Mer live från 70-talet

Publicerat 2014-06-07 av Lars Torstenson

Ett av 70-talets bästa liveband var Humble Pie Performance. Bortsett från Steve Marriots mystiska förkärlek för att sjunga sina mellansnack och påannonser var det bara att gilla och imponeras, inte minst av deras grymma covers, som när de visar Rolling Stones hur Stones borde spelat Honky Tonk Women om de bara kunnat (från livealbumet Eat It), originalet här, eller när de tar Ray Charles med storm och river av en oförglömlig Hallelujah I Love Her so på Rockin’ The Filmore, originalet här.

Old Vine

Publicerat 2014-06-04 av Lars Torstenson

Vad betyder egentligen ”Old Vine”? frågar sig HR:en, klämmer till om hakan och tror sig frammana ett ansiktsuttryck påminnande om ett levande frågetecken som om sådana funnes. Ha! Det gör de inte. Men för all del. Vi kan besvara frågan i alla fall. ”Old Vine” är ”struntprat” översatt till vinspråk. I Gamla Världen menar vissa gammaldags fransmän att för att du på etiketten ska få sätta ”Old Vine” eller ”Vielles Vignes”, som det heter på hjältarnas språk, måste stockarna vara minst 30 år gamla och tänk!, de flesta är så om sig och kring sig i Frankrike att det där brukar stämma, och samma sak gäller i länder som Spanien och Italien. Står det Cepas Viejas, Vielles Vignes eller något sådant innebär det lite äldre stockar. Men annars är det bara att ljuga på. ”Det här vinet görs på 80-åriga stockar”, jahaja, vem kollar det? Du? Finns ens stockarna? Och om de gör det, hur vet vi att det är de som används? Eller att de är i ett sådant skick att de kan producera bra druvor? Jag menar, hur många av er känner skillnad på stockar på 10, 30, 50 och 80 år? Eller tränar ni ofta på det? Nej, det är bara att stå på för oss producenter så länge vi är i Nya Världen eller så länge vi inte bli påkomna i Gamla Världen. Eller påkomna och påkomna, det är inte olagligt att tala om gamla stockar även om rankorna är unga. Allt är relativt. Talar vi Nya Världen verkar en stock som överlevt den obligatoriska ”fruktexplosionen utan ryggrad” då den fyllde tre år uppfylla kraven för Old Vine. Och ja, vad spelar det för roll? 99 % av konsumenterna känner ingen skillnad men blir glada av storyn. Sedan ska ni veta att ju äldre stockarna blir desto mer koncentration och komplexitet brukar de ge under förutsättning att de skötts korrekt under sin livstid och står i vad den tycker är god jord. Därför är det dels trist att se hur alltför många planterat stockar i jakt på högre avkastningen de senaste decennierna med påföljd att rankor dör i förtid (tidigare omtalat här på vinifierat), dels är det trist att ni konsumenter luras på ”the real thing”, alltså äkta ”Old Vine”, för visst känner man skillnad till skillnad från vad som ovan lite raljant kastats i ansiktet på er – däremot är det få förunnat att verkligen kunna pricka in det där av det enkla skälet att det finns så mycket bluff-Old Vine i omlopp. Med detta sagt ber vi att få rekommendera ett pinsamt billigt Old Vine Garnacha. Ett vin som, som vinifierat tidigare berättat om, boostats inför den sista tappningen av årgången 2012 (i butik nu, El Rey Old Vine Garnacha, varunr 2260, pris 69 sek) och som garanterat görs av druvor från gamla stockar, vilket tydligt känns.

Erica Landin på fat på Kunde

Publicerat 2014-05-17 av Lars Torstenson

Svara

Nej, det är så klart inte så att de serverar vinskribenten med mera Erica Landin på tap på Kunde Estate i Sonoma, Kalifornien. Däremot är det så att Erica med dödsförakt i blicken och ovetande om vad som väntade henne förra hösten styrde kosan västerut för att under några veckor känna på det här med att vara vinmakare och det resulterade i ett par fat vin som nu ligger där och gottar sig bland Kundes hundratals och åter hundratals andra tunnor. Kunde Estate, för er som har nollkoll, är enligt uppgift USA:s största, enskilda ”sustainable” vingård. Det är också den otroligt vackra platsen där filmen ”Bottleshock” om Chateau Montelena och den berömda Paris-provningen 1976 till stora delar spelades in. Erica tillbringade några veckor under skörden 13 där och gjorde ett par fat utifrån sin egen idealbild. Exakt hur hennes fat i detta nu smakar har hon nollkoll på eftersom hon inte ska tillbaka för att avsluta sitt värv förrän om några månader. Men vinifierat vet. Provade hennes fat i samband med ett besök på gården i veckan. Hur är det då, kan en nybörjare få till det bara så där? undrar den intresserade HR:en och sänder iväg en tanke till en soldränkt plats där samma person sippar vin i glada vänners lag samtidigt som den makar vin. Hm. Sanningen är att den som verkligen vill vara med i leken själv får vara beredd på både hårt arbete, för lånliga tider blåsvarta fingrar och naglar och många sömnlösa nätter fyllda av oro för allt som kan gå fel. Erica tog den smällen och hennes fat är i skrivande stund i utmärkt skick. Allt hon behöver göra nu är att ge dem rätt omvårdnad fram till buteljeringen och, inte minst, dra vinet av fat vid exakt rätt ögonblick. Lätt och en plätt.

Förbud mot att dricka öl direkt ur flaskan

Publicerat 2014-05-14 av Lars Torstenson

På några få undantag när kräver vinifierat ett omedelbart och totalt förbud mot att dricka öl direkt ur flaskan! Bortsett från att detta ser ohyfsat och intelligensbefriat ut och ger oskyldiga ölälskare som ser detta obehagliga rysningar och i allvarligare fall sura uppstötningar, innebär ett slikt konsumtionsförfarande att ölen inget smakar. Den som bryter mot detta förbud kommer bestraffas med tre års tvångskonsumtion av Heiniken, en slags öl som tillhör de få ovan utlovade undantagen från förbudet eftersom den ändå inget smakar.

Premiär & sensation: recept!

Publicerat 2014-04-21 av Lars Torstenson

Världspremiär: läckra tapasrecept på vinfierat! Detta kommer sig av att författaren, vinmakaren och numer också receptmakaren och kocken Miguel Merino Navajas provat ut tapas som fungerar ihop med El Rey Old Vine Garnacha. Recepten har översatts av Andreas Karlsson på Terrific Wines, även han kockutbildad, och nu åker vinifierat helt enkelt smålskjuts på de här herrarna och föreslår att HR:arna också gör det. Gott så det förslår!

Zapatilla de Jamon

4 skivor spansk serranoskinka (hittar du Iberico… desto bättre)

4 rejäla skivor spanskt lantbröd

1 tomat

1 vitlöksklyfta

Se till att ta ut skinkan ur kylen en stund innan den ska ätas (är den kylskåpskall är det inte ens hälften så god). Riv tomaten (på rivjärn) i en skål. Häll i ett par droppar olivolja i stekpannan och rosta brödskivorna på båda sidor. Klyv vitlöksklyftan och gnid den mot ena sidan av det nu rostade brödet. Lägg lite riven tomat på samma sida som du just gnidit tomaten och avsluta med att lägga skinkan på toppen. Om du vill kan du grilla den hastigt i smörgåsgrill för att värma upp skinkan. Klart!

Calabacín relleno (Zucchini bruschetta)

1 stor Zucchini

8 skivor kokt skinka

8 skivor ost (mild smak)

1 röd paprika

2 dl mjöl

2 ägg

2 msk olivolja

1 tsk salt

Dela paprikan i 8 delar och stek bitarna på svag värme i olivoljan. Skär Zucchinin i centimeter tjocka skivor. Vänd Zucchinin först i mjöl och därefter i de uppvispade äggen. Salta och peppra. Stek därefter de panerade zucchiniskivorna i stekpanna (använd samma som du stekt paprikorna i) på medelhög värme i ca 2 minuter på varje sida. Varva sedan zucchini, paprika, skinka, ost och zucchini igen i en ugnsfast form och gratinera dem i ugnen på 175 grader C. i 4-5 minuter tills osten smällt. Serveras varma.

Tortilla de patatas

6 ägg

2 potatisar

½ gul lök

Salt

Olivolja

Tortilla de patatas är Spaniens drottning. Varje spanjor har sitt eget favoritrecept och några gillar den med lök, andra utan. Några vill ha den torrare och hårdare i konsistensen, andra tillsätter röd och grön paprika. Här får ni ett klassiskt recept och sedan är det bara att experimentera där hemma. Först måste du dock bestämma vilken stekpanna du ska använda. Du måste välja en där alla ingredienser får plats men samtidigt inte är för stor för då blir tortillan för tunn och därmed torr. Skala och skär potatisen i tunna, jämna skivor. Tjockare skivor tar längre tid att tillaga och det ger återigen en torrare tortilla. Hacka löken fint. Potatisen måste stekas i en ansenlig mängd olivoja men den kan man sedan sila av när potatisen stekt färdigt om så önskas. Stek potatisen på medelhög värme utan att de blir bruna och tar färg (det är inte pommes frites du gör och potatisen ska vara mjuk inuti men utan att ta färg) rör om då och då. Ungefär när de är halvvägs klara tillsätts löken. Under tiden lök och potatis steks, vispa upp äggen i en skål. När potatis och lök är klara, häll av oljan och lägg potatis och lök i skålen med de uppvispade äggen och salta därefter. Låt vila i ca 15 minuter. Häll sedan smeten i en ordentligt upphettad stekpanna och stek på hög värme i en minut. Dra därefter ner värmen till medelvärme. När äggblandningen nästan har stelnat kommer vi till den verkligt dramatiska delen av tillagandet. Tortillan måste då vändas. Använd en stor platt tallrik som minst täcker stekpannan och skaka till stekpannan så att du är säker på att omeletten inte sitter fast. Vänd sedan tortillan och låt den glida tillbaka ner i stekpannan. Stäng av värmen och låt den bara eftersteka i pannan i några minuter. Servera i tårtbitar med lite bröd och om du vågar lite chilisås.

Calamares

Friteringsolja

600 gram bläckfiskringar

100 gram mjöl

2 ägg

2 matskedar torkad persilja

Salt

Svartpeppar

2 citroner skurna i klyftor

“Calamares” sitter som hand i handsken till ett smarrigt glas El Rey Old Vine Garnacha en solig söndagsförmiddag. Trots att Madrid ligger mitt i landet, långt från havet, är kanske ”los madrileños” de som bäst kan konsten att tillreda detta tilltugg – det händer till och med att de tar de friterade bläckfisksringarna och lägger dem mellan två skivor vitt bröd och äter dem som en ”bocadillo de calamares”, bläckfiskmacka.  Häll oljan i en stor kastrull så djupet blir fem centimeter, värm till lite mer än medelvarmt. Blanda mjöl, persilja, salt och peppar i en stor skål. Vispa äggen i en annan skål. Gör flera mindre satser så att inte det blir för mycket bläckfisk i kastrullen eftersom oljan då kyls ner och det blir svårt att få en krispig yta på bläckfisken. Doppa bläckfisken först i mjöl och sedan i ägg och lägg sedan försiktigt ner bläckfisken i den varma oljan. Fritera till de är gyllengula och krispiga (ca 1-2 minuter). Lyft upp med hålslev och låt rinna av på hushållspapper. Lägg upp på tallrik och servera med citronklyftorna.

Champiñon

8 champinjoner (bara hatten, inte foten)

4 räkor

2 vitlöksklyftor

1 msk finhackad persilja

1 dl vitt vin

2 msk olivolja

Salt

4 skivor lantbröd

Det här är den absoluta stjärnan på Spaniens mest kända ställe för tapas, calle Laurel i Logroño, Rioja. Den ser möjligen inte ycket ut för världen men du ser allt som oftast köer med folk som ropar ”champiñon!” på de bästa barerna på gatan. Och det spelar ingen roll hur mycket du än försöker, du får aldrig ur dem receptet. Så låt oss göra på vårt egna sätt!Häll i olivolja i en stekpanna och hetta upp den till medeltemperatur. Skiva vitlöken i små tunna skivor och lägg ner dem i stekpannan. Stek ett par minuter utan att det tar färg och tillsätt därefter persilja och vitt vin. Låt koka ner i ca 1 minut. Tillsätt nu resten av olivoljan till en annan stekpanna och stek räkorna hastigt. Lägg på tallrik och ställ åt sidan. Stek nu svampen med toppen uppåt, salta och stek i ca 3-4 minuter tills de börjar få färg. Vänd dem så att undersidan av svampen är uppåt. Tillsätt en tesked av såsen i hatten på champinjonen och stek tills svampen är genomstekt. Placera två champinjoner med hålet uppåt (som på bilden) på en skiva bröd, lägg en räka ovanpå och fixera med en tandpetare. Om du önskar kan du tillsätta ytterligare en sked av såsen innan servering. Ät varma.

Sanningen om Harriet Morrison

Publicerat 2014-01-31 av Lars Torstenson

I tisdags publicerade min gamla parhäst Lars Berthilsson en krönika i tidningen han ägnar en stor del av sin vakna tid åt, SLA (Skaraborgs Läns Allehanda). Han gjorde sig dessutom omaket att skicka mig en PDF med krönikan, en krönika som snabbt tog mig till tiden då vi, Lars B och jag, var Västerhöjdskolans i Skövde självutnämnda komikerpar och oinbjudna men flitiga medarbetare i skoltidningen, Gavarit. Vad vi då bland annat ägnade oss åt framgår av krönikan, varuti ni – eventuellt, beroende på i vad för slags datorsmartfånpadda ni tittar (klicka upp bilden nedan och zooma kanske?) – kan läsa om Harriet Morrison och The Harriet Morrison Show. Oss med andra ord.

God Jul!

Publicerat 2013-12-23 av Lars Torstenson

vinifierat passar, förhoppningsvis lägligt, på, att, så här års, önska alla trogna, och otrogna, HR:are och alla andra en Fröjdefull Jul! Vi lyssnar till Orphei Drängars klassiska tolkning av Jul Jul Strålande Jul och vi förväntar oss att alla, ungdjävlar och andra, tindrar med ögonen ity det är, alldeles straxt,, som alla vakna HR räknat ut, Jul.

Nya viner december 2013

Publicerat 2013-12-02 av Lars Torstenson

Det är inte ofta som viner med en direkt eller indirekt koppling till mig lanseras i Sverige. Idag lanseras två och jag tar självfallet tillfället i akt att göra reklam för båda. 1. Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, varunummer 7725, 120 sek. Clotilde trodde länge att hon skulle bli producent i Champagne, istället blev hon drottning i Chablis. I sin Crémant de Bourgogne, ”bubbel från Bourgogne”, lever hon ut sina bubblande drömmar och får dels arbeta med sina favoritdruvor, chardonnay och pinot noir (2/3), dels med champagnemetoden eller den traditionella metoden som det numer ska heta (bubblorna skapas, som i Champagne, i flaskan). Dessutom bjuder hon om möjligt på ändå mer syra än denna den fräscha balansens ekvilibristiska mästare brukar ge oss. För att ytterligare förstärka syran och vinets rena och fräscha attack på våra näsor, gommar och svalg, har hon valt att arbeta med ”zero dosage”, utan att tillsätta förlåtande sötma i samband med att vinets korkas en sista gång. Resultatet är ett synnerligen seriöst bubbelvin för den som insett att bra, billig champagne knappast finns och att det därför ibland är bättre att köpa en lite dyrare Crémant, när kassan inte räcker till eller då kreti och pleti kommer på besök. Här får du en bra champagne-ersättare till ett mycket facilt pris. Observera att det inte är ett vin för blåbär och lipsillar – får du sådana på besök är tipset att slå lite svartvinbärslikör eller – saft i glaset så de slipper uppleva allt som är bra med det här vinet egentligen, ungefär som att göra en kitschig popversion av ett stort, klassiskt verk. 2. HFE, Hedges Family Estate Red Mountain 2010,varunummer 99275, 169 sek, kommer från den lilla amerikanska appellationen Red Mountain i ökentrakterna i sydöstra Washington. Har inte så mycket annat att säga om det här vinet än att det är ett typiskt uttryck för ren Red Mountain-frukt. Gillar du den, eller om du vill lära dig den, ja då är det här ett vin för dig. Citerar gärna Sofia Ander i Din Vinguide, när hon skriver att HFE är ett ”Härligt vin från Washington State med bra syra, mineral och perfekt balans. Saftigt och sprängfullt med bär som lingon, körsbär och röda vinbär.” Drick nu eller spara i åratal – Red Mountain-frukten är svår att knäcka, även för tidens tand.

Smått filosofisk tisdag med smått unik Velvet Underground-konsert

Publicerat 2013-10-29 av Lars Torstenson

Efter att ha vägt för och emot valde hon att bygga sitt hus i Hegel.

Vad gör man om man kommer på Kant med Tillvaron?

Tyskland och Grekland i nytt industrisamarbete, lanserar bilen Archimedes Benz.

Enklaste sättet att nå toppen på slalombacken i Sotchi är att ta Stalinbanan.

Om förnuftet får råda har Rousseau en poäng.

Sångaren sökte och sökte men kunde inte finna rätt Platon.

Anders Wedberg högg sällan i sten.

Marx var ingen Engel.

Thomas Ravelli öppnar sandwicherian Machiavelli i Riksdagshuset.

Marabou lanserar ny Blochchoklad för dagdrömmare.

Ärtor på Burke, något för konservativa.

Enligt Diogenes bullrar tomma tunnor mest.

För den rufsige: Anscombe.

Vi lyssnar på en, tveklöst, unik konsert med nästan hela Velvet Underground när gruppen inte fanns – tack till Sylvie Alerini som satte oss på spåret.

Vådan av att placera en öppen kartong ris i ett malskyddat skåp & Screaming Jets

Publicerat 2013-10-05 av Lars Torstenson

Igår var det dags igen. Er utsände i matdjungeln skulle förse husets såväl permanenta som tillfälliga invånare med mat. ”Jamen,” tänker kanske någon då, ”det är väl bara att dra till med den sedvanliga påstortellinin?”, men se det är det ju inte, inte sedan det, vilket säkert är HR:en bekant, gått åt pipsvängen med Barilla, husets hovleverantör av påstortellini. Av någon obegriplig anledning såg sig en högt uppsatt Barillaman föranledd att komma ut ur garderoben och, istället för att göra det rakt av, uttala sig på samma homofobiska vis som alla andra som egentligen är homosexuella men inte fixar att ta steget ut i ljuset plägar göra. Nog av. Återstod gjorde således endast Uncle Ben’s ris och sötsura sås kryddat med lite kyckling. Så långt allt väl och faktum är att även själva tillredningen fungerade utan större problem, låt vara att det för dagen infunnit sig en originell krydda där i spisregionen. Denna krydda blev desto mer påtaglig då sällskapet började äta av riset. Inte ens vinet, som var väl utvalt för att dölja eventuella tillkortakommanden av kulinarisk art, kunde dölja den något… originella kryddan. ”Gott,” sa de flesta eftersom jag satt och titta uppfordrande på dem med mina hotfullaste ögon och malande käkar, men ingen kunde undgå känna smaken av malmedel, som, så klart, satt sig i riset då det sistnämnda lagrats, sedan jag obetänksamt placerat det där, i ett malmedelsbehandlat skåp en vecka eller två. Eller tre. Screaming Jets.