Gudarna ska veta att det är svårt att bli profet i sin egen stad. Än svårare är att bli herre i sitt eget hus. Men vad gör man när man står inför en oförstående övermakt i form av Hustrun som inte alls inser sin makes storhet och därför, oväntat och oprovocerat, häver ur sig saker som ”Lars, jag förstår att det är viktigt för dig med alla dina långtidstest av olika viner, men vårt kylskåp är tänkt att innehålla vardagens nödtorft, inte dina i bästa fall halvtomma flaskor, dessutom vet du hur upprörd du blir när någon tullat på dina oerhört viktiga provflaskor, när jag nu ber dig att utrymma kylskåpet är det mer för din skull än för övrig familjens, tro mig”.
Klart man blir upprörd. Ledsen och kränkt. Ett klart och tydligt förtryck av den långtidstestande minoriteten! Det sade jag också. ”Kränkt!” utropade då Hustrun och förvandlades i ett slag från en resonabel och talbar instans till en ordergivande och hotfull vetenskapshatare, ”nu ser du till att utrymma kylskåpet ögonaböj, annars ska du få se på andra bullar!”
När Hustrun blir så där upprörd för ingenting är det lika bra att göra henne till viljes. Jag plockade därför ut mina 14 långtidstest ur kylen, som, ska erkännas, plötsligt, visade sig vara både enorm och enormt tom. Det ska också erkännas, att några av långtidstesten gått ur tiden sedan länge och endast fanns kvar av nostalgiska skäl. Med tungt hjärta vaskades dessa nyss nämnda, medan andra, mindre utgångna, test, åtminstone tillsvidare, hamnade tillsammans med de osvavlade vinerna ute på terrassen. Två flaskor åkte dock tillbaka in i kylen. Varför är lätt för HR:en att förstå då den läser resten av inlägget.
1.Det pågående försöket att slå ihjäl Les Lauzeraies Tavel 2015 måste få fortsätta då vinet fortsatt uppvisar en alltför fräsch frukt för att gå i vasken (läs här).
2.Det pågående försöket med evighetsmaskinen Vieja Solera PX 30 Años, ni vet vinet som slog Hustrun med häpnad då hon fick det till franska hamburgare i februari (läs här). Sedan dess har pavan stått och gapat halvtom i kylen och smuttats på då och då. Idag skedde ett stort och rejält vetenskapligt test för att se var vi står, nu drygt två månader efter öppnandet. Svaret är det vi redan visste: i likhet med andra superkoncenterade PX-viner är drycken fortsatt fantastisk! Låt vara att ett sådant här sötvin kostar en del – mer exakt 449 sek – men om man betänker att man rimligtvis bara dricker småskvättar lite då och då, annat är svårt då vinet är så grymt koncentrerat och sött, och att man kan njuta och bjuda på det under flera månader, ja, då blir det ganska billigt: ett superkoncetrerat, lite dyrare vin att imponera med vid fler än ett tillfälle, varför valuta för pengarna måste anses uppnås med råge.
Visst har Vieja Solera PX 30 Años från Dìez-Merito fått en lätt anstrykning av oxidtoner och flyktig syra men vinet är fortsatt fullt vitalt och det smakar lika mycket melass som någonsin, helt enkelt en fantastisk resa för näsan och gommen, från nötskålen via honungen till sirapen, där allt slirar fast i en oemotståndlig lust att dra i sig en rejäl klunk, en klunk som tycks evig, den bara är där, med dig i svalget, i gommen, i näsan, i sinnet och din vardag som den förgyller under långliga tider.
Family. Och så lite musik från Leicester som gjort det uppenbarligen inte omöjliga men i vart fall oväntade.
Sagt och gjort. Hann knappt anlända förrän en provning av några av gårdens första provviner och ett gäng kollegor från Sverige stod uppdukade. Utan att förlora sig i detaljerna konstaterade vi att Ästads halvtorra viner från 2014 och 2015 och det torra från 2015 står sig bra i den inhemska konkurrensen.
1.Les Lauzeraies 2014 öppen en vecka, drygt halvfull flaska, ganska svalt lagrat: Att vinet skulle klara en vecka i öppnad form är ingen överraskning, trots att det är s a s fjolårets vin – Tavel blir oftast bättre med något års lagring. Frågan var dock hur pass väl vinet skulle klara provet. Svaret är att det klarade sig galant. Enligt uppgift kommer årgången 2014 bara att säljas i Sverige till och med sista april. Därefter byts undan för undan vinerna i butikerna ut till årgången 2015. Bra för alla er som absolut vill ha senaste årgången. Synd för oss som gillar när välgjorda och välkonstruerade roséviner får lite mognad och visar mineraltoner och en syrabalans de inte är i närheten av som unga. För er som vill passa på innan det här vinet slutar säljas är det 
Castello Romitorio 1988 (tegelröd, såg övermoget ut och många skydde den här flaskan som pesten, något för övrigt er utsände bland de falska vinguiderna gjorde sitt bästa för att få alla andra att göra på grund av att det var jättegott, väl moget, och jättegott).
Nu kan man likväl tycka vad man vill om stilen. Den som söker mer kraft blir besviken, den som är ute efter mer komplexitet och balans mellan doft, smak och eftersmak blir glad. Sedan hör till saken att Chateau Montelena, både ”Cabernet Sauvignon” och ”Chardonnay”, till skillnad från klassiska power-viner vanligtvis kräver några års lagring och att de ”smala” år som 2011 blir extra slimmade.
Vi inledde med ett exempel på ett rent och tämligen enkelt vardagsvin där rättfram frukt ska spela huvudrollen: Domaine de Brescou ”Carisma” 2013 (finns i bs för den som är intresserad, nr 79021, 89 sek). Därefter jämförde vi Rioja-vinet 
Bland de viner vi jämförde fanns Clos Dière (som hette Clos Dière cuvée I 1988 – 2001 och som jag skapade och gjorde fram till årgången 2004) från 1989, 1990 och 2000. Det första vinet var som väntat både enklare, ljusare och klenare än det följande året. Den stora skillnaden vi kunde utläsa där berodde till del på bättre hantverk men mest på att uttaget i vingården mer än halverats. Det var för övrigt årgången 1990 som kom trea i GaultMaillus vinolympiad och därmed satte vinet och i viss mån dess upphovsman på kartan. Berättade med anledning av det sista att detta inte sågs med blida ögon av alla grannar. Hade rent av besök från INAO:s lokala representant och PR-organets för Côtes de Provence ordförande som ville få mig att sluta med ren syrah, grönskörd, gallringsbord och nya ekfat – sådant som vi haft mage att lägga oss till med (att vi satte oss i konversion till ekologisk odling 1991 gjorde inte saken bättre). Årgången 2000 har alltid åkt lite berg- och dalbana och just den här dagen var den väldigt mycket ”kaffe”. Detta kunde dock inte dölja det faktum att vi här hade det tveklöst djupaste och mest komplexa Clos Dière-vinet. Någon hemlighet finns inte avseende det: allt beror på att odlingen då kommit i full harmoni efter att inte ha götts på nästan tio år men däremot plöjts och i övrigt skötts på att klokt vis (om jag får säga det själv). Uttaget år 2000 var nere på cirka 18 hl/ha på rankan.
”Winemaker of the year” var en titel som Gourmet förärade vinmakare som till del kunde anses som redan välförtjänta och till del som viktiga för vinets framtid. När till exempel Miguel Torres Jr fick priset i slutet på 1980-talet var det framsynt och flera år innan Decanter kom på att utse samma person till årets vinpersonlighet. Som en katt bland hermelinerna utsågs er utsände i de behängda vinmakarnas illustra skara till ”Winemaker of the year” 1990. Även om det känns bra att få berätta det där om vem som blivit årets vinmakare och i vilket sällskap det skett är huvudsyftet med det här inlägget ett annat och för att komma dit måste vi fortsätta prata om 1990 och ni vet vem.
Den fina utmärkelsen delades ut i samband med en makalös middag på Erik Videgårds dåvarande stjärnkrog Coq Blanc. Det åts kalvdans från en namngiven kalv och bland middagsgästerna återfanns tungviktare som Michael Broadbent som som den gentleman han är talade vänligt och uppmuntrande till den prisbehängde ynglingen vid bordet. För att understryka att det här inte var något billigt hittepå-pris fick årets vinmakare ett diplom och en finfin karaff och nu börjar vi närma oss pudelns kärna ity den sistnämnda fylldes vid hemkomsten till Frankrike med billig Moscatel de Sitges och där har vinet blivit kvar under alla år då karaffen flyttats runt bland hus och hyllor och piedestaler och den stora frågan som slog oss häromdagen var: hur smakar det där vinet efter 25 år på karaff? Självklart var vi tvungna att testa detta. Resultatet är minst sagt sensationellt!
Färgen är brun, för att inte säga maderiserad, doften är… fantastisk! Stor, fin, komplex doft med lätt oxidativt inslag, massvis av allehanda nötter, honung, torkade fikon, muskat och karamell, smaken är som doften, mycket sött, bra balans, lång, förvånansvärt ren eftersmak (vinet jag hällde i karaffen måste varit bättre än jag trodde) med tydlig nötighet och behaglig karamellton som lever kvar i en lång, ren evighet!
