Hur går det då med årets skörd och hur ser det ut ute i världen? undrar vi nog lite till hens i skrivande stund och för att HR:n åtminstone ska slippa bekymra sig för den saken har er utsände i de dygdiga och djupsinniga druvplockarnas vederkvickande och volymfyllande värld lite intressant information att bibringa de undrandes svarssökande skara. I södra Frankrike är Domaine d’Escapat i Minervois igång sedan ett par veckor och såvitt går bedöma så här långt förlöper allt väl. Bra skördeväder och mognad som infinner sig allteftersom. En bit åt ostnordost skördas det för fullt på Domaine de Brescou. Vi sparkade igång för några veckor sedan och nyss hemkommen därifrån kan jag rapportera om strålande skördeväder – sol, +30 dagtid, +18 nattetid – och läcker mognad. Med det sista menar jag en mognad ungefär som den ifjol och sprungen ur mer svalka och nederbörd än ett normalt år. Skillnaden mellan 2014 och 2013 är dock dels att 14 föregicks av ett annat lite svalare år, dels att druvorna är helt rena i år, m a o inga problem med angrepp överhuvudtaget. Det gör att man kan vänta in det perfekta skördetillfället utan att behöva oroa sig för röta och annat. De vita var igår
inne i de sista skälvande minuterna av den alkoholiska jäsningen och såväl chardonnay- som viognier-tankarna uppvisade tydliga och för området fräscha druvaromer. Vi blockerar den malolaktiska jäsningen i år också och hoppas på så vis bevara vinet friskt och fräscht utan att tillsätta syra – något som jag f ö i alla lägen försöker undvika. Rosévinet, Fleur d’Eté får i år 30 procent pinot noir – brukar variera mellan 25 och 40 – och det känns perfekt: vinet uppvisar allt som det ska uppvisa så här mitt i jäsningsprocessen; rätt färg, rätt syra och rätt aromer, känns mycket lovande. Domaine de Brescou har investerat mycket i omplanteringar de senaste åren och ett resultat av det ser vi i år i vår syrah, som för första gången förenar kraft och koncentration med frukt och finess – förr fick vi nöja oss med att försöka få fram hälften av de sakerna då klonen var mer inriktad på volym än kvalitet. Sist men inte minst har vi plockat in den största delen av druvorna som ingår i
prestigevinet ”Château de Brescou”, grenache och en skvätt syrah. Känns perfekt med sin medelfylliga komplexitet – målet här är att göra ett vin som vilar mer på komplexitet och elegans (och grenache) är kraft och koncentration. Vi har i år också adderat fler 600 literstunnor till fatparken som används för ”Château-vinet”- tidigare försök har tagit oss från barrique till 500 liter, gissningvis fortsätter vi ytterligare ett steg från 600 litersfaten och installerar ett par foudre/liggare i framtiden. Återkommer med lite fakta om skörden i södra Bulgarien om en vecka då jag är där. På Red Mountain, Wa; ser allt bra ut men det kommer finnas mer att rapportera om några veckor och samma sak gäller Rioja. Tonbruket. PS På Ästad utanför Varberg startade skörden i fredags.
Kategoriarkiv: Musik
Tonbruket
På inrådan av hängiven och pålitlig HR lyssnar vi på Tonbruket och Song for E.
Ekströms Chokladpudding, Povel Ramel, Hot Chocolate & Hard Stuff
När allt såg som mörkats ut, när påstortellinin inte längre räckte till för att stilla hunger och lustar och när den felmätta tagliatellin gått torr i kastrullens botten och intagit en form som gör den mer intressant för Vattenfalls kraftverk än matbordet, då, då stod den bara där i ett förklarat och gudomligt skimmer på hyllan i matvaruaffären: Ekströms Chokladpudding! Trodde först det var en hägring från en sedan länge flydd och bortglömt barndom, men nejdå, den var på riktigt, en verklig produkt för verklighetens folk. Det fantastiska med den här nostalgitrippen är att den inte bara är god och nyttig utan också hyggligt enkel att tillreda för den som har tillgång till kall mjölk, en bytta och en visp. Och skulle du råka missa volymerna av det ena (mjölken) eller det andra (chokladpulvret) blir det gott i alla fall. Med andra ord är det i ett slag slut på den gräsänklingsblues som vanligtvis infinner sig vid Hustruns utflykter och vi talar numer snarare Hot Chocolate och Hard Stuff när hon är utflugen.
Din röst, din framtid, George Jones & Sara Bareilles
Samtlig riksdagspartier har rimligtvis en hel del i sitt partiprogram som kan tilltala alla och samtliga har lika rimligtvis en och annan inkompetent politiker på plats, lokalt, regionalt, i partikadrerna, kanske rent av i Riksdagen. Omvänt har väl de flesta riksdagspartierna saker i sina partiprogram som vi inte tycker om och alla har de ett knippe mer eller dugliga politiker att visa upp. Däremot är det bara ett parti, Sverigedemokraterna, som gett fritt spelrum åt dumheten och som högst medvetet flörtar med populism och krafter som historien har visat inte är särskilt kloka och över tid inte heller särskilt hållbara alternativ. I vart fall tillsvidare är Sverige en demokrati med fri rösträtt och en fri press så det är inte så mycket att säga om att ett sådant här parti
finns eller att en del besvikna människor faller för dess lika skickligt smidda som populistiska locktoner och röstar på det. Dock bör vi alla inse att den som röstar på det här partiet i grunden väljer dumheten. Den som inte känner sig hemma i något parti eller som vill ”proteströsta” kan alltid välja blankt. George Jones berättar hur det kan gå och Sara Bareilles hjälper dig att sjunga en liten sång till din favoritpartiledare.
Förbud mot högljudspratare i offentlig miljö & Radiohead
Det finns ingen anledning att orda mer om saken än att bara rakt av kräva ett förbud mot högröstpratare i offentlig miljö! De sitter på allmänna färdmedel som tåg och flyg, de dyker upp på bänkar i lugna ekosystem, på akuten, som ett irriterande bakgrundsljud när tunnelbaneföraren försöker tala om vad namnet på nästa station är, de drar sig inte ens för att gå på gatorna och utgjuta sig i sina fåfänga försök att höras över hela jordklotet på en och samma gång och utan tekniska hjälpmedel. Ett utmärkande drag för de här offentliga högljudspratarna, eller röstblottarna som deras diagnos mer korrekt bör benämnas, är att de i 97 % av fallen är män och att de alltid har med sig någon ynklig, sannolikt underordnad stackare, som tvingas sitta eller gå bredvid och då och då nicka instämmande alltmedan högröstprataren mal på om allt från gummipackningarna i ett nytt båtbygge via var i världen X befinner sig i talande stund till lika mystiska som ointressanta och oändliga historier om någon meningslös händelse i röstblottarens liv. Vi försöker skölja våra öron rena med lite Nude.
Mick Ronsons finaste stund
vinifierat har tidigare i en uppenbarelse sett och för sina HR förklarat Carlos Santanas och Santanas finaste stund och nu är det dags igen: vinifierat har fått en uppenbarelse och i ett förklarat ljus upplevt Mick Ronsons finaste stund och innan ni nu börjar stampa i golvet av iverns myrlikt krypande pirr får ni här Mick Ronsons finaste stund.
Vinfrossa med Vinakademien – igen
Er utsände på de vinösa oceanerna har än en gång navigerat sig fram mellan kringflytande tetror, försåtliga petflaskor och hastigt uppdykande boxar från muränors gömslen långt därnere i djupet och för er skull gjort årets goda gärning och genomlidit det sisyfosarbete den vinfrossa som ofelbart uppstår i samband med att Vinakademien i Sverige delar ut sitt Stora Pris innebär. I år avhandlades bland annat Pol Roger 2000 (synnerligen lyckad 2000-champagne, mycket bra, spänstig och god), Lanson 1959 (mogen i färgen och även i övrigt, gammalkork-anstruken låt vara att detta luftade ur hyggligt väl, mogensötma, roligare att titta på än att prova), Legras & Haas 1995 (ung om än på väg in i lite mognad, frisk, fräsch, bra syra), Deutz Blanc de Blancs 1989 (mycket bra, mognad, god, lite ostbågar, bra fräschör), Billecart-Salmon Blanc de Blancs 1997 (mycket bra, mogen från kul champagne-år, perfekt nu, lite för hög dosage), Puligny-Montrachet ”Les Perrieres” 1986 från Etienne Sauzet (inslag av nyduschad och nyskrapad fortfarande lite varm häst , fin syra, mogen, hustypisk, mycket bra), Twoson Meursault 1er Cru ”Les Genevrières 2005 (snygg, ren, viss mognad nu, lång, fin eftersmak, behöver lite mer tid), ”Les Cailloux” (finfin, superung Châteauneuf-du-Pape från Brunel, lime, äpple, outvecklad), Castello di Brolio 2001 (ganska ungt, mycket bra, god, bra strävhet, ren, snygg, en njutning från ett mycket bra år), Twoson Washington State Cabernet Sauvignon 2005
(bra utveckling, utmärkt att dricka nu, mycket bra, fin balans mellan koncentration och kraft och elegans och balans, uttalad Red Mountain-frukt och – kraft), Château Latour 1952 (fortsatt okej om än gammal och skraltig, mogen, en del flyktig syra, med tanke på vad det är och att ni nog inte provat det nyligen måste jag ändå säga att det var riktigt bra), Château La Mission Haut Brion 1986 (ursprungstypiskt, moget, mycket bra), Barca Velha 1978 (kork), Gran Muralles 1996 (mognad och fräschör, örter, garrigue, eldig, bra frukt och kraft), Marques de Riscal 1978 (håller ihop, ljus, god, lite trött och tunn men vad sjutton…), Dominus 2001 (som en topp-bordeaux med en lätt amerikansk brytning, finfint), Flonheimer Rothenpfod Scheurebe Eiswein 1983 (söt, drickbar, syrarik), Viña Tondonia blanco 1981 ( precis som den ska vara i sin underbara blandning av ungdomlig ålderdom och gammal ungdom), Puligny-Montrachet ”Les Reuchaux” 2011 från Lucien Le Noine (ung, kraftfull, mycket men bra ek) . För er som undrar om det var värt uppoffringen kan jag meddela att det är det såklart inte, ett jämrans slitgöra är vad det är, men med tanke på alla som aldrig provat en Latour från 52 är det ändå värt det någonstans. David Bowie.
Musikquizz med svar & Wings
Tänkte göra ett nytt quizz på den här låten med Lulu (Everybody’s Got To Clap) från 1971 och inte ställa den lätta frågan vem som komponerat (Maurice Gibb) utan snarare vem som spelar trummor med sådant eftertryck. Ingen alldeles lätt fråga. Svaret är ingen mindre än John Bonham. Så! Lyssna nu och hör att det faktiskt är han. Så till Back To The Egg, ytterligare ett av mig underskattat McCartney-verk med likaledes av mig alltför länge underskattade, i själva verket utmärkta, Wings. McCartney-bonus.
Koppla av med David & Robert
Neil Sedaka ett trallgeni
Det fanns en tid då jag sannerligen inte kunde tänka mig att säga ett gott ord om Neil Sedaka. Eller ABBA. För att nu nämna ytterligare trallvänlig pop som fått se min rygg. Oseriöst, menade jag där jag satt i snålblåsten på min lika höga som esoteriska häst. Med tiden har det dock stått klart för mig att både Neil Sedaka och ABBA tycktes strunta i min protestaktion. Dessutom var de extremt framgångsrika. Än värre var att jag en dag vaknade upp och tyckte om Neil Sedaka. Och Abba. Och här och nu utnämner jag Neil Sedaka till ett trallgeni och bjuder på ett litet potpurri som heter duga.