Det tog  exakt två veckor, en timme och fyra minuter för Allan Karlsson att dö. Mer precist än så kan dödskampens längd inte fastställas. Tiondelar och hundradelar för att nu inte tala om tusendelar är alltför små enheter för att kunna mäta liv och död. Det kan tyckas orättvist, för skillnaden på låt säga en hundradels liv och död kan vara stor för individen i fråga. Men när det gäller själva dödens inträde så är den inte på tusendelen eller ens på tiondelen när. Så fort går det inte. Inte ens då ”döden är omedelbar”.

I Allan Karlssons fall stämmer kanske inte ens två veckor, en timme och fyra minuter som tidsangivelse på dödskampens längd. Han själv menade, så länge han levde, att hans och alla andra människors och djurs dödskamp börjar redan i födelseögonblicket. I så fall tog det Allan Karlsson 63 år, fyra månader, två veckor, en timme och fyra minuter att dö.

Allan Karlsson dog ensam i sitt sovrum, hemma på Lindgatan 14B, en trappa upp. I lägenheten han kom över i ett av det kommunala bostadsbolagets hus i samband med att han flyttade tillbaka till södern efter sin avstickare norröver. Det var inget han planerat, att dra norröver. Han gick el- och tele på gymnasiet. Praktisk linje. Satsade på en karriär hemmavid. Eller nästintill. Så gott det gick. Hursomhelst kom han att arbeta med el och tele större delen av sitt liv. Ända tills småföretaget han arbetat för de senaste 20 åren köptes upp av ett större bolag för fyra år sedan. Då blev han arbetslös och på den vägen blev det, till dess han nyligen dog 63 år, fyra månader, två veckor, en timme och fyra minuter gammal.Yrkesvalet var inget Allan Karlsson någonsin ångrade. Tvärtom var han mycket tillfreds med det. Han gillade att dra kablar, montera in diskmaskiner och att lösa tekniska problem, som varför säkringen hela tiden löste ut i Jonssons svinhus på Kullens gård utanför Berglunda by. Det var det bästa med jobbet, tyckte Allan Karlsson, att resa runt på landsbygden och skapa ljus och värme åt traktens bönder och en och annan grönavågare. Påminde honom om hans egen uppväxt i torpet på Stora Järns gård, där han växte upp med sina föräldrar och två syskon. Lillasystern Mona Karlsson, gift Berggren, och storebrodern Urban Karlsson. Systern hade han inte träffat på två år, hon bodde alltför långt bort, ända uppe i Umeå. Men de hade kontakt lite då och då, via telefon och Skype. Storebror Urban Karlsson hade varit tio år äldre än Allan Karlsson och var död sedan ett år. Trillade ner från en stege när han skulle byta lampa i hallens takarmatur i sin och hustruns fyra i Mariefred. Bröt benet och slog i huvudet så illa att det blev stopp i hjärnan.

Märkligt det där med det brutna benet, brukade Allan Karlsson ibland tänka. Det hade ju verkligen ingen betydelse med tanke på hjärnskadan och den påföljande döden. Eller hade det det? Kom ambulanspersonalen in där i hallen och hittade Urban Karlsson med ett brutet ben och befarad hjärnskada, tittade på varandra, nickade och började så spjälka benet? Spjälkas brutna ben alls nuförtiden? Sådana frågor och tankegångar irriterade Allan Karlsson. Han var el- och telemontör och sysslade inte med grubblerier och gordiska knutar. Behövde inte veta någonting om saken. Ändå kunde han inte låta bli att tänka på det. På storebroderns Urban Karlsson brutna ben och trasiga hjärna. Inte så mycket själva döden. Mer på ambulanspersonalen i så fall. Var det två män, två kvinnor, en man och en kvinna? Kanske en transperson? Eller två? Hade det någon betydelse? Bryr sig en person beroende på genus mer eller mindre om ett brutet ben eller en trasig hjärna? Men nej, ben spjälkas nog inte nuförtiden såvida det inte är ett benbrott som sker ute i naturen, slog Allan Karlsson till slut fast för sig själv, då, när han ännu levde, och ute i naturen finns knappast hallampor med trasiga glödlampor. Men om det gör det, slog det plötsligt Allan Karlsson, är de då gammaldags, halogen eller LED? Har de dimmer? Vad fäster man dem i? Granar? Tallar? Eller kan bara golvlampor komma på fråga? Och hur långt måste kabeln dras för att få tillfredsställande kraft? Kanske måste man bygga ett eget litet kraftverk? Leta reda på ett vattendrag och sätta en turbin där, eller montera upp ett litet vindkraftverk?

Möjligen hade Allan Karlsson för mycket tid att fundera på saker och ting de sista åren av sitt liv. När han vara arbetslös och satt ensam hemma i sin tvåa på Lindgatan 14B, en trappa upp. För det mesta satt han vid bordet i det lilla gula köket, med en kopp uppvärmt kaffe placerad i en brun ring på vaxduken. Någon mikrovågsugn hade han inte. Han värmde alltid kaffet i en kastrull på spisen. Mikrovågsugnar, var Allan Karlsson övertygad om, var ett djävulens påfund. Det kunde inte vara bra någonstans med de där vågorna som fortplantade sig ner i maten och drycken och sedan väl blev kvar där? Eller hur? Visst stannade de där osynliga vågorna, de där heta, livsfarliga vågorna kvar i det man utsatte för dem? Vart tog de annars vägen? Allan Karlsson var tekniskt lagd, det hade redan hans pappa, den arga snickaren, sagt när han var liten, och magister Thorell, den omtyckte läraren i fysik på högstadiet i Katrineholm, men han kunde inte begripa sig på mikrovågsugnen och dess osynliga värme.

Annat var det när han hade sitt arbete på Rasks El för att inte tala om när han arbetade som montör på stålverket i norr. Då hade han inte tid att fundera så mycket på fel saker, dumheter. I norr. Han bodde där i elva år och fyra månader. Mer exakt än så kan det inte sägas, för den där sista månaden, den femte, bodde han till och från där i norr, eller, han visste inte om han bodde där, Ulla hade sagt ifrån att nu fick det vara nog, allt var ett misstag, hon ville att han skulle ta sitt pick och pack och flytta söderut igen, här hade han inget att göra och hursomhelst var inte ungarna hans, de fanns ju redan när han kom till boet, små förvisso, men födda – och på väg mot döden, det hade han talat om både för dem och Ulla – utan hans hjälp och så fick det bli: han flyttade söderut igen. Hem till Katrineholm. Jobbade runt lite här och där tills han så småningom fick en ordnad och inrutad tillvaro igen. Rasks El blev navet kring vilket han och hans liv snurrade. Och den kommunala lägenheten på Lindgatan 14B, en trappa upp, förstås, den var också ett nav, eller åtminstone en fast punkt.

Rasks El. En firma startad av Erna och Nils-Erik Rask redan i det tidiga sextiotalet. 30 år senare tog sonen Nils-Gunnar Rask över. Allan Karlsson gillade dem allihop. Erna och Nils-Erik Rask och Nils-Gunnar Rask. Han gillade till och med Nils-Gunnar Rasks fru Beatrice Rask. Trots att hon hade ett konstigt och onödigt namn. Varför kunde hon inte bara heta Berit, tänkte Allan Karlsson mer än en gång där han stod framför Beatrice Rask och tittade på hennes fylliga läppar, potatisnäsan och de bågformade ögonbrynen. Rödhårig var hon också. Allan Karlsson litade inte riktigt på rödhåriga. Varför visste han inte, men han föredrog alla dagar i veckan alla tänkbara och otänkbara hårfärger, verkliga eller artificiella, före den röda. Hårlöst gick också bra. Själv var han lätt flintskallig och mest gråhårig när han dog. I sin ungdom, innan håret blev grått, hade han råttfärgat hår. Inte för just det spelade någon roll. Men det var i alla fall inte rött.

Till skillnad från sin fru hade Nils-Gunnar Rask precis som sin pappa Nils-Erik Rask en yvig kalufs åt det kolsvarta hållet till. De var också mörkhyade, allra mest Nils-Erik Rask. Det var inte Erna Rask. Mörkhyad. Hon var vit som mjölk och hade en obestämbar hårfärg eftersom hon ändrade den hela tiden. För det mesta var den ganska ljus. Ibland ljus som Marilyn Monroes blonderade lockar.

Det var de, familjen Rask och Allan Karlsson, som arbetade på Rasks El, som monterade och reparerade, och fikade tillsammans varje fredag, före arbetstidens slut. De satt hopträngda i det lilla kontoret på baksidan av Nils-Gunnar och Beatrice Rasks hus, på stolar i metall och med plastdynor och vid ett bord med en sliten yta i ådrat trä. En tavla, ett fotografi av Storgården där Nils-Erik Rask kom från på en vägg och August Malmströms Grindslanten  på en annan. Nybryggt kaffe och wienerbröd inhandlade på Nya Konditoriet på Kyrkgatan. För det mesta sådana där med gul smet. Mer sällan med röd sylt, pärlsocker och vit glasyr. Alltid med fras. De summerade veckan, sörplade och frasåt winerbröden insvepta i en air av kaffearom och blåbyxor som tagit doft av veckans sågande i metallrör, böjande av vita plaströr, klammerspikande, dragande av kablar och skruvande i väggdosor och elskåp. I en av blåbyxornas hängslen dinglade stolt Allan Karlssons morakniv med sitt röda skaft och svarta, ornamenterade slida.

Fast vid den tiden, ganska nyligen egentligen, var Nils-Erik och Erna Rask båda gamla och böjda av årens tyngd. De hade ont i ryggen och knäna och Beatrice glömde mest allting. Och detta var något som Allan Karlsson noterade. Han hade börjat få ont i ryggen redan när han var 40 år, en månad och någon vecka, han minns inte, mins inte!, exakt på dagen eller ens veckan när när det var, men det var ungefär då när han var 40 år och en vecka som han började känna av ryggen, och strax efteråt fick han ont i först ena och sedan den andra axeln. Artros, sa läkaren han så småningom tvingades iväg till av Beatrice Rask.

När han låg där i det tio kvadratmeter stora sovrummet med de neddragna persiennerna och de lätt solkade tapeterna i grått och ändå gråare och garderoben borta i ena hörnet och en fiskargubbe som tycktes spraka där han hängde på väggen ovanför sängen, när han låg där och det bubblade alltmer i bröstet och andningen blev allt svårare att orka med, när han låg där kunde han inte begripa varför han gett sig av norröver, då, lång innan han kom till Rasks El. För Ullas skull ja. Men varför? Var han pilsk och hade hittat någon som släppte till så mycket han ville? Eller ville han ha en familj? Leva ett familjeliv? Var det äventyret? Kanske alltihop? För ett äventyr var det. Och han fick komma till. Och han fick en familj. En tid. I elva år. Sedan försvann allt det där, som om det aldrig funnits. Ulla, Jonas och Lillan. Vad gjorde de nu? Levde de? Levde Ulla? Han visste inte ens om stålverket fanns kvar. Han visste överhuvudtaget mycket lite om vad som hände ute i världen. Redan långt innan han fick gå från Rasks El slutade han följa nyheterna. Lyssnade han på radio blev det Svensktoppen och Melodikrysset, även om också de programmen changerat på senare år. Tappat stilen. Känslan. Originaliteten. Engelska texter på Svensktoppen och konstig pop och pratmusik, och på Melodikrysset en massa artister och musik som bara en tonåring kunde känna till och han kände inte ens någon tonåring.

Det här med att dö ensam hemma i sitt sovrum passade Allan Karlsson bra. Han hade aldrig varit den där som tog plats eller gick med håven, och han ville inte ligga någon till last och att dö lugnt och stilla hemma i sängen föreföll honom både diskret och hänsynsfullt. Visserligen skulle någon behöva hitta honom, förhoppningsvis innan han började stinka alltför mycket och på så vis dra uppmärksamheten till lägenheten och sig själv, kanske rent av bli en notis i tidningen ”Man funnen död efter sex månader”, och visserligen skulle någon behöva ta hand om kroppen och forsla bort den, förhoppningsvis innan den började ruttna och falla sönder, och visserligen skulle någon behöva dödstäda på riktigt, alltså ta bort allt, inte bara överflödet som han skänkt innan han lade sig att dö i sängen hemma i sovrummet.

Det ligger något fint i att själv välja platsen för sin dödsbädd, tycker Allan Karlsson där han ligger och dör. Många får inte den chansen. Hans mamma till exempel, lika diskret som han, hon klev ner i ett badkar när hon var på dagen 74 år, två månader, en vecka och två dagar, och där blev hon sittande. Kunde inte ta sig upp ur badkaret. Så det var bara att sitta där och vänta på döden som kom henne till mötes ett par dagar senare. Men hon hittades i alla fall innan hon börjat lösas upp i vattnet så det kunde ha varit värre.

Han hade känt tonåringar en gång i tiden. När han själv var tonåring. Men sedan tog det slut, precis som allt annat tagit slut, eller nästan tagit slut, eller så hade det tagit slut utan att han riktigt märkt det. När var det slut? Hur visste man det?. I norr hade han haft Ullas vänner och ibland talades ju han och storebrodern Urban Karlsson vid på telefon. Det brukade bli vid jultid. ”Ja,” suckade de, ”så har det gått ett år till, och vi har inte setts i år heller, vart tar tiden vägen, nästa år måste vi ses, och ha nu en så God jul, ja du med”. Lillasyster Mona Karlsson, gift Berggren, och Allan Karlsson talades vid lite oftare. De brukade höras vid påsk också, och ibland på sommaren. Då kunde Mona Karlsson, gift Berggren, ringa och berätta att hon och familjen kanske skulle komma förbi Katrineholm så han kunde träffa barnen och de sin morbror Allan i Katrineholm, men det blev aldrig av. På alla dessa år blev det aldrig av. Men de brukade skicka vykort, Mona Karlssons, gift Berggren, familj. De reste runt lite varstans i världen. Grekland, Spanien och England. En gång kom det ett kort från Rovaniemi. Finland. Då om inte förr kände Allan Karlsson att det var skönt att vara ensam och slippa fara runt i världen.

Utöver köket och sovrummet fanns ett väl tilltaget vardagsrum och ett badrum i Allan Karlsson lägenhet på Lindgatan 14 B, en trappa upp. Den hyreslägenhet han haft turen att få i ett av det kommunala bostadsbolagets hus. Inte för hög hyra. Gick något sönder bara han ringde till vaktmästaren eller gick till vicevärden. Fast han brukade fixa det mesta själv. Ett par gånger hade han till och med hjälpt vaktmästaren med några eljobb som bara den som kunde sina saker och hade rätt att göra dem – det handlade ju om el! – fick göra. Båda gångerna tackade vaktmästaren för hjälpen. En annan gång hjälpte han en ung dam, eller var det kanske en flicka, sak samma för Allan Karlsson, att installera en hallampa. Det var innan storebror Urban Karlsson dog när han skulle byta glödlampa i sin hallampa. Hade det varit efter, hade Allan Karlsson vägrat hjälpa till. Men nu hade han ändå hjälp flickan eller damen. Innan han lämnade hennes lägenhet hade han strängt förmanat henne att göra sig av med den mikrovågsugn han anat i hennes kök. ”De är ytterst opålitliga, sänder ut osynlig strålning och hemliga vågor också då man minst anar, nattetid, okontrollerbara, ingen vet, men vi inom el- och tele vet, ingen av oss använder de där djävulsmaskinerna”, hade han sagt och nästa dag hade han sett flickan eller damen bära ut mikrovågsugnen och försvinna med den borta i gatkröken. Förmodligen på väg till återvinningscentralen. Bra, tänkte Allan Karlsson, och kände sig för en kort stund upprymd. Något han sällan gjort i sitt liv. Å andra sidan blev han sällan nedstämd heller. När far och mor dog så tätt inpå varandra  var han inte särskilt ledsen, inte heller när storebror Urban Karlsson trillade så illa när han skulle byta glödlampa att han dog. Ett onödigt och fånigt sätt att dö på. Och med ett brutet ben som kronan på verket. Å andra sidan, funderade Allan Karlsson vidare, spelar det någon roll hur man dör? När man är död är man död.

Själv hade han nog bestämt sig för att dö lite snabbare än dittills redan när arbetet på Rasks El tog slut. Då hade han hållit på att dö i närmare 60 år. Vem visste hur lång tid det skulle ta innan livet nådde sin fullbordan för honom om han inte agerade själv? Sakta hade ett beslut vuxit fram: han skulle ta kontrollen över sin död. Han hade inte varit särskilt bra på att leva. Hans revansch på livet skulle bli döden. Den skulle i allt väsentligt regisseras av honom själv. En kontrollerad och medveten död. I all enkelhet.

Det var inte bara det där med att han gjort sitt som el- och telemontör och att Rasks El inte längre behövde honom. Han hade ont lite här och var och orkade inte lika mycket som förr och hans mage var konstigt degig och ofta i olag. Det var tydliga tecken på att han närmade sig livets målfålla. Och frågan var hur pass utdragen den där finishen skulle bli. Ett kort eller långt upplopp?

Att livet är en meningslös och onödig parentes mellan födseln och döden fick Allan Karlsson klart för sig tidigt i livet. De första åren av hans liv var en parentes i parentesen såtillvida att han då kände samma obegripliga lycka som han också känt i förpuberteten då han var en uppskattad lagkamrat i skolans friidrottslag och ganska framgångsrik på fotbollsplanens mittfält. Men också den lika tillfälliga som obegripliga lyckan är meningslös. Det visste Allan Karlsson, och inget hade egentligen någonsin kunnat muntra upp honom – värnpliktens kamratskap ute i fält, åren med Ulla och barnen, att ha dragit färdigt kablarna på nybygget… – för han visste att det ändå bara var en parentes i en annan onödig parentes som människan måste ha fått för sin dumhet att utveckla sig till människa. Någon gång under skoltiden talade en lärare om en gubbe som hette Darwin och som fått världen att tro att bara de mest lämpliga människorna överlevde i längden. Det var det dummaste Allan Karlsson hört och han undrade vad det var för mening med att lägga pengar på och tvinga barn till skolan när den ändå bara lärde ut dumheter.

Det där med friidrotten tog slut när lagkamraterna och framförallt motståndarna växte ifrån honom. Han hade satsat allt på höjdhopp och då visade det sig att det hade varit bra att växa lite mer på längden än vad som blev fallet med Allan Karlsson. Han hade också varit bra på att springa distanslopp. Samma sak: det visade sig med tiden att det var bra att se ut som en senig pinne i de disciplinerna. En kortare och kraftigare person som Allan Karlsson hade större chans till framgångar om den valde kortdistans istället. I tid. Innan alla andra växte upp i himlen. När han insåg sitt misstag var det försent. Och på fotbollsplanen visade det sig allteftersom åldern förpassade honom ut ur pojklagen, att det inte var lika enkelt längre. Konkurrensen hårdnade och de andra blev bara större och större.

Allan Karlsson bestämde sig för ett kort upplopp. Det var därför han en dag i maj, när han var 63 år och fyra månader lade sig att dö i sin 90-centimeters säng i sitt tio kvadratmeter stora sovrum i sin 56 kvadratmeters lägenheten på Lindgatan 14B, en trappa upp. Han tog en sista kopp kaffe vid det lilla köksbordet med vaxduken i det lilla gula köket och åt ett wienerbröd med gul smet och ett med röd sylt, pärlsocker och vit glasyr, suckade, ställde ner koppen i diskhon, sopade smulorna från vaxduken ner i sin ena näve, öppnade dörren till slaskhinken under diskhon och tömde näven där, suckade igen och gick och la sig i sängen med kläderna på, knäppte händerna på magen och väntade. Nästan på klockslaget två veckor senare var han död. Med en bubblande corona i bröstet, skulle det visa sig, men det var inget Allan Karlsson hade en aning om, han noterade bara att det där med att andas blev allt jobbigare där han låg och väntade på döden. Och varför skulle det inte bli det? Kanske lever man två gånger som den där agenten på bio eller nio gånger som en katt, tänkte Allan Karlsson, men man dör bara en gång och hur ska man kunna veta hur det känns att dö om man aldrig gjort det tidigare? Levt hade han gjort, och det ville han inte göra igen, och nu såg han fram emot döden.