Många ber mig återkommande om vintips. Har det kommit något nytt man ska prova, kanske ett nytt vin eller en ny årgång, har ett vin legat till sig som ”hyllvärmare” och nu blivit färdigt att dricka? De mest vakna av er har redan – kanske tog de till och med hjälp av rubriken – listat ut att det nu följer några heta vintips, varsågoda!
I somras släpptes en ljuvlig liten pinot noir från skickliga Marie Menger-Krug och hennes Krugscher Hof i Rheinhessen. Kanske har flera av er sedan tidigare koll på systervinet, Krugscher Hof Riesling Trocken Kabinett 2018, nr 72449, 119kr. Ett friskt och lättsmält vitvin i en tilltalande prisklass. Klarar såväl räkan, som fisken och salladen. Men det var ju pinot noiren jag skulle tipsa om: Krugscher Hof Pinot Noir 2018, nr 22388, 140kr. Det här är ett riktigt fynd för er som gillar pinot noir i allmänhet och tysk sådan i synnerhet. Oerhört läckert och med all frukt och alla jordgubbsassociationerna på rätt plats i smakbilden. Provade nyss den kommande årgången 2019 och den är minst lika bra som 2018 och definitivt än mer druvtypisk.
På tal om pinot noir är en annan frisk nyhet Laetitia Estate Pinot Noir 2019, nr 2192, 179kr. ”Stor och nyanserad doft och smak med fatkaraktär, inslag av jordgubbar, körsbär, nougat, örter, skogshallon, körsbär och kanel. Snygg balans, där syran träder in just där den ska för att hålla allt på rätt köl. Till fågel, fläsk, lamm, matiga sallader, svamp, risotto…”
Ändå mer pinot noir: Upptäck Domaine Guyon! Det är ett välkänt faktum i vinvärlden att producenter har sina ups and downs över åren. Domaine Guyon genomlever just nu en revival som heter duga och det är bara för oss konsumenter att tacka och ta emot och hinka så mycket som möjligt innan priserna skjuter i höjden. Tre tips: Bourgogne Hautes Côtes de Nuits 2018, nr 73306, 199kr (vit). Bourgogne Hautes Côtes de Nuits ”Les Dames de Vergy” 2018, nr 5460, 179kr (röd). Volnay 1er Cru ”Clos des Chênes” 2017, nr 78763, 579kr. 
Ni som redan upptäckt ”La Fuga” och ni som inte gjort ska veta att en ny årgång nu finns att komplettera vinkällaren med (eller, för den delen, servera på närmast kommande finmiddag): Brunello di Montalcino ”La Fuga” 2016, nr 12330, 325kr. ”Ett komplett vin med en stor och komplex doft och smak med rejält djup och bredd, relativt utvecklad doft och smak med väl avvägd fatkaraktär och inslag av körsbär, choklad, vanilj, pomerans, nougat, tobak, ceder och kanel.”
Sist men inte minst har det röda husvinet Les Sorts kommit i en ny, finfin årgång: Les Sorts 2019, nr 70217, 119kr.
Då Vin& Sprits tre monopol föll 1995 – produktion, import och distribution; endast Systembolagets detaljhandelsmonopol blev kvar – var agenterna plötsligt tvungna att själva ombesörja allt det där, med alla de ekonomiska risker detta innebär (tänk om en vara blir ”hyllvärmare” eller inte alls säljer, tänk om den levereras med en defekt, tänk om…). Därtill var de tvungna att skaka fram kapital för att hålla egna lager, anställa personal som kunde hantera logistikfrågor och mycket mer. Mer än en agent tvekade inför steget, men de flesta tog det – och har klarat sig bra. På den tiden var det, faktiskt, ganska enkelt att ”få in” en produkt på Systembolaget. Dels var konkurrensen inte så hård, dels tog Systembolaget tacksamt emot tips från de nya importörerna. Kort sagt hade vissa importörer lekstuga under några år innan saker och ting förändrades.
Idag domineras den svenska vinimporten av ett fåtal stora, mycket starka aktörer med finansiella muskler som heter duga. De har i egenskap av detta ofta även kunnat knyta till sig andra stora aktörer i produktionsledet, aktörer som också är beredda att satsa hårt för att vinna de stora upphandlingarna, eller rent av ”trycka in” en väl utvald produkt. Det här är, ska understrykas, inget konstigt eller på grund av att Sverige är en monopolmarknad. Så här fungerar det på de flesta marknader. Det som är unikt för Sverige är – bortsett från att Sverige är en enda marknad (andra länder brukar kunna delas upp i flera regionala marknader) – Systembolagets sätt att beskriva produkterna det vill köpa in. Det är sällan eller aldrig ”bästa möjliga vin från det här området för det här priset” eller ett visst varumärke/vin utan ett i detalj beskrivit vin, alltså ett designat vin med en bestämd smakprofil, något som kan innebära att det ”bästa vinet” eller det av konsumenten önskade vinet inte köps in, utan snarare det som passar bäst in på inköpsorganisationens idé om hur ett vin i kategorin ska beskrivas.
Ser vi till de mindre, eventuellt medelstora (de flesta medelstora ägs i sin tur av någon av de stora grupperna som dominerar marknaden), aktörerna med vinintresset i centrum, har de i huvudsak tre vägar att gå när de drar upp strategierna för sin låda: 1. Försöka sälja via Systembolaget. 2. Sälja via nätet. 3. Satsa på krogar.
Med andra ord: Om vi kör in de sista (cabernet-)druvorna i slutet av den här veckan, är vi ”klara” med skörden en bit in i november. Å andra sidan är det förstås nu, då druvorna ska bärgas, det är som mest arbetsintensivt. Höll på att lägga till ”oroligt” i slutet på förra meningen, men så enkelt är det inte. Oro för regn och hagel är en del av skörden, och det är oro för avbruten jäsning, galopperande flyktig syra med mera också. Det är inte förrän vinet ligger där i tanken, efter väl genomförd alkoholisk och malolaktisk jäsning, som vinbonden kan andas ut. Alltså om två månader.
Just nu har vi ett flertal kärl som jäser. Tankar i rostfritt stål, öppna ekfat och betongägg. De första druvorna som kom in för snart tre veckor sedan jäser just nu alkoholiskt (de gröna/vita druvorna) eller malolaktiskt (de röda/blå druvorna). Källarråttorna – så kallas personalen i vinkällaren – springer mellan jäsningskärlen och mäter temperaturen och densiteten så vi vet att utveckling pågår – densiteten minskar allteftersom sockret jäser till alkohol – och för att vi ska vara säkra på att utvecklingen går åt rätt håll provar de nyss nämnda och vinmakaren all must och alla viner varje dag.
Min egen roll är dels, som nämnts ovan, att prova för att säkerställa att allt går som det ska, dels att sätta ihop de många olika pytsarna vin så 1 + 1 alltid blir minst 3. Det arbetet börjar, åtminstone i mitt fall, redan ute i vingården, där jag försöker få en bild av varje fält och druvorna där. Denna bild brukar sedan klarna något när jag står vid gallringsmattan och går igenom druvorna allteftersom de anländer till vinkällaren.
Det är utifrån den nyss nämnda bilden jag sedan fattar beslut om hur druvorna ska jäsas, och allteftersom den jäsningen pågår, alternativt då den är över, bestämmer jag hur vi går vidare, alltså vilka pytsar som ska slås ihop och, i förlängningen, hur de ska lagras de närmaste månaderna eller rent av åren. För att vara säker på att jag inte missat något eller omutifallatt någon blend drar iväg åt ett håll jag missat att förutse, måste korrigeringar göras allteftersom under lagringens gång. Faktum är att det är det där sista som är det roligaste med att göra vin i detalj och med högsta möjliga kvalitet som enda mål: Att det oförutsedda hela tiden inträffar och det gäller då att vara lyhörd för det och snabbt tänka om och fatta nya beslut utifrån de nya förutsättningarna. Detta sker allt som oftast mitt under pågående druvplockning och det händer också då vinet (eventuellt) är redo att buteljeras.