Långfredagsvinfrossa & Gitte Henning

Publicerat 2015-04-04 av Lars Torstenson

För ganska precis ett år sedan fick Vinvännen Göran i Cannes nog och lät gräva upp sin trädgård istället för att bjuda in till sin sedvanliga Långfredagslunch. Kanske hoppades han på att vi som plötsligt stod utan förlustelser denna den längsta av fredagar skulle ge upp och ta sikte på andra nöjen istället för att sniket stå och vänta på honom Långfredag efter Långfredag och när vi skriver honom menar vi hans viner. Som alla kan förstå sket det sig fullständigt för den själviske Vinvännen Göran i Cannes. Efter påtryckningar och, efter vad det ryktas, anonyma men mycket direkta hot, som jag kanske vet ett och annat om, gav han i år upp och bjöd in och slog traditionsenligt på stora trumman som om det inte fanns en morgondag. Ett tillfälle gott som något att svepa kopiösa mängder ouppnåeliga viner på någon annans bekostnad. Självklart hängde er utsände i vinsnikarnas välsmakande värld som förste man på låset och självklart hann han snika åt sig ett och annat oplanerat vin innan pöbeln dundrade in. Bland årets läckerheter vill vi nämna en magiskt god Comtes de Champagne 02, en sexliters Deutz som legat och väntat på mig i Vinvännen Göran i Cannes vinkällare i tio år och som var så fräsch och uppstramad att den verkade ha degorgerats häromveckan, en magnum Deutz rosé som husstilen trogen var både god och snygg, en Agrapart 7 crus som bara är himla god och som precis som Domaine de Brescou sätter ut totala svavelhalten på (baksides)etiketten, mina två sista årgångar Clos Dière, dels 03, dels specialvarianten ”La Chouchou” från 04 (med ett litet hjärta på etiketten), båda i strålande form och föremål för djupsinniga diskussioner om vilket av dem som var bäst för dagen, båda tycker jag, 03an lite stramare, 04an lite smarrigare, en Château d’Ampuis 01 var som den ska, helt ok, inte alltid jätterolig, Chapoutiers Mure de Larnage Hermitage 04, finfin Hermitage, Guigals Côte-Rôtie 92, helt ok, lite småtrött dock, Hospices de Beaune Pommard 90 (Maurice Cheanu), året till trots vid liv och drickbar, Château de la Tour Clos-Vougeot 01, lite kork-murken inledningsvis, utvecklades strålande med luft, fin druvkaraktär, Meursault-Charmes (Les Charmes Dessus, Antonin Guyon) 99, väl ekad, särskilt initialt, bättre med luft, bra vin, Meursault 1er Cru (Les Poruzots, Olivier Leflaive) 96, smygkork som blev värre med tiden, bortsett från det på Leflaive-vis ganska moget redan, Chapoutier Hermitage 87, älskar gamla vita Hermitager och det här utgjorde inget undantag, supergod, Domaine Ott Clos Mireille 13, bra, snygg, ren, vägde lite lätt i sällskapet, Pic 1er 90, de här vinerna burkar vara med varje Långfredag och formen kan variera, den här flarran var i toppform. I den avslutande, traditionella tävlingen mellan gul och grön VEP vann grön som vanligt. Gitte Henning.

Nyprovat: En stilstudie i smaklöshet & Ronnie Mack m fl

Publicerat 2015-03-05 av Lars Torstenson

vinifierat är på intet vis ute efter att ställa det ofta underskattade Lidl mot väggen. Däremot ser vinifierat det som sin allmänmänskliga plikt att dissa Lidls vin ”Corbières 2014”. Vem som tillverkat vinet framgår inte av etiketten men klart är att det kostar 1.45€ i Lidls butik i Salernes. Skälet till att flaskan fann sin väg till er utsände i de osunda vätskornas väldiga ocean är att Hustrun trodde sig ha gjort ett fynd, kom hem med pavan, öppnade den med ett överlägset flin, stoppade snoken i glaset, rynkade pannan, smakade på en skvätt, spottade ut densamma med detsamma och ett hulkande och sa ”Nää, fy!”.

Uppmuntrad av detta uppriktiga och spontana omdöme kunde inte er utsände i de förfärliga fantasiernas verklighet låta bli att bokstavligen talat gå till botten med vinet. Baksidesetikettens säljtext lät som om den var gjord av en svensk importör med inriktning på falsk zinfandel, kändisviner och skräp-appassimento: ”… vibrant ruby red… light, floral bouquet…exceptionally smooth and velvety…”. Kort sagt en lång radda av lögner, som i god svensk hittepå-anda kryddats med en slags medaljong som inte sa någonting men såg ut som om den intygade att vinet var något riktigt fint. En förment seriös konsumentupplysning fanns där också: ”Once opened consume within 3 days…”.

Det där sista kan man nu ta med en nypa salt för vinet lär bara bli bättre efter minst tre dagar i öppnat tillstånd och särskilt då det helt tagit steget över till vinägerns vassa värld. Nyöppnat hade vinet en rent remarkabel doft av ingenting toppat med lite kvalmigt svavel. Snart blåste det kvalmiga bort och ersattes av en tydlig doft av kall urin, som höll sig kvar någon halvminut innan den gav plats åt en ny form av ett svavelfritt ingenting; en fascinerande doft av… ingenting och, möjligen, uttalad brist på frukt och ett övermått av tomhet. Smaken var också i total avsaknad av frukt, däremot var den desto mer sur och sträv och hade ett synnerligen påtagligt inslag av lie, något som vittnar om att producenten inte haft förstånd, eller struntat i, att dra om vinet under lagringen (något som kostar pengar). Självklart fanns där också en markant beska från diverse orenheter, hård pressning, kärnor och torra skal. En imponerande stilstudie i smaklöshet. Ronnie Mack med flera.

Clos Dière Blanc 2004

Publicerat 2015-02-19 av Lars Torstenson

När vi sommaren 2005 släppte vita Clos Dière från 2004 var rekommendationen att konsumenten skulle spara vinet tio år. Få tog detta på allvar och stjälpte i sig flaskans innehåll mer eller mindre per omgående, som om det inte fanns någon morgondag. För någon månad sedan hörde min danske förläggare (jojomensan) av sig och berättade att han öppnat den första av sina vita 04:or och den var strålande. Han tackade för tipset att låta flaskorna ligga. Här vore det lite lustigt och klädsamt ödmjukt att säga att ingen var mer förvånad än jag, men det var jag inte. Öppnade igår själv en 04 och kunde konstatera att den var i toppform. Alla beståndsdelarna har nu fallit på plats och vinet utgör en enhet. Inte som när det släpptes fyra-fem olika vin i en och samma flaska.

Bakgrunden till Clos Dière Blanc är att vi ville göra ett riktigt bra, lagringsbart vitvin på Domaine Rabiega. Vid sidan om det enklare ugni blanc-baserade vitskriket, som vi i första hand utsatte för diverse experiment med olika jäststammar (ganska nytt i trakten då), med eller utan svavel, hyperoxidering, macération pelliculaire och så vidare. Utvecklingen av nya vitvinet började med att vi planterade dåtidens nyaste nytt i trakten, chardonnay och sauvignon blanc. Inte vad jag hade valt tio år senare då det var det lika självklart att plantera de båda som det idag skulle vara att sätta till exempel roussanne. Tanken var också att snarast komplettera de två första druvorna med viognier, som vid den här tiden, runt 1990, var på utdöende, tro det eller ej. Som tur var gjorde jag mig omaket att ta reda på vilka kloner som fanns och vi planterade den svårodlade ursprungsklonen, inte den persikostinna och alltför avrundade kitchklonen som kom att dominera det sena 90-talets och framförallt 00-talets modevåg.

Medan ugni blanc-vinet aldrig lades på ek, annat än i experimentsyfte, både jästes och lagrades Clos Dière på fat, nya dessutom.

Clos Dière 2004, var det andra vita Clos Dière som försågs med min oläsliga vita etikett (svart för det röda). Sammanlagt kom den udda etiketten att användas för de vita årgångarna 03, 04 och 05. 04:an är en blend av sauvignon blanc (60%), chardonnay (30%) och viognier. Jäst på nya barrique och sedan lagrad 6-9 månader (beroende på fatet) i samma kärl, med fat-remuage. Kort macération pelliculaire på chardonnay-druvorna. Lång debourbage-tid på chardonnay och sauvignon blanc, kort för viognier. Ingen hyperoxidering, utvald jäst eller annat. Buteljerad och lanserad 2005. Utmärkt att dricka nu med en stor, komplex doft där de tre druvorna fortsätter slåss om herraväldet och turas om att vara hen på täppan, mycket smakrikt, runt, lång, ren eftersmak. Saknar dessvärre lite syra, vilket kan göra mig synnerligen irriterad , men det var uppenbart redan under skörden 04 att det var så och valet var att acidifera eller inte. Jag gjorde inte det i enlighet med min basala hands off-filosofi, ”skyll dig själv om du inte satte skörden till 100%”, men visst hade vinet blivit bättre med lite syra (eller att vi fått in chardonnayn lite tidigare). Hursomhelst: ni som spar, ni har, ni äger. Ny musik 2004.

vinifierat varuprovar

Publicerat 2015-02-17 av Lars Torstenson

Svara

Åren 1988 – 2005 var jag i högsta grad delaktig i aktiviteterna på Domaine Rabiega (eller Clos Dière som det mer kända vinet kallades). Bland mycket kul under de åren var att så många duktiga människor passerade gården på sin väg mot kocklandslaget, krögarframgångar, master of wine-titlar och, som i Anna Sundins fall, en internationell karriär som ”vindomare” och en mer nationellt inriktad verksamhet som vinimportör i Sverige. Anna driver det lilla företaget Convino med inriktning på events och jästa drycker. En av de producenter hon arbetar med är champagnefirman Jacquinot. I november förra året fick Jacquinot Private Cuvée Brut utmärkelsen ”Mest prisvärda mousserande vin 2014” av Munskänkarna och nu har Anna bett vinifierat prova bubblet och ha en åsikt och ja, det är väl ungefär vad man kan förvänta sig av en välgjord champagne i prishäradet 275 sek – det finns ju en och annan mindre välgjord och i förekommande fall inte helt ren vara från Champagne när prislappen trillar ner under 300 sek. Friskt, fruktigt, äppligt och rent. En tydligt blockerad malo balanserad med en lagom doserad dosage ger bra syraskjuts utan att skumpan banaliseras men får in ett ben i vardagen. Ett vin som väl matchar sina konkurrenter i prisspannet.

En post varuti vi får oss till livs det senaste om Sankta Clotildes mer recenta bravader & 10cc

Publicerat 2015-01-27 av Lars Torstenson

Er utsände i de syrastinna och mineralistiska vitvinernas disciplinerade och eleganta universum har för sina HR:ares bästa tagit sig tid och modet att bege sig till drottningen av Chablis, Clotilde Davenne, för att prova hennes senaste försök att göra det perfekta vinet.

Den som hängt med i den burgundiska världen de senaste åren vet att det varit många små skördar och att det inte är så förvånande att vinerna från Bourgogne, Chablis inkluderat, stuckit iväg prismässigt. Vi har förmodligen inte sett slutet på den utvecklingen ännu. Bulkpriserna i området ligger, särskilt avseende vitt, kvar på samma priser som förra året. Visserligen blev det en större skörd 2014, men det gällde framförallt de röda vinerna. Chardonnay-druvorna generellt blev förvisso bra, men inte så många, bland annat till följd av dåligt väder framförallt under sättningen och blomningen. Med andra ord lär vi snarare få se ytterligare prishöjningar än prissänkningar under det kommande året. Avseende Clotildes viner lovar hon att inte höja – sedan får vi hoppas att inte heller kronan försvagas på ett sådant sätt mot euron att priset ändå måste höjas iallafall. Just nu tyder dock inget på fler prisökningar för Clotildes viner – med undantag för en redan planerad, mindre, justering av priset på Crémant de Bourgogne (från och med första mars; Systembolaget låter producenterna och importörerna ändra sina priser vid två tillfällen per år, dels i mars, dels i september).

Nog av, människa, hur var vinerna?! hörs nu en och annan otålig HR vråla i sin iver att få senaste nytt från hovet i Chablis. Okej, så här är det: OM vinerna var dåliga skulle jag inte säga det utan i ytterst förskönande termer få det att låta positivt i alla fall. Nu är det dock såväl att jag inte behöver det. Grand Cru Bougros från 2013, tidigare omtalad här på vinifierat, är ett knappt halvår efter buteljeringen precis så galet bra som den verkade bli då när vinifierat provade den senast (i juli 2014), magnifik! Clotildes Bourgogne Rouge 2013, som vi dock lär få vänta något år på i Sverige, är by far den bästa i sitt slag någonsin.

Avseende de för den svenska allmänheten kanske mer intressanta vinerna Bourgogne Blanc och Chablis är båda ungefär så bra som de kan vara utan att explodera prismässigt, oerhört snygga, och välgjorda båda två. Chablisen är rena skolboksexemplet på chardonnay och oekad Chablis och bör komma att tjäna som statuerande exempel på INAO:s framtida möten. Bourgogne Blanc har en syra som man skulle kunna tro kan skära genom stål, men de fortsatt hela tankarna hos Clotilde vittnar om att så kanske ändå inte är fallet; denna syra från skärselden balanseras av en frukt och terroir-rondör som få vinmakare vare sig har förstånd eller handlag att mana fram. Är jag än en gång imponerad av Clotildes vinmakeri? Ja, det är jag och jag beklagar den som inte kan se skönheten i hennes konst. Art For Arts Sake.

Vertikalprovning av Sav Sparkling, Björk & Sugarcubes

Publicerat 2015-01-26 av Lars Torstenson

Svara

Hallå, har vinifierat gått bärsärk, blivit galen, stoppat hissen halvvägs upp eller vad händer? En vertikal på björkvin? Alla vet att Sav inte är gott! Jodå, och det var också skälet till att er utsände i de susande björkarnas kvalmiga och föga uppskattade värld för några år sedan tackade ja till uppdraget att som konsulterade vinmakare försöka göra vinet så pass drickbart att konsumenten kunde tänka sig att köpa en flaska till.

Därför att det var det som var problemet: alla gillade idén om det 200 år gamla receptet på hur man gör bubblande vin av björksav och storyn om hur ett gäng lokala entusiaster med kemisten Peter Mosten i spetsen gav sig till att tappa Åre-traktens björkar på sav för att sedan jäsa sin skörd inte bara en gång utan två gånger – den andra gången på flaska varmed bubblorna skapas och vinet blir till ett mousserande vin från Jämtland – men, ingen köpte en flaska till. Slutsatsen var enkel att dra: vinet var inte tillräckligt bra, eller konsumentanpassat om man så vill. Således in med en konsult. Sedan dess har vi korrigerat en hel del i hanteringen av allt från saven till den färdiga produkten, och vinet har blivit mycket annorlunda. Kort sagt har vi skalat bort den övertydliga sav-karaktären som fanns där en gång och vi har eliminerat oxidtonerna i ett försök att skapa ett vin som inte skäms för sitt ursprung utan att skrämma bort konsumenten.

Nu genomförs en rad provningar för att se om produkten håller för en re-lansering, som i så fall kommer att ske efter sommaren vad det verkar. Enkelt uttryckt så får allehanda personer, allt från vin- och matproffs till Svensson-konsumenter, prova de årgångar som gjorts av produkten. Glädjande nog visar alla test hittills att den enda (läs den senaste) årgången som gjorts från A till Ö i enlighet med det något reviderade receptet varje gång är överlägsen vinnare såtillvida att provarna helst dricker den versionen och kan tänka sig att köpa den medan de flesta är mindre entusiastiska över de tidigare årgångarna. Vad jag själv tycker? Jo, att vi kommit en bra bit på väg, den senaste årgången (2012) är tveklöst ett rejält kliv uppåt på kvalitetsstegen och karaktären är nu väl avvägd mellan det personliga och det konsumentvänliga. Några småsaker återstår, som att bestämma den exakta dosagen – 0,1 eller 2 g/l – och om nu re-lanseringen lyckas så finns det några detaljer som går att förbättra ytterligare.

Hur har vi då åstadkommit förändringarna? har många frågat och misstänker fiffel med både jäst, svavel och annat, rent av tillsats av druvvin (!), men nej, inte alls, vi är bara mer noggranna i varje steg. Det kan låta både konstigt och misstänkt enkelt, men faktum är att det är just det som är vinmakandets viktigaste och helt avgörande faktor: att vara tillräckligt noggrann i varje detalj. Björk. The Sugarcubes.

Nedslag i Hjo: Svagdrekkeglögg, Sajmon & Walter Larssons orkester

Publicerat 2015-01-23 av Lars Torstenson

Glögg av den typen som finns på Systembolaget är i mångas ögon i Hjo både fuskigt och fjantigt. Äkta glögg, vet Hjobon, görs på en bas av svagdricka, här, på äktsvenska, kallad svagdrekka. Det hela är enkelt: lite russin, nejlikor, kardemummakärnor, socker och jäst tillsätts svagdrickan, som, lämpligen, befinner sig i en damejeanne. Denna nyss nämnda behållare förses så med ett jäsrör och ställs på ett varmt och säkert ställe – ett rykte, som jag varken kan eller vill vare sig dementera eller bekräfta, gör gällande att var sann Hjobo har en puttrande svagdrekkeglöggdamejeanne stående på en piedestalliknande pall i köket mellan första och sista november varje år. När november månad övergår i december ska den nyjästa svagdrekkeglöggen tappas om varmed den grumsiga bottensatsen avlägsnas. Ett arbete som ska vara avslutat till Lusseafton, då Hjobon avnjuter årets första svagdrekkeglögg, även kalla Svagdrekkeglögg Hjoveau (lokalt vanligtvis ”Hjovå”). Det finns kanske de som skulle påstå att det här är en text i stil med de alster som understundom skrevs av vinifierats tidiga läromästare tillika chefredaktören för Hjo Tidning, Rune ”Sajmon” Simonson aka Morbror Karl i Värsås. vinifierat vill på intet vis neka till att så kan vara fallet och att det i så fall är mer än ett rent sammanträffande, snarare ett rent hommage. Nog av. Hur smakar det då? undrar nu var HR som aldrig vågat se vardagen i vitögat och därför aldrig kommit till Hjo i juletid. Jo, svagdrekkeglöggen har ljusbrun färg och uppvisar en klassisk glöggkaraktär med nejlika, kardemumma och russin (och pomerans och ett uns apelsinskal, tyckte vinifierat, men det finns tydligen inte i receptet så det var nog fel, dock fanns i övrigt det nyss nämnda funna med, så där kan vi nog lita på er svagdrekkeglöggtestares näsa) och detta både i doft och smak. Aningen för söt i dagsläget, men det här är, enligt kunniga källor på området, en produkt som toppar först efter några år på flaskan så vi ber att få återkomma till den här saken tids nog. Vi lyssnar på Johan Johansson från Hjo i Walter Larssons orkesters legendariska version.

PS I god Sajmon-anda och till följd av det förbud mot djur i alkoholrelaterade annonser som är påbjudet i Sverige vill vinifierat tydliggöra, att annonsen ovan inte är en annons, att flaskan är tom och innehåller en alkoholfri variant av svagdrekkeglögg och, slutligen att katten är en attrapp.

Domaine Rabiega 2003 efter en månad: tistelkvast med gullregn & Marlene Dietrich

Publicerat 2015-01-19 av Lars Torstenson

Skrev om Domaine Rabiega 2003 i maj förra året – en text som den som är intresserad kan läsa här. Något långtidstest ingick inte i den provningen. Provade därför idag en 03:a som stått öppen cirka en månad. Det är uppenbart, och inte minst bevisat via vinifierats olika test, att vissa viner, osvavlade som svavlade, kan hålla väldigt länge och att inte fullt mogna, välgjorda viner, vita som röda, klarar sig betydligt längre sedan flarrorna öppnats än de flesta tror, och det vare sig du använder eller inte använder dyra applikationer för gas, vakumpumpar och annat. Omvänt ballar en del flaskor snabbt ur. Det kan till och med handla om någon timme, eller mindre, för riktigt gamla viner* – såvida nu inte buteljens innehåll är oxiderat redan då korken dras. Domaine Rabiega 2003, som, som framgår av texten från maj, torde vara på topp idag, har inte alls klarat månaden i frihet på ett bra sätt. Ett av de främsta skälen till att svavel tillsätts vin är att dölja/hindra ”off flavors”. Om produkten ifråga har få sådana blir vinet bra även utan svavel, i annat fall kan det bli en katastrof. Domaine Rabiega från det supervarma och torra året 2003 tillhör tveklöst de viner som mår/tt bra av svavel. Så här efter en månad, då allt fritt svavel förbrukats står alla off flavors som en oönskad tistelkvast ur vinvasen med en oangenäm och ethanal-liknande kvist gullregn i mitten. Hu! Så här uppträder misslyckade naturviner och den som nu tycker om slika off flavors i allmänhet och ethanal och doften av gasbinda i synnerhet får härmed tipset att försöka komma över lite Domaine Rabiega 03, öppna buteljen och lämna den öppen en månad. Marlene Dietrich.

* I liket med andra som vill balansera på vinpiedestalens högsta punkt brukar er utsände i de kluriga vinbastardernas självförhärligande värld inte sällan råka ut för gamla buteljer på 60 – 70 år, eller äldre, som har en benägenhet att dofta himmelskt i tre-fyra sekunder varefter vinet per omgående dör. Eller, det är så vi säger, oftast är de där vinerna stendöda eller åtminstone trista från start, men enär det gäller att få andra att tro att de missat något är det viktigt att köra hårt med skrytlögner i denna (se ovan) den skönaste av världar. Marlene-bonus.NIna och Nana gör en Lili.

Sistlidna nyårsvinfrossan

Publicerat 2015-01-02 av Lars Torstenson

Svara

Huvudskälet för vinifierat och alla andra som bara vräker ur sig vad de inmundigat här och där kan inte vara annat än att irritera samt, i bästa fall, att framhäva sig själva och sitt fantastiska inmundigande som andra, förhoppningsvis, bara kan drömma om. Efter att i åratal ha varit en av alla dessa nyss beskrivna har vinifierat i år bestämt sig för att avlägga ett nyårslöfte, att fortsätta på samma, för andra förhoppningsvis irriterande, väg, således följer här en resumé av vad som serverades under Nyårsaftonens provningar, måltider och andra övningar, dock utan att nämna Sommarströms snapsar och shots, där en ingefärasnaps utmärkte sig synnerligen väl där den satt i sitt glas och skrek efter asiatiska kök medan shotsen tog provaren med sig ner i godispåsen och avseende smaken ”viol” raka vägen tillbaka till den lokala biografens matiné och ner i den till filmen hörande, obligatoriska tablettasken. Inte heller tänker vi nämna uppvärmningen med svamp(kantarell)risotto som satt som en smäck till Ponzis Pinot Noir eller den i vanlig ordning knastertorra och disciplinerade Crémant de Bourgogne från Clotilde Davenne som fick åtfölja köksplanerarnas snäckor – i den händelse någon undrar vad er utsände i de sönderbrända fläskbitarnas och exploderande påssåsernas värld gjorde tillsammans med köksplanerarna ska den veta att den nyss nämnde efter många års träning kommit att bli en fena på att snikäta i köket medan andra arbetar. Vill också påpeka att jag inte heller nämner helgens genomgående sopp- och pratvin, Les Lauzeraies, som sin vana trogen ackompanjerar vintern och fiskstukade soppor och andra anrättningar med den äran. Nog av. Till vinerna. Kvällens stora vinnare var till mångas överraskning den för Sverige nya champagnen H.Blin (ni får gärna uttala detta Hå Bliin, men ni bör känna till att på franska heter det Aasch Bläng), kort sagt sopade denna pinot meunier/chardonnay-blend banan med övriga skumpor, hela 14 av 15 testare höll den som klar etta, och kanske berodde det på att detta årgångsbubbel från 2004 och Vincelles sur Marne inte bara är ungt och strålande utan också rent, fräscht, mineralstint och fruktigt (vit persika, gula äpplen, gröna äpplen med mera) i en synnerligen disciplinerad och välstrukturerad stil baserad på en bädd av lie, vilket kan låta en aning pleonastiskt men som fungerar då språken blandas, som vore de pinot meunier och chardonnay (H. Blin är för övrigt världsmästare på pinot meunier och vi kommer i vår att få se vad som sannolikt är historiens första årgångs-extra-brut på ren PM (året är 2009) från producenten). Övriga bubbel: Bollinger Grande Année 2004 (ung, oförlöst, skum oxidton samtidigt som den uppenbarligen bör lagras mer, god), Bollinger Spécial Cuvée (hustypiskt avrundad, schysst syra, bra), Twoson 1er Cru Cuvée Création (Vilmart) 1999 (tämligen maffig, liten käftsmäll, tydligt maloblockad syra, liestukad, hustypisk, lång), Piper-Heidsick (som varje år en trevlig bekantskap som förenar enkelhet med stil och elegans), Taittinger Brut (njaee, inget fel någonstans, men inte heller särskilt kul), Mesnillesime (Guy Charlemagne) 2003 (bra för att vara 2003, årgångstypisk men ändå fräsch och mesnil-aktigt mineralig, men visst, mycket mullighet här som minner om vad som kanske inte är historiens bästa bubbelår), Baron-Fuenté ”Galipettes” (enkel och lite grön), Palmer & Co 2008 och Palmer & Co Blanc de Blancs 2008 (brukar gilla de här, men det här är första gången de upplevs som så enkla som de väl egentligen borde vara, den förra är dock snygg och ren i all enkelhet, den senare lite aggressiv i sin maloblockade stil (påstår jag trots att importören säger att vinet genomgått fullständig malolaktisk jäsning – stämmer den uppgiften kan syraupplevelsen vara av en annan art så min teori torde vara att föredra för alla inblandade)). På vitvinssidan blev vinnaren Chateau Montelena Chardonnay 2011, det gick så otroligt bra till en svårbemästrad anrättning av hälleflundra i, typ, parmesansoppa, helt enkelt oförglömligt gott ihop och vinet stod och balanserade på det mest imponerande vis med det ena benet i Frankrike och det andra i USA och såg ut som Lafayette mitt på Atlanten mellan sina uppdrag i det ena eller andra landet: stolt, självmedveten, kompetent och, i vinets fall, som är det vi med säkerhet kan uttala oss om, synnerligen välsmakande. Övrigt vitt: Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2013 (ja, vad trodde ni, inget Nyår utan Clotilde, som än en gång gav oss en uppvisning i hur mineralstint vin och stålinspirerad syra ska disciplineras och hållas i en Kvinnans tukt och förmaning, hon kan hon, Clotilde, och åtminstone jag ledsnar aldrig på att få ta del av hennes uppvisningar), Couvent des Jacobins (Louis Jadot) 2002 (fortsatt utmärkt, nu med svavelbaserade aromer av krut och flinta, integrerad ek som också idag fungerar som den ska och bär upp den fortsatt närvarande frukten, smaken liknar doften med tillägget lång, ren, fin syra, mycket krutrök), Montagny 1er Cru Les Coères (Françoise Feuillat-Juillot) 2012 (årets nykomling på vita sidan i bolagets sortiment (i vissa butiker i alla fall), druv-, ursprungs- och hustypiskt, mycket chardonnay, rent, snyggt, mycket försiktigt ekat, lång, ren smak med frisk syra och betagande slut), Twoson Meursault 1er Cru ”Les Genevrières” (Jobard) 2005 (elegant, finess, balans, snyggt, rent, långt). På rödvinssidan röstades Robert Sinskey Vineyards (RSV) Cabernet Franc 2004 fram som bäst i test (kort sagt: ooh, så god och så perfekt just nu, dessutom synnerligen välartad till Angus för de av oss som kan tänka sig en sådan då och då). Övrigt rött: Clos de Magny (Jean Féry) 2011 (härlig pinot från Nuits utan att kosta skjortan, ursprungstypisk, god), Girard Petit Sirah 2011 (färgrikt, kraftfullt, fruktigt, strukturerat, disciplinerat, bra), Clos de l’Oratoire des Papes 2000 (mogen, årgångstypiskt fluff, bra balans, god, saknar lite syra för att få toppbetyg), Kunde Reserve Century Vines Zinfandel 2011 (stort, kraftfullt, mycket frukt, väl ihophållet och strukturerat för sitt ursprung och i förhållande till druvans allmogestil, gott och bra i sin stil), Cartlidge&Browne Pinot Noir 2012 (pinot i enkelt och mumsigt utförande), Falcoaria 2011 (nu som då: en lätt rå sälle från Tejo, som charmar med sin frukt), Clos Dière 1990 (det här är den syrah/cuvée I som gjordes 1990 utan ek och därför bara heter Clos Dière samt saknar årgång på etiketten, dessvärre rejält korkad, verkade annars fortsatt vital, kom i 90-talets början trea i GaultMillaus Vinolympiad i Bordeaux före storheter som Chapoutier, Henschke, Guigal och Penfold’s Grange och en hel drös med andra syrah-potentater), Clos Dière cuvée I 1998 (snabbmognande mellanår, höll ändå ihop bra, hygglig doft med en del druvtypiskhet i nordlig Rhône-stil (som den alltid haft), aningen ny badboll, medelfylligt, något för låg syra), Montecillo Gran Reserva Selecion Especial 1994 (tegelröd, mogen, hus- och ursprungstypiskt, tacklat av lite mer än den borde ha gjort), Perez Cruz Limited Edition Cabernet Franc 2012 (svartvinbärsblad, Chile, höghöjdsfräschör och – syra som ger en välbehövlig friskhet till frukten, snyggt gjord), Dominio de Tares ”Cepas Viejas” 2009 (Baltos storasyskon från Bierzo, mycket ursprung och Mencia, ändå i behov av mindre luft än Baltos, kraft, uppstyrd strävhet och alkoholrelaterad eldighet som ger vinet en spännande touch, i sanningen ett köttbitsvin, som jag hoppas att också en driven vegetarian kan hitta fram till även om jag för stunden inte har något bra mattips där).Bonzo räknar in The Ocean.

Ententa 2001 & KC

Publicerat 2014-12-29 av Lars Torstenson

Min första konsultsejour i Bulgarien började 2001 och slutade 2005. Under de åren gav jag råd åt Vinzavod Assenovgrad, där en mycket ambitiös satsning inleddes 2001. Bland annat byggdes ett nytt, litet vineri enkom för ”mina” viner och ”våra” vingårdar sköttes och gallrades i enlighet med mina instruktioner. Det innebar bland annat ett lägre uttag och bättre mognad, gallringsbord för druvorna och nya, fina tankar och fat. Den lilla, moderna vinkällaren sköttes av ett ungt gäng i Sofia utbildade och mycket ambitiösa önologer. Inte minst tack vare de sistnämnda fick vi till riktigt bra viner, som gick under namnen Ententa (toppvinet, gjort på cabernet sauvignon, mavrud och rubin), Mammouth (powerstil, gjort på mavrud och lite cabernet sauvignon), Tzaritza (elegans, gjort på rubin och lite cabernet sauvignon) och ett ”andravin”, där alla överblivna slattar hamnade. Vinerna försågs med mycket eleganta och originella etiketter, skapade av min kompis Greger Ulf Nilsson.Den kvalitet vi redan första året uppnådde överträffade alla förväntningar. Vinerna mottogs på ett positivt sätt och två av dem kom topp fyra när en internationell jury ledd av Jancis Robinson i mitten av 00-talet utsåg Bulgariens bästa viner. Vad som hänt med projektet sedan jag lämnade det är höljt i dunkel för mig. Säkert är att min högra hand tillika den mest talangfulle, unge önologen huvudjagades till en ny, pengastinn satsning och så vitt jag kunnat förstå går det utmärkt för honom där. Vad vinerna anbelangar ser jag dem aldrig i Bulgarien och jag tror inte att de gjorts sedan jag lämnade. Nog av. Öppnade häromdagen en Ententa 2001, som nu nått en behaglig mognad (det tog tio år för vinet att ”runda till sig”), tät färg med tegelröda inslag, gaska stor doft dominerad nu som då av frukter och bär och som möjligtvis kan sammanfattas med ordet saftsoppa, samt mer specifikt en hel del svarta vinbär, väl integrerad ek (bulgarisk, fransk och amerikansk, som nu smält ihop till ett), än i dag kraftfullt även i smaken, ganska lång, ren eftersmak, syran är närmast perfekt, inledningsvis var den lite taggig på grund av att den malolaktiska jäsningen aldrig blev fullgången sedan någon skrivbordsteoretiker mig ovetandes beordrat att all ström till lilla vineriet skulle stängas av under den ortodoxa julen och den till den hörande ledigheten på tre veckor (värmen försvann och kylan knäckte mjölksyrabakterien), sådana små malörer man kan få räkna med som vinmakarkonsult. Lizard.