För 25 år sedan föll Berlinmuren – ett monument över människans dumhet.
Samtidigt som den muren föll byggdes emellertid på andra håll nya murar och monument över människans dumhet som om ingenting hade hänt. Och det hade det inte. Egentligen. Murmusik.
Efter förra inlägget om den jämrans Juhlin har en del haft lika svårt som jag att acceptera fakta, vilket framgått av kommentarer direkt till mig eller i sociala medier. Kort sagt menar de att det där inte kan vara sant, som om det skulle finnas skäl för mig att snickra ihop en sådan story, vilket på något vis idiotförklarar den som talar. Nåväl, i mitt fall beror förbudskravet på ren och skär avundsjuka, vilket jag tycker är ett giltigt skäl så länge jag är medveten om mekanismerna bakom kravet. Den som menar att Juhlin omöjligen kan vara så bra därför att personen själv inte är lika bra har ett mer djupgående problem att ta hand om inom sig själv och mitt enda tips där är hypnos och/eller lämplig samtalsterapi. Andra förefaller ha problem med att skilja på person och sak. Eftersom de retar sig på Richard Juhlin som person kan de omöjligen acceptera att han är så duktig som han är. Ungefär som att den som retar sig på Stefan Holm inte kunde förmå sig själv att kittlas när Holm skuttade upp i sitt OS-guldhopp eller ens vill kännas vid att Holm var en bra höjdhoppare då han aldrig satte världsrekord. Faktum är att oavsett vad du tycker om Juhlin, Holm, Anja Pärson och Gunde Svan så är/var de alla sjukt bra på det de ville/vill bli/vara bäst på. Sån’t e livet. Vänj dej. Ät skit.
Det finns sådana som roar sig lite med blind vinprovning, för andra är det blodigt allvar och så har vi Richard Juhlin, ni vet champagneexperten som påstås pricka allt i bubbelväg.
Dessvärre har er utsände i bubblornas berusande värld vid flera tillfällen kunnat konstatera att han, Juhlin, verkligen sätter a-l-l-t och det är, såklart, oerhört enerverande och jobbigt för oss andra enär det får oss att framstå som jollrande charlataner. vinifierat ser därför ingen annan råd än att kräva ett omedelbart förbud mot Richard Juhlin!
För att Justitiedepartementet ska förstå hur angeläget det här förbudet är vill vinifierat förmedla de viner som av en trängre krets experter blindprovades i veckan och då nämnde Juhlin sin vana trogen och till övrigas bedrövelse prickade allt.
Vinerna: Comtes de Champagne 1971 (mycket lätt tydligen), Lanson 1949 (om möjligt ändå lättare), Krug Cremant som bara gjordes under några år på 1960- och 70-talen och då bara såldes till restauranger (inte heller jättejättesvårt, trots att åtminstone er utsände i de bubblande oceanernas oroliga vågor kunde konstatera att vinet inte var helt rent och därför extra svårt att identifiera), 
Glos des Goisses 1976 (retligt enkelt), Pol Roger 1999 (hallå! ge karln något riktigt att bita i igen!), 
Florens-Louis 1975 en skumpa som Piper Heidsick bara gjort typ fyra gånger eller så mellan 1963 och 1975 (fick fundera lite, men svårt… njeee), 
Florens-Louis 1966 (ja men nu när vi är inne på spåret, hur svårt är det då?)…? Notera att han sätter rubbet, alltså vin, år, producent… Fattar ni? Han är en allmän fara för övriga vinexpertisens position och anseende och bör absolut förbjudas eller, om Justitiedepartementet finner laga skäl att fördröja detta trängande förbud, åtminstone släpas i smutsen. Så gott det nu går… Vi tröstar oss med lite Les Surfs och C2C, som vi nyligen fått tips om.
vinifierat vill låta det vara osagt huruvida den minnesgranne går omkring med inlägget ”Irländska bokfynd men ingen Djuna Barnes” från den fjärde maj 2011 på toppen av sitt sinne, men det är långt ifrån omöjligt att så är fallet och i så fall måste den då eventuellt utlovade recensionen av den av misstag inhandlade Edna O’Briens ”Saints and Sinners” – en bok
som legat på nattduksbordet och luktat bok och bokhandel (närmare bestämt The Killarney Bookshop) i över tre år och som nu blivit läst i samband med att en del andra synder blivit omhändertagna och i förekommande fall biktade – vara särskilt efterlängtad. Innan boken alldeles straxt får sitt omdöme vill vinifierat för ordningens och tydlighetens skull nämna, att vinfierat på intet vis blev illa berörd av att finna sig med Edna istället för Djuna (se det tidigare inlägget), annat än att det förelåg en pinsamhet i att tilltala Edna med Djuna. Och även om Djuna är kär och saknad gör på intet vis Edna någonsin bort sig och så inte heller i den här finfina novellsamlingen ”Saints and Sinners”, som lär oss, om vi nu skulle få för oss att skriva något på engelska, hur det språket med fördel kan hanteras på ett lite passivt och klassiskt vis och med ett och annat irländskt uttryck insprängt här och där. Vackert hantverk och smått underbara, långt ifrån självklara berättelser, som på inte vis väjer för det som är långt från må-bra-genren och som skänkt vinifierat en inte alls liten njutning. Rekommenderas och föreslås som julklapp och avrundas med musik från Peru.
När Solveig Sommarström som rena flickebarnet slog omvärlden med häpnad och blev rekordung chef för AB Vin-& Spritcentralens laboratorium i Stockholm anade hon föga att hon skulle sluta som glöggfabrikör i Malmköping, men där sitter hon nu och kallar sig Tomtemor och gör en elegant, prima glögg påpassligt kallad Tomtemors Glögg. 
I år, kvart över tolv på konsumentlyhördhetens klocka, tycks en trend bland glöggfolket vara att anpassa sig efter konsumentens smak, vilken genom decennier formats av nämnda AB Vin-& Spritcentralen (senare AB Vin & Sprit) och den glögg som så småningom kom att kallas Blossa, då när monopolet föll och det stod klart att ”glögg” var rakt igenom generiskt varför ett varumärke snarast tarvades, vilket blev Blossas upprinnelse. Ett bra namn på svenska folkets referensglögg. När nu konkurrenterna lägger ner sina försök att vara hippa och tro att folket går på skumma koncept som glögg med än den ena än den andra smaken och om inte apar efter referensen så i vart fall tar det lilla lugna med de krystade smakerna, är det intressant att se hur de enskilda utmanarna lyckas och inte minst då hur Solveig, som av självklara skäl kan Blossa bättre än de flesta, lyckas. Klart hon gör det bra.
Efter fjolårets eleganta och uppstramade premiärvariant har hon i år putsat ytterligare på sitt koncept och bytt ut basvinet och en del kryddor. Resultatet är en högklassig glögg som uppvisar mer av vin och russin än både referensen Blossa och de övriga glöggar vinifierat provat. Solveig vet att Blossa måste göras i stora volymer och att traditionen bjuder att basvinet inte är av premier cru-kvalitet. Således har hon valt att satsa lite mer på basen. Att sedan ge glöggen en liten touch av russin håller kvar drycken i vinvärlden när den övriga kryddningen drar iväg helhen mot det det ska vara: glögg. 
Summasummarum har vi en glögg som är elegantare än det mesta, förmodligen allt, i genren. Kall strålar det klassisk julglögg ur dess glas, doften är stor och bjuder på russin, kardemumma, nejlika, vin och pomerans, smaken är som i annan glögg väl söt då drycken avsmakas kall utan tilltugg, men tack vare en frisk syra klarar den att gå upprätt även då kylan biter i dess kapsyl och vinden sliter i etiketten. Men det är förstås varm den här drycken ska avnjutas. Då sitter sötman perfekt och alkoholen som redan i den kalla provningen är väl integrerad blir här den ryggrad som håller upp bygget. Mycket snyggt. Hatten av för min kompis Solveig som helt klart tagit steget in i tomtarnas värld och gjort det med den äran. Dessvärre finns hennes glögg bara att köpa i tio butiker runtomkring Malmköping, men den kan beställas till övriga landets alla Systembolag och utlämningsställen, låt vara att man då måste köpa sex flarrer men de går väl snart åt i dessa stundande jultider? PS OBS! Glöm det där med sex flarrer, enligt uppgift från Tomtemor går det bra att beställa styckvis buteljer även i övriga landet, utan extra kostnad! Tomtemors Starkvinsglögg, art nr 30073, 93 kr.
Ny forskning visar att mjölk är skadligt och direkt livsfarligt för den som dricker ofta och i stora mängder. Enligt uppgift ser nu därför Folkhälsoinstitutet över möjligheten att låta Systembolaget ta över all försäljning av mjölk.
Det är den så kallade starkmjölken Systembolaget är tänkt att ta över medan mildare varianter av den skadliga drycken, som youghurt, fortsatt skulle få säljas i livsmedelsbutikerna. Andra som med kraft reagerar på de nya forskningsrönen är enligt uppgift IOGT-NTO som nu överväger att även bekämpa mjölkmissbruk – ett missbruk som är särskilt utbrett bland barn och ungdomar, så utbrett att vissa rent av talar om en ungdomsdrog som kan slå ut en hel generation.
Enligt icke bekräftade uppgifter ställer sig Systembolaget positivt till ett utökat sortiment och ett större ansvar för folkhälsan. ”Det här är ett naturligt komplement till vårt alkoholfria sortiment samtidigt som vi tror att vi kan göra mycket för försäljningen av mjölk i storpack som trelitersboxar,” säger en källa som vill vara anonym.
På socialdepartementet vill man för tillfället inte kommentera den uppkomna situationen, men en vanligtvis välunderrättad källa menar att man ser mycket allvarligt på de nya forskningsrönen och att ett mjölkstopp i livsmedelsbutikerna kan vara nära förestående. Samtidigt återstår en del andra frågor att lösa, som ökad mjölksmuggling och näthandel med mjölk i händelse av att Sverige inför strikta regler för mjölkförsäljning, – innehav och – konsumtion. ”Dessutom måste någon form av kontroll av mjölkbönderna till,” säger vinifierats källa på Socialdepartementet.
Visst är vinifierat ute lite väl tidigt kanske, men det är julklappar vi talar om, inte semlor eller midsommarsnaps, och det är de facto inte mer än sisådär 50 dagar till jul och det är inte mycket för den som tänker efter och vill vara ute i god för att slippa akut panik när året är som mörkast och ingen ser en där en står med plågat ansikte, upprorisk mage och tårar i ögonen och försöker komma ikapp tiden alltmedan julstressade människor som ser likadana ut i fejan rusar omkring utan att vare sig se
eller höra eller ha tid med en stackars oförberedd stackare. Således några tips på exklusiva flaskor till den som tycker om vin eller åtminstone vill visa och eventuellt också servera dyra viner hen inte begriper sig på men tror att hen gör intryck med, varför det stärker både moralen och självkänslan hos den stackars suktande människospillran. 1. Meursault 2012, nr 78528, 375 kr. Från ungdomarna Pernot och Bellicard som slagit ihop sina påsar ihop och skapat Domaine Pernot Bellicard, en liten producent med basen mittemot småskolan i Puligny-Montrachet och som är en av de nya 
snackeproducenterna i Bourgogne. En meursult i sin prydo, okej att dricka nu men vinner mycket på några års lagring och den som vill glömma flaskan tio år kan göra det. Begränsad upplaga. 2. Clotilde Davenne Chablis 2012 magnum, nr 78522, 329 kr. Inte varje dag vi får chansen att handla vin på magnum från drottningen av Chablis, men den som är på hugget har här chansen och det till ett i sammanhanget mycket överkomligt pris. Ung, krispig, mineralstinn, snygg, ja, det är Clotilde Davenne helt enkelt. Drick nu eller glöm tio år. Magnum är alltid en mäktig gåva. Dessvärre begränsad upplaga här
också. 3. Chateau Montelena Chardonnay 2011, nr 71649, 299 kr. Det var det här vinet som vann den där provningen i Paris 1976, då amerikanska viner för första gången vann över de franska, eller det var en tidigare årgång av det här vinet (såklart, hallå?). Det som hänt sedan dess är att Montelena fortsätter göra sin chardonnay på samma sätt och nu som då är det ett snyggt, komplext vin med väl integrerad ek, ett vin som går bra att njuta nu eller lägga undan några år. 4. Sancerre ”Apud Sariacum” (Domaine Philippe Raimbault) 2013, nr 78501, 175 kr. Det här är något av årets upptäckt för vinifierats del. En
klassisk sancerre i ordets bästa mening, väldigt vackert vinmakeri att njuta nu eller, som övriga tips ovan, glömma några år. En doft som är 110 % Sancerre och en smak som är lika fräsch och fruktig som den är läcker och förförisk. Creedence Clearwater Revival.
Har tidigare rapporterat om skördeförhållandena på merparten av gårdarna jag arbetar med. Kort sagt har mungiporna varit uppåt mest överallt, från Red Mountain via Languedoc till… nja, kanske har det inte varit lika enkelt i Bulgarien.
Vad gäller själva vinifieringsprocessen är 2014 rent anmärkningsvärd som årgång. Det har gått som en dans snart sagt överallt. Vanligtvis brukar en del tankar hänga sig och sluta jäsa, andra vägrar kicka igång den malolaktiska jäsningen, åter andra får för sig att bli volatila, för att nu nämna något av allt det som brukar kunna inträffa. Just återkommen från Domaine Brescou kan jag konstatera att samtliga viner inte bara jäst klart, såväl alkoholiskt som malolaktiskt, vi kunde till och med sätta ihop de olika blenden igår! I oktober. Smått sensationellt.
Blir det bra då? På det hela taget är 2014 en mycket bra årgång, med läcker fräschör och ett oerhört tilltalande uttryck. Kommer bli ett nöje att sätta smaklökarna i de här godingarna vad det lider. Däremot är, såklart, inte allt perfekt. Framförallt är det carignan-druvorna som föralldel inte är dåliga men de kunde varit bättre. Carignan brukar bärgas sist, så också i år, vilket innebar att ett rejält regn hann emellan och resulterade i lätt utspädda druvor. 
På andra sidan utfallet kan vi konstatera att vi förmodligen gjort vår bästa syrah någonsin och att vårt nya ekfatslagrade chardonnay-vin med råge slår våra förväntningar. Lägg till detta att första skörden av den mourvèdre som planterades för några år sedan blev utmärkt så förstår ni att vi är nöjda. Camille Saint-Saëns bjuder upp till dans.