Mario Vargas Llosa: Keltens dröm

Om inte Roger Casement varit homosexuell eller om han inte drömt högt i sina dagböcker hade förmodligen de flesta idag haft koll på honom. Mannen som i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet avslöjade de koloniala övergreppen och massmorden i Kongo och Roger CasemantAmazonas. Kanske hade de svenska läromedlen fram till och med 1960-talet inte bara hyllat Cecil Rhodes utan också denne Casement? Om inte. Om inte han valt att stå upp för ett fritt Irland och ta strid med det imperium som adlat honom, om inte han åkt till Tyskland mitt under brinnande världskrig i förhoppningen att få tyskt stöd för ett irländskt uppror mot kolonialmakten, om inte den brittiska underrättelsetjänsten drivit en medveten smutskastningskampanj mot honom medan han satt i Pentonville Prison i väntan på att hängas dömd för högförräderi.

Mario Vargas Llosa levererar en historia som sannolikt ligger så nära sanningen om den komplexe, rättviseivrande och principfaste Casement man kan komma. Tveklöst är det en Mario Vargas Llosahistoria som krävt omfattande efterforskningar – vilket också framgår i författarens tack – i några av de länder Casement besökte eller verkade i. För att göra en lång historia kort: ett imponerande arbete av Vargas Llosa, som sin vana trogen, förpackar sin möda på bästa sätt. Om inte annat så bör den som inte känner till Casement läsa den här boken om mannen som kanske mer än någon annan avslöjade kolonialismens övergrepp runt förrförra sekelskiftet.

Irländsk musik!

Dumheten som normalitetsnorm

I bästa fall sprunget ur viljan att vara neutral, i värsta fall sprunget ur viljan att skapa rubriker, har det blivit så att vilken nyhet som än presenteras måste alltid någon som är emot, helst förbannat mycket emot, få komma till tals. Detta gäller de etersända nyheterna mest överallt men ingenstans så mycket som i Sverige. Likväl hämtar vi dagens belysande exempel från France Info 15/12.France InfoEU försöker rädda havsaborren från utrotning. Således har kvoter införts och nu vill EU strama åt ändå mer. Vem får då komma till tals? Någon som för den utrotningshotade fiskens talan? Någon som bekymrar sig om den mänskliga rasens framfart, överlevnad och hot mot sig själv? Nej, en urförbannad kvinna som kräver att få fiska så mycket hon vill för hur ska annars hennes arbetare få lön? Det är tveklöst ett problem. Å andra sidan är det inte särskilt sympatiskt att vilja utrota havsaborren och inte heller så välbetänkt vare sig i det lilla eller stora perspektivet. Problemet med detta är att en massa andra inte heller särskilt långt tänkande människor sitter och tycker att den arga fiskekvinnan har en poäng: Åt helvete med EU som vill rädda havsaborren! Åt helvete med eftertankens kranka blekhet! Låt kärringen fiska om hon vill! Allt är politikernas fel!Sea bassNu är det i och för sig i sin ordning att alla ska få komma till tals i en demokrati, men det finns inget skäl för ett seriöst nyhetsprogram att gång efter annan och närmast som ett tvångsbeteende släppa fram åsikter sprungna ur hjärnsläpp och stundens hetta eller, för den delen, direkt fanatiska och demokratifientliga uttalanden som skyndar till försvar för den som dömts för eller just nu utför fanatiska och demokratifientliga handlingar. Kort sagt måste åtminstone de ostyrda nyhetssändningarna stå upp för ett visst mått av eftertanke och kunskap i en tid då dumheten i spåren av flera decenniers mobbnings-TV, byfåneprogram, anonymt och huvudlöst Facebook-hat, billigt rubrikfrieri, hafsig amatörjournalistik och missriktad välvilja mot mörkermän och diktaturkramare och dem som gärna leder in landet på den slutna vägen riskerar bli normalitetsnormen.SVtHollywood Vampires!Hollywood Vampires

Öppnad gammal Taverna i vattenglas

För en och en halv månad sedan testade tappert er utsände i de klassiska dryckernas demoniskt undflyende vardag en till åren kommen Taverna. Omdömet blev som följer ”Vintry’s Taverna är efter att ha lagrats i snart 20 år ganska ljust i färgen och har en tegelröd och aningen brun nyans, doften är stor och kryddig och visar inslag av citrus, smör och oxidation (av lagringen), fortsatt en liten druvighet och en hel del russin, smaken är fyllig och söt och bjuder på en läcker alkohol-eld, en tydlig knäckton och en mycket lång, god eftersmak”. Nu har samma flaska åter provats, sedan den stått öppen en och en halv månad. Nu tycker vi så här: Färgen intakt, doften har nu falnat något och lämnat plats för inslag av jod och flyktig syra; smaken märkt av den flyktiga syrans utveckling, dock fortsatt angenäm eftersmak med inslag av russin och nötter.IMG_0255Vi åker Tijuana Taxi norrut genom ökenlandskapet mot Lost Angeles till tonerna av The Wanton Song som skär sig något förskräckligt med taxichaufförens envetna visslande på Hear The Whistle Blow A Hundred Miles Away och de Ennio Morricone-toner som hörs utanför rutan både i original och som kopia  och annan musik i vinden som låter Babe Ruth men är Rose och Thin Lizzy, men vänta, där bland molnen svävar både Babe och Ennio omkring och dränker taxichaufförens evinnerliga visslande i en handfull dollar, äntligen.

Sherry

Vintypen sherry kom att hamna i vanrykte på grund av att det sades att det var en dryck som damer på Östermalm serverade andra damer på Östermalm och tydligen räckte det för att övriga Sverige skulle vända de ädla dropparna ryggen. Detta var och är djupt orättvist mot sherry-vinerna. Det damerna eventuellt drack var en typ som kallas cream och som är söt och inte har särskilt mycket gemensamt med de ädla droppar som säljs som Sherry Fino, Sherry Amontillado, Sherry Oloroso och Sherry Paolo Cortado.VictoriaRegina-OlorosoJerez-30years_bottle

Samtidigt var det så att svensken utsattes för sherry cream så snart hen tog planet eller båten på sin resa. Alla tax free-shopar värd sitt namn hade en cream i sitt utbud, men ingen annan, mer seriös sherry. Sist men inte minst var det högst sällan någon tipsade om sherry som måltidsdryck i samband med att det skrevs om vin eller bjöds på recept. Det sistnämnda innebär inte att ingen försökt lyfta fram sherryn genom åren. Det sker allt som oftast att vinskribenter och förtappade vinnördar skriker sig hesa om sherryns evangelium, dock utan större framgång.

Sherryns förbisedda ställning i det moderna Vinsverige är ytterst beklaglig. Å andra sidan har tiden sannolikt aldrig var mer rätt än nu för sherry. I takt med att vi blir alltmer intresserade av mat och tillreder den ena måltiden mer avancerad än den andra och då snart sagt alla varit och ätit tapas i Spanien. En elegant Fino är en utmärkt aperitif och den går också bra till en uppsjö smårätter med spanskt och rent av sydspanskt ursprung, en Amontillado eller rent av en Oloroso kan vara en smaksensation till hummersoppan och en Palo Cortado får finskinkan från iberiska halvön att sjunga.

En mig närstående importfirma i Sverige har länge letat efter en sherry-producent att arbeta med och när den nu äntligen funnit sin graal i södra Spanien slår importören på stort och lanserar inte mindre än fem sherry. Dels ett par lite dyrare, äldre, dels ett par yngre, löjligt billiga för vad detta är ity det är inte billigt att göra bra sherry. Producenten det handlar om heter Díez-Mérito. Firman grundades 1876 och tillverkar idag alla typer av sherry samt, för säkerhets skull, likörer och vinäger.Bertola-Fino-Jerez-375ml_bottle

Nedan följer de fem vinerna och var sann vinälskare bör åtminstone ha de tre billiga halvflaskorna hemma jämt. Den hugade ordnar dessutom snarast möjligt en provning där de tre jämförs med varandra och där de tre stilarna, fino, amontillado och oloroso diskuteras sedan mer fakta i ämnet inhämtats på annat håll (den här texten är redan väl lång, eller hur…). Avseende de lite dyrare 30 años-grejerna ska Oloroson njutas i långa, djupa och lika eftertänksamma som lycksaliga inhaleringar i timme efter timme, medan PX:en sitter fint som kvällens dessert som den är: komplexiteten, längden och djupet i den drycken är minst sagt imponerande och det till den grad att den fungerar bäst som dessert på egen hand. Samtliga drycker nedan med undantag för PX:en ska dessutom absolut testas till finskinka från Spanien medan finon ska användas som ackompanjemang till ett gäng tapas av varierande slag. Vinerna:

Victoria Regina Oloroso (30 años), nr 76430, 399 sek. Vieja Solera PX (30 años), nr 76475, 449 sek. Bertola Fino (37,5 cl), nr 76162, 79 sek. Bertola Amontillado (37,5 cl), nr 76696, 85 sek. Bertola Oloroso (37,5 cl), nr 76699, 85 sek.

Julmusik!

Bluffzin & andra bluffviner

Fick efter förra inlägget en kommentar om att zinfandel och primitvo är samma sak eftersom de har samma ursprungliga DNA (i crjlenak kastelanski), varmed det inte är så konstigt att primitivo säljs som den just nu i Sverige mer efterfrågade och av amerikanarna inarbetade druvan zinfandel. Må så vara, och som tidigare nämnts är det väl bara att gratulera de krämarsmarta importörerna och producenterna som tar tillfället i akt.IMG_1651Samtidigt är det rimligtvis så att den som tycker att det här är schysst inte bara på väg till banken utan i största allmänhet också bejakar fenomen som amerikansk ”chablis”, vilken vanligtvis också gjordes/görs på samma druva, chardonnay, som den äkta varan, låt vara att växtplatsen är en annan, men om just den saken inte spelar roll när det gäller italiensk zinfandel bör den inte heller göra det när det kommer till Chablis, oavsett vad fransmännen och andra terroirbovar påstår. I samma anda måste det vara okej med australisk ”hermitage”, ukrainsk ”madeira” och rysk ”champagne”. För att nu nämna några av de avarter som förekommit eller förekommer i vinvärlden och som knappast kan accepteras av den som är mer intresserad av ämnet vin än bara de rent kommersiella tricken.

Som nämns ovan finns det inget ont i sig att säga om den som tar tillfället i akt att tjäna en hacka, däremot är det omöjligt att som vinälskare stå bakom slikt strunt. Vad gäller konsumenten som mer än gärna dricker tillrättalagda viner finns inte heller något ont att säga, man kan bara önska att den personen med tiden hittar fram till de större upplevelser som mer komplexa viner ger framförallt i kombination med mat.Ruttna druvorDe enda vinkonsumenterna som borde skämmas är de som köper omoraliskt billiga viner, eftersom de köper vin till ett pris som kraftigt ökar risken för övergödning, onödig bevattning, omfattande växtskyddsprogram och annat som följer med det för det låga priset nödvändiga högintensiva jordbruket. Till de uppenbara konsekvenserna av lågt pris ska läggas risken för att växtskyddsmedel i de ekonomiskt hårt åtstramade jordbruken riskerar att hanteras på ett sätt som inte skyddar bonden/vingårdsarbetaren på ett optimalt vis samtidigt som det måste finnas en misstanke om att den som arbetar i vingården inte alltid pysslas om på bästa sätt när producenten arbetar med minimala marginaler.

Cruda Realidad.

Systembolaget pekar finger åt socker

Efter många om och men tycks socker i vin ha blivit en fråga som debatteras inte bara i de inre vinkretsarna. Ytterst torde detta bero på att den allmänna debatten om socker ökat i styrka allteftersom övervikt blivit ett samhällsproblem. Nu inför Systembolaget sockermärkning på sina hyllor.
12341352_10153140921285064_4007923192377453515_n

Debatten om socker är inte något nytt i sig. Den har pågått åtminstone sedan 1960-talet. Vad gäller socker i vin är det inte rätt att tala om en ifrågasättande debatt förrän de senaste åren. Visst talades det om de tillrättalagda inte alltid helt hälsosamma skräpvinerna före det, men det var då mer från ett von oben-perspektiv där den som kunde vin dissade konsumenter som omfamnade skräpvinerna som samtidigt, vilket är lätt att glömma, är utmärkta nybörjar-viner, en slags café au lait med mycket socker på vägen mot kaffets heliga graal, espresson.

Socker i vin är inget nytt. Det första lättvinet som designades för den svenska marknaden hette Parador och skapades för att inte vara ”surt och strävt”, snarare mjukt och lättdrucket (1960-talet). Dagens ”Svensson-viner” görs på samma sätt oavsett om de är billiga boxar eller lite dyrare appassimento-varianter, usel zinfandel från USA eller rent av bluff-zinfandel från Italien. Mycket av allt: färg, doft och smak, i en endimensionell stil som sällan går ihop med mat.

Sannolikt är det få som skulle tillstå att de tycker om rött vin med sötma, precis som det var på den gamla goda tiden då utbudet dominerades av viner som Parador, Ruby of Crimea, Merlot Oltina, Adom Atic, Mateus och andra kräksreflexretande historier. Samtidigt är det sällan så att konsumenten känner hur pass mycket socker vinet innehåller. Det beror på att det oftast finns ett visst mått av balanserande syra, inte sällan adderad till cocktailen just för att dölja lite av det lena sockret. Ungefär som Coca-Cola som innehåller lika mycket syra som en citron, vilket ska sättas i relation till den mängd socker läskedrycken då måste innehålla.Parador originalFör några år sedan lät jag eleverna vid Gustibus Sommelierskola i Malmö göra ett preferenstest, blint förstås, i ena glaset hade de Parador, i det andra boxvinet Umbala. 80 procent tyckte att Parador var det bästa vinet. Så mycket för kvalitetsutvecklingen i de billiga och tillrättalagda vinernas träskmarker de senaste 45 åren (läs mer här). Vi kan lugnt konstatera att de som bryr sig om vad de dricker för vin blivit alltfler sedan 1960-talet och tveklöst har både utbud och efterfrågan breddats rejält en bit upp i den pyramid vår vinkonsumtion kan liknas vid – basen förefaller emellertid vara sig lik.

Att Systembolaget nu adderar varans sockerinnehåll till den övriga informationen på sina hyllor är utmärkt. Det ger konsumenten som av något skäl vill undvika socker möjligheten att välja något annat. Samtidigt pekar den här informationen ut de produkterna som ligger väl högt i sockerinnehåll. Något som – med ett självklart undantag för många mer eller mindre söta dessertviner – ofta indikerar ett farligt tillrättalagt och sällan välodlat eller välviniferat vin vars enda mål är att vara så lättsvalt som möjligt för den otränade gommen och den okritiska konsumenten.12341352_10153140921285064_4007923192377453515_nKommer vi nu att få se mindre socker i vinerna i Sverige? Kanske. Fyllesegmentet, som delvis berörs av detta, lär inte bry sig, och nybörjarna är inte sällan beroende av den tillrättalagda stilen. Däremot borde alla som vill vara lite vinfina men inte är det upptäcka hur det förhåller sig och kanske långsamt påbörja en mödosam vandring mot andra mer matanpassade vinstilar. Vi får kanske också räkna med fler viner som görs för att upplevas som lätt sötmarunda utan att innehålla mer socker än att vinet kan klassas som torrt. Detta uppnår vinmakaren genom att skörda vissa druvsorter sent, gärna i ett varmare klimat, och jäsa med en jäst som ger mycket glycerol. Resultatet blir ett vin med relativt låg syra och mycket glycerol och alkohol. Saker som man sammantaget lätt upplever som sötma och framförallt rondör. Nu görs flera av de sockrade vinerna redan idag på det här viset så någon enorm skillnad blir det kanske ändå inte, bortsett då från att de inte längre får en dos socker i sig.

Avslutningsvis ska sägas att sockret i vinet knappast är oerhört intressant för den som vill gå ner i vikt. I sådana fall är det nog bäst att helt avstå från alkohol.

Herb Alpert! A Taste of Honey!

 

I sista stund: beställ nu!

Okej, ni som ännu inte ordnat vinerna till de stundande helgerna, det brinner i knutarna nu, ska ni hinna få hem vinet är det hög tid att lägga beställningen och för att hjälpa er på traven följer här några tips på viner som jag tveklöst är knuten till på ett eller annat sätt, inte minst emotionellt:

Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne Extra Brut, finns på halvflaska (nr 77741, 89 sek), helflaska (nr 7725, 135 sek) och magnum (nr 77741, 299 sek). Utmärkt bubbel med fräschör och fokus.

Chablis magnumClotilde Davenne Chablis 2014, finns på helflaska (nr 6307, 159 sek) och magnum (nr 6307, 329 sek). Clotildes bästa årgång hittills. Mycket bra nu och ändå bättre om ett år (planera i tid). Perfekt till havskräftor och ostron men går till det mesta som du som läser detta kan tänka dig att hinka vitt till.

Montagny Premier Cru ”Les Coères” 2013, nr 2812, 169 sek. Lite rundare än Chablis ovan. Sitter som en smäck till torskryggen med brynt smör ellerMontagny Les Coères hummern för den som mer är inne på skaldjur. Oerhört gott bara. (OBS! sitter som berget i Systembolagets ställ i de butiker ni hittar vinet i finvinsstället, men det är bara att ta i så får man loss buteljerna, låt vara med skadade etiketter, men, det är som bekant innehållet som räknas).

Les Lauzeraies Tavel 2014, nr 2724, 109 sek. Vågar du dra till med ett rosévin på Nyår så dra till med detta utmärkta året runt-dricka från rosévinernas kultplats Tavel. I en vinbedömning för någon vecka sedan såg jag att skribenten fick associationer till fruktsoda och Fanta av det här vinet. Detta är komiskt med tanke på att skribenten faktiskt får betalt för att bedöma vin och säger väl mer om var hens håg står. Systembolaget träffar betydligt mer rätt med sin beskrivning ”Ungdomlig, fruktig smak med inslag av granatäpple, mogna jordgubbar, örter och blodapelsin. Serveras vid cirka 10°C till grillade fiskrätter eller till rätter av ljust kött”.

Rioja Bordón Reserva 2009, nr 2726, 95 sek, och Rioja Bordón Gran Reserva 2006, nr 86815, 155 kr. Höstens succévin, så ofta fyndade i pressen att de tenderat att ta slut med RiojaBordon-reserva2009_bottlejämna mellanrum. Nu ska dock ett rejält lager finnas på plats i Sverige och då ska det bara vara att lägga sin beställning för att få hem de här klassiska riojorna i tid till helgernas begivenheter.

Sist men inte minst upprepas tipset Girard Old Vine Zinfandel 2012, nr 22337, 189 sek. Det finns så många konstiga och oäkta zinfandel på Systembolaget att det kan vara svårt att få klart för sig hur druvan egentligen smakar. Lyckligtvis finns det ett fåtal viner som står upp för den äkta varan. Billigast bland essa är utmärkta Girard, som ligger på gränsen till att vara way too much men som hejdas av en stringens och uppstramande syra just som den ska ta steget över i de flabbiga amerikanernas sliskiga värld.

Julklassiker.

Flyktat fynd finns åter

Förr i världen, kanske särskilt för sisådär mellan 15 och 25 år sedan, fyndade ofta de olika vinskribenterna samma viner. Då, och föralldel även senare än så, publicerade de sina spalter ungefär samtidigt. Dels var det på den tiden lättare att följa en skribent i ett alster, dels var allt mer gemensamt, till exempel vilka viner som provades och när och tillfället då kritiken publicerades. Sedan några år har vinkritikernas betydelse minskat och samtidigheten till stora delar försvunnit.RiojaBordon-Granreserva2006_bottleSkälen till detta är många. Systembolaget släpper ut sina viner vid fler tillfällen och på ett mindre överskådligt vis. Många tidningar/skribenter har släppt nyhetsfokus och skriver om vin mer allmänt. Vissa skribenter/alster har en direkt koppling mellan payback och text, varför det mer blir en fråga om att förmedla ett vin åt importören än att de facto hjälpa konsumenten med ostyrda köpråd. Vidare finns det fler importörer som bearbetar marknaden och förser kritikerna med provningstillfällen och ett urval viner som vi inte sett maken till historiskt. Lägg till detta en begynnande näthandel, bloggare, nättidningar, mer självgående sommelierer och en hel del annat.RiojaBordon-Granreserva2006_bottleDå, när allt var mer gemensamt, ledde kritiken inte sällan till att viner sålde slut på nolltid såvida de inte fanns i stora mängder. Detta ser vi alltmer sällan och när vi ser det brukar det handla om dyrare viner. För den som ivrar för ett bättre konsumtionsmönster för vin är detta goda nyheter då det rimligtvis visar att kritiken fortsatt har betydelse bland de mer initierade medan en fynd-stämpel på ett billigt, enkelt vin inte längre spelar så stor roll. Den som köper sådana viner är inte tillräckligt intresserad för att anstränga sig att läsa vintips såvida de inte körs ner i halsen via en löpsedel eller så. Låt vara att de där fyndstämplarna för skräpviner kan användas i annonser och annan marknadsföring och därför likväl har sitt värde för avsändaren.RiojaBordon-Granreserva2006_bottleVilka skribenter och tidningar kan fortfarande via en fyndstämpel sälja slut på ett vin??? undrar nu ivrigt och otåligt de mest vetgiriga bland de i största allmänhet synnerligen vetgiriga HR:arna. Ja, säg det, men ett genomgående drag för kritiker med stort genomslag verkar vara att skribenten/tidningen/bloggen/sajten/vad-det-nu-är är sparsam med fyndstämpeln i allmänhet och i synnerhet avseende viner som är så billiga att de kan ifrågasättas från moralisk synpunkt samt då konsumenten med rätta frågar sig hur ett vin med så ”enkel” prislapp faktiskt kan vara ett fynd – låt vara att det är mindre dåligt, om än kanske inte mindre omoraliskt, än andra viner i samma prisklass, vilket, såklart, är ursäkten för att detta enkla vin fynd-märks.RiojaBordon-Granreserva2006_bottle”Åter till ordningen!” ropar nu ordningsmänniskorna bland HR:arna, ”se till att knyta ihop rubriken med den här texten nu, eller har du satt en rubrik som inte har med saken att göra och därmed lurat oss att läsa det som är att betrakta som gallimatias utan informativ målgång för fyndjägaren?! Vilket flyktat fynd finns åter???!”. Jo, för en tid sedan tipsade er utsände på de köpvärda vinernas böljande ocean där flaskpost guppar glädjefullt vid sidan om dansande delfiner och där vattenskidåkande vettvillingar sprider svallvågor vida omkring om vinet Rioja Bordón Gran Reserva 2006, nr 86815, 155 kr. Detta gjorde nu också ett antal andra, mer inflytelserika skribenter – till exempel tidningen Munskänken för att nämna en tung spelare med få fyndmärkta viner per bedömningstillfälle – vid ungefär samma tidpunkt. Resultat blev att vinet tog slut! Medan nostalgikerns öga fuktades vid denna insikt om kritikens slutsäljande inverkan på vinälskarens vardag var andra förbannade på att det tipsades om slutsålda viner. Lugn, bara lugn. Er utsände i de glädjespridande guttarnas glatta gäng kan meddela, att Rioja Bordón Gran Reserva 2006, nr 86815, 155 kr åter finns i lager och därmed ånyo är beställningsbar.Alex Fox Guitar on fireAlex Fox!

Solgula ägg ny vinifieratsuccé!

Ett besök i Sverige har gett vid handen hur långt före oss fransoser detta nordliga land är när det kommer till utvecklingen av ägg och ägg-anstrukna produkter. Till exempel hade det helt förbigått oss att gammaldags numer stavas gammeldags och att äggen förr i världen var bruna och att bruna ägg därför är gammaldags medan gammaldags ägg är bruna och någonstans är det klart att det känns mer äkta med bruna ägg just av den anledningen för man kan ju bara tänka sig vad ”de” – bönderna, Flügger färg, LRF, Ica-Stig och andra som kan tänkas manipulera äggens färg – har gjort för att få de gammaldags, äkta äggen att bli vita! IMG_0248Vid sidan om de gammaldags äggen hittade vi något som trots allt måste anses vara ändå bättre, nämligen solgula ägg! Det är alldeles uppenbart att de skapas genom att gammaldags hönor får värpa sina bruna ägg alltmedan solen strålar över dem och när äggen väl är lagda lämnar så klart äggtillverkaren äggen ute i friska solen den tid det tar för att de ska bli solgula. Lysande koncept! Siktar nu på att följa upp succén med vinifierats matkasse med ”Oeufs Soleil” – Solgula ägg för fransosen. Oavsett om de solgula äggen är franska eller svenska inmundigas de lämpligen med en box skräpvin eller två alternativt ett ekologiskt vin under 69 kronor eller något annat som känns äkta samt ett stänk vinäger eller två ner i äggkoppen så snart det solgula äggets topp kapats med en ändamålsenlig kniv.

IMG_0249

Musik! Brun? Mer gammaldags musik, också brun får man förmoda. Mörkbrun musik.

Förbud mot oskyddat host!

Vän av ordning kan tycka att länder med många hostande människor borde utveckla den mest sofistikerade och skyddade formen av host. Eller med andra ord att ett land som Sverige borde vara fyllt av sofistikerade hostare som tar ansvar både för sig själva och sin omvärld. Efter en grundlig undersökning i det allra heligaste av Sverige, Stureplan i Stockholm, kan er utsände i de snuskiga och snoriga bacillernas allt annat än bakteriefria hörselgångar och näsborrar konstatera, att det finns ingenstans i världen där folk hostar så ohämmat, oskyddat och vulgärt som vid denna plats.Nysande manAtt någon ska hålla upp en arm eller en hand framför den hostande munnen är kanske för mycket begärt, men nog borde även en medelmåtta bland nordborna ha förstånd att inte bara gå omkring och hosta rakt ut i tomma intet i bästa fall, och rakt på någon intet ont anande och arm medmänniska i värsta fall?Nysande man

Då den svenska skolan och de svenska föräldrarna skändligen misslyckats med att skapa ordning och etikett avseende hostandet i det avlånga landet finner vinifierat ingen annan utväg än att kräva förbud mot oskyddat host samt hårda straff för den som hostar utan att försöka stoppa bacillspridningen. Ett års påssjuka förefaller vara ett lämpligt straff för detta. Den som dessutom vulgärhostar, alltså går omkring och hostar rakt ut i luften bör inte bara ådömas påssjuka utan också halsskav och snortäppa under det där året med påssjuka. Sist men inte minst: om den som vulgärhostar dessutom gör det på ett direkt högljutt och oaptitligt låtande vis bör till ovanstående straff läggas daglig nysduschning morgon och kväll under tre månaders tidSparks

AchooReinforcements!