhör de innersta kretarna av det intellektuella Sverige kan, förstås, också ni, även glädje er åt att vinifierat via sin debutroman ”Anakolut /-/ mänsklighetens berg- och dalbana och/eller/med  intelligenstestet”, eller, kort och gott, ”Anakolut”, blivit föremål för ett föredrag vid McGill University i Montreal.  För att inte göra en kort historia lång var det den svenske litteraturdoktorn Erik van Ooijen som talade om, bland annat, skillnaden mellan struktur och händelse, och detta gjorde han utifrån ”Anakolut”. Det finns två skäl för mig att blogga om detta: 1. Det värmer Egot. 2. Ni vet nu att det inte är en tillfällighet att vinifierat studeras i Sveriges intellektuella hjärta och ni vet nu, att lika självklart som ni säger att Kobra och Babel är bäst på TV så säger ni att vinfierat är bäst i bloggosfären. (PS kan kanske köpas här.) Gustaf Torstens.

Françoise Feuillat-Juillot för den dristige

Just nu säger, kanske, namnet Françoise Feuillat-Juillot dig inte så mycket. Dock, vågarFeuillat-Juillot Montagny Les Crêts vinifierat lova, kommer du att vara glad som en lärka, eller, möjligen, en muntergök, att du läste det här blogginlägget och kastade dig över Françoises viner innan kreti och pleti gjorde det. Vem är hon då? undrar du nu, tuggandes på naglarna och med något jagat i blicken samtidigt som du ignorerar vetskapen om att du borde göra något mer produktivt just nu än att sitta och surfa bloggar och annat improduktivt och inte blir saken bättre av att texten i ett rasande tempo nu drar ut på saken i det längsta som vore det här ett av utslagningsprogrammen på TV kanske rent av Melodifestivalen där de liksom aldrig kommer till skott men så äntligen! visar det sig att Sean Banan vunnit och att Loreens småstulna låt stulits i sin tur och Françoise Feuillat-Juillot är… inget… mindre… än… Montagnys Clotilde Davenne! Och inte bara det, hon är dessutom Clotildes kompis och hon är snudd på lika skicklig på att domptera Chardonnay och få den att stå i givakt och sjunga disciplinens, renhetens och det exakta vinmakeriets lov. Den som vågar, provar Montagny Les Crêts eller Montagny Les Coères, låter sig imponeras och blir i ett slag François Feuillat-Juillot-fan. I vilket fall som helst är vinifierat imponerad.

Distade gitarrer, Christer Teike, Johnny Burnett Trio, Metallica, Jeff Beck, Malik Bendjelloul & Sixto Rodriguez

Enligt min barndomskamrat tillika medlemmen i det instrumentlösa bandet Gapstars, tillika den rockabilly med mera – sakkunnige Christer Teike, var killarna i Johnny Burnett trioJeff Beck Rockabilly först med distad gitarr. Det gick till så att de tappade en stärkare i golvet så ett rör flyttade sig ur sitt läge och det resulterade i det orena ljudet, som de senare lärde sig att förstå och till viss del anamma. Kunde låta så här. Och så här kunde samma låt låta ungefär fem decennier senare. Intressant, ska alla ni veta som inte tycker att det här var ett dugg intressant. Så här spelar man för övrigt rockabilly. Och så här kan man lira rockabilly när man lärt sig grunderna. 

Och, avslutningsvis, hade David Bowie Johnny Burnett i tankarna när han arrangerade den här versionen av sin egen  och Iggy Pops China Girl? PS Apropå den opålitlige optikern ska jag idag gå tillbaka och nysa på honom och tacka för senast. Och allra sist: stort grattis till alla duktiga, svenska dokumentärfilmare i allmänhet och i synnerhet till Malik Bendjelloul för Oscar för bästa dokumentär! Självklart drar vi till med lite Sixto Rodriguez på det.

Concours International des Vins de Terroir: Resultatet & Pixies

Så är resultatet i tidernas första tävling för ”terroir-viner” klart. Inget vin orkade med ”Diamant”, över 90 poäng, men tio kravlade sig över 85 poäng och fick därmed ett ”Terroir Guld”. I fallande ordning var dessa ”Vin Santo 2008” (Chianti DOC, Fattoria la Vialla di Gianni Antonio e Bandino lo Franco SOC), ”Aglianico Rinfrozato 2010” (Puglia IGT, Giodano  Vini), ”Château Volterra 2007” (rött, Côtes-de-provence AOC), ”Vin Santo 2007” (Chinati Occhio di Pernice DOC, Fattoria etc…), ”Salice Salentino 2010” (DOC, Giordano Vini), ”Beauvignac Sauvignon Blanc 2012, (Vin de Pays d´Oc IGP, Les Côstières deConcours des Vins de Terroir Pomerols), ”Domaine Mas Puech 2012”, (Picpoul de Pinet AOC, Les Côstières de Pomerols), ”Claime d´Or Cabernet Sauvignon Cabernet Franc 2009”, (Sydafrika, Claime d´Or Wines), ”Sangiovese 2011”, (IGT, Fattoria etc…) och ”Arbaria 2011”, (Passito di Pantelleria DOC, Vinisola SRL). Bland silvermedaljerna återfinns vin från så vitt skilda platser som Mähren, Côtes de Duras, och Maury. Intrycket från mitt jurybord om många viner runt 80 poängs-strecket bekräftas väl av medaljerna. Få riktiga höjdare, men många trevliga och emellanåt personliga viner. Hur som är detta en tävling att hålla ögonen på i framtiden. Konceptet, skapat av folket bakom ”Women and Wines of the World”, är i sig är utomordentligt och förhoppningsvis hittar fler ”terroir-producenter” hit nästa år. Pixies.

Ornellaia 1996

Ornellaia 96

Bör ej förtäras på offentliga platser

Påstod i det gamla inlägget om Ornellaia 1994, att jag hade Ornellaia 1991 – 1995 i fina högar. Stämmer inte. Har även 1996 i en fin hög. Sista året innan stilen på vinet ändrades. Noterbart är, för övrigt, de insiktsfulla, och profetiska, orden om lasagne i inlägget om Ornellaia 1994. Läs och begrunda och banna er själva för att ni glömt var ni först läste det. Åratal i förväg. Nå, hur var då Ornellaia 1996, sista årgången av mitt favoritvin sådant det ska vara på den gården? Det ligger nära till hands att påstå att det var något i hästväg, men, nej, ett bra vin är något mycket allvarligt. Kort sagt gör man sig inte lustig över bra viner. Man är kort och koncis och olustig. Således: Ornellaia 1996, lagrat under tämligen gynnsamma omständigheter, är idag inget annat än snudd på ett fulländat vin: inte en så stor men väl så komplex doft, en smak i perfekt balans och med en fruktskjuts i eftersmaken som, gissningsvis, är så nära en heroinkick vi vindrickare kan komma och som får knäna att vika sig, andan att hämta sig, ögonen att tåras, näsan att rinna och ynkliga pip att hoppa ut som små grodor ur strupen. Således ett vin att undvika på offentliga platser.

Beaulieu George de Latour Private Reserve 1982, Granville & Local Natives

Georges de Latour 82

BGdL82 med etikett

Smet i förra veckan ut i den sorgliga vinkällaren för att leta fram något kul till den dagens kvälls middag och skälet till att detta först nu blir känt för den stora allmänheten, den som följer vinifierat, är att ett visst mått av skam dväljs i denna berättelse. Kort sagt plockade jag till mig ett par inte längre särskilt tydligt etiketterade flaskor ur en av hyllorna för ”fina italienare av okänt ursprung” samt, och detta är det viktiga, ett annat vin, vars synnerligen osammanhängande etikett försvann helt och hållet då flaskan snyggades till inför middagen. Detta hade nu inte varit så farligt om jag bara varit någorlunda fokuserad på Nuet. För vad gör jag när gästerna väl anlänt? Jo, jag presenterar de tre vinerna som tre okända italienare. Nåja, två av dem ganska kända – en av Banfis gamla ikonviner från cirka 1990, mycket bra och i överraskande bra form, och en Sfursat från okänt år på 90-talet, också i utmärkt form. Det tredje, plötsligt, okänt. För att inte framstå som den dummer jag var, och sannolikt är, drog jag då till med att ”detta är en Brunello från 1985, men jag minns inte exakt vilken, men den är bra, eller hur?”, åt detta kunde vi alla nicka instämmande och vi kunde också hitta både år och ursprung, eller, ja, de andra kunde det, sedan jag, mer eller mindre och meddels honungslen röst och mord i blicken, tvingat dem att göra det. Själv tyckte jag att vinet var väl moget för en vinmakarnäsa, men för all del inte helt dött och, tveklöst, reminiscensen av något som varit väldigt bra. Gott så och jag önskar att det stannat vid detta, men så, plötsligt, dagen därpå, då jag hade viktigare saker för mig än att fundera på vad jag provat dagen innan, slogs jag av hågkomsten om vilket vin det där tredje faktiskt var: Beaulieu Georges de Latour Private Reserve 1982! En favorit från förr, från tiden innan Parker och Rolland blivit stora, innan UC Davies presenterat sitt standardrecept för vin, innan Napa-stilen etablerats, innan powervinerna gjort sin entré, kort sagt på den tiden då en jänkare kunde tas för fransos och alkoholhalten balanserade mellan 12,5 och 13 procent. För att inte göra ont värre byter vi nu ämne till Local Natives nya album ”Hummingbird (Infectious)” och Granvilles debutalbum ”Les Voiles”. Trevlig fredag på er – själv ska jag ägna dagen åt botgörning.

 

2 inlägg i 1: 1.Vingårdsarbetare: livsfarligt yrke 2.Vin: livsfarligt?

Enligt en undersökning, som presenterades, bland annat i Le Monde, igår och som gjorts av ”Générations future” – en förening som studerar pesticidbrukets inverkan på människan och naturen – i samarbete med laboratoriet Kudzu Science, lever vingårdsarbetare i största allmänhet farligt. Det kanske vi redan visste, men det är inte bara de som lever farligt: även den som bor nära en vingård får i sig mer växtskyddsmedel än man tidigare kanske trott. I Listrac-Medoc, där undersökningen gjorts, uppmättes i vingårdsarbetarnas hårstrån elva gånger högre värden av  35 utvalda ämnen som finns i bekämpningsmedlen jämfört med en referens – en person som inte varit nära en vingård. De som bodde granne med gårdarna som undersöktes uppvisade fem gånger högre värden än referensen. Ämnena som hittades var framförallt fungicider (svampbekämpningsmedel) och 45 procent av de substanser som återfanns är klassade som cancerogena. Undersökningen har gjorts på initiativ av Marie-Lys Bibeyran, vars vingårdsarbetande bror dog i cancer 2009 och som, i likhet med sin syster, var övertygad om att han fått sin cancer via arbetet med de växtskyddsmedel han haft att hantera.

Vin: livfarligt?

Hörde ett svensk radioprogram häromdagen. Någon talade svepande om farliga medel som sprutas ut i vingården, blir kvar i jorden och kommer med i vinet år efter år. Hade den som intervjuade varit journalist hade hon frågat vilka dessa ämnen är. Frågan ställdes inte och hade, sannolikt, inte fått något svar. För ett par år sedan skickade en person till mig en lista på alla livsfarliga ämnen som enligt honom tillsätts vin. På listan fanns saker som sackaros och det enda som var farligt var etanal, som, å andra sidan, inte är något man tillsätter vin utan en mindre önskad form av alkohol man har att hantera under tillverkningsfasen så det inte bildas istället för etanol – att tro att man tillsätter etanal till vin är för övrigt, minst sagt, häpnadsväckande okunnigt; när det kommer från en självutnämnd expert är det skrämmande. Kort sagt är det trist att företrädare för vinets väl lånar sig till så svepande och okunniga uttalanden pch påståenden, som bara kan skada näringen och framställa världens vinbönder som charlataner. Låt oss prata om det som verkligen är skadligt i vinets värld: de systemiska växtskyddsmedlen för den som arbetar med dem. Folk dör, på riktigt, i den verkliga världen, på grund av detta. I nästa andetag kan vi prata om övergödning, felaktig bevattning, erosion och den skadliga inverkan på naturen bekämpningsmedlen kan ha. Därefter kan vi ta upp de dåliga vinproducenternas undermåliga arbete med vinet i sig och hylla de seriösa tillverkarnas fina arbete.

Den opålitlige optikern & Smittan & Sparks

Sparks

Glasögonormar

Optikern bad mig att ställa mig mitt på golvet. Så långt var allt väl, men sedan tryckte den spjuvern fast en apparat i pannan på mig och ställde sig att glo in i mina ögon från bara någon decimeters håll, från andra sidan apparaten. Bortsett från intrånget i min bekvämlighetszon på en meter var det kanske inte så farligt. Saken var dock den att han var, och förmodligen är, ungefär lika lång som jag. Med andra ord hamnade hans mun farligt nära min näsa och bara så alla vet det: ni luktar alla mer eller mindre illa ur munnen. Men, inte ens det var det mest horribla med denna morgons optikerbesök . Plötsligt, mitt i en mening, pep det liksom till i optikern. Jag anade det värsta och fick snabbt farhågorna besannade. ”Ursäkta mig, jag har väldigt ont i halsen”, säger spektaklet utan att skämmas eller sluta titta in i den löjliga, alldeles för korta, apparaten eller, för den delen, sluta andas. DN skriver idag om smittohärdar att se upp med i dessa influensatider. vinifierat kräver nu att DN till sin ofullständiga lista fogar optiker. Sparks.