Beroende på ens position i vinvärlden ser man sannolikt på lite olika sätt på de gårdar och producenter man besöker. Som vinmakare bedömer åtminstone jag alltid förhållandet mellan det personen i fråga säger och det den gör. Ibland hänger det där ihop, andra gånger är det uppenbart att det är en snackepelle/a vars ord inte står i överensstämmelse med de egna handlingarna i vingården och vinkällaren.
De gångerna det finns en diskrepans mellan det sagda och det gjorda tappar er utsände i de storvulet snicksnackande vinproducenternas luftslott snabbt intresset, både för personen och de viner som eventuellt provas. Lite grann som att vara tillbaka på skolgården och fjantarna som sökte självhävdelse på måndagsmorgonen genom att ljuga om vad de gjort under helgen.
De gånger det sagda sitter som hand i handske med det gjorda blir man desto gladare, och det även då vi inte talar om världens bästa viner eller vinmakare. Ärlighet varar längst. Och det är alltid en fröjd att slippa få sig tilllsagt vad det är man antas känna i vinet eller hur fantastiskt det orent smakande vinet smakar. Är dessutom dryckjomen synnerligen välgjord och snyggt hanterad är det lätt att falla i den föredragande vinmakarens armar.
En av de där vinmakarna det är lätt att gilla är Philippe Pernot-Bélicard i Puligny-Montrachet. Han kommer från den kända Pernot-familjen i Meursault, i rakt nedstigande led, och han har en tredjedel av familjegården att inkassera en dag, förutsatt han klarar arvsskatten. Men den unge Philippe har inte suttit overksam och väntat på att få ta över det redan etablerade.

Måhända är det nu inte alla förunnat att bli kär i en vingårdsägardotter i Puligny-Montrachet, att gifta sig och, huxflux, stå där med sju-åtta hektar finfin vingård, som fram till dess använts för druvor som sålts till mer kända producenter. Så blev det i alla fall för Philippe, och nu har det snart gått ett decennium sedan han långsamt startade upp den nya verksamheten.
Framgångarna har inte låtit vänta på sig. Glädjande nog. För en utmaning för en vinmakare som arbetar som Philippe är dels att de flesta som provar han unga, endast lätt svavlade fat har svårt att förstå sig på dessa, dels att det tar några år för hans viner att blomma ut. Med andra ord orsakar mer sällan en fatprovningsomgång hos Philippe en klang och jubel-föreställning, och den som provar hans viner för tidigt har ibland svårt att förstå att det är en oslipad diamant i glaset.

Provade häromdagen Philippes basic Puligny-Montrachet från 2013. Ett vin som var extremt ungt då det provades för ett år sedan. Buteljen som nu nagelfors hade legat under varierande temperatur i ett provensalskt kök sedan snart ett år. Lycka! Fortsatt ganska ungt men mer utvecklat (så klart), personligt och med tydliga avtryck av sitt ursprung. Ren mineral och frukt och balans, inga malplacerade krutröksdofter eller annat tjafs, bara renhet och vackert integrerad ek. Oh, I like that, give me more, som engelsmannen säger på vuxendagiset.
Nu är inte vinerna från Domaine Pernot-Bélicard billigast. Å andra sidan är de långt ifrån dyrast med tanke på sina förpliktigande ursprung (Puligny-Montrachet och Meursault). Mitt tips är att den som är nyfiken, tillräckligt vinfreakad, jagad av renhet och balans och kanske rent av äkta terroir, samlar ihop sig, eller några polare, och på egen hand eller tillsammans provar Philippes väl odlade och varsamt vinmakade produkter. Eller som julklapp kanske?
Exakt vart Philippes historia kommer ta vägen är svårt att sia om, men det är ingen vild gissning att hans viner kommer kosta betydligt mer om några år. Vinerna i Sverige (går att beställa på SB): Meursault (Domaine Pernot-Bélicard) 2013, nr 78528, 379 sek; Puligny-Montrachet (Domaine Pernot-Bélicard) 2013, nr 70234, 399 sek.





Styrde så glad i hågen mot Cannes och infann mig i tid och tog min i folie klädda butelj till köket och öppnade den. Chock 1: Korken var intakt! Bar min folieklädda vän till vinvännen och andra girigt väntande vinvänner, hällde upp en skvätt åt var och en. Såg som tur var illa ut. Ljus, orangebrun färg, mycket grums. Chock 2: Vinvän ett sniffade och gav ifrån sig små, ja, otäcka mysljud. Chock 3: Övriga vinvänner, med undantag för värden, sniffade och sa positivismer i olika former, som ”jaa” och ”oh ja” och, värst, ”herreminskapare!”. Chock 4: Vinvännen Göran från Cannes sa ”Ja, det här var inte dåligt, doftar bättre än det ser ut, topp-Bordeaux., 90:a?”. 90:a!




När jag kom till Domaine Christiane Rabiega, som gården då hette, gjordes där framförallt rosévin. Det såldes under gårdens namn och, i förekommande fall, på en ”andra-etikett” kallad St-Joseph (efter kvarteret där gården ligger). Det stod snabbt klart att om vi skulle lära oss något om vin gällde det att utveckla de röda och vita vinerna. Dessutom visade enklare kalkyler att vi sannolikt skulle göra ett bättre resultat om vi lyckades med konst- och vågstycket att etablera ett riktigt dyrt toppnummer på gården. Det toppnumret blev Clos Dière cuvée I, vilket vi ska be att få återkomma till i en senare post. Nu handlar det om cuvée II.
En av de för oss nördar oemotståndligt roliga sakerna medlemmarna på
känt som MDLVX, och ett vin designat av er ovan nämnde utsände. Vinet har tidigare omskrivits här på vinifierat och den sanne HR:en vet att första årgången var 2006, att vinet sedan starten fått toppnoteringar i såväl Sobremesa som många andra spanska tidningar och guider (som rent av placerat vinet bland Riojas tio bästa) och att sedan dess har MDLVX fått erkännanden mest överallt också utanför Spanien, inte minst i Decanter, där det toppnoterats.
vinifierat och den ovan nämnde utsände tackar nördarna på finewines.se för uppmärksamheten och många kloka synpunkter på
I enlighet med tidens anda – 1988 dominerade fortsatt Gamla världen medan Nya världen gick fram med stormsteg, folk skrek om ”brett”, andra om överekade viner, och om vilken stil som skulle komma vinna kampen om världsmarknaden, och när skulle de hopplöst sömniga kooperativen i Europa komma till sans? – föll den då unge, blivande vinmakarens val på de då i Europa pinfärska modedruvorna cabernet sauvignon, chardonnay och sauvignon blanc. Och viognier. En druva som då var hyggligt okänd och knappt odlades utanför Condrieu och Côtes-du-Rhône och långt från en modedruva. Originellt, och lyckligt, var däremot att jag tog mig tid att välja kloner. Att jag alls gjorde det berodde på att jag ägnade mycket tid åt skolbänken och studiebesök de första åren i Frankrike, och till de nya impulserna som då kom över mig hörde att välja kloner. Detta blev betydligt vanligare under senare delen av 1990-talet för att så småningom spåra ur med ”sönderavlade” kloner som följd – något många vinbönder betalar för idag då de tvingas byta ut inte hållbara stockar planterade de senaste 20-30 åren.




Så två stilla 75:or, en 1990 Corton-Charlemagne ”Bonneau du Martray” – ett seriöst och kraftfullt vin från den breda årgången 90 och med tanke på det fin balans, gott idag – och en 1985 Montrachet ”Marquis de Laguiche”, som jag vill minnas släpptes i Sverige på den tiden er utsände i de monopolitiska vinprovningarnas seriösa allrum presenterade nyhetssläppen för landets vinskribenter då den nyss nämnde under något år var en av två ansvariga för de då tämligen nya ”journalistprovningarna” i Sverige, det var ett väldigt hallå då, det var ju Marquis de Laguiche, men så himla bra är det inte, ganska klumpigt och överblåst, dessutom trött redan nu.



Har precis varit i Rioja och testat av de nya årgångarna som kommer släppas av Rioja Bordón och Viña Soledad om ett par månader. Hur står sig det nya jämfört med de årgångar som det senaste halvåret charmat oss så till den milda grad här i Sverige att de tagit slut snabbare än tänkt? Ja, det den förvetne kan göra är att läsa vidare ity i de kommande styckena kommer flera stora avslöjanden.
1.
