Kategoriarkiv: Litteratur

Trettiotre tänder – eftertänkt & Bad Barber

Publicerat av
2

En viss krank blekhet har infunnit sig på er utsändes i litteraturträsket kinder sedan Hustrun läst den av den nyss nämnde kraftigt dissade ”Trettiotre tänder”; kort sagt tycker Hustrun att boken är ganska bra och att ja ni vet vem missbrukat sin position som bloggare. Med utgångspunkt från hur det brukar vara, alltså att Hustrun alltid har rätt i största allmänhet och i synnerhet avseende litteratur, föreligger nu en viss risk för att boken inte är absolut helkass. Detta är dock ingenting som påverkar er tappre kämpe där han står med flaggan i topp när det blåser som värst på Litteraturens hälleberg: även om ”Trettiotre tänder” faktiskt enligt alla normala bedömningsgrunder inklusive alla nu inom litteraturvetenskapen kända analysmodeller är en bra bok kan ni fullt ut lita på att vi aldrig kommer att erkänna detta och det finns två tunga skäl för detta: 1. Boken är kass 2. Hustrun tycker den är bra. Nu: senaste nytt från Bad Barber som släpper debutalbumet alldeles snart.

Arto Paasilinna: Domedagen gryr & M.A. Numminen

Publicerat av
3

Någon på Paasilinnas förlag borde sagt som det var, när han dök upp med manuset till ”Tuomiopäivän aurinko nousee” eller, på svenska, ”Domedagen gryr”: ”Det här, käre Arto, är ett utmärkt synopsis till en ny roman. Krydda den med upptåg och galenskap och ge den ett minimum av djup så kan det bli en riktigt bra Paasilinna.” Nu gjorde ingen det så boken kom ut i sitt undermåliga skick och nu har vi läst denna Paasilinna-fadäs åt er, kära HR:are, så ni slipper göra det. Vi studsar vidare tillsammans med M.A.Numminen.

Haruki Murakami: Sputnikälskling & recensentsågning & Stomu Yamashta’s Go

Publicerat av
2

En bra bok, i viniferats hjärna, kan få med beröm godkänt om den är särdeles spännande, vilket sällan händer att en bok är, infallsrik, händer tillfredsställande ofta, sprudlande av berättarglädje, jodå, eller om den lyckas skapa sin egen värld som läsaren sugs in i eller om språket är så vackert att läsandet blir till en estetisk upplevelse. Hajpade Haruki Murakamis Sputnikälskling är liksom ingenting eller kanske lite av varjeHaruki Murakami Sputnikälskling men ändå ingenting. Språket är inte särskilt vackert, snarare korthugget och ointressant med några enskilda rader som undantag, berättelsen är ganska ytlig och om man läser texten som omslagets baksida antyder att den ska läsas, som en text om olika dimensioner, en text som öppnar dörren till en annan värld, blir det rent nonsens, tangerande tramsskribenter som Coelho; möjligen kan texten få visst intresse om man läser den som en tankebana i berättarens huvud och dens borderlajnande. Har Murakami tänkt så får boken godkänt, men risken finns att så inte är fallet. Bör man då avstå från att läsa den här boken? Nja, den finns som pocket, tar inte lång tid att plöja och det är väl alltid bra att ha läst något av Murakami så varför inte? Å andra sidan ska sägas att en stor läsupplevelse inte väntar dig och när DN skriver ”Murakami besitter de sista resterna av pur litterär magi i en avtrollad värld. Man förstår inte riktigt hur han gör det, hur han lyckas öppna de där gliporna i verkligheten så att den framstår som bara en av många möjliga”, förstår man inte riktigt hur någon kan ta den recensenten på allvar. Ändå värre är Borås Tidnings recensent som, enligt pocketupplagans omslag, hittar humor i den här humorlösa boken. Vi kan avrunda med att konstatera, att vi här öppnat en dörr på glänt in till en värld som består av recensenter som inte borde recensera böcker utan gå runt och häpna över Bollibompas vidöppna dörr in till barnens förunderliga dimension. Stomu Yamashta och hans Go tar oss till Paris-dimensionens luftiga rymd.

Världens bästa vinbok & Squarepusher

Publicerat av
2

Med jämna mellanrum prisas kok- och vinböcker – till och med mina egna böcker i dessa genrer har fått priser; till exempel har ”Mama Lopez Catalanske Kogebog” fått Gourmand World Cookbook Award i Danmark och ”Vinprovning” har av Måltidsakademien i Sverige utsetts till ”Bästa dryckeslitteratur”. Väldigt smickrande och kul och än mer smickrande är det, förstås, för alla svenska vinboksförfattare som får internationella priser och i tid ochSquarepusher otid kan kasta ur sig att de gjort världens bästa eller nästbästa eller tredjebästa och så vidare vinbok. Men vad döljer sig egentligen bakom de här priserna och vad är de värda? Ibland är det ett gäng förlag som gått ihop och prisar sig själva, ibland är det organisationer eller stiftelser som ligger bakom. Som den vakne HR:en förstått är de här priserna av lite olika värde och det är aningen nedslående att läsa OIV:s (Office Internationale de la Vigne et du Vin/International Organisation of Vine and Wine) lista över världens bästa vinböcker. Inte ens om man letar tio år bakåt i tiden dyker en enda svensk bok upp där. Nu kan man för all del fundera över om OIV är så mycket bättre på att utse världens bästa vinböcker än någon annan? Kanske är det inte så, men det är, högst sannolikt, det närmaste vi kan komma en internationellt, oberoende (nåja) och objektiv (nåja) ”vinboksjury” och nog kan denna lista stämma till viss ödmjukhet hos alla vi svenskar som skriver vinböcker: så bra är vi inte när vi höjer blicken över horisonten. Squarepusher. Samt dagen till ära lite amerikansk musik.

Lästips sommaren 2013 & dansant yé-yé

Publicerat av
6

Efter den nyligen genomförda sågningen undrar säkert en och annan HR vad som dåvinifierat duger åt en mer än vanligt grisig vinifierat en sommar som den just nu i norra hemisfären pågående. Det finns massvis av bra böcker därute och därför rekommenderas en och annan HR de bloggen närstående böckerna ”vinifierat” och ”Vinprovning – så upplever du vinets alla möjligheter” (”Årets dryckeslitteratur”, enligt Måltidsakademien, bara en sådan sak). För den som tycker om kruttorra, nördiga saker duger för all del även ”Odla och tillverka vin” och den som vill ha sig en vinvärldsanknuten novellsamling till livs intager lämpligen ett, eller för den mindre nogräknade ett par, styck ”Vinifiktioner”. Någon kanske noterar att samtliga böcker har samma författare och denna någon ska då veta att vinfierat ser det författarnamnet som en kvalitetsgaranti. Dansant yé-yé.

Colin Cotterill: Trettiotre tänder – En sågning & KC

Publicerat av
Svara

I ett av sina återkommande anfall av omtänksamhet, som hon, misstänker vinifierat, fått från sin mor, fick Äldsta dottern för sig att hon skulle ge pappa en underhållande och intellektuellt stimulerande bok och inte kunde hon ana att Colin Cotterills ”Trettiotre tänder” var en intill infantilitet fjantig deckare. Den som läser på bokens baksida kan lätt få för sig att det här är en vansinnigt kul – lite Sharp – och varmt måbraig – lite Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap – bok med tre uns insiktsfullhet i nutidshistoriska skeenden iTrettiotre tänder Laos samt en lagom omfattande djupdykning i samma lands historia och kontakt med förfädernas andar. Kort sagt lovar omslaget betydlig mer än vad innehållet håller eftersom innehållet visar sig vara tämligen innehållslöst. Boken påstås ha fått något som heter Dilys Award för bästa spänningsroman och viniferat kan inte tro annat än att Dily Award – juryn antingen är lika verklig som Institutet i Schweiz eller så delas det ut av förhållandevis lättskrämda och korkade personer. Spänning? Nej och när det hade kunnat bli spännande skyndar vi vidare med en mot läsarens intellekt direkt förolämpande förklaring eller ett hopp som får barndomens matiné-Tarzan-filmers hopp, där Tarzan i ena sekunden jagas av galna bågskyttar för att i nästa lugnt stå och småtala med Jane som om bågskyttarna aldrig funnits, verka logiska och sammanhängande. Humor? Nej, trots otaliga ansträngda försök, där det roligaste är att upprepa ”Visst är det varmt?” ”Jäkligt varmt.”, därför att det är så man säger i Vientiane när det är varmt. Och hur SDS, också enligt bokens omslag, kan finna boken ”skarp” och påstå att den bjuder oss på en ”inkännande politisk satir”, kan vinifierat inte tolka på annat vis än att någon borde få sluta sitt vikariat eller åtminstone få säkringen lagad. Här krävs en osannolikt vacker avslutning och det får vi i Starless.

Mo Yan: Det röda fältet & Iggy Pop

Publicerat av
Svara

Vår senaste nobelpristagare i litteratur, Mo Yan heter han för er som legat nedfrysta under stora delar av 2012 och 2013, visar sig, när vinfierat nu satt ögonen i honom för första gången, vara, i alla fall som han beter sig i ”Det röda fältet” från 1987, en blandning av en sentida, kinesisk Homeros, Quentin Tarantino och Robert Rodriguez, och, kanske lite Sam Peckinpah light, och med ett geggigt stänk av, vinifierats stående favorit till ett kommande Nobelpris, António Lobo Antunes mest kletiga stunder av feta spindlar som krälar i Mo Yan Det röda fältetkryptans dammiga och fuktiga mörker. Blodet sprutar, tarmarna flyger, hundar ylar, hästbukar sprättas upp, människor flås levande, våldtas och ja, det är ingen hejd på allt elände som utspelar sig i Gaomi nordöstra socken på 1920-, 30- och  (tidigt) 40-talen. Japanska ”djävlar”, kinesiska marionetter, nationalister, kommunister och banditer slåss om herraväldet och, som vanligt, får den vanliga människan lida. Det där med elände och lida får man klart för sig ganska snart i boken och upprepningarna på det temat intill så gott som sista sidan blir ganska tröttsamma. Är det då en tråkig, rent av dålig bok? Nej, inte alls. Illiaden är också blodig och eländig men likväl stor litteratur. Lite samma sak här. Tveklöst är Mo Yan en stor berättare och vi glömde säga att han har ett drag av Selma Lagerlöf också. Boken rekommenderas således för läsning samtidigt som vinifierat ser fram emot att ta sig an en annan av Mo Yans böcker, en som kanske inte är lika fylld av upprepningar och som inte känns lika hastigt avslutad – som om skrivarkraften tog slut rätt vad det var, halvvägs till slutet i en bok som skulle bli alldeles för lång om den inte avslutades snart – som den här. Iggy Pop.

David Foster Wallace: The Pale King & George Harrison

Publicerat av
Svara

Ännu en bok, The Pale King (på svenska Blek kung), som författaren, David Foster Wallace, inte hann avsluta innan hen gick bort och i likhet med, till exempel, Roberto Bolaños 2666 är det en synnerligen god bok. Låt vara att läsaren emellanåt kastas in iDavid Foster Wallace The Pale King övertygelsen om att författaren bara är ännu en ordbajsare alternativt i största allmänhet sätter textkonsumentens tålamod på prov med långa sjok av tristess, men så, plötsligt!, kommer där ett djupt filosofiskt resonemang eller ett, bitvis och bokstavligt, vansinnigt kul parti, där, för att ta ett exempel, en skattmas – boken handlar, tro det eller ej, i alla fall i viss utsträckning, om skattekontors och skattmasars vardag i allmänhet och skattemyndigheten i Peoria, Illinois i synnerhet – i en lååång monolog om sin uppväxt förlorar sig i en utläggning om olika drogers inverkan på honom och han kan inte låta bli att komma tillbaka till ämnet gång på gång. Självklart tilltalas författaren Gustaf Torstens alias Lars Torstensson alias Lars Torstenson av en bok som är uppbyggd på det viset: högt och lågt, det höga gömt i det låga, oväntade vändningar, en författare som utmanar läsaren och understundom en och annan baktanke*. Dessutom förekommer en hel del musik och den som kan sitt 70-tal hittar mycket att känna igen sig i (bokens Nu är början av 80-talet). Stark läsrekommendation! George Harrison.

*Fotnot: karlen använder sig till och med av fotnötter!