Har fått ännu ett meddelande från Postnord. Den här gången är rubriken, och den tar jag
som en uppmaning, ”spåra packet”. Sagt och gjort. Vem har skickat det där egentligen? Den här gången är det Resoluteman. Igår var det någon i Italien och då vägde packet 3.99 kg, nu väger det 2,78 kg. Med andra ord är det någon på Postnord som konsumerar packet. Därför vägrar jag lösa ut det. Bara så ni vet, Postnord. Ni kan behålla ert pack.
Us & them.
Då och då, ganska ofta faktiskt, får er utsände bland de vinmakande människornas märkliga massa frågor om vinodling och – tillverkning. Många av de frågorna saknar allmänt intresse eller så saknar bara den nyss nämnde motivationen att göra något mer allmänt av svaret. Men idag säger vi ”Välkomna ska ni vara till vinhajk, idag ska vi tala om bägare men inte vilka bägare som helst utan om gobeleter, eller bush vines som det heter over där och down under”.
Kärt barn har många namn: bush vines, corona, gobelet… Men det är bara uttrycket bush vines som inte helt insatta vinälskare gjort till något mer än vad det är, och understundom rent av gett företeelsen en slags över- eller i vart fall utomjordisk kraft. Så vad är det? Kort sagt är det en vinstock som tuktas utan stöttning. Vanligtvis beskärs den med en stam och en därpå sittande krona – eller, ja, vissa tycker det ser ut som en bägare också, därav de olika namnen. Varje vinter klipps årets utvuxna grenar av så stocken på nytt står där naken och spretar med sina grenar mot himlen.
Gobelet är ett av de äldsta sätten att tukta en stock. Innan människan kom på att få upp grenarna, och därmed frukten, från marken på det här viset, skedde i princip all vinodling med hjälp av naturliga stöttor som träd. (Det är först det senaste halvseklet sisådär som stöttor och ståltråd blivit vanligt.)
Fördelarna med de nya sätten att tukta och stötta med ståltråd i fälten är inte minst att frukten kommer upp på ett bra vis, kraften fördelas på ett kontrollerat sätt, odlingarna kan skördas med maskin och odlaren har lätt att ansa och på andra vis bistå stocken. Nackdelarna är att stöttningen kostar pengar och tar tid att underhålla och att det tar längre tid att beskära (grenarna måste rullas av från ståltråden).
Nackdelarna med bush vines kan vara att kraften fördelas mer ojämnt, att svamp och annat har lättare att få fäste inne i ”kronan” och att det blir mer komplicerat för den som vill arbeta med skördemaskin. Fördelarna är att odlingen är lättskött, beskärningen går snabbare och bonden undviker kostnaderna för stöttningen och underhållet av den samma. (Ja, det finns också varianter av ”bush vines” där grenarna till stor del får växa utmed marken med påföljande brist på ventilation.)
Varför har just bush vines kommit att bli den mest mystiska tuktningen? Gissningsvis därför att många inte riktigt förstått vad det är och därför pratat om typen med uppspärrade ögon och lätt flämtande andning eller, i förekommande fall, med dårens självsäkerhet brygd av okunskap och bristande helhetssyn… ja, eller lite sådär som ängsliga gör när de inte frågat och istället låtsas eller rent av tror sig veta.
Black Friday är en intressant företeelse på plats i USA. Omsatt i Europa får den något konstlat över sig. Att kommersen vill ha den är självklart, att lösa individer drabbas av hysteriska anfall patetiskt – vissa går till och med omkring och önskar, eventuellt sig själva ovetandes, ”trevlig helg” inte i betydelsen veckända eller Första advent utan Thanksgiving (som i år var igår). Inget av det nyss ack så sant och väl sagda ska dock få hindra er från att idag denna svarta fredag införskaffa ett par exemplar av Kronos väv – ett till dig själv, ett att ge bort. Så här i tacksägelsens tid äro de saliga som giva.
Kommen en bit på livets stig och med ett antal konserter av olika valörer i bagaget ställer ett trefalt återseende av samma band inom loppet av två månader höga krav på bandet i fråga förutsatt att den återseende och på livets stig en bit komne inte är alldeles tappad bakom en felstämd tunna. För att testa hur väl King Crimson håller för ett trefalt återseende inom loppet av två månader har er utsände i de virtuosa musikernas magiska miljöer tagit sig för att trefalt återse gruppen inom loppet av två månader, vilket förefaller vara det enda empiriskt hållbara sättet att ge svar på den i texten redan ganska uttjatade frågan som inte ska repeteras ännu en gång här.
Efter Prag och Stockholm var det dags för Monte Carlo sistlidna veckan. Spellokalen förra året, Olympia i Paris, är svår att slå, men frågan är om inte Salle Garnier, mer känd som ”L’Opera de Monte Carlo”, slår den – Karlin Forum i Prag och Filadelfiakyrkan i Stockholm får storstryk. Salle Garnier ligger längst in i Kasinot i Monte Carlo, en miniopera med allt prål som tarvas och därtill en lysande akustik och… bara drygt 500 platser. Således sitter man nära scenen även då man sitter långt bort från den om ni är på med vad som avses?
Spellistan påminde mer om Paris förra året än Prag och Stockholm men ändringarna jämfört med de tidigare spelningarna var små. Catfood tillbaka. Ingen Heroes i extranumret, en ny fantastisk, utökad version av Peace, ja, sådana där små korrigeringar. I låtarna märktes möjligen, positivt, att den snart två år långa turnén närmar sig sitt slut, och därmed kanske också bandets live-era. I alla fall vågade Mel Collins och i viss mån Tony Levin sig på små bus, som ett tut i luren när det inte skulle tutas, eller en ändrad basgång, sådant som säkert gör Fripp jätteirriterad och som de andra därför tycker är hur kul som helst.
Kanske hade det där med turnéns längd och nu nära slut också en viss betydelse när Gavin Harrison dunkade igång fel låt mitt i setet (han kom ganska så med en gång på att han var fel ute och gömde sig bland sina trummor medan Pat Mastelotto skrek (hördes i hela salen, som, som sagt, är liten) ”That’s beautiful!”). Mest anmärkningsvärt under de tre konserterna nu i höst, och framförallt jämfört med Paris förra året, är hur Jakko Jakszyk utvecklats både på sång och gitarr – sången var bra förra året, mycket bra redan i Prag och nu lysande; gitarrliret var väl i sammanhanget inget vidare för ett år sedan, bra i Prag och nu mycket bra.
Och i övrigt, nja, nej, eller snarare ja, det är fullkomligt lysande även en tredje gång inom loppet av två månader. En fördel med snabba återseenden är att varje återseende bjuder på nya upptäckter bland allt det igenkända, så och denna gång. Lysande. Som tidigare framgått på denna sida blev till och med den fordom ganska kritiska Hustrun tagen med storm av gubbarna på scenen, vilket innebär att King Crimson i olika varianter numer går non stop här i hemmet.
På gott och ont och oavsett vad vi tycker om saken, är vissa människor viktigare än det stora flertalet när det kommer till människorasens utveckling och rent av förmåga att överleva. De där som står som motvikter mot dumhet, som studerar och förstår de stora 
dragen också i det lilla, och det lillas betydelse för helheten. När de här undantagsmänniskorna begåvas med förmågan att vara socialt trevliga, ödmjuka men ändå närvarande i det offentliga rummet och dessutom på ett enkelt och otvunget vis kan sprida sin visdom genom föreläsningar och böcker blir de än mer betydelsefulla, rent av undantagsviktiga. En av de där undantagsviktiga är idé- och lärdomshistorikern, professorn med mera Karin Johannisson som nu vid 72 års ålder lämnat oss åt vårt öde. Förhoppningsvis kommer hennes klokskap och böcker leva vidare och spridas under lång tid och då också till alla de som sig själva ovetandes behöver dem.
Karin Johannisson på Humanioradagarna 2011. Här om framtidens offentliga miljöer.
Théophraste – se där ett namn gott som något nästa gång du ska namnge en unge, egen eller annans – Renaudot föddes i Loudon 1586 och dog i Paris 67 år senare. Under sin livstid hann han med både det ena och det andra och bland annat kan nämnas att han var läkare, rent av kunglig livmedikus, och som sådan konsulterade han fattiga gratis och blev därför känd som ”le commissaire aux pauvres du royaume”. Utöver detta kan han sägas vara den franska journalistikens fader och under lång tid hade han utgivningsmonopol för sina editioner, framförallt ”La Gazette”. Vissa problem fick Renaudot då hans beskyddare, Louis XIII och Richelieu, gick bort och ”Fronden” (La Fronde; borgare, parlament och högadel i väl vald bandning) satte sig upp mot centralmakten (kungen och kyrkan (nu kardinal Mazarin) och deras påhejare), dock inte värre än att han kunde dö en naturlig död, La Gazette överleva och han själv så småningom bli odödlig genom det litteraturpris som tio journalister och litteraturkritiker 1926 instiftade i hans namn och som ett komplement till Prix Goncourt.
Nu behöver man inte veta allt det där, men den som är det minsta litteraturintresserad ska veta att de litterära priserna är stora nyheter här i Frankrike, inte bara för bokmalar, och ska man bemötas med någon form av respekt i de dagliga samtalen så här års gäller det att ha koll på de olika priserna och pristagarna. Således kommer den mot Frankrike snart siktande HR:en, vi bara utgår från att sådana finns, ha stor glädje av den här lilla recensionen av årets Renaudot-vinnare, Babylone av Yasmina Reza:
Som sig bör är det här en synnerligen välskriven roman och det var lite frestande att skriva recensionen så som boken är uppbyggd, med långa stycken, där händelserna trycks ihop på ett många gånger dråpligt vis. Textens uppbyggnad går hand i hand med innehållet, som är… dråpligt, lätt makabert och aningen burleskt och absurt. Ingen bok för socialrealismens tillskyndare, men väl något för oss som ser en linje bakåt till Vian och rent av Molière och hjärtliga möten med andra kvinnliga författare som varför inte härliga Martina Montelius? Ja, hursom, bra, välskrivet, originellt, franskt och underhållande är det i alla fall och den som läser franska kan med fördel införskaffa romanen nu och ni andra ska hänga på låset när den översatts till ett mer begripligt språk.
Understundom efterfrågas en innehållsförteckning på vin. Sannolikt vet den som efterfrågar inte riktigt vad den talar om, för vad kan väl en innehållsförteckning tänkas innehålla? ”Innehåll: jäst druvmust och sulfit”?
Eftersom vin per europeisk (mm) legal definition måste vara gjort på jäst druvmust – i annat fall måste produkten kallas något annat, som ”fruktvin” eller ”dryck gjord på vinbas” – blir det en pleonasm att än en gång förtydliga saken i en innehållsförteckning, och vad svavlet anbelangar ska det enligt lag också framgå av etiketten att produkten innehåller just det, med andra ord en pleonasm även det.
Tillsatser
Nu kan någon invända ”men alla andra tillsatser då???”. Ja, vilka tillsatser? svarar vi då med en motfråga. Lagligt gjorda kvalitetsviner innehåller just jäst druvmust och sulfit. De kan även innehålla tillsatt syra eller till exempel koncentrerad druvmust som används för att ge vinet mer fräschör (syran) eller sötma (druvmusten). Det är alltså fortsatt naturliga tillsatser, men förvisso likväl tillsatser, och det kan man för all del tycka ska framgå av etiketten, vilket det inte gör idag. Där kan vi hoppas på en ändring.
I övrigt då? Kanske har jag missat något här men jag tror inte det. Det finns förvisso en del saker man kan tillsätta ett vin, som färg- och aromämnen, men då är produkten enligt europeisk lag inte längre legal och vi kan väl ana oss till att den som gör en illegal produkt knappast frivilligt skyltar med det på sin etikett, varför en mer detaljerad varudeklaration inte gör någon större skillnad där heller.
Livsberättelse
Nu ska sägas att det de flesta sannolikt egentligen efterfrågar i sitt krav på innehållsförteckning snarare är en livsberättelse för vinet i fråga. Alltså ungefär som om man avseende ICA:s saft (som vanligtvis innehåller bland annat färg- och aromämnen och socker och andra tillsatser) eller dito morotsjuice (som vanligen innehåller morotsjuice) skulle kräva information om varifrån vattnet i saften kommer och en analys av detta (alltmer vatten innehåller spår av mediciner och bekämpningsmedel) eller en förteckning över hur fältet där moroten vuxit behandlats det senaste året avseende gödnings- och bekämpningsmedel samt om några processhjälpmedel används i förädlingsprocessen, till exempel klarningsmedel eller filter.
Det där är rimligt att man som konsument ska få veta. Dock är det viktigt att understryka att det är just en livsförteckning över produkten vi talar om, eller möjligen ett historiskt produktionsschema, och inte en innehållsförteckning i sig. Det där med att vin kan innehålla vad som helst för det finns inga regler eller kontroller är desinformation som kan leva vidare enbart därför att en massa femtekolonnare i vinvärlden springer benen av sig för att sprida någon annans agenda.
Maria McKee. Libertines. Tanya Donelly.
Fram till nyss gick det komma undan med en inte helt sann rubrik som den ovanstående. Emellertid har nu Facebook lovat skärpa sig och stoppa osanna faktaartiklar, vilket torde innebära att drygt hälften av Fejans innehåll kommer censureras, och med dem ovanstående rubrik, varför vi här och nu tydliggör att nja, rubriken överdriver en aning, men hör här:
Under alla år: Hustrun: ”Nej! Du spelar inte King Crimson när vi har gäster!”, ”Nej, du spelar inte King Crimson när vi ska äta!”, ”Nej! Du låter inte som Robert Fripp när du spelar gitarr!”, ”Det där, det är oväsen! Musik man blir nervös av!”.
För drygt två veckor sedan: Hustrun: ”Nåja, det är din födelsedag och du är ju som ett barn så nu lovar jag att gå med dig och se King Crimson i Monte Carlo om ett par veckor!”.
Häromdagen: Hustrun: ”Oj, vad fint!”, ”Det här är ju bra!”, ”Alltså du säger att jag inte gillar de disharmoniska och kaosartade delarna, men det är bäst, de är ju så otroligt duktiga musiker, wow!”.
Idag: Hustrun: ”Alltså, jag har huvudet fullt av King Crimson, jag vaknade idag och hade en råmix av Epitah hette den väl och den där du saknade Belew i, Discipline?, på non stop. Hur bra som helst!”
Sensmoral: King Crimson får alltid rätt, till slut.
Vad hon pratar om? Detta: Starless, Elephant Talk, Prince Rupert Awakes, Happy with What You Have to Be Happy With, Islands, Three of a Perfect Pair, Bolero, Larks Tongues in Aspic #1, In The Wake of Poseidon.
Anekdotiskt om Robert Fripp: Måste nörden se. Bruford om Fripp. Balettmusik. The Robert Fripp String Quintet. Here Comes The Flood.
Verona är på alla sätt och vis en härlig stad där besökaren kan glädja sig åt det mesta mellan arkitektur och vin, självklart via konst, musik, litteratur, historia och gastronomi, för att nu nämna något av stadens väldiga utbud. Den som tar sig för att flanera där på de gamla gatorna, sucka under Julias balkong, beundra Dante eller rusa på tok försenad mot kvällens föreställning på arenan och inser att det är lika bra att äta en bit först för jag kommer missa första akten i alla fall och hursomhelst så är det den andra akten som är bäst, den kan med fördel söka sig till Enoteca Cangrande, som ligger lätt undangömd en vinspott från arenan och Piazza Bra, mitt i staden.
Ja, det finns massor av enoteca i staden och alla som är det minsta i vinsvängen har säkert hängt på Antica Bottega del Vino eller kanske letat sig in till Enoteca Segreta eller någon av alla de andra oftast bra till utmärkta haken, och det där med att det finns så många bra ställen gör det lätt för den förvirrade turisten och stressade första akten-missaren, men nu är det Enoteca Cangrande som ska framhävas här.
Denna ligger, som sagt och såvida inget hänt precis nu, där texten ovan nyss påstod att den ligger, och den är personlig i såväl sin inredning som sitt bemötande. Lägg därtill utmärkt mat och vinlista (med som sig bör bra priser, och du kan antingen hinka på plats eller ta med dig flaskorna hem) och, dessutom, mycket bra bakgrundsmusik (där har någon verkligen ansträngt sig; musik i olika stilar som har det gemensamt att allt är bra och gör sig utmärkt i sammanhanget – hur ofta händer det att en krog inte går vilse i musikvalet i jakten på en förlorad ungdom eller instängd i ett begränsat musiksinne som sitter i den inkompetenta person som fått uppdraget att sätta musik på stället?). Rekommenderas. Varmt.
Musik! Och som bonus hör vi Jeff Beck & co hjälpa Lady Gaga på traven och därefter riva av en Big Block som heter duga, och så hjälper Jeff Puccini på traven också.
Måndagsmusik