Öppnad gammal Taverna i vattenglas

Publicerat 2015-12-14 av Lars Torstenson

Svara

För en och en halv månad sedan testade tappert er utsände i de klassiska dryckernas demoniskt undflyende vardag en till åren kommen Taverna. Omdömet blev som följer ”Vintry’s Taverna är efter att ha lagrats i snart 20 år ganska ljust i färgen och har en tegelröd och aningen brun nyans, doften är stor och kryddig och visar inslag av citrus, smör och oxidation (av lagringen), fortsatt en liten druvighet och en hel del russin, smaken är fyllig och söt och bjuder på en läcker alkohol-eld, en tydlig knäckton och en mycket lång, god eftersmak”. Nu har samma flaska åter provats, sedan den stått öppen en och en halv månad. Nu tycker vi så här: Färgen intakt, doften har nu falnat något och lämnat plats för inslag av jod och flyktig syra; smaken märkt av den flyktiga syrans utveckling, dock fortsatt angenäm eftersmak med inslag av russin och nötter.Vi åker Tijuana Taxi norrut genom ökenlandskapet mot Lost Angeles till tonerna av The Wanton Song som skär sig något förskräckligt med taxichaufförens envetna visslande på Hear The Whistle Blow A Hundred Miles Away och de Ennio Morricone-toner som hörs utanför rutan både i original och som kopia och annan musik i vinden som låter Babe Ruth men är Rose och Thin Lizzy, men vänta, där bland molnen svävar både Babe och Ennio omkring och dränker taxichaufförens evinnerliga visslande i en handfull dollar, äntligen.

Glöggsäsongen är här!

Publicerat 2015-11-04 av Lars Torstenson

Det lackar mot jul och svensken börjar så sakteliga tänka i kletiga glöggbanor kantade av lussekatter och pepparkakor och grönmögelost alltmedan mandlarna och russinen regnar som manna från himlen. Självklart har vinifierat förhanstestat glögg så HR:en inte behöver åka i diket när den kletiga glöggbanan får en beläggning av ischoklad. Föga överraskande blir rekommendationen Tomtemors Starkvinsglögg, nr 30746, 96 sek. Den här högklassiga glöggen görs, som många HR redan vet, av min gamla kompis Solveig Sommarström. En gång i tiden labchef på Vin & Sprit och med en insyn i glöggvärlden som få. Sedan flera år ägnar sig Solveig åt att utbilda, bland annat på Restaurangakademien i Stockholm, och att skapa smaker och dofter åt egna och andras produkter. Och det gör hon med den äran. Enligt Systembolaget kan man förvänta sig en glögg som är ”kryddig, söt smak med inslag av russin, kardeumma, kryddnejlika, kanel och pomerans” och ja, så är det väl. Finns lokalt i Sörmland, måste beställas till övriga landet.

Vid sidan om sin klassiska starkvinsglögg lanserar Tomtemor/Solveig i år också en glögg baserad på rosévin, Tomtemors Roséglögg, nr 30748, 109 sek. Här har Solveig enligt uppgift försök stå kvar i traditionen med en klassisk baskryddning och toppat det med mer frukt (rosévin) och en touch apelsin. Lyckat? Ja, er utsände i de nyskapande smaksättarnas aldrig tidigare skådade än mindre luktade värld tycker det. Så här skriver SB ”bärig, kryddig, mycket söt smak med inslag av hallon, ingefära, apelsin, kardemumma och kanel”.

PS Noterbart är att det är få glöggar som tappas i Sverige nuförtiden. Tomtemors är en av de få som de facto är buteljerade i landet.

Stämningsfull musik.

> 20 år gammal Taverna, Lou Doillon & Victor Démé

Publicerat 2015-10-25 av Lars Torstenson

Vi har väl alla någon gång till kvinns och mans funderat över hur 20 år gammal Taverna smakar och vi tänker då inte på lättvinskopian från Italien utan den äkta varan, Vin &- Spritcentralens härtappade gamla goding, ett starkvin från Spanien och under långliga tider en skruvkapsylsfavorit på landets parkbänkar. Nu behöver vi inte fundera mer för vi har bett vår utsände i de klassiska parkbänksvinernas sockerstänkta värld att ta reda på detta. Men först några ord om Taverna, eller Vintry’s Taverna som den heter sedan någon gång i början av 1990-talet.Faktum är att er utsände ovan tillika undertecknad under en tid var ytterst ansvarig för bland annat vinet Taverna i Sverige. Det bar sig inte bättre än att arbetsgivaren, V&S, som för övrigt då just mist alla sina monopol (import, produktion och distribution), runt 1997 bad mig ta mig an en av företagets grupper inom affärsområdet ”Vin”, alltså att både fortsatta med verksamheterna i Frankrike (Domaine Rabiega, Château d’Esclans och Rabiega Negociant) och basa för en importverksamhet i Sverige. Det låter som mycket och var mycket men det var också mycket kul och till syvende og sidst handlar det om att anställa rätt folk. Således lockade jag in Elisabeth Engelsen Ellqvist i vinvärlden, där hon numer med framgång kör egna firman Provinum, för att bland annat som produktchef ta hand om de starkviner som hamnade på min lott (mest därför att jag ville ta hand om dem). Tillsammans försökte vi så skydda de generiska produkter många av de här vinerna var, till exempel blev ”Kir” Kir Tricolore och ”Körsbärsvin” Solbacka Körsbärsvin.

Här kan man för övrigt klicka in sig och se olika registreringar som gjordes av gamla V&S, många av dem som trillade igenom runt 99-00 är namn som vi hanterade i a.r.t. wine group som min svenska grupp hette (namn som Solbacka, Kir Tricolore, Rouxanne, Svala, La Rustique och mycket mer). Hursomhelst, ett av vinerna vi fick i knät var Taverna, eller Vintry’s Taverna. Ett, tyckte Elisabeth och jag, alldeles för bra vin för den ganska smutsiga plats det fått i den svenska vinhistorien. Kort sagt en ful ankunge som förtjänade bättre. Att försöka öka på försäljningen, som då var kraftigt nedåtgående – vinet sålde för övrigt bättre ju längre norröver man kom i landet – eller förbättra vinets image bedömde vi som en omöjlig uppförsbacke. Istället sjösatte vi idén att lansera en ny variant av Taverna. Av olika skäl såg nu aldrig den produkten marknadens ljus. Nog av! Hur smakade vinet???

Till att börja med: hur vet jag att vinet är så gammalt? Jo, det är buteljerat i Stockholm och den fabriken lades ner hösten 1995. Samtidigt kan det inte vara hur gammalt som helst för namnet ”Vintry’s” kom till först runt 1990 om jag inte missminner mig. Med andra ord är det här vinet tappat på flaska mellan 1990 (?) och 1995. Minst 20 år gammalt.

Vintry’s Taverna är efter att ha lagrats i mer än 20 år ganska ljust i färgen och har en tegelröd och aningen brun nyans, doften är stor och kryddig och visar inslag av citrus, smör och oxidation (av lagringen), fortsatt en liten druvighet och en hel del russin, smaken är fyllig och söt och bjuder på en läcker alkohol-eld, en tydlig knäckton och en mycket lång, god eftersmak. Jaa, kan inte annat än lyfta på hatten och rekommendera det här för sitt pris (95 sek) fantastiska dessertvinet (utgår från att det är lika bra idag, men lämnar en brasklapp där då jag inte provat en ny Taverna sedan slutet av 1990-talet).

Lou Doillon! Victor Démé!

PS Numer marknadsförs och säljs Vintry’s Taverna av Altia Sweden. Se mer här.

The Oak Case & The Cork Case

Publicerat 2015-10-02 av Lars Torstenson

Det är inte helt osannolikt att en majoritet av viniferats HR känner till att redaktören under perioden 1988 – 2005 drev och vinmakade allt som hade med Rabiega att göra (Domaine Rabiega, Clos Dière, Château d’Esclans (95-03), Rabiega ”r” (96 – 05)). Vid sidan om de mer kommersiellt anpassade produkterna genomförde vi många experiment med allt från skördetillfället via skalurlakningens betydelse till lagringen på ekfat.

Bortsett från en massa kunskap som skickades vidare till moderbolaget Vin & Sprit och intresserade vinskribenter och andra som kom på besök för att följa arbetet resulterade det där experimenterandet i ett fåtal produkter sålda under samlingsnamnet ”Série des dégustateurs”. Det första vinet som lanserades i den serien var ett avfärgat rödvin som passerade som rosé för den som inte visste bättre, mer exakt kallades detta första vin för vinnördar ”Vin expérimentale” när det lanserades 1988. Några år senare följde ett osvavlat vin med samma namn och ungefär i samma veva släpptes ”La Suèdoise”, ett vin lagrat på svensk ek.

De mest uppmärksammade produkterna i ”Série des dégustateurs” var provlådorna ”Rabiega The Oak Case” och ”Rabiega The Cork Case”. Det förstnämnda var en låda om sex flaskor innehållande samma vin lagrat på sex olika ekfat exakt lika lång tid. Det senare var samma idé men nu med sex olika förslutningar, alltså dyr naturkork, billig naturkork, syntetkork och så vidare. Tanken var att den intresserade skulle kunna prova och själv se hur olika ek och förslutningar påverkar slutresultatet. Mest uppmärksamhet av alla våra ”nörd-produkter” fick tveklöst The Oak Case, som under några år till och med fanns att beställa i Sverige.

På den tiden det begav sig höll inte minst jag själv ett antal provningar med The Oak Case. Få lyckades pricka mer än två ektyper rätt. En enda person satte alla sex (en sommelier på en av stjärnkrogarna härnere). Nu är inte det där så konstigt. För att sätta sådant här måste man rimligtvis ha arbetat med det. Populärast i blindprovningarna brukade slovensk och svensk ek vara medan mer än en gärna ändrade sig och flyttade sin preferens till fransk ek sedan facit visats. Fast sanningen är att den franska eken oftast fick minst röster när provarna preferensröstade.

Till all glädje har några sådana här eklådor överlevt och jag hade själv tillfälle att prova en för inte så länge sedan. Under 2015 har dessutom tre olika personer hört av sig och delat med sig av sina upplevelser då de öppnat en gammal ”The Oak Case” (i samtliga fall lådan med årgången 1999, ett vin som gjordes på Château d’Esclans och som bland annat såldes via beställningssortimentet i Sverige några år senare).

Det mest frapperande när jag själv höll i en provning av en gammal eklåda var det förväntade att nu blev den franska eken mest populär i preferenstestet och fler kunde nu plocka ut den amerikanska eken (när vinet var ungt sökte alltför många efter den vanilj som inte är så utmärkande för amerikansk ek som brukar påstås; dessutom är det stor skillnad på ”amerikansk ek” beroende på varifrån i USA den kommer och hur faten gjorts).

Från de ”svenska” provningarna i år noterar jag inte minst det Tommy Bergkvist twittrat ”Provade nyligen; Amerika (insmickrande), Ryssland (kärvt) och Sverige (tillknäppt) – som folket?”. Övriga provare har bland annat noterat att samtliga viner fortsatt håller ihop, alltså ingen större betydelse vilket fat som använts, och att vinerna överlag var behagliga att dricka samtidigt som skillnaderna mellan faten tveklöst fanns där även efter så lång tid som 15 år.

Hollywood Vampires.

På begäran: Septemberfrossan med Vinakademien

Publicerat 2015-09-27 av Lars Torstenson

Nu har inte mindre än tiotalet HR:are hört av sig och undrat vad för viner som serverades i samband med att Svenska Vinakademien presenterade årets pristagare, Ia Orre Montan. Kort sagt frågar de sig, och mig, varför er utsände i de bortskämda snyltarnas mest framgångsrika snikningars förlovade himmelrike där bäckarna flödar över av den finaste Bourgogne, bergen består av de bästa Bordeauxernas torrextrakt och kolsyran i coca-colan kommer från Comtes de Champagne, varför denne inte inkommit med en retlig rapport från årets tillställning. Svaret är enkelt. Orkade inte. Hade alltför mycket att stå i, vilket var och en kan förstå då den ser Svenska Vinakademiens officiella dryckeslista från 2015 års hittills bästa försök att skilja kreti från pleti:1990, Champagne Deutz Rosé; 2002, Champagne Legras & Haas; 1990, Champagne Perrier Jouët, Belle Epoque (Magnum); 1976, Champagne Ruinart, Cuveé Dom Ruinart (Magnum); 2001, Asinone, Vino Nobile de Montepulciano, Poliziano (Magnum); 1996, Yakima Valley Merlot, Chateau St. Michelle (Magnum); 2007, La Forge Corbière, Gerard Bertrand (Magnum); 1997, Grans Muralles, Torres (Magnum); 1990, Château Pape Clement; 1977, Napa Valley Cabernet Sauvignon, Sterling Vineyards; 1981, George de Latour B.V. Private Reserve; 1976, George de Latour B.V. Private Reserve; 1975, Château Montrose; 1995, Cornas, August Clape; 1984 Napa Valley Cabernet Sauvignon, Mondavi; 1989, Romanée St. Vivant, Dom. de la Romanée Conti; 1985, Amarone Vaio Armaron, Masi; 1997, Clos St. Hune, Trimbach; 1990, Domaine de Chevalier Blanc; 1961, Château Climens; 1971, Erdener Prälat Auslese, Berres; 1976, Bernkasteler Badstube, J.J Prüm; 1970, Vintage Port, Fonseca.

Eftersom det här frosseriet – för annat kan inte denna backanal som inte står de värsta fyllekalasen i det gamla Rom efter kallas – rimligtvis sticker i ögonen på både en och annan vill vi skyndsammast tillägga att allt inte bara handlade om att dricka mest: för säkerhets skull hade preses också kallat in några av Sveriges bästa kockar som såg till att ingen behövde dricka i tomme.

På bilderna ser vi bland annat köksteamet, tidigare pristagare, Richard Strauss och några av vinerna som inmundigades.

Partymusik.Festmusik. Japansk festmusik.

Test: Osvavlat vin öppet ett år!

Publicerat 2015-09-13 av Lars Torstenson

Nu har ett osvavlat vitt och ett dito rött stått öppet, i halvfulla flaskor, i ett år. Buteljerna har för säkerhets skull stått på en provencalsk terrass, både vintertid och under sommaren. Det innebär ganska brutala temperaturer, framförallt på sommaren då kvicksilvret varit långt över 30+ vid flera tillfällen och dessutom under lång sammanhängande tid. Vid sidan om de där två vinerna, som vinifierats HR:are kunnat följa i flera bloggposter, har också en flaska Björk lämnats halvfull på terrassen. Nog av. Här är domen:Det vita, osvavlade chardonnay-vinet från Languedoc (Domaine de Brescou, årgång 2013) uppvisar efter ett år i öppen flaska en orange färg, doftmässigt står det omedelbart klart att det är vid liv och att det lever gott (!), en hel del frukt åt det sötaktiga till, en del gula plommon, en aning av ostbågemjöl slickat från fingrarna, smaken är en aning avslagen och lätt oxiderad, drar åt sherry oloroso till, återigen lite ostbågefingrar som det slickas på. När glaset fått stå upphällt någon halvtimme har det antagit en doft av lätt oxiderad druvmust.

Hustrun, som självklart bjöds in att (blind)prova utgöt sig på följande vis (håll då i minnet att detta är en kvinna som inte har mycket till övers för osvavlade viner, vilka hon anser är en styggelse och ett felsteg i Noaks grönskande vinmarker): ”Luktar vin jaune, mycket sötma i bakgrunden, sherryliknande i smaken”. Närmare ett erkännande än så kommer nog inte ett naturvin som stått i en halvfull pava i ett år på en terrass. Därmed inte sagt att hon kunde tänka sig att dricka vinet.På tal om Hustrun provade hon även det röda, osvavlade vinet (också Domaine de Brescou, 2013, cabernet sauvignon). Här gick det till så att Hustrun doftade på vinet, gjorde en förfärlig grimas, tog sig samman, sa med en aningen ansträngd röst ”Det här känner jag igen”, en ny grimas, lätt sipp, ändå värre grimas, ansträngt ”Tycker inte om”, efter detta ställde Hustrun ifrån sig glaset med ett riktigt surkartsuttryck i fejan och en viftande hand som på halvfransosers vis betyder ”det där var inte att leka med” och, sedan hon också visat tungan samtidigt som hon gjorde den där handgesten och drog ihop fejan, ”uurrk, blää”. Efter detta fick inte Hustrun vara med mer på experimentprovningen, varför hon kördes iväg från provningslokalen (nyss nämnda terrass; vi har fortsatt typ svensk högsommar härnere i södra Provence).

Facit för det röda vinet: Helt okej med tanke på vad vi talar om, ingen omedelbar katastrof på något vis. Det här är ett litet, enkelt, robust rödvin med litet inslag av mörka körsbär och en del flyktiga syror, smaken är rustik och rå, sträv och lite volatil, men ändå ganska ren och defektfri. Imponerande. Påminner lite om en del brutala rödtjut från 1980-talet (och senare), då V&S styrde och ställde och såg till så pöbeln inte bara drack sötade budgetviner a la Parador och Merlot Oltina utan också sträva surkart som Coteaux de Languedoc, Chatelet (till vilket tanken framförallt for idag) med flera. Provade häromdagen på Domaine de Brescou samma rödvin från en nyöppnad butelj, det vinet var betydligt mer fruktigt och mindre rustikt och bråkigt.

Sav-vinet Björk slutligen. Det uppvisar på näsan framförallt trä, gillestuga och träslöjdslokalen i A-byggnaden Hjo centralskola. I smaken dyker något så spännande som rå lax upp parat med ren sav och ostbåge (riktig ostbåge, inte mjöl på fingrarna). Fullt drickbar även om den sett bättre dagar.

Mer Libertines.

Tignanello 1996

Publicerat 2015-06-20 av Lars Torstenson

Svara

Uppfylld av då ytterst behaglig hybris lät jag slinka ur mig något i stil med ”Äh, tänk inte på maten, älskling, den fixar jag!”. Efter de senaste framgångarna i köket och med full insikt om att det finns olika slags spishällar tyckte jag väl att jag kunde kosta på mig att vara både storsint och spontan. Någon halvtimme senare när kycklingen badade, eller kanske snarare kokade, i den olivolja jag i, måste erkännas, alltför frikostiga mängder skänkt i stekpannan och när påsrisotton inklusive tillsatt grädde och parmesanost satt fast i den andra stekpannans botten, var det inte lika muntert längre, inte minst som jag, som ni vet, är lite rädd för Hustrun. ”Vad ska hon säga nu?” tänkte jag innan tanken snabbt for iväg till vinkällaren och jag efter den. Hittade en Tignanello 1996, det säkraste bland säkra kort. Fyllde ett glas. Smög iväg från köksenvirongerna och gav Hustrun glaset och sa ”I väntan på maten!”. Hustrun sniffade och sippade och sa, en aning avmätt, ”Hm, det gick inte så bra med maten, va?”. Dire Straits.

Petit Cheval 1989

Publicerat 2015-06-08 av Lars Torstenson

Ett tips väl så värdefullt som gårdagens om att inte steka skinkan direkt på induktionshällen är, att servera ett uppmärksamhetsfångade vin till den då och då inte fulländade maträtten. När skinkan löpte amok och blev omöjlig att kontrollera häromdagen och det stod klart att köket luktade apa och maten kanske inte heller den mötte den kräsna gommens alla krav, passade er utsände i de sluga baktankarnas grumliga vatten på att kasta fram en Petit Cheval 1989 till Hustrun som satt där på terrassen och försökte få frisk luft samtidigt som hon med ett stelt leende på läpparna undslapp sig ett ”åh! ööh, pasta?, pasta!, Lars, en sådan överraskning!”. Då flaskan hamnade i den vänas blickfång blev leendet allt annat än stelt och hon närmast spann fram ”mmm, Laars, Petit Cheval 89…” och er ovan nämnde kunde snabbt kasta fram lite sådan där kunskap som den går runt och bär på som borde ägnat den tiden det tog att lägga kunskapen på minnet åt något annat ”jajamen, första året med gallringsmatta på Cheval Blanc, som tur var!” och inte för att Hustrun fäste så stor vikt vid det där lätt nervösa pladdret som allt som oftast infinner sig i vårt äktenskap eftersom hon alltid har övertaget på något vis, men hon var nöjd, glömde snart pastagrytan och insöp bouqueten och sa ”det här är annat än induktionshällsstekt skinka det” och det kan vi hålla med om. Kort sagt är dagsformen på Cheval Blancs andravin från 1989 bästa tänkbara och det är en fröjd att dricka. Skolboksexempel i perfekt författning. Och så lite Patti Smith på det.

Lite kort om en vinfrossa & KoMaRa

Publicerat 2015-05-25 av Lars Torstenson

Även om inte HR:en tycker det så vill vinifierat själv mena att det är på tok för längesedan ett inlägg bestod av skryt och skrävel och ett tradigt uppräknande av viner som vinifierat provat; ett inlägg inte för någon annans skull än vinifierats egen; ett inlägg som i tillrättalagda och överdrivet positiva ordalag pladdrar på sådär som folk brukar göra när de fått göra något andra inte fått göra.Som sig bör inleddes och avslutades den här vinfrossan med champagne. En Comtes de Champagne 1999 (lysande!) följdes snart av en tydligt maloblockerad och därför mitt i sin gräddighet tämligen uppstramad Deutz 1983 (alla andra tyckte den var lysande, fast den var ganska oxiderad) och en Bollinger RD 1982 som kom fram eftersom några tyckte Deutzen var en Bollinger fast den inte alls var lik en Bollinger (väldigt typisk RD, helt ok).Innan det var dags för fler skumpor var panelen tvungen att genomlida en räcka vita och röda viner och här startades övningen med en utmärkt Pavillon Blanc 1990 (fortfarande ung!, inte så överraskande i och för sig, men året, torr-90, fläsk-90, borde inte vara så här bra idag, hatten av för Margauxs ständigt finfina vitvin) som snart fick stryk av ändå mer utmärkta Domaine de Chevalier 1990 (alltså, lagrad, fullödig Semillon slår Sauvignon blanc alla dagar i veckan så och denna afton, kort sagt ett otroligt bra vin vid full vigör och med alla attribut en Semillon av den här kalibern alltid skämmer bort oss med, ursnyggt, ett vin att gråta och bedja och lisma och stövelslicka för).Efter Bordeaux kommer Bourgogne lika säkert som att sol föder sol. En finfin och imponerande Corton Charlemagne GC 2011 från Louis Jadot (grymt, pinsamt ungt, massvis av frukt, utvecklades på ett direkt fascinerande vis med luft, allt till en rejäl ton flinta d v s svavel i sin bästa form) matchades mot en dito 1990 (moget och nog ganska fint men väl kork-murket, har inte klara året lika bra som kusinerna från Bordeaux (se ovan)).Ingen vinfrossa utan rödtjut!: Gruaud Larose 2001 (tämligen powerdriven, lite flyktig syra, mycket uttrycksfull Cab, god, bra), Diamond Creek ”Gravelly Meadow” 1988 (12,5%, mogen, bordeauxig, lite snipig, bra försök göra Bordeaux), L’Evangile 1979 (ljus, mogen färg, mogen Merlot, lite flyktig syra (liksom i Gruauds fall även här i positivaste mening), lite torkad men fortsatt bra, fin syra, mogensötma, drick nu, bra!), Lafite 1986 (typisk Bordeaux 1986, dock ej typisk Lafite, lite vresigt), Mouton 1986 (ännu en Mouton som överraskar och det blir svårare och svårare att inte gilla Mouton, på det hela taget en ganska dum idé för övrigt, att ogilla Mouton, mycket gott, kraftfullt, bättre än snipiga årgången 86 även om årgången kommer fram med luft), Lynch Bages 2001 (uppförde sig lite som en bra, disciplinerad Cab från USA, mer Pauillac med luft och efter att etiketten kommit i dagern, bra).Och efter rödtjut lite mer rödtjut. Såklart. Côte-Rôtie ”La Jumèlle” (Jaboulet) 1978 (brun, mogen, hänger ihop fast den är död, levande död på något vis), Hermitage ”La Chapelle” (Chapoutier) 1982 (brun, mogen, over the edge, flyktig syra, men bra), La Spinetta Barbaresco Starderi 1999 (strålande!, typ halvvägs).

Sedan avslutades allt som sig bör med mer champagne och då framförallt från Legras & Haas (Jerome Legras var på plats och presenterade sina viner för säkerhets skull) och de var hustypiska på senare år medan de lite äldre nog var hustypiska på pappas tid men inte nu. Bara ett par exempel: Legras & Haas 2002 (tio år på lie, chardonnayig, chouillyig, krämig, hustypisk, lite rustik) och Legras & Haas 1990 (krutrök, frisk – gissningsvis utan malo (Jerome kunde inte svara för pappas synder, sa han, och han visste därför inte helt säkert om antagandet att det med 100 % säkerhet kan sägas vara maloblockat stämmer, men det är klart det stämmer, det kändes tydligt och dessutom skulle en 90:a annars inte bete sig så här omoget) lite mockaanstruket, ungt, mycket ungt för att vara ett lågsyraår som 90:a, bra!).

KoMaRa.

Dubrovnik Festiwine & klapa

Publicerat 2015-04-23 av Lars Torstenson

Vinnäringen i Kroatien är lika gammal som vinnäringen i Europa, det vill säga flera tusen år. Tradition kan nu vara både på gott och på ont. Framförallt de röda vinerna som görs i Dubrovnik-regionen är både på gott och ont. Gott därför att de har en egen stil och mycket personlighet. Ont därför att det inte är självklart att stilen karar sig den dagen området kommer konkurrensutsättas av importerade och brandade industriviner. Uppdraget jag för några år sedan hade i Ukraina handlade om att utveckla landets egna viner så de kunde möta den nya konkurrensen. I Kroatien i allmänhet och Dubrovnik i synnerhet lyser de nya utmanarna med sin frånvaro, men det innebär inte att de förr eller senare kommer komma hit och då gäller det att de lokala produkterna klarar konkurrensen. Sedan några år arrangeras i Dubrovnik en stor vinfestival, Dubrovnik Festiwine, i april och i anslutning till den en tävling med internationella domare. Det här är ett utmärk tillfälle att marknadsföra den extremt vackra staden och regionen med alla sina fjordar och öar och dess spännande historia, och det är ett utmärkt tillfälle att få de regionala vinerna bedömda i ett mer internationellt perspektiv: får ditt vin toppbetyg av den här juryn lär det klara den framtida konkurrensen, får det underkänt bör du fundera över om du inte ska utveckla din tolkning av traditionen en aning för då förefaller det som uppenbart att hur mycket du själv än hyllar ditt eget vin så lär du med tiden få svårt att sälja det. Det där sista är inget unikt för den här regionen. Många områden i de tre stora vinländerna, Frankrike, Italien och Spanien, har genomgått eller genomgår just nu en anpassning till de krav dagens konsumenter ställer. För 15 år sedan talade man om vinkris på många håll i Sydeuropa. Exempel på områden som hållit fast vid sin tradition i kraft av en insikt om att vinerna tveklöst är av hög klass men samtidigt fått se sin roll i vinvärlden minimeras är till exempel Rivesaltes och Maury i Frankrike. Som vinnörd kan man i sanningen vara kluven till utvecklingen. Vi vill ha mångfalden. Å andra sidan kan i alla fall inte den som är vinmakarkonsult stå vid sidan av och inte varna sin uppdragsgivare när det är uppenbart att konsumenten är på väg åt ett annat håll. Ja, ni har redan förstått att vinerna i Dubrovnik-regionen många gånger är utmärkta och att de har massvis av egen karaktär samtidigt som inte alla viner härifrån har en självklar plats på morgondagens marknad såvida inte producenten väljer att anpassa sig och i förekommande fall förbättra. Ett belysande exempel är de kraftfulla vinerna från Peljesac (se här inlägg från i fjol). De görs på Plavac Mali och är oftast både kraftfulla och alkoholrika och bjuder på restsötma. Perfekt för den som hängt på Amarone- och Ripasso-vågen i Sverige, tänker någon, och ja så är det, men den vågen är förmodligen inte evig och många vill redan nu ha lite elegantare viner och framförallt lite mindre sötma och alkohol. Här står traktens odlare inför en stor utmaning för hur ändrar du stilen på Plavac Mali som kräver rejäl mognad för att dofta och smaka bra men som då också blir väl alkoholstinn och i kraft av alkohol, glycerol och kanske också restsocker upplevs som halvtorr? Tja man kan pytsa vatten i den jäsande musten eller, hellre, hitta en kompletterande druva som går att skörda vid lägre mognad. Nog av. Det glädjande med årets vintävling i Dubrovnik som er utsände i de adriatiska kuststräckorna precis dömt klart i är att kvaliteten 2015 slår fjolåret med hästlängder. Kort sagt var få viner defekta eller usla i år medan de riktigt bra ökat rejält. Mycket glädjande utveckling. För det vi vinnördar helst vill är, förstås, att de unika vinerna, gjorda på druvor som Tribidrag (äkta äkta Zinfandel), Plavac Mali, Grk och Posip och allt vad druvorna heter här ska fortsätta vara unika och samtidigt bli bättre än bra och väl anpassade för det moderna matbordet – vill avseende det sista tillägga att medan till exempel Plavac Mali-vinerna ofta är väl alkoholstinna och så vidare finns det utmärkta matviner på andra druvor som Grk. Sist men inte minst: ni som åker på semester till Dubrovnik, var inte rädda för att prova på de lokala vinerna och dra er inte för att gå upp lite i pris, det brukar man, faktiskt, tjäna på. Klapainlägg med klapa.