Var häromdagen i södra Bulgarien, i Struma-dalen och trakterna av Sandanski och Melnik för att blenda vin åt Abdyika samt köpslå med några hugade kunder. Fortsättning följer förhoppningsvis. I väntan på mer information får HR:en hålla till godo med lite bilder och Pancho Vladigerov.
“Men vad ska jag till Sandanski att göra?” frågar du enfaldigt och onödigt dig själv för vem vet väl vad som väntar oss bortom nästa böj på den framrusande tidsaxeln? Så om du nu hamnar i Sandanski – nere i sydvästra Bulgarien, tre timmar söder om Sofia, inte långt från FYR Makedonien i väster och Grekland i söder och två timmar på bitvis inte
jättebra vägar norr om Thessaloniki – är det i grunden inte särskilt märkligt och som alltid gäller det att i dessa inte helt väntade, men ändå inte heller, i alla fall inte för den väl förberedde, helt oväntade stunder, ha läst sin vinifierat och dra sig till minnes att ja ”Sandanski, Sandanski… vänta nu… jo, just det! det var där Hotel Park Sandanski ligger och det är där vinifierat menar att jag ska bo när jag är i Sandanski och gör sta’n osäker! Tack, kära vinifierat! Du är bara bäst! En Guide Michelin, Guide Routarde, Lonely Planet och White Guide fast mycket, mycket bättre!” Schyssta rum, mycket trevlig personal, bra restaurang och rimliga priser. Bulgarian Rock.
Knappt har sommaren börjat förrän världens flygplatser och plan fylls av odrägliga, skrikande, blöjbajsande barn som drar runt med sina hålögda föräldrar vilka med paniken alltid lurande under den potemkinkuliss deras tillfälliga och bedrägliga lugn utgör försöker se ut som om barnen egentligen är små, rara, underbara änglar som hela världen bara måste älska. Det är de inte. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot semestrande småbarnsfamiljer!
Lilla Estartit på Costa Brava, inte så långt från Girona, är ett mecka för den som gillar att dyka och snorkla. För den som nu är mindre road av det nyss nämnda finns en för Medelhavet ovanligt djup och tillräckligt lång sandstrand att få grus i skorna på och den som reser med
besvärliga barn har inte långt till nöjesfält, go-kart och andra panikåtgärder. Bland näringsställena vill vinifierat slå ett slag för N’gruna nere i hamnen, schyssta tapas, bra service. Drick lika gärna öl som vin. Inte långt från Estartit ligger den än så länge genuina byn Torroella de Montgri (med, inom parentes, en utmärkt vinbutik). Den har fått namn efter berget Montgri, som är ett paradis för den som tycker om att vandra, ja, ni har förstått: hela området är gjort för dykare, hurtbullar och barnfamiljer. Den som vill smita undan från allt detta – låt vara att en del bergscykelcyklister ränner runt i korridorerna i sina dumtajta och stinkande lycraoutfits – är ”ekohotellet”
Moli del Mig. Ekologiskt, snyggt, läckert, bra. Medan ni på Moli del Mig kan passa på att lära er spela padel, en långsam och snäll variant av tennis, och äta deras frukost kan ni skippa middagarna, som är onödigt dyra och… det slarvas med råvarorna! En skamfläck på detta annars fina hotell. Jahaja, men hur är det nu med Dwight Twilley, han som for runt i en ganmal PV i L.A. på sin tid och spelade melodiös pop och sedan förföll i glömska, är inte han värd att uppmärksammas i ett sådant här sammanhang? Jovisst är han det, vi kör hela Scuba Divers.
Det här med mat- och vinpaket kan vara himmel eller helvete. Talar vi lite mer finkrog och en seriös krögare, som inte i första hand behöver rensa i källaren, och en begåvad och kunnig sommelier, som faktiskt kan para
ihop mat och vin utifrån egen känsla och inte en manual, kan det bli hur bra som helst. Det sistnämna gäller i allra högsta grad för Benu, downtown San Francisco. Yoon Ha är en av världens bästa sommelierer och det är ett nöje att bli vägledd av denne ödmjuke Bacchus tjänare. Lyhörd, diskret och kunnig förklarar han med fingerspetskänsla sina idéer och vinval – val som i bästa mening förmår överraska och, inte minst, behaga. Utmärkt, molekylärinspirerad mat, perfekt service och en världsstjärna bakom vinerna. Klart ni ska gå på Benu nästa gång ni är i Bay Area. San Francisco. (Gammal intervju med Ha för hugade)
Häromdagen befann sig en känd chefredaktör på samma flight till San Francisco som er utsände i Vilda Västern. Hen föreföll vara en sansad och ofarlig person ända tills vi tog mark och hen rusade fram till bagagekarusellen och ställde sig att vänta dikt mot karusellen, som om där inte fanns en heldragen linje som tydligt indikerade var vi skulle stå så att alla kunde se väskorna som efterhand dök upp. Ett sådant här beteende beror antingen på att personen är dum och inte förstår den heldragna linjens betydelse eller att, mer sannolikt i det här fallet, hen struntar i den regel som gäller för oss andra. Oavsett vilket, indikerar det tydligt att hen inte fungerar i grupp. I just chefredaktörens fall är beteendet extra känsligt eftersom en person som så totalt struntar i gemenskapens regler via ett slikt ämbete utgör en direkt samhällsfara. När vinifierat tipsade sin kontakt på Säpo om saken skakade byrådirektören på huvudet och muttrade ”Det är de värsta, ulvarna i fårakläder”. Säpo har bett vinifierat ligga lågt med exakt vem chefredaktören på den stora dagstidningen i Stockholm är för att, som det hette, inte störa en pågående utredning, varför ni dessvärre inte kan få veta exakt vem samhällsfaran – också känd från TV – är. vinifierat är emellertid övertygad om att sanningen i frågan snart kommer vara envars egendom.
Ett sådant där lika överlägset som mot dumhet överseende leende som vuxna inte sällan använder när de talar till barn skänkte värme åt Lufthansadamens i Düsseldorf anlete och till sist sken hon som en moderligt förstående sol när hon än en gång bedyrade, att trots mina farhågor skulle ett plan vänta på mig i Zürich. Det här med att det inte gick att checka in just nu, sa hon, berodde bara på Swiss egensinniga datorsystem,
vilket, tänkte jag just då, uppenbarligen inte är Lufthansas eller Swiss problem utan deras kunders. Bara för att verkligen vara på den säkra sidan kollade jag upp flighten även med damen i loungen. Jodå, log också hon som om jag var en UM, ett plan skulle stå redo i Zürich. Självklart fanns det inget plan i Zürich. Faktum är att det ströks redan den sjätte december förra året. Dock inte i Lufthansas datorer i Dûsseldorf eller, mer sannolikt, tittade aldrig de moderliga Lufthansadamerna i datorerna på riktigt. De bara datorfejkade. Med påföljd att den misstänksamme och på huvudet välklappade resenären fick föra en dispytliknande diskussion med Swisspersonalen i Zürich – som vare sig ville kännas vid den sedan länge strukna flighten eller den inkompetenta Lufthansapersonalen – innan åtminstone ett nytt flyg kunde bokas in påföljande dag. För övrigt bjöds resenären i väntan på morgondagens flight att göra det så bekvämt som möjligt för sig där på Klotens flygplats utanföra Zürich. Detta var långt ifrån första gången Lufthansas markpersonal briljerar med överlägsen attityd och inkompetens. Kort sagt underträffas generellt Lufthansas markstaber endast av arga bagagegubben i Kiev. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot inkompetent Lufthansapersonal! Desireless.
Det förefaller vara ett rimligt antagande att SJ fått köpa sina nya X3000 till ett mycket förmånligt pris. Helt otänkbart är det inte att inköpskommittén aldrig provåkte eller att den eller de som gjorde det inte hörde så bra. Hade tåget provåkts och på vederbörligt vis avlyssnats torde det vara otänkbart att det blivit en affär. För er som ännu inte
hunnit resa med X3000 kan vinifierat avslöja att tåget med ojämna mellanrum ger ifrån sig Psycho-ljud, på samma sätt som Hitchcocks film börjar låta med de där skrikiga fiolerna när damen ska tas av daga i duschen. Detta är både obehagligt och säkert direkt skrämmande för den som är lagd åt det pipiga hållet och vem är inte det i ett sådant här sammanhang: du betalar för en bekväm resa i ett modernt tåg och vad får du? Psycho-ljud! vinifierat kräver ett omedelbart driftstopp och förbud mot X3000 till dess det obehagliga Psycho-gnisslet åtgärdats eller varan reklamerats och skickats tillbaka till varifrån den nu kom. Psycho-gnissel. Neil Sedaka. Rodrigo y Gabriela.
1. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot att kasta sig ner, med sin fulla tyngd, i sätet på flygplanet. Om detta får sätet att vicka till så det slår till den bakomvarande passagerarens
knän, ska personen ifråga omedelbart avvisas från farkosten, oavsett om denna lyft eller inte, och om den brutala säteskastningen får den bakomvarande, intet ont anades, knäömma personen, att vid sätesträffen på ett aningen pinsamt vis kvida till, ska vare sig fallskärm eller andra hjälpmedel medfölja i samband med avvisningen. 2. Så länge lurarna var små och diskreta var det illa men acceptabelt, att allehanda typer gick runt i sin egen värld och ställde till det för oss andra emedan de lyssnade på musik och gav ifrån olämpliga ljud, men nu, när plötsligt alla ska ha megalurar på huvudet, vilket till och med får människospillrorna som vandrar på vår jord med små löjliga mobiltelefongrejer på örat att se vettiga ut, är gränsen nådd: viniferat kräver ett omedelbart förbud mot megalurar! 3.
Satt idag någonstans över Polen och funderade på vad som händer i Disneys Jul och Karl-Bertil Jonssons Julafton och upptäckte att jag vet a-l-l-t och hur kul kommer då årets jul att bli för mig? vinifierat kräver förbud mot för tätt återkommande Jular! Förr tog det tid mellan varje jul, så är det inte längre och det måste vi som har koll på saker och ting sätta stopp för. Trots det sista förbudskravet tar vi oss tid att lyssna på Leona Lewis när hon får till det i bästa Tamla Motown-anda då hon jublande sjunger Julen till: One More Sleep, Christmas (Baby Please Come Home) och Winter Wonderland.
Lärde mig snabbt av förrförra veckans tur med Norwegian Nice-Arlanda. Det här är ingen normal flight. Det är snarare en fight. Kort sagt gäller det att ta för sig. Som jag var förberedd den här gången såg jag, meddels
vassa armbågar, till att få gå ombord först, och jag blev enkelt av med min väska och kunde sedan sätta mig tillrätta och i lugn och ro parera bakar som, med jämna mellanrum, skickades upp i fejan på mig samt njuta av planpersonalens alltmer desperata böner om att passagerarna inte skulle blockera mittgången med sig själva och vänta med att lägga medhavda, inte självklart tillåtna, kassar i bagageutrymmet till dess alla fått en chans att lägga dit sin tillåtna väska – till slut tog till och med kaptenen, med myndig stämma, till orda, det skrämde nog några ynkryggar där de stod och betedde sig illa, men på det hela taget brydde sig ingen om honom heller. Bäst av allt: planet var fullsatt med undantag för två platser, de intill mig, varför jag kunde bre ut mig på ett fullständigt vidrigt vis, något som inte undgick vissa av mina medpassagerare som resan igenom, tror och hoppas jag, satt och funderade på hur de skulle få mig att åtminstone sätta mig i ena hörnet av stolsraden så just den personen kunde sitta i andra änden varmed vi skulle dela mittensätet så vi var två istället för bara en som njöt av ohemult mycket plats, ha!, som ni förstår blev det inget med det. Norwegian Bonus.