Huruvida importören i en stor tidningsannons bland flera andra citat lägger upp ett citat som nedanstående beror på att importören driver med varans, en appassimento-BiB för 169 kr, tilltänkta kunder eller om den, eller dess reklambyrå, försöker tala till bönder på bönders vis är oklart, mer tydligt är, att citatet är iögonfallande och därför synnerligen lyckat. Hatten av!
”Imponerande gott. Bla dem bästa boxar på länge!”
Rykande färsk Bowie: Lazarus! Samt Blackstar!
I samband med inlägget om bluffzinfandel (läs här) häromdagen kom en fråga om vad man som konsument bör betala för att vara säker på att inte betala omoraliskt lite för ett vin. Jag skrev ett långt svar på detta. Sedan dess har ett flertal personer via olika vägar bett mig göra ett inlägg av mitt svar. Voilà! Här är det.
Det är omöjligt att ge ett exakt svar på vad som är ett moraliskt korrekt pris på ett vin. Däremot vet vi att den som vill vara moraliskt korrekt ska betala så mycket att alla inblandade i kedjan bakåt från konsumenten till extrahjälpen i vingården och miljön mår bra. Det finns vissa undantag där producenten lyckas göra vin till ett så lågt pris som låt säga 65 kr/buteljen utan att individer eller miljö drabbas. Kanske handlar det då om ett kooperativ med medlemmar som ärvt mark och maskiner och där man kan göra gemensamma inköp av materiel och produkter och där medlemmen är bonden som gör allt själv i vingården och som för ett leverne med låga personliga krav och omkostnader.
Mer sannolikt hamnar en moraliskt korrekt prislapp på >80 kr/butelj. Nu kan någon invända att det faktum att priset är högre inte ger några garantier för att allt går rätt till. Det stämmer. Å andra sidan vet du att saker och ting högst sannolikt inte är okej om du köper låt säga en box för 150 kr. Betalar du lite mer har du gjort vad man kan förvänta sig av dig – den som verkligen är om sig och kring sig lägger dessutom lite tid på att kolla upp importören och producenten. Arbetar importören med iögonfallande många billighetsviner och, låt vara lite dyrare, hittepå-zinfandel och sockrad appassimento kan det vara idé att avstå från den importörens övriga viner också. Veterligt har det aldrig funnits någon tydligt ifrågasättande konsumentaktion av det här slaget när det gäller vin i Sverige.
De uppskattade priserna ovan kan förstås diskuteras. Själv funderar jag på om jag lagt mig för lågt. Den som säljer skräpvin har säkert ett och annat tunt argument för att en väldigt låg prislapp också kan vara korrekt, men handen på hjärtat så gör den personen bäst i att ligga lågt och hålla sig utanför en sådan här diskussion därför att allt kommer alltid tillbaka till vinets ursprung: vingården. Det är ett ofrånkomligt faktum att lågt pris kräver stor skörd i syfte att hålla nere priset per liter. Den som tjänar en hacka på misstänkt billigt vin bör stå för det, inte söka dåliga bortförklaringar.
Med viss variation för var i världen man befinner sig kostar det mellan 25 000 och 30 000 kr att driva ett hektar vinodling ett år – notera att det är mycket svårt att komma ner till 25 000 kr och lätt att hamna på upp emot 40 000 kr, uppskattningen här är alltså tämligen försiktig (när jag ger råd åt mina kunder utgår jag alltid från en högre kostnad per hektar än 25 000 kr). Undantaget kan vara en gård som utnyttjar arbetskraften rejält.
Den som vill sälja en flaska vin för <70 kr i Sverige får cirka 2 € för den, alltså runt 18 kr. Kostnaden för glasflaskan (plast är dyrare), kork, etikett och kartong ligger på cirka 10 kr, oftast mer – självklart är även detta en kostnad som kan påverkas nedåt vid mycket stora volymer men för det mesta är det dyrare än så här. Med andra ord återstår i mycket goda fall 8 kr för själva vinet, eller med andra ord för arbetet i vingården ett år (beskärning, växtskydd, ogräsbekämpning, reparation av stolpar och ståltråd mm) – det är de 25 000 till 30 000 kr som nämns ovan – och till detta ska läggas skörden, vinifieringen, lagringen och tappningen. Tillkommer gör dessutom kostnaderna för el, försäkringar och annat som måste till. Den som har kapitalkostnader ska ha täckning även för dem.
Arbetar producenten med ett rimligt uttag som inte kräver kraftig gödning eller oskäliga mängder vatten får hen kanske 5000 flaskor på ett hektar. Om kostnaderna för torrgodset (flaska o s v) hålls nere till låga 10 kr per enhet ska i nästa steg cirka 30 000 kr för vingårdsarbetet fördelas på de 5000 flaskorna (alltså 6 kr per enhet). Återstår i bästa fall 2 kr. Pengar som ska täcka eventuella kapitalkostnader, investeringar, underhåll, marknadsföring, försäljningskostnader och annat som vanligtvis tillkommer. Och så ska bonden tjäna något. Som synes blir det svårt att få den här kalkylen att gå ihop.Om producenten däremot göder kraftigt och bevattnar och på så vis ökar uttaget till det dubbla eller rent av tredubbla blir kalkylen en annan. Om gården gör 15 000 flaskor per hektar istället gör 5 000 ska 30 000 kr fördelas på 15 000 buteljer, alltså 2 kr per enhet. Återstår då gör i runda slängar drygt 6 kr/flaska. Multiplicera med 15 000 och du har rimligtvis en lönsam business även sedan övriga kostnader betalats. Däremot är det givet att miljön inte mår så bra av ett så högintensivt jordbruk samtidigt som bevattning och hård gödning resulterar i täta klasar och druvor med tunt skal, vilket gör att det krävs mer bekämpningsmedel – det har man förvisso råd med i kalkylen men det är knappast något önskvärt från vare sig konsument- eller miljösynpunkt. Dessutom är risken överhängande att skörden kommer drabbas mer eller mindre av röta som i sin tur dels kan resultera i orent vin, dels i att halten cancerogent ochratoxin blir onödigt hög.
Noteras ska för övrigt att en del tror att ett billigt vin blir mer moraliskt korrekt bara för att det är certifierat ekologiskt eller fairtrade. Två i sig bra saker, men notera att certifieringen snarare gör att de här vinerna måste kosta mer för att leva upp till sin certifiering – inga certifieringar är gratis i vinets värld – samtidigt kommer inga viner förbi den självklara kopplingen mellan uttag per hektar, övriga utgifter och produktionskostnaden. Med andra ord: gärna ekologiskt och fairtrade, men till ett fair price (säger jag som gammal eko-bonde).Notera också att exemplet ovan bygger på en flaskkostnad om strax under 70 kr, kostar din butelj under 60 kr ska du kapa ytterligare runt en femma i priset som producenten får och då är det sannolikt så att det inte bara är konsumenten som får ett från kvalitetssynpunkt diskutabelt vin och miljön som får onödigt stryk – på något sätt måste kalkylen förbättras när 5 av de i bästa fall möjliga 6 kronorna försvinner ur räkningen.
Ovan diskuteras endast moral i vinaffärer utifrån det pris som konsumenten betalar i relation till produktionskostnaderna. Det finns givetvis även dyra viner som är diskutabla från en rent moraliskt utgångspunkt som sockrad appassimento, bluff-zinfandel och annat, men den som i första hand drabbas här är konsumenten själv.
Avslutningsvis: Kanske vill någon ha mer på fötterna än bara mina siffror byggda på drygt 25 års erfarenhet som vinproducent. Hänvisar därför till den här omfattande kalkylen gjord av Chambres d’Agricultures i Vaucluse. Den kalkylen för ett rimligt vinbruk slutar på minimum 2,66 €/flaska och 1,98 €/l (eller 5,94 €/BiB om 3 l) i kostnad – alltså utan vinst för producenten. När kalkylen byggs ut för ett vin som lagras på ekfat sticker priset snabbt iväg uppåt och 2,66 € förslår inte långt. > 80 kr/but är ingen överdrift i det scenariot.
Fick efter förra inlägget en kommentar om att zinfandel och primitvo är samma sak eftersom de har samma ursprungliga DNA (i crjlenak kastelanski), varmed det inte är så konstigt att primitivo säljs som den just nu i Sverige mer efterfrågade och av amerikanarna inarbetade druvan zinfandel. Må så vara, och som tidigare nämnts är det väl bara att gratulera de krämarsmarta importörerna och producenterna som tar tillfället i akt.
Samtidigt är det rimligtvis så att den som tycker att det här är schysst inte bara på väg till banken utan i största allmänhet också bejakar fenomen som amerikansk ”chablis”, vilken vanligtvis också gjordes/görs på samma druva, chardonnay, som den äkta varan, låt vara att växtplatsen är en annan, men om just den saken inte spelar roll när det gäller italiensk zinfandel bör den inte heller göra det när det kommer till Chablis, oavsett vad fransmännen och andra terroirbovar påstår. I samma anda måste det vara okej med australisk ”hermitage”, ukrainsk ”madeira” och rysk ”champagne”. För att nu nämna några av de avarter som förekommit eller förekommer i vinvärlden och som knappast kan accepteras av den som är mer intresserad av ämnet vin än bara de rent kommersiella tricken.
Som nämns ovan finns det inget ont i sig att säga om den som tar tillfället i akt att tjäna en hacka, däremot är det omöjligt att som vinälskare stå bakom slikt strunt. Vad gäller konsumenten som mer än gärna dricker tillrättalagda viner finns inte heller något ont att säga, man kan bara önska att den personen med tiden hittar fram till de större upplevelser som mer komplexa viner ger framförallt i kombination med mat.De enda vinkonsumenterna som borde skämmas är de som köper omoraliskt billiga viner, eftersom de köper vin till ett pris som kraftigt ökar risken för övergödning, onödig bevattning, omfattande växtskyddsprogram och annat som följer med det för det låga priset nödvändiga högintensiva jordbruket. Till de uppenbara konsekvenserna av lågt pris ska läggas risken för att växtskyddsmedel i de ekonomiskt hårt åtstramade jordbruken riskerar att hanteras på ett sätt som inte skyddar bonden/vingårdsarbetaren på ett optimalt vis samtidigt som det måste finnas en misstanke om att den som arbetar i vingården inte alltid pysslas om på bästa sätt när producenten arbetar med minimala marginaler.
Efter många om och men tycks socker i vin ha blivit en fråga som debatteras inte bara i de inre vinkretsarna. Ytterst torde detta bero på att den allmänna debatten om socker ökat i styrka allteftersom övervikt blivit ett samhällsproblem. Nu inför Systembolaget sockermärkning på sina hyllor.
Debatten om socker är inte något nytt i sig. Den har pågått åtminstone sedan 1960-talet. Vad gäller socker i vin är det inte rätt att tala om en ifrågasättande debatt förrän de senaste åren. Visst talades det om de tillrättalagda inte alltid helt hälsosamma skräpvinerna före det, men det var då mer från ett von oben-perspektiv där den som kunde vin dissade konsumenter som omfamnade skräpvinerna som samtidigt, vilket är lätt att glömma, är utmärkta nybörjar-viner, en slags café au lait med mycket socker på vägen mot kaffets heliga graal, espresson.
Socker i vin är inget nytt. Det första lättvinet som designades för den svenska marknaden hette Parador och skapades för att inte vara ”surt och strävt”, snarare mjukt och lättdrucket (1960-talet). Dagens ”Svensson-viner” görs på samma sätt oavsett om de är billiga boxar eller lite dyrare appassimento-varianter, usel zinfandel från USA eller rent av bluff-zinfandel från Italien. Mycket av allt: färg, doft och smak, i en endimensionell stil som sällan går ihop med mat.
Sannolikt är det få som skulle tillstå att de tycker om rött vin med sötma, precis som det var på den gamla goda tiden då utbudet dominerades av viner som Parador, Ruby of Crimea, Merlot Oltina, Adom Atic, Mateus och andra kräksreflexretande historier. Samtidigt är det sällan så att konsumenten känner hur pass mycket socker vinet innehåller. Det beror på att det oftast finns ett visst mått av balanserande syra, inte sällan adderad till cocktailen just för att dölja lite av det lena sockret. Ungefär som Coca-Cola som innehåller lika mycket syra som en citron, vilket ska sättas i relation till den mängd socker läskedrycken då måste innehålla.
För några år sedan lät jag eleverna vid Gustibus Sommelierskola i Malmö göra ett preferenstest, blint förstås, i ena glaset hade de Parador, i det andra boxvinet Umbala. 80 procent tyckte att Parador var det bästa vinet. Så mycket för kvalitetsutvecklingen i de billiga och tillrättalagda vinernas träskmarker de senaste 45 åren (läs mer här). Vi kan lugnt konstatera att de som bryr sig om vad de dricker för vin blivit alltfler sedan 1960-talet och tveklöst har både utbud och efterfrågan breddats rejält en bit upp i den pyramid vår vinkonsumtion kan liknas vid – basen förefaller emellertid vara sig lik.
Att Systembolaget nu adderar varans sockerinnehåll till den övriga informationen på sina hyllor är utmärkt. Det ger konsumenten som av något skäl vill undvika socker möjligheten att välja något annat. Samtidigt pekar den här informationen ut de produkterna som ligger väl högt i sockerinnehåll. Något som – med ett självklart undantag för många mer eller mindre söta dessertviner – ofta indikerar ett farligt tillrättalagt och sällan välodlat eller välviniferat vin vars enda mål är att vara så lättsvalt som möjligt för den otränade gommen och den okritiska konsumenten.Kommer vi nu att få se mindre socker i vinerna i Sverige? Kanske. Fyllesegmentet, som delvis berörs av detta, lär inte bry sig, och nybörjarna är inte sällan beroende av den tillrättalagda stilen. Däremot borde alla som vill vara lite vinfina men inte är det upptäcka hur det förhåller sig och kanske långsamt påbörja en mödosam vandring mot andra mer matanpassade vinstilar. Vi får kanske också räkna med fler viner som görs för att upplevas som lätt sötmarunda utan att innehålla mer socker än att vinet kan klassas som torrt. Detta uppnår vinmakaren genom att skörda vissa druvsorter sent, gärna i ett varmare klimat, och jäsa med en jäst som ger mycket glycerol. Resultatet blir ett vin med relativt låg syra och mycket glycerol och alkohol. Saker som man sammantaget lätt upplever som sötma och framförallt rondör. Nu görs flera av de sockrade vinerna redan idag på det här viset så någon enorm skillnad blir det kanske ändå inte, bortsett då från att de inte längre får en dos socker i sig.
Avslutningsvis ska sägas att sockret i vinet knappast är oerhört intressant för den som vill gå ner i vikt. I sådana fall är det nog bäst att helt avstå från alkohol.
Herb Alpert! A Taste of Honey!
Förr i världen, kanske särskilt för sisådär mellan 15 och 25 år sedan, fyndade ofta de olika vinskribenterna samma viner. Då, och föralldel även senare än så, publicerade de sina spalter ungefär samtidigt. Dels var det på den tiden lättare att följa en skribent i ett alster, dels var allt mer gemensamt, till exempel vilka viner som provades och när och tillfället då kritiken publicerades. Sedan några år har vinkritikernas betydelse minskat och samtidigheten till stora delar försvunnit.
Skälen till detta är många. Systembolaget släpper ut sina viner vid fler tillfällen och på ett mindre överskådligt vis. Många tidningar/skribenter har släppt nyhetsfokus och skriver om vin mer allmänt. Vissa skribenter/alster har en direkt koppling mellan payback och text, varför det mer blir en fråga om att förmedla ett vin åt importören än att de facto hjälpa konsumenten med ostyrda köpråd. Vidare finns det fler importörer som bearbetar marknaden och förser kritikerna med provningstillfällen och ett urval viner som vi inte sett maken till historiskt. Lägg till detta en begynnande näthandel, bloggare, nättidningar, mer självgående sommelierer och en hel del annat.Då, när allt var mer gemensamt, ledde kritiken inte sällan till att viner sålde slut på nolltid såvida de inte fanns i stora mängder. Detta ser vi alltmer sällan och när vi ser det brukar det handla om dyrare viner. För den som ivrar för ett bättre konsumtionsmönster för vin är detta goda nyheter då det rimligtvis visar att kritiken fortsatt har betydelse bland de mer initierade medan en fynd-stämpel på ett billigt, enkelt vin inte längre spelar så stor roll. Den som köper sådana viner är inte tillräckligt intresserad för att anstränga sig att läsa vintips såvida de inte körs ner i halsen via en löpsedel eller så. Låt vara att de där fyndstämplarna för skräpviner kan användas i annonser och annan marknadsföring och därför likväl har sitt värde för avsändaren.Vilka skribenter och tidningar kan fortfarande via en fyndstämpel sälja slut på ett vin??? undrar nu ivrigt och otåligt de mest vetgiriga bland de i största allmänhet synnerligen vetgiriga HR:arna. Ja, säg det, men ett genomgående drag för kritiker med stort genomslag verkar vara att skribenten/tidningen/bloggen/sajten/vad-det-nu-är är sparsam med fyndstämpeln i allmänhet och i synnerhet avseende viner som är så billiga att de kan ifrågasättas från moralisk synpunkt samt då konsumenten med rätta frågar sig hur ett vin med så ”enkel” prislapp faktiskt kan vara ett fynd – låt vara att det är mindre dåligt, om än kanske inte mindre omoraliskt, än andra viner i samma prisklass, vilket, såklart, är ursäkten för att detta enkla vin fynd-märks.”Åter till ordningen!” ropar nu ordningsmänniskorna bland HR:arna, ”se till att knyta ihop rubriken med den här texten nu, eller har du satt en rubrik som inte har med saken att göra och därmed lurat oss att läsa det som är att betrakta som gallimatias utan informativ målgång för fyndjägaren?! Vilket flyktat fynd finns åter???!”. Jo, för en tid sedan tipsade er utsände på de köpvärda vinernas böljande ocean där flaskpost guppar glädjefullt vid sidan om dansande delfiner och där vattenskidåkande vettvillingar sprider svallvågor vida omkring om vinet Rioja Bordón Gran Reserva 2006, nr 86815, 155 kr. Detta gjorde nu också ett antal andra, mer inflytelserika skribenter – till exempel tidningen Munskänken för att nämna en tung spelare med få fyndmärkta viner per bedömningstillfälle – vid ungefär samma tidpunkt. Resultat blev att vinet tog slut! Medan nostalgikerns öga fuktades vid denna insikt om kritikens slutsäljande inverkan på vinälskarens vardag var andra förbannade på att det tipsades om slutsålda viner. Lugn, bara lugn. Er utsände i de glädjespridande guttarnas glatta gäng kan meddela, att Rioja Bordón Gran Reserva 2006, nr 86815, 155 kr åter finns i lager och därmed ånyo är beställningsbar.
Alex Fox!
Den sidan av vinifierat som ägnar sig åt vin i allmänhet och vinmakeri i synnerhet har fått en sprillans ny och därför rykande färsk och av datortrycksvärta väldoftande hemsida vid namn torstensonconsulting.com. Besök gärna den här skryt- och skräppsidan för att ta del av allt fint mannen bakom sidan kan hjälpa Dig med när Du gjort bort Dig samt då Du står i beredskap att göra bort Dig ordentligt. Musik!
Nästan så länge någon kan minnas har vinet Diamant funnits på Systembolaget, närmare bestämt sedan 1955, ni vet året då motboken försvann och Systembolaget blev Systembolaget på riktigt. Det här vinet levereras idag av finska Altias svenska del, som tog över produkten när Vin&Sprit såldes för några år sedan. På V&S’ tid tillhörde Diamant under lång tid de riktiga klassikerna bland de härtappade vinerna. Rejäl sötma, skruvkapsyl och resonabelt pris garanterade det.
Er utsände i de klassiska vinernas kulturhistoriska gemak har försökt utröna Diamants historia, hur det gick till när vinets skapades. Detta har visat sig lättare sagt än gjort, varför vi istället får ägna oss åt lösa antaganden. På den tiden då svenska Diamant såg dagens ljus ägnade sig det svenska monopolet för import, produktion och distribution, AB Vin-& Spritcentralen, inte sällan åt skamlös kopiering. Detta gällde kanske framförallt spritprodukter, men många av de härtappade vinerna hade också tydliga förebilder ute i världen.
Huruvida Diamant faktiskt är en kopia av den spanska storsäljaren, tillika klassikern, Diamante, låter vi vara osagt, men likheterna är slående. Såväl namn som vinstil överensstämmer. Kanske var det till och med så att det var Diamante-producenten Bodegas Franco-Españolas som levererade bulkvaran till Diamant en gång i tiden? Idag vet ingen på bodegan om så var fallet och de är mycket förvånade över att den här eventuella kopian alls finns, dock inte intresserade av att lägga möda på att på något vis juridiskt ge sig på den, och gott är väl det: Diamant är oavsett ursprunget sedan länge en svensk klassiker. Dessutom från Cypern. När vinet började tas från Cypern, eller om det rent av alltid tagits från Cypern, har inte gått att klargöra.
Nog av. Hur smakar då dessa läckerbitar från de suktande parkbänkarnas skurvkapsylsinriktade djup? Det uppmanar vi härmed HR:arna att själva ta reda på. Enligt uppgift utmärks svenska Diamant av sötma med inslag av mandel och bitterhet och den spanska Diamante av en något lättare och friskare stil med något mindre bitterhet. Hursomhelst en viktig provning för varje seriös vinklubb och sann vinhistoriker.
Rough Diamond & Dave Clempson.
Årgången eller snarare dess rykte, har ofta en avgörande betydelse för priset på ett vin. Det finns flera skäl till att det är så. Bortsett från att år kan vara mer eller mindre gynnsamma, kan missväxt av olika slag både sänka och höja priser högst påtagligt.Till hjälp för konsumenten finns årgångstabeller av olika slag. Gemensamt för dessa är att vanligtvis att de senaste årgångar högst sällan är klassade som direkt usla, snarare är de bra till exceptionella. Äldre, slutsålda årgångar brukar undan för undan hamna i skymundan och ibland till och med få se sitt betyg sänkas. Som konsument gäller det att se upp med det där och ta de första omdömena med en nypa salt. Såvida man inte är på plats och med egna sinnena kan göra bedöma årgången.Samtidigt kan konsumenten med lätthet informera sig om sådant som kan komma påverka både volymen och kvaliteten. Detta gäller framförallt hur året de facto är rent vädermässigt. Regn och kyla under blomningen kan leda till att denna misslyckas, och följden av det blir ofrånkomligen en liten skörd och därmed ett sannolikt högre pris. Samtidigt kan den lägre volymen resultera i god kvalitet.
Andra år går allt som smort fram till några veckor före skörden och alla räknar med att det ska bli en både stor och bra (och billig) skörd. Då drabbas gården eller området av ett hageloväder och i ett slag ändras förutsättningarna radikalt. Skadade druvor kan leda till sämre kvalitet. Helt säkert bli volymen liten. Och det utan att kvantiteten blir bättre eftersom ”gallringen” skedde försent för att ha någon effekt. Högst sannolikt blir priset högre.
Slutligen kan allt gå åt skogen under skörden. Det kan vara något så trivialt som att skördemaskinen går sönder och producenten inte får in sina druvor i tid varför de börjar ruttna. Återigen sämre kvalitet och lägre volym och högre pris.
Medan det väl går an att betala mer de där åren då skörden blir liten men bra, som i Chablis och Bourgogne 2013, känns det mindre kul att betala mer ett år då skörden blir liten och dålig, som Champagne 2003. Sedan kan så klart priset gå upp, eller ner, därför att en årgång får rykte om sig att vara särdeles god eller usel, jämför gärna Bordeaux 1982 och 1984. Noterbart är att man de ”dåliga” åren, som 2002, kan göra rejäla fynd om man tar sig tid att söka guldkornen.
Årgången 2015 i Sverige lär gå till historien som året då de svenska vinodlarna lärde sig vad colure och felslagen blomning är för något. Överlag har volymerna blivit små efter den misslyckade blomningen. Däremot är det fortsatt osagt hur vinerna kommer bli. Året som sådant var inte alls uselt och vi kan hysa vissa förhoppningar om att få se en del bra viner från Sverige årgången 2015. Bakslaget ligger snarast i att många odlare går miste om intäkter och att många tvingas skjuta upp försök och utvecklingsarbete man tänkt göra, vilket så måtto innebär ett förlorat år.
– Hej!
– Hej.
– Jag kommer från tidningen Tidningen. Den känner du väl till?
– Eh, j..
– Vi har hmähum (ohörbart) redaktion ähummhmh redaktionellt material hmmh era viner bra hmmmhäähmuh Förnamn Efternamnpåvinskribent uuhmhm gillar ähhmeeeh skriver uuuhöhö era viner. ?
– Ja, alltså…
– Äääähhhmhhh viner, kanske annonser?
– Annonser?
– Ähummh redaktion redaktionellt material era viner bra Förnamn Efternamnpåvinskribent uhuuuh…
– Jag är inte inblandad i den biten alls.
– Uhuh? Vem ska jag tala med?
– Han är inte här.
– Kan du säga att jag varit här? Hälsa honom.
– Vem är du?
– Här, mitt kort, lova säga att jag var här, lova. Hälsa honom.
– Hmmh, okej mmh.
– Lovar du?
– Javisst ähumuhum inte ääähmmhuh aldrig hmuh med min uuhhuuuh fot.
– Tack!
vinifierat är en av fyra bloggar som nominerats i kategorin Bästa dryckesblogg i samband med att Matbloggspriset i år delas ut för tionde gången. Trevligt, men den här posten handlar snarare om övriga nominerade och bloggar som inte nominerats.
På gott och ont utlöste de första vinbloggarna en både töntig och välbehövlig debatt om vinjournalistik. Välbehövlig därför att den ifrågasatte och skakade i viss mån liv i ett skrå som ofta gick på tomgång. Töntig därför att det blev ”vi mot dom” och ”det nya mot det gamla” i en inte sällan pinsamt barnslig pajkastning. Det första ledde till att många bloggar tog skydd bakom en mur av verklighetsförnekelse och övertro på den egna förträffligheten och det senare lockade knappast några nya läsare vare sig till mer traditionell media eller bloggarna. Hade bloggarna varit det nya eller ens så förträffligt efterlängtade som de framställde sig själva hade de varit rejält stora idag, ja, ”yngre” hade bara läst bloggar och lyssnat på podar medan tryckt gammalmedia bara lästs högt av hemtjänsten.
Att det blev som det blev och är som det är, är beklagligt. Det finns de facto mycket att hämta i bloggvärlden både för den som bara är lite vinintresserad och ändå mer för den som är intill tråkighet nördig. Det är inte så att en form av media står mot en annan eller att någon är så mycket bättre än någon annan, det är fråga om utbud och mångfald. Kort sagt är det tragiskt att mycket av den information och understundom klokhet och insikt som serveras på bloggarna går den vinintresserade allmänheten förbi.
Det är anmärkningsvärt att det inte finns någon ”sponsor” av Matbloggsprisets kategori Bästa dryckesblogg. Vissa bloggare gör sitt yttersta för att stå fria från allt som kan andas bestickning, vilket hedrar dem och gör dem till en i positiv bemärkelse anmärkningsvärd minoritet bland alla som skriver om vin eftersom alla som går på en bjudprovning eller bjudlunch eller provar gratis inte har ryggen helt fri, sedan må man bedyra att man självfallet inte låter sig mutas, vilket säkert är sant då det ena inte alls utesluter det andra. Samtidigt ska sägas att till exempel de där mötena som bjudluncherna erbjuder är en viktig kanal för informationsinhämtningen varför det rent av kan vara så att den som inte deltar gör ett dåligt jobb. Dock: oavsett enskilda individers syn på saken är det närmast en hygienfråga att branschen stöttar ett pris av den här arten. Samtidigt ska sägas att det är underligt att så inte redan sker, eftersom allt som kan öka intresset för vin och ett civiliserat hanterande av drycken är av godo för branschen.
Nog av. Vilka är då alla dessa bloggar? Ja, de är alldeles för många för att nämnas här och det ska också sägas att kvaliteten är ojämn, men, de bra är väldigt bra, inte minst då de är som nördigast. Ger några tips här nedan. Välj och vraka! Avslutningsvis vore det bra om någon intresserad skapade en samlingsblogg ”Vinbloggen” och där lade upp de bloggar som ville vara med och som höll en viss miniminivå, både avseende innehåll och periodicitet. Denna ”vinblogg” skulle kunna bli ett självklart besöksmål för den vinintresserade – alla de bra bloggarna samlade på ett ställe och där ”Vinbloggens” välkomstsida upptogs av puffar för de dagsaktuella inläggen, alltså ungefär som en tidning. Kanske skulle den till och med kunna bli ekonomiskt bärkraftig då den kunde, i likhet med alla tryckta vintidningar och – bilagor och en del vinsajter, sälja annonser och göra en business på det. På så vis skulle de enskilda bloggarna kunna få bidrag till varuprover och resor utan att själv behöva ta sig an annonsfrågan eller ens visa annonser på sin blogg och på så vis fortsatt ha sinnesfrid.
Och många fler, tipsa gärna själv i kommentatorsfältet! Och vad i övrigt är, är att vi rekommenderar Finch och Nektar i repris och makalösa Ruins för första gången här på bloggen.