En rejäl pinsamhet är Gerard Depardieus underdåniga stövelslickande i Ryssland. En viktig och modig röst och yttring i den ryska samtiden är Pussy Riot.Vid det välbevakade mötet i Davos uttryckte man redan den första dagen och i, får man förmoda, egna ögon insiktsfullt, att krisen fortsätter under 2013. En sensationell upplysning vi tackar ödmjukast för och en sanning vi snabbt
Ryska samtidshjältar
inordnar oss i. Vad skulle vi göra utan alla dessa kloka uttalanden från Davos och skulle man inte kunna göra Davos-mötet ständigt så vi fick sådana här klokheter oss utkablade mest varje dag. Det skulle kunna vara något i stil med vad ”Goldman Sachs-vd”, en, enligt SvD, riktig tungviktare på Wall Street varmed vi måste inse att det han säger är oerhört insiktsfullt, kanske på en för oss obegripligt insiktsfull nivå, sa igår, att man kan förvisso diskutera de höga bonusarna i bankvärlden, men utan dem kan man inte locka till sig de bästa talangerna. Med tanke på Goldman Sachs resultat häromåret är det bara att inse att han har rätt: de måste faktiskt öka bonusarna för hittills har de, uppenbarligen och, om uttrycket tillåtes, kapitalt,
Mpho Tutu
misslyckats med att locka till sig de bästa. Logiken av det sagda är, förstås, också att Lloyd Blakfein, som tungviktaren heter, snart skulle bytas ut om inte hans lön var så löjligt låg. Vi lär knappast få se Pussy Riot, Mpho Tutu, Denis Mukwege och andra som faktiskt försöker göra världen bättre i Davos, men en intressant tanke är det medan vi lyssnar på Lloyd Blakfeins pleonasmer och puerila insikter och påståenden. Ett ord också om Eden Hazards spark på liggande bollkalle (ni kanske såg att en bollkalle vägrade lämna från sig bollen i syfte att maska, Hazard sparkade då loss bollen): Hazard borde förstås inte ha sparkat, men det är bollkallen som går ur det hela med byfånestämpeln i pannen. Avslutningsvis en annan pinsamhet: för många år sedan undrade min kompis Absolut-gurun, mecenaten, jazzfreaken med mera Michel Roux om inte jag ville hänga med till en av hans polare i St Tropez och musicera och festa. Som det rörde sig om en för mig okänd jazzmusiker sa jag som jag tyckte, att hela idén sög, varför Michel fick åka dit själv. Dock hade han med sig en signerad skiva tillbaka till mig och först flera år senare insåg jag att gubbstrutten jag vägrat umgås med var ingen mindre än Stéphane Grapelli. Suck. Vi lyssnar på Stéphane, som hade kunnat vara min kompis, och Django när de jazzar samt, avslutnings, lite The Irrepressibles.
okej, de smällde på med delar av Gypsy Kings och fartfylld halvnuevoflamenco från scenen och det fanns massvis av ostron och gåslever och viner, men inga stolar och den som inte hade vassa armbågar hade svårt att få i sig något överhuvudtaget och den som lyckades väl med armbågarna och, i förekommande fall, otidigheter och otrevliga miner och genom att trampa mer civiliserade människor på hälarna, fick snart ont i magen ity ostron och gåslever i överdrivna mängder är ingen lämplig diet för en av hunger hoppande mage; och en vandrande magsjuka, Napoleons hämnd, som fick importör efter importör och utställare efter utställare att lämna in WO för mellan tolv och 24 timmar och väggarna på de Montpellierska hotellen att eka i natten.
