Enligt vad som är allom vitt bekant är vinfierat den enda forskningsinstansen i både världen och världshistorien som gett sig till att köra ett två år långt test av osvavlat vin i öppnad flaska. Allom bekant torde också vara de problem er utsände i de på djupet dykandes forskarnas vanligtvis med det ökade djupet alltmer upplysta värld ställts inför då den nyss nämnde fått ta till både list och lumpna tricks för att skydda forskningsprojektets mest vitala delar. Nog av. Det är ett halvår sedan vinerna senast provades. Visst brinner vi både till kvinns och mans av iver att få veta hur de båda osvalade vinerna, ett rött och ett vitt, är nu sedan de stått i öppna i blott till en tredjedel fyllda buteljer på terrassen härnere i södra Provence i två år?
För att öka provningspanelens träffsäkerhet utökades panelen med två tillresta gäster samtidigt som övningen genomfördes i samband med att Hustrun var på sitt arbete och inte kunde se var buteljerna numer göms. Senast vinerna testades (i mars i år) var vitvinet bärnstensfärgat och uppvisade en ”okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt”.
Nu sex månader senare och efter att ha stått öppet i två år konstaterade gästerna att vinet påminde om vermouth och att det var gott. En slutsats som det går att hålla med om, med tillägget att doften var kraftfull och sötfruktig och snarast lovade något både fruktigt och sött. Smaken var helt okej och rent av lite trevligare än för sex månader sedan. Vad säger man? Inget överraskar längre, men det är synd att det inte finns så mycket vin kvar i flaskan nu för det här testet skulle sannolikt kunna pågå i all evighet.
Rödvinet då? Så här tyckte vi för sex månader sedan: ”…inte så kul inledningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra”. Nu tyckte vi att det nog tacklat av lite och att den flyktiga syran på doften var lite väl generös. Gästerna pratade om saker som citrus och att vinet var ”speciellt”. Hm, ska bli intressant att se vart det tar vägen de kommande sex månaderna.
Vad som hände med vinet i glaset över tid? Vet inte. Gästerna som saknade den hängivne forskarens seriösa och uppriktiga vilja att gå på djupet även då vi talar om Marianergraven, hinkade i ett obevakat ögonblick, då den mer seriöse vid bordet satt försjunken i djupa grubblerier, i sig allt och visade straxt med ljudligt smackande och klingande kristall att de suttit med tomma glas alltför länge.
Varför det? Jo, därför att de här åren, rent generellt, är väldigt talande och enkla att definiera. 2014 är grymt avseende vitt och rosa och uppvisar en unik, balanserad fräschör som vi sällan ser åtminstone i södra Frankrike. Samtidigt är de röda förvisso eleganta, strama och har allt som oftast ursnygg struktur men kan samtidigt sakna en del för att vara riktigt på topp. 2015, å andra sidan, är ett av de där omedelbara, runda ”kom-och-drick-mig-genast-åren”, ett sådant där år då de vita och rosa är för runda och flata och de röda så inbjudande att Parker skriker 101 poäng redan innan han fått näsan i glaset, lite grann som de röda från många håll 2009, alltså ett rödvin-för-dummies-år då det mesta som är någorlunda rent och välgjort blir mumsigt.
År som 2015 är också ganska förlåtande. Det är inte lätt gjort att extrahera fel och direkta orenheter täcks ofta upp av insmickrande frukt och en fyllighet som slår gommen med häpnad, vilket inte gör ont alls. Den som har någorlunda rena druvor och inte dabbar sig alltför mycket i hanteringen får till ett hyggligt rödtjut och de vita och de rosa kommer slå dummies med häpnad då de lanseras tidigt året därpå. ”Oj, vad bra! Redan!” utbrister de och missar att de här vinerna kanske rasar ihop om två-tre månader och inte alls kommer vara så fräscha och pigga när högsommarvärmen slår till. Något både en och annan HR redan hunnit notera varför det nyss sagda är att betrakta som ännu en inslagen dörr i självklarhetens och erfarenhetens korridor.
Vinerna från 2014 däremot kräver sin bedömare då vinerna är unga – vilket många fortsatt är – och, inte minst, sin konsument, då deras strama syror ska uppskattas. Ja, i grunden är 2014 och 2015 viner för olika konsumenttyper, eller möjligen olika tillfällen.
Sett över lite längre tid har smaken, och hur man bedömer året, förändrats och förändrats igen. Eller kanske är det snarare modet och hanteringen som ändrats. Under 90- och 00-talen svängde smaken mot renare viner, mer frukt och högre alkoholstyrka. Kort sagt nya fat och tankar och sen skörd. Senaste decenniet är det nya det gamla, alltså lite funky viner, sådana de var på 80-talet. För att inte tala om 70-talet. Ett årtionde då vinerna från vad som på den tiden sågs som referensen för lagringsviner, Bordeaux, genomgick en kris.
Affärerna gick inte så bra. Det saknades pengar. Arvsskatten var hög i Frankrike redan då. Utländskt kapital hade inte riktigt börjat strömma till ännu. Fat byttes inte ut i tid. Det slarvades. Jäskaren var inte alltid i toppskick. Det saknades flis. Mycket blev eftersatt. Vinerna sålde så där lagom bra. Har ni provat Château Margaux från det så länge så hyllade året 1975? Gör inte det. Ett riktigt lågvattenmärke både för slottet och Bordeaux. Inte så konstigt att Bordeauxerna inte stod sig så bra i Judgement of Paris 1976.
Nog av. Idag har vi ett bredare utbud. Fler områden, producenter och viner. Fler stilar. Något för envar. Vilket gör mest varje år till något gott. För någon. Därför förtjänar de också att bedömas korrekt och det är nog bättre att ligga lågt till dess man säkert vet – man kan förvisso alltid fråga vinmakarna och producenterna och importörerna, men de har alla sina särintressen att ta hänsyn till så, nej, tala är silver och tiga guld när det kommer till snabba slutsatser avseende en ny årgång och på tal om det så förefaller 2016 vara som 2001 och 1989, i alla fall härnere i södra Frankrike.
Exakt vad som händer med rankorna beror på när skadan inträffade och hur den mer precist tog sig uttryck. Bilderna här ovan visar ett 
Förvisso bryr sig många upplysta konsumenter om de hållbara erkännandena, och de vet att certifikat som ”Terra Vitis” i flera delar är mer omfattande och reglerande än en ekologisk certifiering. Den stora majoriteten av konsumenter, och för den delen inköpare och vinkritiker, har dock ganska dålig koll på alternativen. Det är synd, därför att den i sig utmärkta eko-certifieringen är alltför tunn och om producenten har som affärsidé att göra billiga ”pricefighter-viner”, där det som gäller är att billigast är bäst, hjälper det inte att den undviker vissa typer av gödnings- och bekämpningsmedel; övergreppet på miljön, och kanske också på vingårdsarbetaren, blir ändå omfattande.
Nog av. Hur är vinet som nu släpps? Sanningen att säga har vi i dagarna provat det vinet – ett torrt, mousserande, utan ek – och ett par varianter av det, i olika grad ekade. Utan att gå händelserna i förväg kan jag väl avslöja att hågen just nu står åt en av de varianter som gjorts vid sidan om huvudspåret. Dessutom är det inte otänkbart alls att tiden på mage måste/bör vara längre. Med andra ord är det nya, mousserande vinet inte liktydigt med det som komma skall. Oavsett det är det så klart ett mycket intressant vin att prova.
Många försöker bygga på sina solaris- och andra hybridviner så mycket de kan. Här har vi snarast gjort motsatsen och om ni frågar mig, som förstås har ett egenintresse i detta, är det rätt väg att gå. Framöver ska det mousserande undan för undan byggas på tills det hittar en form som ger mer utan att elegansen och finessen försvinner. En svår balansgång, som, det är jag övertygad om, vi, eller rättare sagt gården, kommer lyckas med.
Det första mousserande vinet som släpps från Ästad Vingård är rent, snyggt och elegant. Frisk syra som ger bra tryck i gom och svalg utan att på något vis sakna balans, dock inget för lipsillar och sockerdrickadrickare. Ett vin för vuxna. Svårt tro det är solaris eller att vinet gjorts i Sverige. Hygglig frukt och kropp. Ett måste för vinnörden i allmänhet och för den som vill följa utvecklingen av vin i Sverige i synnerhet. Spännande också att se hur vinet utvecklas på flaskan de kommande två-tre åren. Och än mer spännande att prova de versioner som i skrivande stund får mer tid på mage och de årgångar som ligger framför oss. Kom ihåg att Ästad hittills haft att arbeta med unga stockar och inte haft ett enda ”normalt” år. På tal om det så ser 2016 okej ut även om de på plats gnäller över liten skörd, men inget ont utan att det har något gott med sig.
Men han fattar varför den här storyn är never ending och varför jag på nytt gav mig iväg för att gömma om långtidstesten så snart Hustrun försvunnit i i köket för att förbereda desserten.
Sagt och gjort. Hann knappt anlända förrän en provning av några av gårdens första provviner och ett gäng kollegor från Sverige stod uppdukade. Utan att förlora sig i detaljerna konstaterade vi att Ästads halvtorra viner från 2014 och 2015 och det torra från 2015 står sig bra i den inhemska konkurrensen.
