Dolly Parton gör cover på sig själv. Arthur Brown gör original på sig själv. Kula Shaker gör
cover på Dylan. Gustaf Torstens improviserar på sig själv. Jeff Beck… briljerar med sitt band, och gör det igen, länge.
Sofia är en stad stadd i förvandling. Det går inte tokfort men staden har under de 15 år jag
följt skeendet ändrats undan för undan. En fördel med att det inte går tokfort är att stadens gamla charm lever kvar sida vid sida med det nya, moderna. Bland de trevliga matinrättningar som tillkommit finner vi konceptet La Bottega, som finns i form av små, fina Italien-inspirerade enoteca på några olika platser i Sofia. Schysst mat, bra vinlista med inriktning på Italien. Klart överkomliga priser för den som reser med euro eller sek. Fanfare Ciocârlia spelar Balkan. Fransk musik med bulgariskt ursprung.
Idag debatterar flera svenska näringslivstoppar i DN för fri handel med Saudiarabien och andra förtryckarregimer. De menar att om Sverige nu bryter det berömda avtalet med Saudi kommer det äventyra Sveriges rykte som samarbetspartner. Det de eventuellt inte har förmåga att se är att detta bara skulle gälla i förtryckarstater, som de här företagen enligt sina egna ”code of conduct” och annat säger sig inte vilja ha att göra med. Rättvisa samhällen lär knappast ha något att invända. Tvärtom kan Sverige där komma ses som ett föredöme. Låt vara att en del mindre nogräknade konkurrenter jublande snart snor de övergivna kontrakten. Å andra sidan kommer sannolikt världens konsumenter belöna de svenska företagen. På det hela taget torde alltså ”våra” företag knappast förlora på affären och rent moralisk kommer de vara storvinnare. Svensk moralkvalitet.
Intressant är för övrigt den förväntade nonsens-passusen ”Genom dialog och utbyte kan vi förmedla förståelse och sprida grundläggande värderingar kring rättssystem… (osv)”. Det här är som vanligt kvalificerat struntprat. Om något enda svenskt företag verksamt i en förtryckarstat någonsin mot förmodan försökt sig på något liknande har det rimligen kapitalt misslyckats eftersom det inte finns något exempel, än mindre framgångsrikt, att peka på. Dessutom måste jag som aktieägare fråga mig varför ett företag jag är delägare i ska missionera mänskliga rättigheter i Saudiarabien. Det kan knappast vara en del av affärsidén.
Det skulle vara snyggare om debattörerna sa som det var, att de vill tjäna pengar och struntar i var det sker. En ärlig och uppriktig tanke som vi alla kan ta till oss och begrunda, för det finns inget fel i att vilja tjäna pengar. Däremot blir det fel när de försöker få oss att tro att de i lika stor utsträckning driver en godhetens agenda. Något de definitivt inte gör och det enda som händer när de säger det är att de avslöjar sig själva som hycklare – eller i värsta fall oförmögna att se helheter eller både och – och får oss att i än högre grad misstänka att även CSR-programmen inom de företag de företräder mest bara är tomma fraser och kosmetika som anständigheten kräver för att de ska kunna sälja sig själva och sina ibland smutsiga varor till vanligtvis alltmer upplysta konsumenter.
Märkligt att inte ens svenska näringslivsföreträdare av den här kalibern 2015 insett att det inte föreligger en motsats mellan äkta mänskligt engagemang och att tjäna pengar, och att de tror att konsumenten rent generellt fortfarande är så obildad att den går på trams och hyckleri. Hur är det nu med det där med kvotering? Är det inte på tiden med 50 procent kompetenta, uppriktiga och icke hycklande styrelseledamöter snart? Som aktieägare skulle jag gärna se en lag som kräver detta.
PS Citerar ur UD:s rapport om mänskliga rättigheter i Saudiarabien ”Situationen för de mänskliga rättigheterna i Saudiarabien är allvarlig och föremål för omfattande internationell kritik… rättssäkerheten brister… dömda till döden för häxeri… kungafamiljen åtnjuter en hög grad av såväl straff- som civilrättslig immunitet… kvinnor kan även dömas till stening.” (läs mer här).
vinifierat är på intet vis ute efter att ställa det ofta underskattade Lidl mot väggen. Däremot ser vinifierat det som sin allmänmänskliga plikt att dissa Lidls vin ”Corbières 2014”. Vem som tillverkat vinet framgår inte av etiketten men klart är att det kostar 1.45€ i Lidls butik i Salernes. Skälet till att flaskan fann sin väg till er utsände i de osunda vätskornas väldiga ocean är att Hustrun trodde sig ha gjort ett fynd, kom hem med pavan, öppnade den med ett överlägset flin, stoppade snoken i glaset, rynkade pannan, smakade på en skvätt, spottade ut densamma med detsamma och ett hulkande och sa ”Nää, fy!”.
Uppmuntrad av detta uppriktiga och spontana omdöme kunde inte er utsände i de förfärliga fantasiernas verklighet låta bli att bokstavligen talat gå till botten med vinet. Baksidesetikettens säljtext lät som om den var gjord av en svensk importör med inriktning på falsk zinfandel, kändisviner och skräp-appassimento: ”… vibrant ruby red… light, floral bouquet…exceptionally smooth and velvety…”. Kort sagt en lång radda av lögner, som i god svensk hittepå-anda kryddats med en slags medaljong som inte sa någonting men såg ut som om den intygade att vinet var något riktigt fint. En förment seriös konsumentupplysning fanns där också: ”Once opened consume within 3 days…”.
Det där sista kan man nu ta med en nypa salt för vinet lär bara bli bättre efter minst tre dagar i öppnat tillstånd och särskilt då det helt tagit steget över till vinägerns vassa värld. Nyöppnat hade vinet en rent remarkabel doft av ingenting toppat med lite kvalmigt svavel. Snart blåste det kvalmiga bort och ersattes av en tydlig doft av kall urin, som höll sig kvar någon halvminut innan den gav plats åt en ny form av ett svavelfritt ingenting; en fascinerande doft av… ingenting och, möjligen, uttalad brist på frukt och ett övermått av tomhet. Smaken var också i total avsaknad av frukt, däremot var den desto mer sur och sträv och hade ett synnerligen påtagligt inslag av lie, något som vittnar om att producenten inte haft förstånd, eller struntat i, att dra om vinet under lagringen (något som kostar pengar). Självklart fanns där också en markant beska från diverse orenheter, hård pressning, kärnor och torra skal. En imponerande stilstudie i smaklöshet. Ronnie Mack med flera.
I bland annat USA Today kan den hågade se en Sepp Blatter iförd ett mycket allvarligt ansiktsuttryck säga att han är ytterst oroad över den öppna rasism som förekommer inom fotbollen i Ryssland. Han har till och med, säger han allvarligt, talat med president Putin om saken och då påpekat, att det är en prioritet att ta tag i rasismen inför 2018, då VM äger rum i Putinland. ”Rasism,” försäkrar Blatter i vinifierats fria översättning, ”är en av de saker som står högst i toppen på min agenda” (jo, han säger så, högst i toppen av hans agenda), ”varje dag” (tillägger han för säkerhets skull). Självklart tror vi på mannen som såg till så att fotbolls-VM hamnade först i Ryssland (2018) och sedan i Qatar (2022) – dessa moralens, jämlikhetens, frihetens, broderskapets, systerskapets, modernitetens och toleransens högborgar där ingen är för liten eller udda för inte tas på största allvar, där korruptionen lyser med sin frånvaro och där alla människor har ett värde.
Från Splatter-Blatter och Putinland till den rena luften i Alperna, där Julie Andrews’, Christopher Plummers med flera röster nu hörts eka i femtio år och alldeles oavsett hur ända ner i grunden vissa av oss under ljusa perioder i livet dissat denna musikal så måste vi idag i en mer sansad och genomtänkt era erkänna att några av de där låtarna skulle kunna bli fina covers… eller okej då, det finns en och annan melodislinga som låt vara töntig likväl är lyssningsbar.
Har varit i Bulgarien och tittat till Abdyika. Det här mötet handlade om att följa upp lagringen på de nya typer av ekfat vi infört i hanteringen samt att kontrollera de blend som tidigare gjorts. Hamnade vi rätt där? Ska något ändras? Och hur fungerar blenden i sin förlängning, det vill säga med de fat vi valt ut för att lyfta just de druvkombinationer och vinifieringar vi gjort? Sist men inte minst: hur utvecklar sig vinerna från det i Bulgarien mycket besvärliga året 2014?
Glädjande nog fungerar blenden och vinifieringarna har gjort året rättvisa. När man arbetar med en så kvalitetsinriktad producent som Abdyika finns inga dåliga år. Bara mer eller mindre knepiga utmaningar. I det här fallet kommer de tre vinerna – First Selection, Estate Blend och Melnik Traiditon – bli bra, men det kommer dels att bli mindre volym är normalt (avsevärt fler druvor har sållats bort), dels kommer vinerna på gott och ont ha ett för året typiskt uttryck. Det där sista kan låta självklart men många producenter gör sitt yttersta för att radera ut variationer och andra arbetar med så högt skördeuttag att årgångarna inte kan komma till uttryck i den färdiga produkten (högt uttag är ett sätt att hålla nere priset).
Vad är då det där typiska för 2014 i Strimona Valley, Bulgarien (när producenten arbetar seriöst och med lågt och gallrat uttag)? Enkelt uttryckt är det en ren och elegant stil. Den som söker kraft och överdådig frukt kommer bli besviken, den som söker elegans, balans och utvecklingsbar struktur desto nöjdare. Ett uttryck som vi nu gör vårt yttersta för att både bevara och helst utveckla under lagringen fram till dess vinet går på butelj senare i år. Rent praktiskt innebär detta att vi närmast blandar de olika blenden på nytt och sedan drar tillbaka dem på fat samtidigt som vi gått igenom fat för fat och plockat bort sådant som inte nödvändigtvis inte är bra men som inte är 100. För den som vill göra ett bra vin finns inga kompromisser – något som för övrigt förklarar varför vissa viner är dyrare än andra.
Vi hade också tillfälle att prova två av blenden vi satte ihop ifjol, av årgången 2013. Toppvinet First Selection 2013 utvecklas som det ska. Snygg struktur och balans, fin frukt, ett vin med en lovande framtid. Melnik Tradition 2013 är fortsatt den bästa Melnik jag provat (ja, det är pinsamt att jag är inblandad i den, men jag kan ju inte ljuga): snyggt druvuttryck, läcker frukt och definitivt en seriös utmanare vid matbordet. Den som är intresserad hittar en del Abdyika-viner i Sverige (se här). Självklart, för er som är misstänksamma, med förbehåll för att jag är inblandad i vinerna från och med årgången 2013, vill jag rekommendera er att prova de här vinerna istället för de billiga skräpviner som vanligtvis importeras från Bulgarien och säljs på Systembolaget med följd att vinlandet Bulgarien och de positiva försök som ändå görs där drunknar i de fördomar och den misstänksamhet som skräpet helt rättvist ger upphov till. Folkmusik!
Giulia Negri, en av vinmakarna som kommer till Sverige för TWWD nästa vecka.
Nu är det nära. På måndag smäller det i Stockholm och på tisdag i Tvååker. Då arrangeras Terrific Women Winemaker’s Day på nämnda platser. Närmare bestämt på Sheraton i Stockholm och Ästad Vingård i Tvååker utanför Varberg. I Stockholm är evenemanget öppet för allmänheten mellan 16 och 19 och för branschen mellan 10 och 19. På Ästad Vingård börjar programmet 13.00 och avslutas med en ”Winemaker’s dinner” på kvällen – här är hela programmet öppet för allmänheten, som då också får möjlighet att titta på Ästads egen vingård och rykande färska vinkällare. För mer information om programmet på Ästad: kontakta gården direkt. Notera att antalet platser är begränsat både i Stockholm och Tvååker! De vinmakare som kommer är Giulia Negri (I), Sarah Goedhart (US), Clotilde Davenne (F), Marie Menger-Krug (D), Françoise Feuillat-Juillot (F) och Dorli Muhr (A). Dessutom medverkar via länk i Stockholm Luisa Ponzi (US), Marielu Marin (Cl) och Andrea Mullineux (ZA). Som grädde på moset gästspelar dessutom Louise Sydbeck (S) i Stockholm – Sveriges färskaste och tredje Master of Wine, missa inte tillfället att lära känna henne lite bättre och hör om hennes väg till mastern.
Sedan många år pågår en brutal och hänsynslös kamp om vilket flygbolag som kan servera den otrevligaste maten. Kanske är kampen som hårdast inom specialgrenen luftburna smörgåsar. Tveklöst står här tyska Lufthansa i en klass för sig. Företagets senaste kreation är inget annat än en uppvisning i smaklöshet och vinifierat kan inte annat än lyfta på kockmössan och gratulera till denna studie i hån mot konsumenten.
Vad har då Lufthansas käcka köksteam hittat på? undrar de mer konsumenttillvända bland HR:arna. Jo, på ett synnerligen sinnrikt vis har de tagit en bit formfranska och lagt ost och smör i den. Inget konstigt med det, tänker den nyss nämnde HR:en, men det slutar inte där ity någon har uppfunnit en slags bolognesesås för smörgåsar och sett till att krydda den på ett vis som gör att alla resenärer, alltså även de som inte kan se hur illa det är med mackan de har framför sig, näsledes kan fastställa att det här är knappast lämpligt som föda. vinifierat som tar sitt uppdrag som mänsklighetens räddare på allvar har dock gått ett steg längre och i god Jackass-anda smakat på den tyska, luftburna kreationen och det är inte gott. Torr formfranska och plastost i all ära men den där hemska såsen kan få den mest välmående att fumla efter kräkspåsen och i mitten, som grädde på moset, en konstig grön, slafsig sörja, sannolikt bestående av något beskt som eventuellt varit en grönsak innan det förvandlades till ett blekgrönt konsumenthån i Lufthansas kök. Luftballongsmusik med Rammstein.
Som den trogne och minnesgranne HR:en minns förlöpte årgången 2014 skrämmande väl på Domaine de Brescou. Inte så att odlingsåret var tokenkelt. Däremot var vinkällararbetet det. Kort sagt gick allt som på räls från druva till färdigt vin. Inte ens någon enstaka krånglande malolaktisk jäsning. Enda årgången på ett drygt kvartssekels vinmakeri som varit så enkel för er utsände i de jäsande karens pysande och bubblande värld. Vid en snabbgenomgång på gården häromdagen kunde er ävenledes utsände i de enkla årgångarnas sjunde himmel konstatera, att de båda viner från 14 som redan gått på flaska, rosé och viognier, är synnerligen bra, att övriga 14 som snart ska gå på flaska, till exempel chardonnay, också är i finfin form.
Bland de mer ek-märkta vinerna har nya ”Blanc Prestige 14” buteljerats. Verkar bli bra men behöver åtminstone sex månader i flaskan för att komma till sin rätt. ”Rouge Prestige” och toppvinet ”Château de Brescou” utvecklas som de ska och här är, förstås, ”Château” roligast och mest intressant. Till detta finns många skäl. Det är ett nytt vin under utveckling – vi har bara gjort det två gånger tidigare – och 2014 kunde vi addera lite mourvèdre till blenden som sedan tidigare består av grenache (dominerar), carignan och syrah. Nästa år tillkommer lite counoise (samtidigt kommer vi då göra de första försöken med det som ska bli det vita ”Château-syskonet”, ett vin baserat på roussanne och grenache blanc). Bortsett från nyhetens behag är det ytterst tillfredsställande att få arbeta med ett vin som inte ska maxas avseende färg och kraft. Här talar vi om ett förhållandevis ljust vin (grenache) med, framförallt, djup och komplexitet. Att få till det ställer inte minst krav på att man kommer rätt i ek-uppfostran. Detta kämpar vi med glädje med just nu. Till exempel gav besöket häromdagen vid handen att vi måste flytta om lite, så här tre-fyra månader in i lagringsperioden, och använda mer av de äldre 500-litersfaten än vi tänkt oss. Det är sådana här aha-upplevelser och ad hoc-beslut som är min vinmakar-tillvaros extra lilla krydda. Nu styr jag kosan mot Bulgarien och Abdyika och Lubo Jivankin Wines – dags att göra samma check där.
Bob Hund.
Kära Findus,
i Frankrike säljer Du en fryspåse med ”Poêlée Savoyarde”, en slags pytt-i-panna med den klassiska raclettens beståndsdelar: potatis, ost och skinka. På påsen står det att hemmakocken, i det här fallet tillika Gräsänklingskocken, ska hälla upp innehållet direkt i en stekpanna, sätta värmen på mittimellan och värma tio minuter, utan att tillsätta något
ister eller annat stekflott. Nu till mina frågor: Om jag nu gjort som Du säger och resultatet är att allt fastnat i stekpannans botten samtidigt som potatistärningarna fortsatt är frusna i mitten, är det så den här rätten ska vara? Om ja, ska den då ätas direkt från stekpannan? Hur gör man lämpligast för att få loss hela bitarna från stekpannans botten? Sist men inte minst: Hustrun kommer snart hem och som det är nu sitter en massa grejer kvar i stekpannans botten, trots att jag diskat och diskat, och Hustrun är inte att leka med, ersätter Du mot kvitto om jag köper en ny stekpanna innan Hustrun hinner hem (det är Dig hon kommer ge sig på när hon ser stekpannan för det är Ditt recept jag följt)? Ser fram emot ett skyndsamt svar. Hälsa Pettson. Bästa hälsningar Din utsände i gräsänklingskockarnas ömkliga värld av brända aromer, oätlig mat och förstörda stekpannor.