Långredagsfrossa & påsktribut

Publicerat 2016-03-27 av Lars Torstenson

Påsken kräver sin tribut och för att göra högtiden till viljes har er utsände bland de högtidsfirande festprissarna både offrat sig och ställt upp än en gång då Vinvännen Göran i Cannes kallat och, dessutom!, skrivit en tribut till Påsken. Först en rapsodisk genomgång av Vinvännens Göran i Cannes vinutbud som i år inte var helt olikt fjolårets vilket gav oss tillfälle att se vad som hänt med våra näsor det senaste året och i förekommande fall vinerna.

Vi som drivna av en djupt liggande känsla för snyltfeeling kom långt före alla andra fick oss till livs först en Bollinger R.D. 1982 (väldigt gul, väldigt väl mogen, tyvärr) och sedan en Agrapart Avizoise (fantastiskt bra, läcker syra, rent, fräscht, hejhopp!).

När så småningom de andra mindre snikinriktade gästerna dök upp kom en spann med lite jeroboamer från Louis Roederer fram (mycket bra, ungt, friskt, fräscht, fruktigt, läckert, trots att det kom efter den urläckra Agrapart Avizoise som inte är så kul att komma efter).

När den obligatoriska Långfredagschampagnefrossan avslutats skred de flesta till bords med viss värdighet medan andra, ingen nämnd ingen glömd, kastade sig över vinbordet och gick lös på det som fanns där och den som gjorde det fann då saker som två gamla, fina Clos Dière (03, förvånansvärt fin utveckling senaste året, börjar mogna lite nu och har fått en för vinmakaren överraskande tydlig och snygg druvkaraktär (syrah) – vi talar trots allt om det överdådiga året 2003… – alltså bra att dricka nu , låt vara den håller flera år till, aningen eldigt slut från året, dock blott 13,5 % och snygg balans och struktur vilket vi måste applådera oss själva för ett år som 03: bravo vinmakaren!;…

…04 ”La Chouchou”, alltså den lilla specialbuteljeringen av ett enda ekfat av den totala volymen Clos Dière 04 – resten såldes som vanlig Clos Dière, utan tillägget ”La Chouchou” -, kräver fortsatt ett par års lagring, dock behagligt att dricka nu, avsevärt mer frukt och rostade toner än i 03, vilket delvis beror på det utvalda ekfatet, gott tyckte nog de flesta).Castello Romitorio 1988 (tegelröd, såg övermoget ut och många skydde den här flaskan som pesten, något för övrigt er utsände bland de falska vinguiderna gjorde sitt bästa för att få alla andra att göra på grund av att det var jättegott, väl moget, och jättegott).

Château Giscours (magnum) 2007 (tegelröda kanter, knutet och inte särskilt ursprungstypiskt inledningsvis, nästan som om Giscours fortsatt skulle fiffla med ekchips, men med lite luft lättar det där och vinet blir alltmer typiskt både för sitt ursprung och sitt år, helt ok då).

Som somliga hellre drack vitt än rött fanns det också lite av Domaine Otts vitvin från Clos Mireille (2014, mer grape än det fordom var och inte lika läckert personligt som tidigare, inbillade sig er utsände i de omgjorda vitvinernas överraskande värld, ok men borde haft mer personlighet) och en Chablis som vi så här med eftertankens kranka blekhet brännande som en långt gången förfrysning på kinderna glömde prova mer ordentligt, kanske därför att en första sniff var så tråkig och avtändande (svavelbyggd kryddighet och ”terroir”) att vi inte orkade anstränga oss på den.

Nu, äntligen!, är vi komna till påsktributen, vilken i samband med ett litet tal frikostigt delades ut till de övriga gästerna, vilka inte kunde hålla tårarna tillbaka och att döma av de framhulkade ropen efter väl genomförd deklamation var det mer än en som menade att de minsann vet vem som bör få nästa Nobelpris i litteratur! Vi ger plats för ”Påsk! Oh påsk, signade Påsk!”

Påsk! Oh, Påsk, signade Påsk!

Påsk! Oh, Påsk, den signade Påsken

är här så fjädrarna yr

Vintern bort från oss flyr

Våren är här med sol och glam

Och knoppen vaknar på sin stam

Vi skönjer en ny morgondag

Och fylls av mycken välbehag

Va? Hörde jag ordet pekoral?

Då ska ni veta att detta är ett omfattande tal

Var var vi nu igen då?

Jo, våren och påsken var vi på

Vi vill vara hipsters och odla skägg

Bara för att det råkar rimma på ägg

För vad vore denna hyllningsdikt

på en skala

utan de ovala?

Jo, som en ledbruten utan gikt

Se där i skyn!

Vad stiger ur dyn?

Vad är det för låt vi lyss till?

Är det en lärka som slår en drill?

Nej! Det är Påsktuppen som gal!

Att nu är det slut på detta fina tal!

Påskmusik!

Chateau Montelena

Publicerat 2016-03-14 av Lars Torstenson

Svara

Har vid några tillfällen fått frågan vad jag tycker är så bra med Chateau Montelena, underförstått att vinerna, framförallt rödvinet, varit ”otypiskt” för Napa Valley i sin uppstramade smalhet. Jajo, och det är just därför jag gillar Montelena. När så gott som alla andra slog in på det mer power-drivna spåret som lades ut under andra delen av 80-talet och framförallt 90-talet, då UC Davis kommit på hur den sent skördade slipstenen skulle dras, fortsatte Montelena ungefär som förut. Det har gjort och gör att vinet blivit aningen ”otypiskt” för sitt ursprung, fast det egentligen inte är det. Chateau Montelena fat Nu kan man likväl tycka vad man vill om stilen. Den som söker mer kraft blir besviken, den som är ute efter mer komplexitet och balans mellan doft, smak och eftersmak blir glad. Sedan hör till saken att Chateau Montelena, både ”Cabernet Sauvignon” och ”Chardonnay”, till skillnad från klassiska power-viner vanligtvis kräver några års lagring och att de ”smala” år som 2011 blir extra slimmade. Chateau Montelena fat

Nog av. I dagarna har en ny årgång lanserats både avseende ”Cabernet Sauvignon” och ”Chardonnay”. Det handlar om 2013 som är en ”bredare” årgång vilket också gör att Montelena, känt för att släppa fram det typiska för varje år, gjort lite maffigare viner. Således ett tillfälle för den som tyckte att 2011:orna var lite för uppstramade, och ett år med ändå mer för den som fann redan 2011 tillräckligt upplevelserik för sitt pris.

Chateau Montelena Chardonnay 2013, nr 71649, 379 sek.

Chateau Montelena Cabernet Sauvignon 2013, nr 71926, 379 sek. Antonin Dvorak

New World Music: 1, 2.

Minnenas kvarter del 2: carignan

Publicerat 2016-02-14 av Lars Torstenson

Skrev igår om syrah-delen av den nostalgiska provning jag höll i samband med TWWD häromdagen. Den andra delen av provningen handlade om carignan och viner jag gjort på den druvan.Vi inledde med ett exempel på ett rent och tämligen enkelt vardagsvin där rättfram frukt ska spela huvudrollen: Domaine de Brescou ”Carisma” 2013 (finns i bs för den som är intresserad, nr 79021, 89 sek). Därefter jämförde vi Rioja-vinet Mazuelo de la Quinta Cruz (MDLVX) från 2011 och 2008. Det sistnämnda är väldigt typiskt för druvan och precis som i fallet med ”Carisma” kan man känna den där för druvan unika frukten där röda vinbär och lingon ligger som en gedigen bas som någon lagt lite svarta vinbär på och till det en rejäl syra. 2011 däremot är väl så mycket Rioja som den enskilda druvan – ett år då den fysiologiska mognaden hann lite långt för den som vill ha 110 % carignan/mazuelo samtidigt som vinet blev mer tillgängligt i största allmänhet, särskilt då det var ungt (få förmådde uppskatta 08:an inledningsvis…). (2011 finns i BS, nr 79054, 179 sek) safe_image

Wallin ”carignan” 2007 gjordes i mycket liten upplaga på Château l’Arnaude. Ett idag oerhört läckert vin med massor av kraft och en druvtypiskhet som slåss med den nya eken som alltsedan skörden försökt ta överhanden men aldrig lyckas. Även detta ett vin som få förmådde uppskatta inledningsvis men den som har en flaska i sin källare nu kan skatta sig lycklig! safe_image

Nästa vin var något så unikt som en flaska ren carignan jag drog direkt från tanken på Domaine Rabiega i februari 2006 innan jag formellt slutade där. Vinet var fantastiskt och som jag visste att det högst sannolikt skulle blendas bort i en större volym ville jag ta några flaskor för framtida provningar. Den jag nu öppnade i Stockholm var den första av sex i lönndom medplockade buteljer. Ett oekat vin med knappt något svavel alls varför det också var ”ner” i aromerna, något att gilla eller inte, tveklöst var detta emellertid ett vin med rejält djupt och en fantastisk komplexitet sprungen ur 15 års idiotdisciplin i vingården och ett uttag så lågt att det måste bli bra. Jag har fem flaskor kvar…

Avslutningsvis en sent skördad Rabiega Carbase 2001 från Château d’Esclans, där vi gjorde många endruvsviner och bland annat det ekade rosévinet ”Rochêne” som numer filats till och döpts till ”Garrus” och kostar tio gånger mer. Carbase 01 håller fortsatt ihop på ett utmärkt vis, däremot är det inte särskilt typsikt för druvan till följd av den medvetet mycket sena skörden – ville se hur druvan blev då den fick hänga och hänga; 2001 blev den något för carignan så ovanligt som övermogen.

Kanadas svar på Sean Banan: Jean Carignan!

Minnenas kvarter del 1: syrah

Publicerat 2016-02-13 av Lars Torstenson

Hade i samband med Terrific Wines’ Wine Day i Stockholm (TWWD) tidigare i veckan nöjet att få leda en provning med ett flertal gamla viner jag gjort sedan 1988. Bortsett från tillfredsställelsen i att få berätta mer om den i grund och botten ganska okända druvan carignan var det kul att få sätta näsan i gamla synder.Bland de viner vi jämförde fanns Clos Dière (som hette Clos Dière cuvée I 1988 – 2001 och som jag skapade och gjorde fram till årgången 2004) från 1989, 1990 och 2000. Det första vinet var som väntat både enklare, ljusare och klenare än det följande året. Den stora skillnaden vi kunde utläsa där berodde till del på bättre hantverk men mest på att uttaget i vingården mer än halverats. Det var för övrigt årgången 1990 som kom trea i GaultMaillus vinolympiad och därmed satte vinet och i viss mån dess upphovsman på kartan. Berättade med anledning av det sista att detta inte sågs med blida ögon av alla grannar. Hade rent av besök från INAO:s lokala representant och PR-organets för Côtes de Provence ordförande som ville få mig att sluta med ren syrah, grönskörd, gallringsbord och nya ekfat – sådant som vi haft mage att lägga oss till med (att vi satte oss i konversion till ekologisk odling 1991 gjorde inte saken bättre). Årgången 2000 har alltid åkt lite berg- och dalbana och just den här dagen var den väldigt mycket ”kaffe”. Detta kunde dock inte dölja det faktum att vi här hade det tveklöst djupaste och mest komplexa Clos Dière-vinet. Någon hemlighet finns inte avseende det: allt beror på att odlingen då kommit i full harmoni efter att inte ha götts på nästan tio år men däremot plöjts och i övrigt skötts på att klokt vis (om jag får säga det själv). Uttaget år 2000 var nere på cirka 18 hl/ha på rankan. safe_image

Vi hade även tillfälle att jämföra vinerna ”Wallin syrah 2010” och ”Wallin shiraz 2010”. Två viner jag hade äran att arbeta med tillsammans med Mats Wallin på Château l’Arnaude. Här kunde man tydligt se vad som händer om samma fält skördas vid olika datum och läggs på olika typer av ek och åtminstone jag tyckte vinerna var urläckra nu efter några år i flaskan. Sista syrah-vinet skulle varit en Twoson Syrah men blev av olika skäl en DLD 2012 från Hedges Family Estate på Red Mountain i Washongton State. Har konsultat för gården sedan 2001 och det här vinet kommer från en plantering som tillkommit efter mina råd och vinet görs till del så som jag tycker man ska göra det. Det innebär skörd vid olika tillfällen och en fatmix som snarare stramare upp vinet än något annat. Resultatet är en ganska europeisk amerikan. Återkommer i morgon med en sammanfattning av carignan-flighten.

Test: Moscatel öppen sedan 25 år!

Publicerat 2016-01-20 av Lars Torstenson

På den gamla goda tiden var Gourmet, möjligen med Allt om Mat vid sin sida, störst och bäst på vin i Sverige. På den tiden drevs vinavdelningen av legendariska radarparet Jan Samuelsson – Oz Clarke. Glädjande är att magasinet enligt uppgift nu försöker bli som i fornstora dagar. Kanske kommer då också ”Winemaker of the year” dyka upp igen.”Winemaker of the year” var en titel som Gourmet förärade vinmakare som till del kunde anses som redan välförtjänta och till del som viktiga för vinets framtid. När till exempel Miguel Torres Jr fick priset i slutet på 1980-talet var det framsynt och flera år innan Decanter kom på att utse samma person till årets vinpersonlighet. Som en katt bland hermelinerna utsågs er utsände i de behängda vinmakarnas illustra skara till ”Winemaker of the year” 1990. Även om det känns bra att få berätta det där om vem som blivit årets vinmakare och i vilket sällskap det skett är huvudsyftet med det här inlägget ett annat och för att komma dit måste vi fortsätta prata om 1990 och ni vet vem.Den fina utmärkelsen delades ut i samband med en makalös middag på Erik Videgårds dåvarande stjärnkrog Coq Blanc. Det åts kalvdans från en namngiven kalv och bland middagsgästerna återfanns tungviktare som Michael Broadbent som som den gentleman han är talade vänligt och uppmuntrande till den prisbehängde ynglingen vid bordet. För att understryka att det här inte var något billigt hittepå-pris fick årets vinmakare ett diplom och en finfin karaff och nu börjar vi närma oss pudelns kärna ity den sistnämnda fylldes vid hemkomsten till Frankrike med billig Moscatel de Sitges och där har vinet blivit kvar under alla år då karaffen flyttats runt bland hus och hyllor och piedestaler och den stora frågan som slog oss häromdagen var: hur smakar det där vinet efter 25 år på karaff? Självklart var vi tvungna att testa detta. Resultatet är minst sagt sensationellt!Färgen är brun, för att inte säga maderiserad, doften är… fantastisk! Stor, fin, komplex doft med lätt oxidativt inslag, massvis av allehanda nötter, honung, torkade fikon, muskat och karamell, smaken är som doften, mycket sött, bra balans, lång, förvånansvärt ren eftersmak (vinet jag hällde i karaffen måste varit bättre än jag trodde) med tydlig nötighet och behaglig karamellton som lever kvar i en lång, ren evighet!

Rädslan för att karaffen ska ha fällt ut en massa bly under åren gör att jag trots det positiva provningsresultatet inte kommer dricka vinet själv. Har däremot besök av ett par skräpvinsdrickare om någon vecka. De ska få det här i deras värld relativt hälsosamma vinet.

Sensation!

Nyårsfrossan 2015-16

Publicerat 2016-01-03 av Lars Torstenson

Svara

Det vore er utsände bland de friskt nyårsfirandes bubblande och yrande nattsudd främmande att inte bistå med en skräppig resumé av det som förevarit haver i det forna årets sista skälvande skålar och som vanligt beror inte detta på vänlighet utan en ren och skär önskan om att alla andra druckit så mycket sämre. Dessvärre är årets rapport inte så mycket att skryta med då vinerna genomgående var lågmält storslagna snarare än etikettkända eller sanslöst gamla eller intill det mystiska och mytiska okända för gemene hen. Nog av, låt oss ta oss an den sistlidna Nyårsaftonens nektarer:

Vranken ”La Demoiselle de Champagne brut Grande Cuvée” (brödig, lite väl hög dosage men bra för den som gillar stilen), CH Martel ”Victoire” 2008 (ganska stor, fruktig doft, rondör från ek, ett rejält och kraftfullt vin), Alexander Bonnet Brut (hustypisk), Pol Roger Brut (hustypiskt både tillgänglig och snygg, som vanligt bra), Heidsick & Co Monopole Brut ”Cuvée des Fondateurs” (helt okej i sin tillgängliga stil, fullträff för den som söker en skumpa med röndör men utan påtagligt hög dosage), Heidsick & Co Monopole 1er Cru Brut (riktigt bra, snygg och tillgänglig), Champagne Michel Turgy ”Reserve Sélection (äpple, mineral, ganska enkel, ung, blanc de blancs-stil, okej i enkel stil), Krug Grande Cuvée (ytterligare en av de gamla flaskorna från 1960-talet, brun färg, inte en bubbla, oerhört spännande doft och smak, mogen, oxidton, djup, nötter, mycket lång eftersmak, klar oloroso-känsla som helhet, ett vin som delade allmänheten, för eller emot, självklart var alla med smaklökarna på plats för även om den här flaskan inte nådde samma höjdare som tidigare buteljer ur samma lager), Champagne Jacquart Rosé (inte alltid mitt favortihus men den här är jättebra, snygg, läcker rosé med fräscht pinot noir-genomslag), Menger-Krug Méthode Rurale Chardonnay 2012 (rund, jästig, gul frukt, m-y-c-k-e-t god), Menger-Krug Méthode Rurale Riesling 2012 (frisk, fräsch, riesling-inspirerad doft, behaglig, lugn mousse som håller vinet gående), Champagne H Blin 2004 (fortsatt ung, mineral, frisk, läcker, god),

Domaine de Chevalier 1986 (alltså, så mycket roligare blir inte gammalt vitvin och definitivt inte gammal sémillon och då ska vi hålla i minnet att gammal sémillon blir sjukt bra), Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2014 (inget Nyår utan Clotilde, är 2014 hennes bästa årgång någonsin? sannolikt, missa inte det här utmärkta budgetvinet: hustypiskt, elegant och disciplinerad stil med oerhört rent druvuttryck – skolbokschardonnay! –, mineral och en korg blandade äpplen, okokta snabbmakaroner, god, stram men ändå lättillgänglig smak, mycket ren, lång eftersmak, drick nu eller lagra länge), Côtes du Rhône (E Guigal) 2014 (lite blyg, ung, ursprungstypisk vit Rhônare, hygglig frukt, inslag av smulpaj på äpple (!), ganska runt), Apud Sariacum 2012 (klassisk Sancerre från Philippe Raimbault, stor, mumsig med begynnande mognad, uttrycksfullt, bra tryck i smaken), Brocard 1er Cru ”Beauroy” 2013 (inget höjdarår från Chablis, här får vi krutrök och flinta och årgångstypisk rondör men inte riktigt rätt stringens), Montagny 1ere Cru ”Les Coères” (Feuillat-Juillot) 2013 (fortsatt ung, ändå ganska stor doft med djup och komplexitet, gula äpplen och mycket väl integrerad ek och lätt anslag av lie-uppfostran, ren, lång eftersmak), Château Gazin 1998 (kork), Château André-Bellevue 1994 (Lalande-Pomerol i återhållen tämligen klassisk och ursprungstrogen stil, ren, snygg, lätt volatil), Côtes du Rhône (E Guigal) 2011 (klassiskt rödtjut från Rhône varken mer eller mindre och därmed helt okej, ren och snygg), Rioja Bordón Reserva 2009 (ren reserva i traditionell stil, frukt, en hel del komplexitet), Domaine de Nalys 2011 (åh den är så god den här Châteauneuf-du-Papen, snyggt grenache-dominerad, komplex, en hel del (grenache-)frukt, väl integrerad ek, smak som doft, lång, ren eftersmak), Bosquet des Papes 2013 (ung, grenache-anstruken, stram, snygg, god men med en liten orenhet som stör, kanske gamla foudre), Miguel Merino Reserva 1995 (ganska ljus, tegelröd färg, hyggligt stor och mumsig Rioja med bra frukt efter 20 år, lätt dillinslag, lång eftersmak med Rioja-fat), Amarone Tommasi 2011 (kvällens bottennapp, extraherad intill det uttorkade, halvtaskigt ekad, sötma och obalans, oren, borde säljas på billig box men kostar pinsamt mycket), Kunde Reserve Century Vines Zinfandel 2011 (stor, fruktig doft, kraftfullt och smakrikt i äkta zinfandel-trogen stil), Tignanello 2001 (bara så bra som Tignanello kan vara), Rioja Bordón Gran Reserva 2006 (klassisk gran reserva i högform), Bertola Amontillado 12 Años (brun, klar och tydlig amontillado, nötinslag, komplexitet, tjära, visst drag åt fino, lite volatil, fin till dagens kräftbaserade soppa, lång eftersmak).CCR.

Öppnad gammal Taverna i vattenglas

Publicerat 2015-12-14 av Lars Torstenson

Svara

För en och en halv månad sedan testade tappert er utsände i de klassiska dryckernas demoniskt undflyende vardag en till åren kommen Taverna. Omdömet blev som följer ”Vintry’s Taverna är efter att ha lagrats i snart 20 år ganska ljust i färgen och har en tegelröd och aningen brun nyans, doften är stor och kryddig och visar inslag av citrus, smör och oxidation (av lagringen), fortsatt en liten druvighet och en hel del russin, smaken är fyllig och söt och bjuder på en läcker alkohol-eld, en tydlig knäckton och en mycket lång, god eftersmak”. Nu har samma flaska åter provats, sedan den stått öppen en och en halv månad. Nu tycker vi så här: Färgen intakt, doften har nu falnat något och lämnat plats för inslag av jod och flyktig syra; smaken märkt av den flyktiga syrans utveckling, dock fortsatt angenäm eftersmak med inslag av russin och nötter.Vi åker Tijuana Taxi norrut genom ökenlandskapet mot Lost Angeles till tonerna av The Wanton Song som skär sig något förskräckligt med taxichaufförens envetna visslande på Hear The Whistle Blow A Hundred Miles Away och de Ennio Morricone-toner som hörs utanför rutan både i original och som kopia och annan musik i vinden som låter Babe Ruth men är Rose och Thin Lizzy, men vänta, där bland molnen svävar både Babe och Ennio omkring och dränker taxichaufförens evinnerliga visslande i en handfull dollar, äntligen.

Glöggsäsongen är här!

Publicerat 2015-11-04 av Lars Torstenson

Det lackar mot jul och svensken börjar så sakteliga tänka i kletiga glöggbanor kantade av lussekatter och pepparkakor och grönmögelost alltmedan mandlarna och russinen regnar som manna från himlen. Självklart har vinifierat förhanstestat glögg så HR:en inte behöver åka i diket när den kletiga glöggbanan får en beläggning av ischoklad. Föga överraskande blir rekommendationen Tomtemors Starkvinsglögg, nr 30746, 96 sek. Den här högklassiga glöggen görs, som många HR redan vet, av min gamla kompis Solveig Sommarström. En gång i tiden labchef på Vin & Sprit och med en insyn i glöggvärlden som få. Sedan flera år ägnar sig Solveig åt att utbilda, bland annat på Restaurangakademien i Stockholm, och att skapa smaker och dofter åt egna och andras produkter. Och det gör hon med den äran. Enligt Systembolaget kan man förvänta sig en glögg som är ”kryddig, söt smak med inslag av russin, kardeumma, kryddnejlika, kanel och pomerans” och ja, så är det väl. Finns lokalt i Sörmland, måste beställas till övriga landet.

Vid sidan om sin klassiska starkvinsglögg lanserar Tomtemor/Solveig i år också en glögg baserad på rosévin, Tomtemors Roséglögg, nr 30748, 109 sek. Här har Solveig enligt uppgift försök stå kvar i traditionen med en klassisk baskryddning och toppat det med mer frukt (rosévin) och en touch apelsin. Lyckat? Ja, er utsände i de nyskapande smaksättarnas aldrig tidigare skådade än mindre luktade värld tycker det. Så här skriver SB ”bärig, kryddig, mycket söt smak med inslag av hallon, ingefära, apelsin, kardemumma och kanel”.

PS Noterbart är att det är få glöggar som tappas i Sverige nuförtiden. Tomtemors är en av de få som de facto är buteljerade i landet.

Stämningsfull musik.

> 20 år gammal Taverna, Lou Doillon & Victor Démé

Publicerat 2015-10-25 av Lars Torstenson

Vi har väl alla någon gång till kvinns och mans funderat över hur 20 år gammal Taverna smakar och vi tänker då inte på lättvinskopian från Italien utan den äkta varan, Vin &- Spritcentralens härtappade gamla goding, ett starkvin från Spanien och under långliga tider en skruvkapsylsfavorit på landets parkbänkar. Nu behöver vi inte fundera mer för vi har bett vår utsände i de klassiska parkbänksvinernas sockerstänkta värld att ta reda på detta. Men först några ord om Taverna, eller Vintry’s Taverna som den heter sedan någon gång i början av 1990-talet.Faktum är att er utsände ovan tillika undertecknad under en tid var ytterst ansvarig för bland annat vinet Taverna i Sverige. Det bar sig inte bättre än att arbetsgivaren, V&S, som för övrigt då just mist alla sina monopol (import, produktion och distribution), runt 1997 bad mig ta mig an en av företagets grupper inom affärsområdet ”Vin”, alltså att både fortsatta med verksamheterna i Frankrike (Domaine Rabiega, Château d’Esclans och Rabiega Negociant) och basa för en importverksamhet i Sverige. Det låter som mycket och var mycket men det var också mycket kul och till syvende og sidst handlar det om att anställa rätt folk. Således lockade jag in Elisabeth Engelsen Ellqvist i vinvärlden, där hon numer med framgång kör egna firman Provinum, för att bland annat som produktchef ta hand om de starkviner som hamnade på min lott (mest därför att jag ville ta hand om dem). Tillsammans försökte vi så skydda de generiska produkter många av de här vinerna var, till exempel blev ”Kir” Kir Tricolore och ”Körsbärsvin” Solbacka Körsbärsvin.

Här kan man för övrigt klicka in sig och se olika registreringar som gjordes av gamla V&S, många av dem som trillade igenom runt 99-00 är namn som vi hanterade i a.r.t. wine group som min svenska grupp hette (namn som Solbacka, Kir Tricolore, Rouxanne, Svala, La Rustique och mycket mer). Hursomhelst, ett av vinerna vi fick i knät var Taverna, eller Vintry’s Taverna. Ett, tyckte Elisabeth och jag, alldeles för bra vin för den ganska smutsiga plats det fått i den svenska vinhistorien. Kort sagt en ful ankunge som förtjänade bättre. Att försöka öka på försäljningen, som då var kraftigt nedåtgående – vinet sålde för övrigt bättre ju längre norröver man kom i landet – eller förbättra vinets image bedömde vi som en omöjlig uppförsbacke. Istället sjösatte vi idén att lansera en ny variant av Taverna. Av olika skäl såg nu aldrig den produkten marknadens ljus. Nog av! Hur smakade vinet???

Till att börja med: hur vet jag att vinet är så gammalt? Jo, det är buteljerat i Stockholm och den fabriken lades ner hösten 1995. Samtidigt kan det inte vara hur gammalt som helst för namnet ”Vintry’s” kom till först runt 1990 om jag inte missminner mig. Med andra ord är det här vinet tappat på flaska mellan 1990 (?) och 1995. Minst 20 år gammalt.

Vintry’s Taverna är efter att ha lagrats i mer än 20 år ganska ljust i färgen och har en tegelröd och aningen brun nyans, doften är stor och kryddig och visar inslag av citrus, smör och oxidation (av lagringen), fortsatt en liten druvighet och en hel del russin, smaken är fyllig och söt och bjuder på en läcker alkohol-eld, en tydlig knäckton och en mycket lång, god eftersmak. Jaa, kan inte annat än lyfta på hatten och rekommendera det här för sitt pris (95 sek) fantastiska dessertvinet (utgår från att det är lika bra idag, men lämnar en brasklapp där då jag inte provat en ny Taverna sedan slutet av 1990-talet).

Lou Doillon! Victor Démé!

PS Numer marknadsförs och säljs Vintry’s Taverna av Altia Sweden. Se mer här.

The Oak Case & The Cork Case

Publicerat 2015-10-02 av Lars Torstenson

Det är inte helt osannolikt att en majoritet av viniferats HR känner till att redaktören under perioden 1988 – 2005 drev och vinmakade allt som hade med Rabiega att göra (Domaine Rabiega, Clos Dière, Château d’Esclans (95-03), Rabiega ”r” (96 – 05)). Vid sidan om de mer kommersiellt anpassade produkterna genomförde vi många experiment med allt från skördetillfället via skalurlakningens betydelse till lagringen på ekfat.

Bortsett från en massa kunskap som skickades vidare till moderbolaget Vin & Sprit och intresserade vinskribenter och andra som kom på besök för att följa arbetet resulterade det där experimenterandet i ett fåtal produkter sålda under samlingsnamnet ”Série des dégustateurs”. Det första vinet som lanserades i den serien var ett avfärgat rödvin som passerade som rosé för den som inte visste bättre, mer exakt kallades detta första vin för vinnördar ”Vin expérimentale” när det lanserades 1988. Några år senare följde ett osvavlat vin med samma namn och ungefär i samma veva släpptes ”La Suèdoise”, ett vin lagrat på svensk ek.

De mest uppmärksammade produkterna i ”Série des dégustateurs” var provlådorna ”Rabiega The Oak Case” och ”Rabiega The Cork Case”. Det förstnämnda var en låda om sex flaskor innehållande samma vin lagrat på sex olika ekfat exakt lika lång tid. Det senare var samma idé men nu med sex olika förslutningar, alltså dyr naturkork, billig naturkork, syntetkork och så vidare. Tanken var att den intresserade skulle kunna prova och själv se hur olika ek och förslutningar påverkar slutresultatet. Mest uppmärksamhet av alla våra ”nörd-produkter” fick tveklöst The Oak Case, som under några år till och med fanns att beställa i Sverige.

På den tiden det begav sig höll inte minst jag själv ett antal provningar med The Oak Case. Få lyckades pricka mer än två ektyper rätt. En enda person satte alla sex (en sommelier på en av stjärnkrogarna härnere). Nu är inte det där så konstigt. För att sätta sådant här måste man rimligtvis ha arbetat med det. Populärast i blindprovningarna brukade slovensk och svensk ek vara medan mer än en gärna ändrade sig och flyttade sin preferens till fransk ek sedan facit visats. Fast sanningen är att den franska eken oftast fick minst röster när provarna preferensröstade.

Till all glädje har några sådana här eklådor överlevt och jag hade själv tillfälle att prova en för inte så länge sedan. Under 2015 har dessutom tre olika personer hört av sig och delat med sig av sina upplevelser då de öppnat en gammal ”The Oak Case” (i samtliga fall lådan med årgången 1999, ett vin som gjordes på Château d’Esclans och som bland annat såldes via beställningssortimentet i Sverige några år senare).

Det mest frapperande när jag själv höll i en provning av en gammal eklåda var det förväntade att nu blev den franska eken mest populär i preferenstestet och fler kunde nu plocka ut den amerikanska eken (när vinet var ungt sökte alltför många efter den vanilj som inte är så utmärkande för amerikansk ek som brukar påstås; dessutom är det stor skillnad på ”amerikansk ek” beroende på varifrån i USA den kommer och hur faten gjorts).

Från de ”svenska” provningarna i år noterar jag inte minst det Tommy Bergkvist twittrat ”Provade nyligen; Amerika (insmickrande), Ryssland (kärvt) och Sverige (tillknäppt) – som folket?”. Övriga provare har bland annat noterat att samtliga viner fortsatt håller ihop, alltså ingen större betydelse vilket fat som använts, och att vinerna överlag var behagliga att dricka samtidigt som skillnaderna mellan faten tveklöst fanns där även efter så lång tid som 15 år.

Hollywood Vampires.