”Infinn dig och du ska få dig till livs fluiditeter!” löd det kryptiska meddelandet från Vinvännen Göran i Cannes. Kryptiskt eller inte, när Vinvännen Göran i Cannes kallar, kommer man. Dock: efter långvarigt missbruk av nämnde vinväns gästfrihet insåg vi att det kanske tarvades någon egen insats för att vinkranen i Cannes inte skulle stängas av en dag till följd av utebliven vedergällning för finvinskastande av tredje graden. Rannsakade således källaren. Hittade en Margaux 47:a med låga axlar, hehe, säkert absolut odrickbar, den tar vi!
Styrde så glad i hågen mot Cannes och infann mig i tid och tog min i folie klädda butelj till köket och öppnade den. Chock 1: Korken var intakt! Bar min folieklädda vän till vinvännen och andra girigt väntande vinvänner, hällde upp en skvätt åt var och en. Såg som tur var illa ut. Ljus, orangebrun färg, mycket grums. Chock 2: Vinvän ett sniffade och gav ifrån sig små, ja, otäcka mysljud. Chock 3: Övriga vinvänner, med undantag för värden, sniffade och sa positivismer i olika former, som ”jaa” och ”oh ja” och, värst, ”herreminskapare!”. Chock 4: Vinvännen Göran från Cannes sa ”Ja, det här var inte dåligt, doftar bättre än det ser ut, topp-Bordeaux., 90:a?”. 90:a!
Så sprang Vinvännen Göran iväg och hämtade en annan butelj och serverade den blint. Ha! Också Bordeaux, hittade somliga av oss med detsamma. Topp-Bordeaux, rent av. Men året? Lite vekt. Lite yngre färg och inget grums, annars inte helt olikt 47:an faktiskt.
”Latour 90,” sa Vinvännen Göran i Cannes som om det vore den enklaste och självklaraste sak i världen, och ja varmåret 90, väl utvecklad 90:a, men Latour från 90? Borde haft mer stake. Men det ledde till Chock 5: Om 90:an och 47:an trots åldersskillnaden kan vara så lika hur inilallraglödhetaste galet bra är då egentligen inte 47:an? Låt vara att åldern tagit från den dess pondus och kraft, men den har kvar all elegans och en härligt inbjudande, mogen doft med massvis av fina fat, lite russin, ett stänk vanilj, en aning nötighet, torkade katrinplommon, renhet renhet renhet och annat tjosan och klackarna i taket, jajo, lite madeira-touch förvisso men inte mycket inte, och smaken den är framförallt vacker! Vem var vinmakare på Margaux 47, vem satte den balansen? En sjutusan till balanskonstnär i alla fall, hatten av, maestro!
Nej, ingen gissade rätt på året, gissningarna började, som sagt, på 1990 och drog sig tveksamt bakåt decennium för decennium. Jag drog ut på det i det längsta och till dess jag hunnit dricka mest av alla, då berättade jag sanningen och såg förnöjt på när de andra med något desperat i blicken försökte krama det sista grumset ur pavan, samtidigt som flera av dem med gråten i halsen flämtade ”Margaux 47!”.
Honeycombs. Honeydrippers. A Taste of Honey. Just like honey.



När jag kom till Domaine Christiane Rabiega, som gården då hette, gjordes där framförallt rosévin. Det såldes under gårdens namn och, i förekommande fall, på en ”andra-etikett” kallad St-Joseph (efter kvarteret där gården ligger). Det stod snabbt klart att om vi skulle lära oss något om vin gällde det att utveckla de röda och vita vinerna. Dessutom visade enklare kalkyler att vi sannolikt skulle göra ett bättre resultat om vi lyckades med konst- och vågstycket att etablera ett riktigt dyrt toppnummer på gården. Det toppnumret blev Clos Dière cuvée I, vilket vi ska be att få återkomma till i en senare post. Nu handlar det om cuvée II.
En av de för oss nördar oemotståndligt roliga sakerna medlemmarna på
känt som MDLVX, och ett vin designat av er ovan nämnde utsände. Vinet har tidigare omskrivits här på vinifierat och den sanne HR:en vet att första årgången var 2006, att vinet sedan starten fått toppnoteringar i såväl Sobremesa som många andra spanska tidningar och guider (som rent av placerat vinet bland Riojas tio bästa) och att sedan dess har MDLVX fått erkännanden mest överallt också utanför Spanien, inte minst i Decanter, där det toppnoterats.
vinifierat och den ovan nämnde utsände tackar nördarna på finewines.se för uppmärksamheten och många kloka synpunkter på
I enlighet med tidens anda – 1988 dominerade fortsatt Gamla världen medan Nya världen gick fram med stormsteg, folk skrek om ”brett”, andra om överekade viner, och om vilken stil som skulle komma vinna kampen om världsmarknaden, och när skulle de hopplöst sömniga kooperativen i Europa komma till sans? – föll den då unge, blivande vinmakarens val på de då i Europa pinfärska modedruvorna cabernet sauvignon, chardonnay och sauvignon blanc. Och viognier. En druva som då var hyggligt okänd och knappt odlades utanför Condrieu och Côtes-du-Rhône och långt från en modedruva. Originellt, och lyckligt, var däremot att jag tog mig tid att välja kloner. Att jag alls gjorde det berodde på att jag ägnade mycket tid åt skolbänken och studiebesök de första åren i Frankrike, och till de nya impulserna som då kom över mig hörde att välja kloner. Detta blev betydligt vanligare under senare delen av 1990-talet för att så småningom spåra ur med ”sönderavlade” kloner som följd – något många vinbönder betalar för idag då de tvingas byta ut inte hållbara stockar planterade de senaste 20-30 åren.




Så två stilla 75:or, en 1990 Corton-Charlemagne ”Bonneau du Martray” – ett seriöst och kraftfullt vin från den breda årgången 90 och med tanke på det fin balans, gott idag – och en 1985 Montrachet ”Marquis de Laguiche”, som jag vill minnas släpptes i Sverige på den tiden er utsände i de monopolitiska vinprovningarnas seriösa allrum presenterade nyhetssläppen för landets vinskribenter då den nyss nämnde under något år var en av två ansvariga för de då tämligen nya ”journalistprovningarna” i Sverige, det var ett väldigt hallå då, det var ju Marquis de Laguiche, men så himla bra är det inte, ganska klumpigt och överblåst, dessutom trött redan nu.



Har precis varit i Rioja och testat av de nya årgångarna som kommer släppas av Rioja Bordón och Viña Soledad om ett par månader. Hur står sig det nya jämfört med de årgångar som det senaste halvåret charmat oss så till den milda grad här i Sverige att de tagit slut snabbare än tänkt? Ja, det den förvetne kan göra är att läsa vidare ity i de kommande styckena kommer flera stora avslöjanden.
1.

Klart man blir upprörd. Ledsen och kränkt. Ett klart och tydligt förtryck av den långtidstestande minoriteten! Det sade jag också. ”Kränkt!” utropade då Hustrun och förvandlades i ett slag från en resonabel och talbar instans till en ordergivande och hotfull vetenskapshatare, ”nu ser du till att utrymma kylskåpet ögonaböj, annars ska du få se på andra bullar!”

Sagt och gjort. Hann knappt anlända förrän en provning av några av gårdens första provviner och ett gäng kollegor från Sverige stod uppdukade. Utan att förlora sig i detaljerna konstaterade vi att Ästads halvtorra viner från 2014 och 2015 och det torra från 2015 står sig bra i den inhemska konkurrensen.


