Kategoriarkiv: Musik

Sekt ockuperade Gärdet

Publicerat av
2

Enligt uppgifter som florerar i sociala medier och därför måste vara sanna, ockuperades Ladugårdsgärde i Stockholm under flera timmar onsdagen 6 juni av en inte närmare definierad sekt. Vuxna och barn påstås ha vandrat i tusental och hand i hand och som zombier mot platsen för sektens riter, vilka sägs genomföras en gång om året och alltid vid samma datum, 6 juni. Väl på plats ska sektmedlemmarna ha hetsat varandra med förbjudna sånger och likaledes förbjuden flaggviftning.

Var slutar detta?

Nu undrar svensken och ryska ambassaden lite till mans och kvinns var detta ska sluta. Ska det plötsligt bli tillåtet att sjunga traditionella sånger på skolavslutningar och att ha stjärngossar i luciatåg? Ska det rent av uppföras dans kring midsommarstången på midsommarafton, trots att detta i allra högsta grad är förbjudet, särskilt om de dansande har blomster i håret och om de ätit sill? Och hur ska det gå med köttbullarna? Ska de bli lagliga igen? Och kanske undrar alla över allt prat den senaste tiden om ett så kallat svenskt landslag i fotbolls-VM, trots att det är förbjudet med svenska landslag och blått och gult som färgkombination.

Rysk säkerhetstjänst

Världen håller andan och ryska ambassaden har gett uttryck för sin oro över att sådana här manifestationer kan få det att verka som om det är lögn att det är förbjudet att vara svensk, vilket rysk säkerhetstjänst investerat grova rubel i att övertyga svenskarna om. ”Vi kräver att den svenska regeringen agerar med kraft mot sådana här uttryck för hur ska vi och våra troll kunna övertyga människor med en IQ över 30 att inget är som förr om sådana här manifestationer tillåts?”, heter det bland annat i ambassadens protest till den tillsvidare svenska regeringen.

Jean I Baptiste

Enligt uppgifter på Flashback ska Karl XVI Gustaf ha visat sitt missnöje över utvecklingen där regeringen tycks se genom fingrar med både det ena och det andra som är förbjudet genom att återta sitt franska namn varför han nu vill kallas Jean I Bapstiste. Detta har sin tur föranlett Franska skolan att kräva att den svenska skolan läggs ner och införlivas i Franska skolans verksamhet. Om en post på en privat Facebook-sida stämmer ska den svenska regeringen redan ha gått med på detta, varför det från och med nu bara är tillåtet att prata franska på svenska skolor och skolgårdar.

Subversiv musik och verksamhet.

Karin Boye: Kallocain

Publicerat av
3

Först som sist: Kallocain är en ganska tråkig bok. Å andra sidan är den levande litteraturhistoria och i allra högsta grad ett verk som alla bör läsa och som varje gymnasieklass bör diskutera på djupet. Det är alltså mödan värt att traggla sig igenom det ganska stolpiga språket och berättelsen som säkert griper tag i många men inte mig. Kanske beror det där sista på att boken är 70 år gammal och mycket text och många böcker och filmer och dystopier har runnit under broarna sedan dess. En annan orsak till min något avmätta inställning är månne därtill att jag sällan fångas av dystopier, som förvisso kan kännas viktiga men allt som oftast just blir stolpiga i språket samtidigt som berättelsen blir tämligen slak. Hursomhelst: har du inte läst den här boken, läs den, känner du någon som inte läst den, se till att den läser den, är du medlem i en bokcirkel, se till att ni läser och diskuterar Kallocain på djupet.

Varför detta diskuterande? Jo, därför att just nu lever vi i en valrörelse där partierna tävlar om ta till de mest imposanta brösttonerna och kräva rejält mycket mer pengar till ordningsmakt av olika slag, fler övervakningskameror, mer ordningsmakt, tuffare lagar och hårdare tag i största allmänhet. Förvisso kan säkert sådant i viss mån också behövas, men grunden till den nu upplevda otryggheten med mera är, bortsett från trollens påtagliga inverkan, att fler medborgare än för en tid sedan inte upplever sig omfattas av samhällskontraktet, varför de begår dårskaper som att kasta sten på blåljuspersonal och just det är pudelns kärna: det är knappast högre löner, fler poliser eller hårdare lagar som kommer få de här idioterna att ta sitt förnuft till fånga, snarare måste de få hjälp med att alls få ett förnuft att fånga upp och det måste vara det som är samhällets just nu största utmaning: hur ser vi till att medborgare inte faller utanför samhällskontraktet och ett rimligt förnuft? Man kan för all del sätta upp kameror, men de här samhällsfarorna och dårarna som är redo att kasta sten på ambulanspersonalen försvinner inte för det. Möjligen åker de fast och hamnar i fängelse, där de kan bli medlemmar i ett gäng eller radikaliseras och kosta samhället ändå mer pengar.

Det samhälle Kallocain beskriver är ett där ingen brytt sig om att stanna upp och ta reda på varför folk beter sig dåraktigt. Istället har hårdare lagar, fler övervakningskameror och så vidare införts ända till dess alla slutat vara medborgare med en fri vilja i ett fritt samhälle och blivit lojala och nyttiga idioter i ett övervakningssamhälle utan utrymme för individualism, ett fritt ord, fri rörlighet och fria sinnen. Det gäller att tänka efter i tid och inte flyta med i mainstream-debatten som en ignorant bänknötare i dumskallarnas lag. Kanske kan en fördjupad diskussion om samtiden och utifrån Kallocain bidra till viss eftertanke.

Musik.

Viljans triumf

Publicerat av
Svara

Egentligen var det bara en vanlig dag på jobbet. Jag kom till kontorsskrapan i god tid. Det tar mig runt 35 minuter att gå till tunnelbanan i Högdalen och att åka Gröna linjen in till Hötorget. Dag efter dag. Det händer förstås att det är störningar i trafiken men på det hela taget är jag pålitlig som klockan.

Jag bipade mitt passerkort i kontorsskrapans entré. Nickade åt tjejen bakom receptionsdisken (hon nickade inte tillbaka). Tog hissen till sjunde våningen. Smög förbi receptionisten på sjunde så som jag blivit ombedd att göra. Hon tittade strängt på mig men verkade nöjd med att jag smög. Underdånigt. Har märkt att hon gillar att jag ser rädd ut när jag passerar i skuggorna. Skyndade ljudlöst och med nacken böjd fram över heltäckningsmattan. Noterade att allt var som vanligt. Inte ett knäpp hördes. Det var höstgrått utanför fönstren. De flesta kontorsdörrarna stängda. Från pentryt luktade det kaffe. Tavlan med företagets grundare hängde lite snett på sin hedersplats i den långa korridoren. Jag vågade inte rätta till den.

Gled snabbt in genom dörren till Städet. Det är där vi håller hus. Städarna. Eller Städet som vi kallas. Jag hade dagstjänstgöring. En av oss finns alltid på plats. Ifall vi skulle behövas. Och för att se till att inga toaletter smutsas ner. Att pappersrullar byts. Korridorer luktar gott. Att det finns nybryggt kaffe (men första kannan på morgonen sätter alltid receptionisten på). Och vi rycker ut eller kanske in när något oförutsett inträffar. Vi gör sådant som det inte är lämpligt att någon annan gör. Och sådant som det är lämpligt att vi gör.

En gång fick jag vakta bolagsjuristens bäbis. Hon satt i ett viktigt möte. Affärsjuristen. Var på kontoret med sin nyfödda unge. Koncernchefen behövde henne. Affärsjuristen. Företaget behövde. Alla vi vars framtid företagets väl och ve är avgörande för behövde henne. Hon kom och gjorde sitt. Och jag gjorde mitt. Vyssjade. Sjöng. Pratade bäbisspråk. Bytte blöja. Ingen vacker syn. Ungen. En annan gång torkade jag spyor på finansdirektörens kontor. Skrivbordet. Nedspytt. Vet inte varför. Ställer inga frågor. Funderar inte så mycket. Gjorde bara rent. Ingen vacker syn det heller. Skrivbordet. Men det är ett fint kontor. Många fönster. Utsikt över Hötorget och city. Väldigt skrivbord. Ek. Tror jag. Mörkbrunt. Trätiljor istället för heltäckningsmatta. Flotta fåtöljer framför skrivbordet. Spretig böhmisk kristall i taket. Som en spettekaka som frusits mitt i en explosion. Ful. Men förmodligen ett tecken på god smak.

Idag pep min personsökare när jag fyllde på kaffe. Vi har tre maskiner. De står i köket. Eller pentryt. Så säger de här. Jag fyllde färdigt. Gjorde rent. Gick till receptionen. ”Det tog tid”. Sa receptionisten och tittade nedlåtande på mig. ”Förlåt.” Sa jag och tittade ner i backen. ”Här!” Sa hon. ”Gå till styrelserummet med det här!” Hon gav mig ett papper. Hon höll det mellan högra handens tumme och långfinger. Tittade ner i sina papper. ”Gör dig osynlig. Lägg papperet vid sidan om podiet när tillfälle ges.”

Jag gled på mitt skugglika vis iväg till hissen. Steg in i den. Såg mig själv i spegeln. Liten. Mörk. Förvuxen mustasch. Förvuxen näsa. Pliriga ögon. Spretigt hår. Okammat. Knottrig hy. Utstickande haka. Påsar och mörka ringar under ögonen. Hår i öronen. Medelålders. Tror jag. Åkte två våningar upp. Steg ut på direktionsplanet. Ändå tjockare heltäckningsmatta. Mörka porträtt på väggarna. Grundaren hänger här också. Han hänger på varje våning. Olika porträtt av olika konstnärer. Åldern på Grundaren varierar. På tavlorna. I övrigt. Tystnad. Viktighet. Makt. Här avgörs öden. Här avgörs mitt liv.

Plöjde genom mattans ludd fram till styrelserummets dörr. Tryckte försiktigt ner mässingshandtaget. Dörren öppnandes med ett svagt väsande. Jag glipade på den precis så mycket så jag kunde glida in utan att väcka någon uppmärksamhet. Stängde dörren dovt. Framför mig ett enormt rum med stora fönster och kristallkronor i taket och ett gigantiskt bord med allvarliga människor. De sitter alla och tittar på en man som står i bortre änden av rummet. På det lilla podiet. Han visar bilder på en skärm. Han säger saker som ”viljans vinst” och ”våra gyllene möjligheter när den infama psykologin behärskar samhället och samtidsmänniskan” och ”rädslan öppnar dörrar till outforskade jaktmarker” och ”den som saknar den starka viljan vill ledas” och ”att vilja är att göra det” och ”det är den som vill mest som segrar”. Alla de viktiga människorna runt bordet verkar hålla med honom till punkt och pricka. De nickar instämmande. Antecknar något här. Något där. Allra mest nickar de när mannen på det lilla podiet säger ”wanting is winning!”. Jag fascineras. Noterar i minnet vartenda ord. Varenda reaktion. Lutar mig fram lite för att se vad de viktiga människorna antecknar. Krumelurer mest. Och här och där saker som ”vill!” och ”den som vill vinner” och ”den som vill mest vinner”.

Nu applåderar alla. Mannen på podiet bugar sig lätt och går och sätter sig på en stol inte långt från där jag står. Var det han som skulle ha papperet? Knappast. Måste vara nästa talare. Det är en kvinna. Hon rättar till lite saker på podiet. Ordning och reda. Det gillar jag. Jag gillar henne redan. Får upp en ny bild på skärmen. Börjar tala. Bilderna byts ut. Jag stirrar fascinerat. Vet att jag borde lämna lappen. Och rummet. Men kan inte. Oerhört intressant. ”Vilken färg är du?” utmanar hon deltagarna med att lägga upp som fråga på skärmen. Jag tittar på de allvarliga människorna runt bordet. De ser berörda ut. På något sätt. De tror att de har olika färger nu. Kvinnan förklarar att det finns människor av olika färgkulörer. Inte svarta och vita. Utan snarare röda och blå och gula och gröna. Som Fiaspelets pjäser. ”Vilket lag tillhör du?” säger kvinnan och ser sig omkring i rummet. Personerna runt bordet, män mestadels, tittar sig omkring de också. Lite grann. Ler. Applåderar när färgkvinnan sagt sitt och vi alla fått en färg, vare sig vi vill det eller inte, för alla människor är en färg har vi förstått.

Efter applåderna kommer så en något yngre man upp på podiet. 35 kanske. Ser ganska sportig ut. Och orakad. Cool. Tycker vi nog alla. Man måste vara cool för att komma orakad till ett så här viktigt möte, där alla andra har slips eller knytblus. Kostym eller dräkt. Han har jeans. Slitna. Ojoj. Vi förstår alla att det här, det är något låångt utöver det vanliga. En sådan cooling! Han berättar att han bestigit ett omöjligt berg. Visar lite bilder på skärmen. Coolingen påpälsad i solen och snön på ett högt berg. Skäggig. ”Allt är möjligt!” Säger han. Och det känner alla vi i rummet också. Allt är möjligt.

Exakt vad de viktiga människorna ser i sitt inre nu, vet jag inte. Men de ser något. Allihop. Ungefär som jag ser hur jag gör det omöjliga. Jag städar ensam direktionsplanet. På en halvtimme! Kanske ser de viktiga personerna också det. Att det omöjliga är möjligt bara vi i fotfolket inser det: inser vi att det omöjliga är möjligt och om vi låter oss ledas är allt möjligt för företaget. Mannen på podiet vet att det omöjliga är möjligt för han har lämnat en förfrusen tå på Antarktis, bestigit berg och cyklat flera hundra mil. Och han har slitna jeans och är orakad.

Alla färgerna! Nu ser jag dem tydligt! Receptionisten på Sjunde är gul. En färg jag alltid undvikit i Fia. VD är blå. Finansdirektören gredelin. Bolagsjuristen grön. Marknadsdirektören brun. Jag ser det tydligt. Och jag vet att det bara handlar om att göra det omöjliga möjligt. På ett schimärt plan. Och jag inser att alla kan stå där på podiet och entusiasmera. Fascinera. Samla styrkorna. Få oss att tro. Att veta. Att vilja. Att vinna. Det måste bara finnas ett cool anslag. Eller en lättbegriplig kvasipsykologisk ansats. En gemenskap för alla som inte orkar tänka efter. Och det är nu jag bestämmer mig för att skriva min managementbok ”Viljans triumf”. Allt handlar om viljan att se färgerna. Att dela in folk i bestämda kulörer. Och behandla dem därefter. Och att krydda det kulörta budskapet med en attraktiv clou för den som är på mellanchefsnivå och vill göra sig viktigare än den är. Jag vet redan hur boken ska börja. ”Se ignoransen och rädslan omkring Dig som en färgglad inbjudan och en möjlighet: Där det finns okunskap finns det alltid en möjlighet för den som vågar. Det finns inga förutfattade meningar. Bara insikter i livets spektrum.”

Musik!

Test: Björksav på påse

Publicerat av
Svara

Här i vår lilla sydfranska stad finns en affär som säljer ekologiska (o d) varor. Häromdagen tipsade någon där om björksav. Personen skulle köra en kur, för det skulle vara så himla nyttigt. Exakt varför, förmedlade varken personen eller historien eller expediten. Däremot föddes en brinnande nyfikenhet hos er utsände i de konsulterande vinmakarnas aldrig villrådiga värld där också vin på björksav kan ses rinna förbi då och då. Kort sagt: hur smakar den här produkten?

Således inhandlades en treliters påse à ca 40€ och placerades i kylskåpet (”måste förvaras kallt och konsumeras inom tre veckor sedan påsen väl öppnats,” löd expeditens instruktioner). Öppnades idag. Och testet kunde inledas.

 

”Oklar, ofärgad. Ganska neutral på näsan, inslag av rå kycklingfilé och nykokt ris. Egen smak med ett litet inslag av en vass syrlighet, dock tämligen neutralt. Inte oangenämt. Då björksaven stått upphälld ett par timmar har ett inslag av filmjölk utvecklats, framförallt i smaken, och syran har blivit mer påtaglig (enligt påsens innehållsförteckning och produktinformation kommer en mjölksyrejäsning att ske undan för undan sedan påsen öppnats och så småningom ska smaken degenerera)”.

Vi ber att få återkomma när testet kommit längre (”kuren” är på 21 dagar). Dels med information om produkten i sig, dels om hur konsumenten påverkas av att dricka detta dagligdags (”en skvätt varje morgon!” löd den ännu i öronen ringande förmaningen från expediten).

Musik!

Förbud mot fula löparljud

Publicerat av
Svara

Efter den traumatiska händelse som härförleden fick vinifierat att med fog kräva förbud mot uppstickande stubbar som kan få den fallande att låta, har fler händelser timat vilka alla pekar mot ett inom kort kommande förbud mot fula ljud ur löpare. I den bästa av världar finns inga uppstickande stubbar eller något annat i löparens väg som kan få löparen att låta fult och ofrivilligt. Men nu lever vi dessvärre inte i denna den bästa av världar, varför det inte bara finns uppstickande stubbar och rötter utan också nedhängande understundom dyblöta grangrenar, och via empiriska studier har det på senare tid letts i bevis att en i omfång rejält tilltagen nedhängande grangren med många väldigt stickiga och efter regnet blöta barr med lätthet penetrerar en oskyldig löpares tunna träningstshirt och sänder en ytterst obehaglig iskall dusch över löparens rygg med följd att löparen kanske utbrister ett ”Huuuuuh!” så det står härliga till.

Impulsen rättssamhället får av sådana här historier är naturligtvis att hugga ner alla granar och prygla alla skogsägare. Det är förvisso en framkomlig väg att gå men vinifierat undrar vid närmare eftertanke om inte dessa stubbar, rötter, skogsägare och grangrenar bara är toppen på skogens isberg av elaka spratt den kan spela flanörer och joggare varför ett förbud mot fula ljud ur löpare snarare är att föredra. Således kräver vinifierat ett omedelbart förbud för joggare att låta fult.

Då det är allmänt känt hur illa insiktsfulla löpare tar vid sig av slika händelser och då den skam de känner både i den stund ljudet stöts ut samt så länge det finns kvar i hens minne, kommer emellertid inga andra påföljder att utdömas och vinifierat vill rent av gå så långt som att kräva av riksdagens partier att de snarast på respektive partiprogram tar upp frågan om rikliga penningbidrag till joggare som behöver skickas till Maldiverna på dyksemester för att kunna komma över det trauma som skogen åsamkat dem.

En slags skogsmullesång.

Test: Öppnad påskmust vs cream sherry

Publicerat av
5

Äntligen har vinifierat förbarmat sig över populasen och genomfört det så hett eftertraktade och sedan länge önskade ultimata långtidstestet, nämligen det mellan en öppnad petflaska påskmust och en öppnad halvpanna cream sherry. Båda öppnades, som rimligt är, på Påskafton 2018 och okulärbesiktigades och analyserades sensoriskt exakt 51 dagar senare. Med tanke på de magiska talens betydelse för Påsken kan man alltid fundera över vad just detta med 51 dagar innebär för provet då det inte med lätthet låter sig delas i hela bitar med vare sig tre eller sju. Men om vi nu bortser från de magiska talens betydelse för försöket och frankt besvarar frågan som nu upptar var sant vetenskapligt om inte begåvades så åtminstone intresserades hela tankeverksamhet så lyder det som följer:

Påskmusten

Påskmusten, inköpt på Ikea i Toulon, uppvisar en mörkbrun färg med orange kanter, doften är stor och vital och intakt, det vill säga den luktar påskmust långväga och det utan några som helst avvikelser från det förväntade och hurudan den var som nyöppnad, dock är smaken något avslagen såtillvida att den är helt stilla.

Cream sherry

Cream sherryn, i det här fallet Merito Cream, inköpt på Systembolaget på Gyllentorget i Linköping, uppvisar också en tämligen brun färg och också här hittar vi små orange inslag, doften är stor och komplex, inslag av russin, fikon och nötter och smaken är likadan även om det där, i smaken, går att notera ett litet inslag av oxidation jämfört med den nyöppnade flaskan.

Bäst i test

Bäst i test blir utan tvekan cream sherry. Här har vi en produkt som är snudd på intakt efter att ha varit halvfull i 51 smått magiska dagar – imponerande! Avseende påskmusten är den inte dum alls, men det hör till att påskmusten i likhet med julmusten ska bjuda oss kolsyra. Dessvärre tvingas vi konstatera att påskmust i öppnad form är att betrakta som en färskvara. (Om någon undrar huruvida testet nu fortsätter så är det klart att det gör det, påskmusten kanske åker ut men cream-pannan ska gömmas på ett finurligt ställe så inte Hustrun hittar den och i sin ovetenskapliga iver häller ut den med hänvisning till att det är då själva fan att huset ska vara fullt av halvfulla flaskor hela tiden.)

Gogol Bordello!

John Williams: Augustus

Publicerat av
Svara

Vi som gått i söndagsskola och understundom frekventerar kyrkans julspel känner kanske Augustus bäst genom Lukas: ”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas”. Och vi som är historieintresserade vet nog att Augustus aka Octavius/Octavianus tillsammans med Marcus Antonius och Lepidus utgjorde det andra triumviratet och att Octavius så småningom stod som ensam herre på täppan, medan Lepidus strippades på reell makt och Marcus Antonius, som vi bland annat kunde se i TV-serien om Julius Caesar, hamnade hos Julius gamla frilla Kleopatra i Egypten – eller om det var så att Kleopatra först tog sig världens mäktigaste man, Julius Caesar, till älskare och garant för sin makt och när denne dog satsade hon på den hon trodde skulle ta hans plats – och så småningom gick under tillsammans med egypternas drottning. Men om vi ska snacka Augustus med låt säga Peter Englund eller Dick Harrison och inte står ut med att de ska sitta och förläsa uppfyllda av sig själva, ja då måste vi läsa på mer. Tur då att John Williams finns.

Obligatorisk läsning

John Williams, denne under sin livstid nära nog bortglömde och i vart fall snudd-på-noll-säljande författare, har återupptäckts på senare år och hyllats världen över, inte minst här på vinifierat. Romanerna Stoner och Butcher’s crossing bör vara obligatorisk läsning på var skrivarkurs, och givna inslag i var bokcirkel med minsta ambition. Stor litteratur, kort sagt. Men vad händer när denne mästare på att gestalta ger sig till att skriva en historisk roman i brevform? Borde gå åt fanders och bli segt och långdraget, men gör så klart inte alls det när det är Williams som sitter där och plitar. Tvärtom har vi här ytterligare ett stycke historisk litteratur (ja, jag är ganska putslustig där och släpper loss göteborgaren i mig) från en mästares hand.

Game of Thrones

Knappt märkbart flyter texten olika beroende på vem som skriver brev och till vem hen skriver och via hopp i tiden och från penna till penna får vi en tämligen bra bild – förmodligen så bra som går att återskapa utan att ha varit med, för precis som Augustus själv får säga mot slutet av boken är allt om inte lögn så i alla fall lögn (ja, ni förstår bättre om ni gör er omaket att läsa boken och inte bara nöjer er med att tro att ni läst den bara för att ni läst en bloggad recension) – av kejsar Augustus, och om hans liv och hans samtid och vi förstår att det inte alls är osannolikt att George R.R. Martin läst Williams Augustus och låtit sig inspireras till åtminstone somligt i Game of Thrones (alla ligger med alla, även inom familjerna, alla smider ränker, alla strävar efter makt, långt borta, i de avlägsna gränstrakterna som ingen i Rom behöver oroa sig för, pågår ständiga krig mot barbarer…).

Välflytande text

Texten flyter, som sagt, synnerligen väl; krångliga meningar som den första, och faktiskt också sista, i det ovanstående stycket behöver läsaren inte vara rädd för. I vilken mån Williams våldför sig på historien låter vi vara osagt, men vi inbillar oss att hans historia är lika sann som någon annans och hursomhelst så är det mycket spännande och intressant. Allteftersom Octavius får ordning på hela sitt rike, besegrar sina fiender, gör slut på de pågående inbördeskrigen och så vidare, flyttas fokus i texten från ränker och krig till annat, som dotter Julias osedliga liv och leverne medan den utlandsstationerade Tiberius bidar sin tid i Tyskland eller på Rhodos. Vi möter samtidens stora författare som alla var Augustus vänner: Vergilius, Ovidius, Horatius… Bara en sådan sak! Och, som sig bör, mot slutet talar så Augustus själv och vi får oss då till livs hans (Williams?) tankar om sanning och lögn, om ålderdomens krämpor och mycket annat, allt nu på slutet förpackat på klassiskt Williams-manér med träffsäkra miljöskildringar och gestaltningar och inte minst allmängiltiga och högst väsentliga tankar om förgänglighet och människans syn på livet allteftersom den åldras – ja, ni hör själva, detta är ytterligare en bok av John Williams att läsa.

Peter Green.

Förbud mot uppstickande stubbar som får den fallande att låta!

Publicerat av
Svara

Vi har tidigare krävt förbud mot rötter och annat elände som kan få den idoge motionären på fall. Efter att dumdristigt och obetänksamt och i samband med en löprunda låtit hjärtat tala och därför hjälpt en dum hundägare med lösa hundar leta efter sina bortsprungna djur i skogen under en timmes springande tid, kom vi på att det finns det som är värre än rötter i löparens väg. Ja, vi talar om rejält uppstickande stubbar. Sådana som får joggaren på fall och, oerhört mycket värre, får denne, uttröttad som han är efter det dåraktiga tilltaget att förlänga sin löptur genom att vara en korkad och oansvarig hundägare behjälplig, att  i fallet och framförallt vid landningen utstöta ett högt och ljudligt ”Uuuääähh!!!” så det rungar bland trädkronorna och ekar vida omkring och skrämmer små fåglar på flykt, får vildsvinen att lägga benen på ryggen och den i närheten övande franska armén att packa ihop och åka hem till kasernen. Kort sagt ett fruktansvärt pinsamt ljud i största allmänhet och intill det obegripliga retfullt då det kommer ur en själv. Och allt på grund av den uppstickande stubben.

Förbud!

vinifierat kräver förbud mot uppstickande stubbar som dels kan få en uttröttad löpare på fall, dels, och framförallt, kan få denne att utstöta pinsamma ljud i fallet. Då det är svårt att straffa en stubbe ska den oansvariga ägaren till marken där stubben finns, och därmed också ägaren till stubben, med brådska föras till närmaste offentliga plats där den ska tvingas utstöta pinsamma ljud under en tid som inte får understiga två dygn och tre timmar, och skolklasser och närliggande arbetsplatser ska alla få ledigt för att kunna lyssna och hånle åt den eländige och, sist men inte minst, ska ljuden spelas in och sändas på en för ändamålet avsedd pod för fulljud från oansvariga markägare utan minsta koll på sina uppstickande stubbar.

Stump! Stump! Stump!

Förbud mot att stå till vänster!

Publicerat av
4

Det är comme il faut, vedertaget, en oskriven regel, sunt förnuft, ja vad ni vill, att inte stå och hänga till vänster på rullband, i rulltrappor och på och i andra liknande transportmedel. Själva poängen med dessa är att stressade personer, för att nu inte tala om alla nervösa stackare, ska kunna gå förbi mösehumler som – såvida de nu inte uppför sig och står som sig bör till höger så det går att köra om – bara står där och med berått mod står i vägen, till vänster på transportmedlet.

Någon kan möjligen invända att de stackars kusiner från landet, inavel och oresvana kineser som står i vägen till vänster inte förstår bättre. Så kan det för all del vara och då måste samhället ta sitt ansvar och banka lite vett i skallen på dessa samhällsomstörtande element, för hur skulle det se ut om man fick gå, cykla och köra bil och annat lite hursomhelst? Nej, här gäller det att inte bara snabbutbilda medels våld utan att också bestraffa på det att statuerande exempel finns att visa upp på flygplatser, tunnelbanor och andra strategiska platser där ståtillvänsteröverträdelserna är påfallande många. Låt lagbrytarna dricka kopiösa mängder vätskedrivande citronvatten och blockera sedan deras väg mot lättnadens oaser. Låt dem checka in till sina flighter och blockera sedan vägen för dem. Låt dem läsa tidtabellen på Centralstationen och köpa sig en biljett och blockera sedan vägen för dem. Låt dem få smaka på sin egen beska medicin, dessa bromsklossar, dessa olyckor och hinder på medmänniskornas väg mot lycka och samhällets utlovade resa mot Nirvana!

Musik!

Allmänt pomadaförbud – nu!

Publicerat av
2

Knappt har vi fått kravet framfört på förbud mot rakvatten förrän vi tvingas inse att hårvatten och pomada kan vara precis lika illa, varför vi ser oss tvingade att, för mänsklighetens och samhällsfredens bevarande, med omedelbar verkan kräva förbud mot stinkande hårvatten och pomada! Om hårvattnet bärs av en taxichaufför som stängt in sig med en oskyldig och ovetande passagerare för en drygt halvtimmeslång tortyrresa, ska lagstiftaren inte dra sig för att snegla på lagens strängaste straff. Skulle nämnde taxichaufför dessutom i en alltför tidig morgontimme undslippa sig ett ”Åh, en så vacker morgon!” samtidigt som han därmed släpper loss ett rent helvete av gårdagsvitlök i bilen, SKA lagstiftaren se till att ingen, ingen, undkommer lagens hårdaste straff.

Musik.