1. Varför gråter en så ansenlig del av travmänniskorna titt som tätt? Dagen efter Maharajahs makalösa seger i Prix d’Amerique sökte allt från Nyhetsmorgon till Aftonbladet svaret på den frågan. Svaret är nu enkelt: hästmänniskor älskar hästar och dessa tappra kämpars insatser så till den milda grad att deras ögon tåras bara de tänker på dem. Gör någon av de här hästarna en särdeles bra insats rinner tårarna i mer eller mindre rikliga mängder. Vinner en folkfavorit som Maharajah, hästen som alla som förstår det minsta om trav är störtförälskade i, världens tuffaste lopp i tuffast tänkbara konkurrens är det en bildsekvens som kommer få travnördar att gråta många decennier framöver, precis som många idag börjar hulka bara någon nämner Ourasi eller Victory Tilly. 2. Stefan Hultman, Maharajahs skickliga tränare som haft förstånd att minska hästens träning och matchvikt och därför haft honom i superform sedan, påstår er utsände i travdjungeln, våren 2013, älskar sina hästar så till den milda grad att han går runt och lipar mest dagligdags. Här i Frankrike kallas den storvuxne tränaren ”le colosse avec le coeur tendre”, ”kolossen med det mjuka hjärtat” eller kanske ”den blödiga kolossen”. 3. Den som inte rörs av Maharajahs seger behöver inte skämmas för det, men den kan inte heller räkna sig som travfreak eller sann hästälskare. 4. Coolaste hästen, som nog gjorde sitt sista PdA i år, är Ready Cash. Han har ett sådant löphuvud att ingen vågar värma honom före loppet. Istället får kusken, Franck Nivard, köra precis bakom tränaren, Thierry Duvaldestin, så att Ready Cash kan gå runt med mulen instucken i sin tränares armhåla. Allt för att han inte ska få för sig att dra iväg. Före starten i år fick kommentatorn, som vanligt, ropa på honom, ”Mr Ready Cash, starten går om tre minuter” och först då körde Nivard bort från stallarna till starten. Ready Cash har redan vunnit PdA två gånger och skulle kanske vunnit båda förra året och för fyra år sedan om han körts lite skickligare då. I år var han dock inte bäst. 5. Loppet kördes nu närmast som ett svenskt storlopp. Det bidrog till att skicklige Örjan Kihlströms taktik fungerade perfekt. Å andra sidan var Maharajah så stark i söndags att han skulle ha kunnat vinna från andra lägen också. Notera för övrigt hur Örjan kör över upploppet. Han visste att han hade segern bärgad långt före mållinjen. 6. I Frankrike älskar travfolket Stig H Johansson, Helen Johansson och Maharajah sedan länge. Nu kommer de även att ta Hultman och Kihlström till sina hjärtan. 7. Vi lyssnar på Maharajas med Systembolaget förre inköpare Jens Lindberg.
Kategoriarkiv: Konst
Nu får det vara nog! 3.0
Fler tankar från det skaraborgska västgötatinget och nybildade SD(r): Vill ni svenskar stanna kvar i vårt skaraborgifierade land gäller för er 1. Skaraborgsdräkten på alla högtidsdagar samt som skoluniform i landets alla skolor. 2. Den postgymnasiala undervisningen koncentreras till Högskolan i Skövde och Sötåsen i Töreboda. 3. Lär er älska Bröderna Djups musik. 4. Tyck inte att något är roligare än Västgöta-Bengtssons historier. 5. Lär er prata som fôlk. 6. Ät grynkôrv minst sex dagar i veckan. .
Nu får det vara nog! 2.0
Med anledning av gårdagens inlägg om var skåpet ska stå känner sig vinifierat inspirerat att publicera nedanstående analys av Skaraborgaren, en analys vars ursprung vi med exakthet inte kan fastställa, men att det kommer från någon, kanske ett institut i Schweiz, med koll står utom allt tvivel. Låt er röras till tårar av ”Skaraborgaren är inte som andra”: ”Framförallt är skaraborgaren vacker. Skaraborgaren har inte skåningens lömska blick, inte heller göteborgarens hysteriska talesätt eller älvsborgsbons hasande gång. Inte sörmlänningens låga fotvalv eller medelpadingens kutryggiga dolskhet. Nej skaraborgaren är i sanningen en prydnad för mänskligheten. Skaraborgarens blick är ärlig och trofast, kinderna glöder av hälsa och hållningen är rakryggat reslig. Ändå, allra vackrast är skaraborgaren inuti. Där klappar ett ädelt hjärta och där har en obefläckad karaktär tagit sitt säte. Lägg därtill en nästan överjordisk snabbhet i tanken, en klokhet och en känslighet, som saknar motstycke någonstans. Ställ skaraborgaren inför de svåraste problem, stapla upp framför skaraborgaren all jordens bekymmer, kom med konflikter och elände. Skaraborgaren kommer lyssna tålmodigt på Dina jämmerliga klagovisor, men Du kommer också strax att finna tröst i skaraborgarens kloka lösning på världsalltets dilemma. Skaraborgaren bävar inte för att va mä där dä ä hett. Skaraborgarens bästa egenskap är anspråkslöshet och hen tar dessutom aldrig till några överord.” Skaraborgsmusik.
Mick Wall: Led Zeppelin – En biografi
Mick Walls Led Zeppelin-biografi kom för några år sedan, men eftersom den fått så bra kritik har det tagit tid innan jag ville läsa den. Nå, hur pass bra är den då? Bra men nja, är lite kluven. Första delen av boken är bedårande och urspännande för den som är intresserad av musikhistoria i allmänhet och Led Zeppelin och/eller perioden 1965 – 1970 i London/ Storbritannien och bara för den delen rekommenderas den här boken varmt. Mitt i boken följer så en onödigt lång del om magick och ockultism innan den tredje delen följer bandet in i drogberoende och resan neråt. Allt detta hör förstås till bandets historia, eller i varje fall vissa bandmedlemmars historia, men ändå, och det här med resan neråt… i grunden var det så att Zep varit så grymma att allt de gjorde efter Physical Grafitti rimligtvis skulle bli mindre bra såvida inte alla, läs Page, nyktrade till och fick tillbaka sin galna kreativitet. Nu skedde inte det och ändå, ändå tycker i vart fall jag att Wall dissar Presence på ett orättvist sätt. Lyssna på det här albumet med sina lysande gitarrpålägg, Bonham som om han aldrig rört en flaska sprit eller skjutit heroin och Plant som om han var fullt frisk och inte alls satt i rullstol efter en svår bilolycka. Håller med Page om att det är en bra skiva. Dissningen av In Through The Out Door är också överdriven. Här håller jag med John Paul Jones, som får mycket större utrymme än på de tidigare albumen, om att de var något nytt på spåret här och om bara inte Page varit helt borta och Bonham snart skulle gå bort hade de kanske kommit vidare. På tal om Bonham är det lika trist att läsa om hans frånfälle här som det var när han gick bort på riktigt. En sanslöst bra trummis som bara han gör att man kan lyssna och lyssna igen på Zeps skivor i all evighet och, javisst, läs boken! Presence. The Song Remains The Same (hoppa fram till 13.00 ok du vill slippa det inledande tramset) – Page på scen vid den här tiden stämmer rimligtvis till stor ödmjukhet hos alla amatörgitarrister och rytmsektionen är lika imponerande den och så Plant på det, klart det var bra.
Årets vackraste musik & film
Året är ännu inte till ända, men vinifierat dristar sig ändå till att utse Årets Vackraste Film: Peter i Kemikalieaffären, och Årets Vackraste Musik: Buriel (Come Down To Us, Hiders, Rival Dealer).
En hyllning till novellen & en snöplig provning med uteblivet Rampljus
När Svenska Akademien ger Nobelpriset i litteratur till Alice Munro ger den också priset till Novellen – denna ädla och alltför ofta förbisedda och underskattade konstform. Er utsände i de litterära tassemarkerna har sedan urminnes, nåja, tider hävdat pocketbokens och novellens värde både i Nuet och Det senare nuet och avseende novellen också i Dåets nu. När novellen nu prisas på detta det mest ädla vis kommer det förhoppningsvis leda till att fler upptäcker konstformen och efterfrågar den varmed vi också kommer få fler novellsamlingar kastade på oss samtidigt som tidningar och webbplatser upptäcker novellens kraft och ger plats för den i sina editioner. Självklart hoppas vi att HR:arna läser mycket Munro den närmaste tiden, men den som har behov av att tydligt visa att den i litterärt avseende liksom ligger före införskaffar ett, eller flera, ex ”Vinifiktioner” att uttryckligt visa upp på bussen samtidigt som den kastar småfnysningar och överseende leenden på alla som desperat försöker läsa ikapp sig på Munro. En händelse som mycket väl kan bli en novell är den snöplighet som drabbade mig vid dagens emotsedda provning, där jag skulle få äran att ledsaga en samling oförbätterliga nördar genom två upplagor av gamla ”Rabiega The Oak Case”, samma vin sex sorters ek (årgångarna 99 respektive 01), ”Base-vinerna årgång 2000”, alltså endruvsviner från Château d’Esclans (Grenache, Mourvèdre respektive Carignan, druvrent, alla ett år i nya ekfat), de nya Invenire-vinerna samt lite Clos Dière från 1990, d v s i samtliga fall viner gjorda av mig och mer sällan provade, åtminstone inte tillsammans. Upplagt för en fantastisk provning, i alla fall om jag får tala för mig själv, snöpligt nog, visade det sig när jag idag anlände till utsatt plats vid utsatt tid, hölls provningen igår. Rampljus!
Den ukrainska vittoffelns sköna revansch & Trololo da capo
Det råder nu inga tvivel om att Den ukrainska vittoffeln är på väg tillbaka. Och det med stormsteg. Hann knappt hem från skördearbetet på Tenuta Pietra Pinta utanför Cori förrän jag sprang på ett par nyputsade, glatt skinande, sparsmakade och franskklassicistiskt rena franska vittofflor på HyperU i Les Arcs. Fattar ni? Den ukrainska vittoffeln har nått Les Arcs! Vem kunde tro att det någonsin skulle ske? Nu känns det som att inget längre kan hindra vittoffelns framfart.Vi tar ett da capo på det.
Kärt & sannolikt pinsamt återseende & Neko Case
Efter den italienska, transparenta versionen av Den ukrainska vittoffeln, som omtalades på vinfiierat för drygt ett år sedan, har det varit tyst om Den ukrainska vittoffelns utbredning. Några av oss hade till och med börjat tvivla på dess fortsatta existens och gett oss till att fundera på diverse räddningsinsatser inkluderande egna inköp en masse. Till all lycka stod de dock där, på Frankfurts flygplats, en dag i förra veckan: en låt vara något utslätad men likväl version av Den ukrainska vittoffeln! Och det måste anses som hoppingivande att de satt på en amerikansk kvinnas fötter; med andra ord har Den ukrainska vittoffeln nu nått USA, och vi vet hur det brukar gå då: en idé flyttas från Europa till USA, marknadsförs och kommer tillbaka till Europa som ett mode och chansen finns nu att Den ukrainska vittoffeln kommer att sitta på 80 procent av alla Stockholmare nästa sommar. Innan vi lämnar just den här vittoffelvarianten måste erkännas att er utsände i vittoffelträsket under något av år av sin tonårstid kunde ses vandra runt i ett par vittofflor identiska med en amerikanska kvinnans variant av Den ukrainska vittoffeln. Detta är pinsamt antingen för den amerikanska kvinnan eller er utsände toffelspanare och något säger den sistnämnde att det är hos högst densamme pinsamheten hör hemma. Vi lyssnar på lite rykande färsk musik från Neko Case.
Historien om mitt bockskäggs korta levnad & Cornelius Vreeswijk
”Kan du inte raka dig?” frågade Hustrun vänligt då mitt anletes vilda hårväxt fått härja fritt några dagar. Kort sagt såg det inte så kul ut. Men den vänliga frågan fick mig, förstås, att vilja göra annat. Således såg jag snabbt till att forma den vildvuxna coiffuren till ett så kallat bockskägg. Mitt livs första. Och, plötsligt, förstod jag inte varför jag inte tidigare haft bockskägg. Sofistikerat. Moget. Elegant. Ju mer Hustrun suckade och bad om att få tillbaka anletet hon gift sig med, desto mer övertygad blev jag om att framhärda i detta uttryck för min mognad till man, en person som inte är obstinat eller visar skadeglädje. Fylld av en lätt euforisk insikt om mitt Jags fullkomligande, satte jag mig i förrgår på planet till Rom för att besöka en ny uppdragsgivare i Latina/Lazio. Som sig bör inledde vi med ett restaurangbesök i urbs aeterna, eller den Eviga staden för er som inte får ihop urbs med urban och aeterna med eternity/eternell – och ja, det här med urbs aeterna var mycket onödigt, men så är jag inte fullt lika mogen idag som jag var då, i förrgår. Allt gick bra ända tills middagssällskapets sista gäst anlände som femte benet på bordet. Bortsett från att personen ifråga, värmen till trots, var pinsamt välklädd, visade han sig dessutom ha vad som måste vara världens mest välansade och perfekta bockskägg! Italienare… Middagen igenom satt han sedan och höll fram sitt perfekta ansikte så alla kunde se den välskötta busken, särskilt jag, som gjorde vad jag kunde för att dölja mitt bockskäggs långt ifrån fullkomliga kanter och vilt spretande och av olika kulörer skrikande strån. Tror att till och med mitt bockskägg självt insåg där på krogen att dess saga snart skulle vara all. Någon slags bockskäggsmusik.
Santanas finaste ögonblick
Visst har det någon gång, ibland när du inte alls är beredd på det, jag menar, det är klart det kan hända när du, uttråkad, går och letar efter påstortellini i snabbköpet eller när du i din ensamhet äter asfalt på Autobahn, men ibland kommer det, tämligen olämpligt, över dig mitt i ett intressant gruppsamtal om Edward Snowden och Barack Obama eller när du egentligen borde sjunga ”Ja må hon leva” på Mors Dag och missar både ingången och utgången på låten för du står där och tänker så det knakar och, det värsta, det hör de andra, de säger ”Men vad är det som knakar?” och du måste då snabbt sluta knaktänka och istället titta misstänksamt på någon annan person i rummet alternativ peka mot taket och mumla något om att ”det är nog dags att sätta ut fällorna igen”, hänt att du funderat, till och med så det knakar, på när Santana hade sitt finaste ögonblick, i alla fall sitt finaste ögonblick hittills? För att undvika framtida pinsamheter och för att bespara dig vidare funderingar på saken har vinifierat efter mycket vägande fram och tillbaka kommit fram till att det här är Santanas finaste ögonblick, i alla fall hittills (OBS! måste avnjutas på mycket hög volym).