Så gör du snabbrosé

Publicerat 2016-03-03 av Lars Torstenson

Svara

Möjligen med undantag för primörviner som Beaujolais Nouveau mår vin bra av att inte stressas. Det tar tid för ett vin att jäsa och eventuellt genomgå den malolaktiska jäsningen. Ett normalt år går ändå de där två första stegen ganska snabbt. Efter två månader brukar det vara klart. Och det är då den verkliga vilotiden inträffar. Kort sagt behöver vinet nu tid för att sätta sig och komma i ett stabilt läge avseende allt från utfällningar till aromer.

Tydligast ser vinbonden detta genom den fällning som bildas på lagringskärlets botten. Nu talar vi om en period på ytterligare ett par månader. Ett rosévin är normalt naturligt stabilt först fram i februari året efter skörden, och det är då man kan förbereda det för buteljeringen. Som den vakne HR:en listat ut hamnar ett väl arbetat rosévin inte på flaska före februari månad efter skörden. Porcupine Tree Nu kan någon invända att det finns år då det går snabbare. Det stämmer. Precis som det stämmer att det finns år som tar ändå längre tid. Och det är mycket ovanligt att ett rosévin på naturlig väg hinner bli klart före utgången av januari. Däremot kan man förstås påskynda processerna. Det finns många processhjälpmedel för detta.

Redan i första skedet då druvorna anländer till vinkällaren kan man arbeta med enzymer och klarningsmedel som påskyndar sedimenteringen före jäsningen och på samma vis kan man sedan påskynda klarningen efter jäsningen och den malolaktiska jäsningen. Enzymer kan i förekommande fall också hjälpa de enklaste aromerna på traven och där kommer det viktigaste hjälpmedlet för snabbvinsproducenten in: jästen. Porcupine Tree Det talas mycket om vilka underverk jäst kan åstadkomma. På det hela taget är det struntprat. Högkvalitativa viner kan på intet vis göras med hjälp av jäst. Avseende premiumviner gäller bara en sak: bästa möjliga druvor. Däremot kan jästen spela stor roll i ett enkelt vin och då det ligger i sakens natur att ett snabbproducerat rosévin är/blir enkelt kan mycket åstadkommas med rätt jäst.

Det är nu vinmakaren kan välja mellan att dra sitt vin åt grape eller engelska fruktkarameller eller päron eller något annat – ofta arbetar de mer upplysta bland den här typen av producenter med flera olika jäststammar för att få till en ”cocktail”. Syftet är att efterlikna bättre roséviners mer naturliga aromuttryck i form av jordgubbar, smultron, persika, ja kanske rent av i ringa mån en touch citrus och då främst apelsin eller citron. Problemet för den som söker djup och komplexitet är att det inte skapas utrymme för det i ett snabbproducerat rosévin. Porcupine Tree Nu låter allt det där negativt men det är mer ett konstaterande att det är så här det går till. Fördelen med majoriteten av de där snabbfixade produkterna är att de är ganska trevliga i sin enkelhet och vanligtvis är de relativt billiga. Problem blir det möjligen då den här vintypen dyker upp högre upp i prisklasserna och blir väl mottagna i vinpressen – händer med några roséviner varje år. Så länge slutkonsumenten är nöjd är kanske inte problemet så stort i sig men det är trist då konsumenten kunde fått sig till livs ett lika bra, enkelt vin till ett betydligt lägre pris, alltså ett i vin i den prisklassen ett sådant här snabbvin hör hemma. Faktum är att några så kallade UPR (ultra premium rosé) görs med ganska enkla metoder och som vore de snabbviner. Här gäller det verkligen att kunna känna skillnad på kreti och pleti om man ska ge sig till att betygsätta för de välgjorda UPR-vinerna är en helt annan sak.

Som nämndes igår är det dessvärre så att många har svårt att prova unga roséviner vilket gör att vinerna betygssätt sådana de är i februari eller tidigt i mars utan hänsyn tagen till den enorma utveckling som sker i de långsamt gjorda och därmed sent utvecklade vinerna under vårmånaderna. Förhoppningsvis kommer det där att ändra sig undan för undan allteftersom vi i Sverige blir bättre på rosévin och lär oss både att bedöma dem i unga månader och när de blir äldre och inte minst att se de bra rosévinerna som de matviner de är.

Nil Recurring!

Långtidstest: Hustrun intervenerar!

Publicerat 2016-03-01 av Lars Torstenson

Det började med ett sådant där obehagligt ryck som den man lever tillsammans med kan få i obevakade ögonblick. ”Vår!” utbrast Hustrun och på något vis kändes det som att inget gott kunde komma ur det. ”Nu ska vi” (vi?!) ”röja terrassen!. Du får börja med att ta bort dina vinexperiment!” ”Men du,” försöker man då, ”måste väl förstå att det där ingår i ett projekt som är större än jag, än oss, än terrassen, det är forskning, gumman, forskning!” ”Forskning my a…, du måste förstå, lille gubben, att ingen bryr sig…” ”Ingen bryr sig? Hallå! A-l-l-a HR i hela världen bryr sig, för att inte tala om Framtiden!” ”Nej, nu är det dags att sätta stopp för de där dumheterna, du har fått ha dina mögliga viner på terrassen länge nog, nu får det vara slut, ingen bryr sig, därmed basta, och du måste inse att det där är inte nörderi, det är något mycket allvarligare och jag säger det igen: du behöver hjälp. Jag säger det i bästa välmening. Oavsett ålder, kön, nationalitet… folk har inte öppnade, gamla, odrickbara viner i rävfällor på terrassen.”Suck, omöjligt att resonera med yrvädret. Således här kommer den absolut sista testomgången av de osvavlade vinerna samt Björk 14 och 15 och det är, har jag lovat Hustrun på heder och samvete, slut med de gamla vinerna nu (den inre kretsen av HR:are uppmanas dock att läsa till slutet).

Björk 2014, björkvin öppnat för cirka 15 månader sedan: Fortsatt ljus, opåverkad färg, ganska stor doft av trä med inslag av sav och någon form av sake, träslöjdslektionsal och Casco lim; liknande i smaken, inte så kul, rejäl eftersmak med beska och inslag av trä och trälim. Det här vinet bör nog drickas i relativt nyöppnad form.Björk 2015, björkvin öppnat för sex månader sedan: Fortsatt ljus, opåverkad färg, saknar frukt, visst träinslag i doften, lite som 2014 men alltigenom i en mildare variant. Samma sak: ett vin som bör drickas i nyöppnad form.Det osvavlade vinet, alltså det osvavlade chardonnay-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: Bärnstensfärgat, helt okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt, men vad dricker man detta till? Ursprung som kan fastställas: vitt vin.Det svavlade röda vinet, alltså det osvavlade cabernet-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: det här vinet var inte så kul ineldningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra. Niagara 1 (Nu följer lite ”det är slut-musik” som Hustrun kommer höra och då kan jag berätta att det ju är slut med vinerna på terrassen, men till alla sanna HR vill jag säga att det är självklart så att det inte går att slänga de osvavlade vinerna när de befinner sig i sin prydo, ska bara posta det här inlägget sedan ska jag hitta ett gömställe för mina precious.) Niagara 2 Det är över nu. Je dois m’en aller. It’s all over now. Final countdown. Jag måste ge mig av.

Niagara-bonus. Les Rita Mitsouko-bonus.

#TWWD: resumé

Publicerat 2016-02-25 av Lars Torstenson

En gång om året arrangerar importören Terrific Wines en #TWWD. Åren 2012-14 stod det för Terrific Women Winemaker’s Day. Från och med i år utläses betydelsen Terrific Wines’ Wine Day. Ändringen kommer sig av att man redan från början bestämde sig för att byta tema efter tre år. En annan nyhet sedan premiären 2012 är att ”vindagen” numer arrangeras både i Stockholm och på Ästad Vingård utanför Varberg . Här följer en kort resumé från årets båda #TWWD. FullSizeRender På Ästad inleddes programmet lördagen den sjätte februari med en presentation av gårdens eget vin. Besökarna fick tillfälle att prova ”andra-vinet” från 2014, ett torrt och lätt ekat vin på solaris. Som jag själv är konsulterande vinmakare och är hyggligt ansvarig för hurudant det är vill jag inte säga mer än att det var riktigt bra.

Efter denna lokala kick-off avlöste så de tillresta vinmakarna varandra i en rasande fart ända tills det på kvällen var dags för en ”winemaker’s dinner” med flera producenter närvarande. Ästad Vingård satsar från och med i år stenhårt på att utveckla sin restaurang och sin vinbar. Av maten att döma den här kvällen är de på god väg att etablera sig som finkrog.

På söndagen for vinmakarna med Blå Tåget till Stockholm. En resa där de fick tillfälle att vid sittande bord med vit duk serveras klassisk räkmacka och nubbe av den trevliga personalen.

Medan #TWWD på Ästad var öppen för alla med rätt ålder var dagen i Stockholm, påföljande måndag, inriktad på ”branschen”. Precis som på Ästad gavs tillfälle att prova viner från de tillresta vinmakarna och att prata med desamma (vinmakarna alltså). Den som ville kunde höra Isabelle Ogier från Domaine de Nalys tala om mikrolägen i Châteauneuf-du-Pape och vikten av att välja rätt rotstock. Marco di Giulio på Girard gav oss en lektion i Petite Sirah (flaskan nedan dock en bordeauxblend från Marco). Dorli Muhr berättade hur man gör premium-syrah i Österrike. Philippe Guillanton från Château Margüi talade om eko-odling i olika varianter och om trender i Sydfrankrike. Laure Poisson (Les Vignerons de Tavel) visade på variationer i färg och aromer mellan olika år och lägen i rosévinernas hemland Tavel. Miguel Merino underhöll med några väl valda ord om mazuelo i Rioja. Via länk från Swartland gav oss Andrea Mullineux senaste nytt och allt vi i övrigt behöver veta om syrah i Sydafrika. Sist men inte minst talade er utsände i de föredragande vinmakarnas pratglada show-off-föreställningsvärld om carignan och syrah.Enligt uppgift återkommer #TWWD som #TWWD2017 om ganska precis ett år, närmare bestämt första helgen i mars 2017 (om tilltänkta lokaler är lediga, i annat fall kan dagen komma att flyttas en vecka åt endera hållet, vilket, vilket den vakne HR:en redan listat ut, innebär framåt eller bakåt).

Gravity (spelad på den snyggaste stratan hitom Rory Gallagher)! Mayer-bonus för er som tycker om en slow blues.

Koppar & vin

Publicerat 2016-02-16 av Lars Torstenson

Häromdagen publicerades i olika editioner en TT-artikel om eko-viner och hur miljövänliga de egentligen är. Ett flertal HR:are och andra har med anledning av artikeln hört av sig med några frågor om framförallt koppar i vinodlingen och för att bara behöva svara en gång kommer responsen från er utsände i de besprutade vinmarkernas dimhöljda värld här på vinifierat.Som tidigare påpekats är ett återkommande problem i vindebatten att allt så lättvindigt blir svart eller vitt. Till och med då professorer uttalar sig. Det är lite skumt det där för i botten brukar fundamentalistiska uttalanden grunda sig på osäkerhet och bristande kunskap. Hursomhaver, i artikeln går någon till storms mot koppar i vinodlingen och menar att syntetiska bekämpningsmedel alltid är bättre än tungmetallerna i ekologisk odling och vips så är det svart och vitt så att eko-odlingen är direkt skadlig för miljön.

Om vi nu lugnar ner oss lite och tittar på fakta så ser det ut ungefär så här:

1.Ja, ekologisk odling är inte så bra som folk i allmänhet tror och ja bekämpning av mjöldagg med kopparbaserade medel är ett måste för den som odlar ekologiskt (eller biodynamiskt eller natur) – glöm det där med att man aldrig besprutar eller att man inte använder gifter i eko-odling; det ligger i sakens natur, om uttrycket tillåtes, att bekämpningsmedel allt som oftast är av giftig art. Slutligen: ja, användandet av koppar är ett problem och utgör en risk både för bristande biologisk mångfald i odlingen och direkt döda jordar.

2.Nej, det ovanstående innebär inte att de ekologiska odlarna sprutar koppar i besinningslösa mängder eller att de inte är måna om sina jordar och den biologiska mångfalden. Det går inte att skilja på ekologiska (och biodynamiska och natur) och konventionella bönder så lätt. I samtliga läger förekommer seriösa och skickliga odlare liksom mot miljön om inte hänsynslösa så i vart fall nonchalanta och i största allmänhet mindre skickliga och kunniga odlare. Glöm det där med att seriösa och skickliga odlare låter sin jord dö – och det gäller oavsett etiketten.

3.Skälet till att man använder koppar i för övrigt inte bara ekologisk (och biodynamisk och natur) odling utan i förekommande fall även i konventionell odling är att det inte finns några andra kontaktverkande medel som är verksamma mot mildiou (Plasmopara viticola). Många arbetar på att ta fram ett fungerande skydd (läs till exempel här om försöken med sniglar) men där är vi inte ännu. Den som vill undvika koppar i marken kan inte vara ekologisk (eller biodynamisk eller natur). Samtidigt förtjänar det att påminna om det som punkten två avslutades med ovan: Glöm det där med att seriösa och skickliga odlare låter sin jord dö – och det gäller oavsett etiketten.

4.Kan man lita på ekologiskt alls? Ja, det kan man och det är inte så att det är förkastligt i sig, på samma sätt som man inte kan döma ut alla konventionella odlare eller biodynamikerna eller naturvinsproducenterna. Det handlar inte om etiketter utan skicklighet och individuella målsättningar och ansvarstagande hos de enskilda producenterna.

5.Men är då alltid eko rätt? Nej, det är det inte och ”eko” är en mycket grov kategorisering. Alltfler blir idag ekologiskt certifierade därför att det hjälper dem att sälja vinerna. Men samtidigt som de då går över från handelsgödsel och syntetiska bekämpningsmedel till ekologisk fårdynga och bland annat kopparbaserade medel fortsätter de övergöda och överbevattna i syfte att ta ut stora skördar för att kunna sälja billiga volymviner, något som tvingar dem att bespruta hårt och därmed överanvända koppar på ett för miljön skadligt vis. Vi är alltså tillbaka där vi alltid hamnar: undvik de billigaste vinerna så ökar du chansen för att din producent arbetar miljö- och människoklokt – om inte annat så av den enkla anledningen att den har råd att göra det.

6.Det finns (europeiska) regler för hur mycket koppar man får använda varje år och ramregeln gäller alla odlare oavsett etikett. Behovet av de här medlen varierar från växtplats till växtplats och från år till år. Därför tillåts också kvantiteten använd koppar variera från år till år. Skickliga odlare använder inte maxdosen ens nederbördsrika år. Mindre skickliga odlare har en tendens att använda maximal mängd varje år och ibland hjälper inte ens det: de får dessutom dras med minskad och försämrad skörd till följd av de mjöldaggsangrepp de inte klarat av att stoppa eftersom de besprutat vid fel tillfällen och/eller inte arbetar med en adekvat gödning och gallring av rankorna. Den sistnämnda typen av vinbönder gör sannolikt mindre skada om de är konventionella förutsatt att de klär sig ordentlig, använder hytt på sin traktor och bara besprutar då det är helt vindstilla så kringliggande bostäder, skolor och liknande inte drabbas.

7.Är det okej att jag köper eko då? Ja, det är det, men tro inte att det är den enda sanningen eller att professorn som varnar för koppar är helt ute och cyklar. Särskilt inte om du köper de billigaste vinerna för då ger du knappast bonden en ärlig chans att vara korrekt mot miljön, sig själv och sina medarbetare. Ungefär som det där med priset på mjölk och fläskfilé.

Lera Lynn!

Méthode rurale

Publicerat 2016-02-09 av Lars Torstenson

I samband med TWWD2016 (Terrific Wines’ Wine Day) i Stockholm provade många för första gången (Marie) Menger-Krug Méthode Rurale. Att vinet genomgående fick stående ovationer förvånar inte. Däremot var det påfallande många som inte hade koll på vad méthode rurale är. Därför några ord om det.Méthode rurale eller méthode ancestrale skulle kunna översättas med ”bonn-metoden” respektive ”gammaldags metoden” och anses rent allmänt vara de mousserande vinernas urmoder. Till skillnad från méthode traditionelle, alltså den som används i bland annat Champagne och där vinet jäses två gånger (först en fullgången jäsning i tank, som sedan följs av en igångsatt andra jäsning i flaskan), sker allt i ett svep när vi talar om den ursprungliga metoden. Kort sagt startas jäsningen i en tank och när runt 20 g socker återstår flyttas det jäsande vinet till flaska och får jäsa färdigt där. Resultatet är ett mousserande vin med lägre tryck än till exempel en champagne.

Exakt hur man hanterar flaskan efter jäsningen varierar. Den som följer ursprungsreceptet till punkt och pricka låter jästfällningen vara kvar i flaskan och saluför ett inte sällan långt ifrån klart vin. Andra avlägsnar fällningen på ett eller annat vis och ofta på samma sätt som i Champagne, det vill säga att fällningen skakas ner mot korken i flaskan som är vänd upp och ner, därefter fryses det som ska avlägsnas ner och tas bort som en liten klump. Den som är ursprunget troget arbetar också utan tillsatt jäst, något som gör hanteringen mer riskabel.

När det gäller Marie Menger-Krug så kommer hon från en familj känd för sina mousserande viner. Kanske är det just för att så mycket redan gjorts i familjen som Marie valt att fokusera på méthode rurale och på så vis skapa sitt eget vin i den långa familjetradtionen. Oavsett vilket har hon efter många års arbete lärt sig att göra oerhört goda och rent av sublima méthode rurale som skiljer sig från många andra viner gjorda med ursprungsmetoden (Clairette de Die, Bugey, Blanquette-de-Limoux, Gaillac…) såtillvida att de är hundra procent rena och fria från kvalmiga inslag samtidigt som de fyller hela gomseglet.

Helt billigt blir det kanske inte. Om man å andra sidan tar i beräkning hur svårt och riskabelt det är att de göra de här vinerna, särskilt om man som Marie försöker arbetar utan speedad jäst, är det så billigt att det är svårt att se producenten i ögonen när man köper vinet. Vi hittar både Maries chardonnay och riesling i Sverige sedan någon månad. Båda rekommenderas varmt. Menger-Krug Méthode Rurale Chardonnay 2012, nr 77559, 299 sek. Menger-Krug Méthode Rurale Riesling 2011, nr 77456, 299 sek.

PS Självklart talar vi zero dosage.

Johann Valentin Rathgeber!

Clotilde Davenne

Publicerat 2016-02-05 av Lars Torstenson

För många år sedan presenterade min Twoson-kollega en galet bra Chablis Grand Cru Les Clos för mig. Vinet var ungt, makalöst rent och exakt, perfekt balans och ett påfallande tydligt uttryck av druva och ursprung. Detta ledde till att vi köpte in vinet på magnum till Twoson Club som då fortfarande befann sig på planeringsstadiet och det ledde till att jag lärde känna kvinnan bakom konstverket, Clotilde Davenne. 10408107_1583495841887410_6044310098715347245_n

Det där var ett av de första vinerna hon gjorde sedan hon smugit igång sin egen verksamhet i Chablis. Tidigare hade hon arbetat för en större firma och gjort sig ett namn i de inre kretsarna. Den som hade koll visste mycket väl vem hon var men på det stora hela taget var hon en av de där vinmakarna som står bakom varje stor vinproducent.

Långsamt och med hjälp av skramlande släktingar byggde hon sin egen verksamhet vid sidan om genom att köpa på sig små jordlotter i Chablis med omnejd. 2004 var hon redo att kapa banden med den tidigare arbetsgivaren och ge sig hän med sin egen verksamhet. En verksamhet hon med tålamod och med två ögon på vad som varit ekonomiskt möjligt i sakta mak baxat från noll till en position som en av de bästa producenterna i Chablis.

Det som utmärker Clotildes vinmakeri är en sällan sedd precision och renhet. Hennes viner är alltid i perfekt balans, de är eleganta och stramt snygga. Inget för den som söker största möjliga flabbighet för en bred publik men desto mer för den som vill finna vinmakeriets hjärta: de rena aromerna. Hennes Bourgogne Blanc är trots sitt låga pris år efter år en stilstudie i ren chardonnay utan störande aromer som baserats på svavel eller något som inte är druva eller ursprung. Borde användas som skolboksexempel i varje druvkurs värd sitt namn.

Att Clotildes Chablis spöar både Premier Cru- och Grand Cru-vinerna från andra producenter överraskar inte. Åter denna precision och renhet. Ingen fruktätande ek, ingen svavelbyggd krutrök, flinta eller krydda. Bara renhet och ett tydligt avtryck av ursprunget. Den som går vidare i hierarkin och provar Clotildes Premier Cru- och Grand Cru-viner blir inte besviken. Å andra sidan börjar hon här få konkurrens från många andra vinproducenter som kanske inte alltid får till det i de nedre prislägena men som kan vara med och leka då priserna sticker iväg över 300 och kanske rent av 500 kronor.

I Sverige hittar vi även Clotildes strama och knastrande crémant. Ett bevis gott som något på att en talangfull vinmakare kan föra över sina konster till den mousserande världen om så krävs – lite grann som en bra instrumentalist kan följa med när musiken i ett slag ändrar stil och inriktning och på tal om det: nu lyssnar vi på Steven Wilson och Porcupine Tree.

Skräpvinssäljaren & Fredagsfyllan

Publicerat 2016-01-31 av Lars Torstenson

Svara

bild – Är det sant att det finns viner som är så billiga att det blir rent omoraliskt?

– Nej, det går att räkna fram ett vins pris på många sätt.

– Måste man ha ett högt skördeuttag för att hålla ett lågt pris?

– Nej, priset sätter du själv.

– Måste man pressa alla omkostnader till det oanständigas gräns för att kunna hålla ett riktigt lågt pris?

– Nej, omkostnader går att räkna på många sätt.

– Innehåller volymviner rent generellt mer ochratoxin än viner som odlas vid lägre uttag på grund av den hårddrivna formen av högintensivt jordbruk som krävs för lägsta möjliga pris?

– Nej.

– Måste man använda mer gödning, vatten och bekämpningsmedel om man odlar högintensivt?

– Nej.

– Hur klarar man att få så mycket doft och smak i ett vin för så lite pengar som ert?

– Visst smakar det mycket för pengen?! Tricket är att använda stora volymer av druvor som saknar karaktär och är enkla att odla, jäsa dem med jäst som hjälper till att bygga aromer på svavel och annat så konsumenten uppfattar en fin doft av någonting. Grape till exempel. Eller päron. Kanske tillsätta en skvätt mer smakrik druva. Och så lite socker i botten förstås så vinet inte uppfattas som surt och ogint! Möjligen lite arabiskt gummi också så det blir lite fylligare och rundare. Och, oss emellan, om vi går utanför vad det urbota korkade regelverket tillåter, lite purple red i rödtjutet så det tunna vinet ser fylligare ut och ja, kanske en liten aromskvätt på det…

– Men vänta nu, är det inte olagligt att tillsätta aromer och färgämnen???

– Jo, väldigt förbjudet, överallt, nästan inget är tillåtet att tillsätta fast många tror det, man måste därför vara försiktig för en del är allergiska mot smak- och färgämnen och det är ju som sagt i högsta grad olagligt att tillsätta. Å andra sidan tror dom alltid att det är svavlet dom reagerar på, hehe. Och ingen kollar saken så… Och alla vill väl ha ett så bra vin som möjligt?!

– Absolut! Det är bara snobbar som säger annat! Innehåller ert vin svavel?

– Jo, för tusan, vi vill inte ha bajsdoft i vårt vin.

– Bra! Fast luktar det inte svavel om man har i väldigt mycket svavel och kan inte svavel reagera så det luktar både blomkål och bajs?

– Nej.

– Vad bra och det smakar inte, beskt eller så?

– Nej.

– Jag har provat vin för 149 kronor boxen och finvin på flaska för hundratals kronor. Det billiga vinet var minsann minst lika gott. Stämmer det?

– Absolut! Det är inte dyrt att göra vin, jordbruk är billigt och lätt! Dyrt vin är rena bluffen! En konspiration mot den hederliga fredagsfyllan! Snobbrubbish! Överklasspjafs! Talibanfasoner! Kärringsnack! Slipsvindrickarfloskler! Vinspottarfästrunt! Vinglassnurrarkluddprat! Munskänkeri! Enfald!

– Ja, jag tror jag förstår och det säger jag också det ni säger och dom där som sitter och smackar och gurglar och gör sig märkvärdiga och talar om jordmån och boké och annat är samhällsmissfoster och ena riktiga mobbare som försöker sätta sig på den lilla människan, på verklighetens folk, och ta fredagen ifrån oss! Som om det skulle finnas något omoraliskt i att handla ohemult billigt vin!?

– Now we’re talking! Precis så är det! Dessutom är både PET och box jättebra för miljön. Snacket om mikroplast i havet är en konspiration iscensatt av Kungliga Sjökrigsskolan, Greenpeace och Al Gore!

– Ja, och det finns jättebilliga ekoviner så varför ska man köpa dom som är dyrare? Va?! Säg det!

– That’s my man! Här, ta ett glas, nej, ta en box Zinderella Amarona American Zinfandel Appassimento XXL! Direkt från Apulien men i en jänkarutstyrd låda. Endast 139 kronor i beställningssortimentet så det snart kommer in i ordinarie fyllesegmentet, känt från TV och tidningsannonser samt köpt vad som ser ut som redaktionell text, annars skulle ju ingen seriöst skriva om det här vinet!

– Mmmm, sött, gott, mjukt, mycket färg, det kan jag dricka mig full på mer än en gång i veckan!

– Precis! Ett vin inte bara för fredagskvällen!

David Cross & Robert Fripp!

Vinbonden & proselyten

Publicerat 2016-01-30 av Lars Torstenson

– Använder ni jäst?

– Nej.

– Är det sant att det vissa år i vingården inte finns jäst som kan jäsa vinet på ett positivt vis och att det däremot finns jäst och bakterier som kan skicka den flyktiga syran i taket?

– Nej.

– Är det sant att det är jäst som impregnerat jästlokalen och utrustningen som jäser vinet om ingen jäst tillsätts?

– Nej.

– Filtrerar ni?

– Nej.

– Tillsätter ni svavel?

– Nej.

– Men det är ju svavel i ert vin, runt 60 mg/l?

– Det är en konspiration. Och svavlet finns där därför att det produceras på naturlig väg via den energi druvan och musten får av den ruttnande dyngan vi grävt ner i gallblåsor och placerat på strategiska platser där öster står i förbindelse kosmos.

– Men det där låter lätt flummigt? Fungerar det verkligen?

– Jag kan inte säga varför men vi ser en förändring sedan vi grävde ner gallblåsorna.

– Ja dåså, då tror jag också på det.

– Du kan ju läsa Steiner också.

– Men enligt er fungerar det ju?

– Ja.

– Ja dåså.

– Besprutar ni vingården?

– Nej.

– Aldrig?

– Nej, men om vi gör det använder vi dekokter.

– Fast kopparsulfatet i påsarna på lagret då?

– Jaså, ja, vi använder pyttelite koppar ibland.

– Och svavelblandningen som stod vid sidan om kopparsulfatet?

– Det ja, det använder vi ibland, när vi måste. Inte som andra, som sprutar ut massvis av livsfarligt gift som finns kvar i marken för evigt och som du får i dig om du dricker giftvin.

– Det låter ju inte bra. Hur klarar jag mig från att drabbas av slika doningar och drycker?

– Så snart du ser en kille med skägg, tatueringar och lustig hatt ska du tro på honom. Det är så vår tids vise män ser ut. Följ hans tips och vägar.

– Inga kvinnor?

– Nej.

– Varför?

– Haha, lustig hatt kan dom nog ha och tatuerade kan dom vara men skägg, haha, åh nej, klart det inte går. Förresten hörs det på namnet ”vise män” vad det handlar om. Dessutom brukar kvinnor i mindre utsträckning dras med mindervärdeskomplex eftersom dom fått lära sig att dom ändå inget är från början.

– Bortsett från att alla andra använder ohemula mängder gift och huvudvärksalstrande svavel och radioaktiv jäst, vad skiljer dom vinerna från era?

– Åh, dom använder 360 tillsatser och vem vill ha i sig det?!

– Nej, verkligen inte, vad tillsätter dom?

– Tja, titta på den här listan över labanalyser i Italien! Ser du? Acetaldehyd, va? Låter väl giftigt? Tillsats. Bentonit, herreminje!, vad säger du om det? Tillsats.

– Fast acetaldehyd är väl snarast en defekt i vissa viner?

– Ja, och sådan skit tillsätter dom, du kan ju tänka dig!

– Ja, verkligen, hu, det vill man ju inte dricka sådana viner. Och bentonit… fast är inte det lera, varför tillsätter man lera?

– För att det är ett giftigt vin.

– Ja, hu, sådan tur att ni finns. Vad har ni för uttag per hektar?

– Lågt. Mycket lågt. Vi ligger runt 10 hl/ha.

– Oj! Hur många flaskor gör ni?

– Runt 50 000.

– Hur många hektar har ni?

– Tio.

– Okej, vad bra. Tack så väldigt mycket för er tid. Nu ska jag skriva en text om det här som visar att jag ligger rätt i tiden och är märkvärdigare än vad vissa tror och att jag är värd en framskjuten plats i vinvärlden. Det är inte lätt att ligga mitt i strömfåran och vara nån i det här jantelandet.

The Libertines.

Millésime Bio: Mässan för ekoviner

Publicerat 2016-01-29 av Lars Torstenson

Svara

Den vakne HR:en minns att er utsände i de omutbara vindomarnas gurglande och spottande domstolar satt ordförande för hela tävlingen Challenge Millésime Bio i år. I samband med mässan Millésime Bio 2016 presenterades vinerna och producenterna som förärats en medalj. Noterbart var möjligen att det inte sällan var så att en producent fick mer än en utmärkelse, snarare två eller rent av tre eller fler. Kanske tänker då någon att det beror väl på att vissa, större producenter anmäler så många viner de bara kan. Förvisso är det svårt att få mer än en medalj om man bara skickar in ett vin till tävlingen. Men det här att en producent får flera utmärkelser vittnar snarast om att det är en riktigt bra producent. Inte sällan står vinerna på olika bord och bedöms av olika jurygrupper. Nog av. Vidare till Millésime Bio – sannolikt världens största mässa för ekologiska viner: är den bra och hur är vinerna?Millésime Bio har både vuxit och rejält ändrat karaktär sedan starten 1993. Samtidigt är mässan i grunden precis som vid starten och jämfört med majoriteten vinutställningar i världen är den lite speciell. Till att börja lyser alla fänsy montrar med sin frånvaro. Här får du ett bord med en vit duk. Lika för alla. Såg en producent – italienare så klart! – i kostym och ett ytterst litet fåtal kavajklädda människor. I övrigt var klädseln genomgående… avslappnad… och bestod i allt från Robin Hood-mundering exklusive robinhatten via Hawaii-skjorta och extrem skepparkrans till brunt i brunt och beige med en jätteläppbuske hela vägen upp i näsan. Nu kanske en och annan vaken HR reagerar och funderar över om den där beskrivningen omslöt alla kön och det gjorde den inte men om man bortser från hårbeklädnaden var det inte så där jättestor skillnad på det ena eller det andra.

Den avslappnade klädseln går igen i mässans stämning. Det är trevligt att lulla runt här. Visst, det drar kring några svenska och danska testosteronstinna och osäkra män med jagad blick och en sådan där överlägsen attityd som bara den har som är orolig inombords. Men de är undantag och utställarna är genomgående koola. Och vinerna spännande att prova. Här finns massvis med bra grejer, inte minst sådant som inte nödvändigtvis hunnit bli så pass känt att priserna skenat iväg. Ännu.

Den som besöker Millésime Bio med sikte på Systembolaget i Sverige har däremot kanske inte så mycket för det. SB efterfrågar vanligtvis alltför stora volymer till alltför låga priser för att de här utställarna ska kunna vara med och slåss med det fåtal stora producenter som kan tillfredsställa sådana förfrågningar.

Kanske är det största problemet med de där offertförfrågningar inriktade på stora volymer och lågt pris att de riskerar ge ekologiska viner dåligt rykte. Varför, måste konsumenten och vinkritikern fråga sig, är inte de ekologiska vinerna bättre? Svaret är därför att de bästa vinerna inte efterfrågas – inte ens i sin prisklass för då skulle mindre volymer köpas in så de små kvalitetsodlarna kunde vara med.

Sist men inte minst: Såg häromdagen än en gång en ”expert” som menade att ekologisk odling förbjuder all besprutning utom, i den här versionen, lite koppar. Kom igen. Det är tillåtet att bespruta ekologiska och biodynamiska och alla andra odlingar och man använder allt som oftast kemiska preparat som kopparsulfat och svavel. Däremot är det förbjudet med bekämpningsmedel som penetrerar växten. Det är många som i sin iver över att skilja på goda och onda och på svart och vitt mister förmågan att se gråskalorna och att onda ofta har något gott i sig och goda inte sällan något ont. För egen del menar er utsände i de hållbarhetsodlande böndernas illustra värld att det är befriande de få gånger någon säger att de odlar som de gör därför att det ger det tveklöst bästa resultatet. I alla fall var det så på den tiden då er nyss nämnde själv valde att odla ekologiskt: målet var bästa kvalitet. Inte att säga vad okunniga proselyter tror är rätt sak att tycka just nu.

Original. Kopia. Nils Lofgren.

TWWD 2016 & Suede

Publicerat 2016-01-28 av Lars Torstenson

Åren 2013-2015 arrangerade mig närstående importören Terrific Wines ”Terrific Women Winemaker’s Day” (TWWD) i samband med den internationella kvinnodagen i mars. Kort sagt domineras importörens portfölj av kvinnliga vinmakare och det var ett tema gott som något att samlas kring, ”kvinnliga vinmakare”, under en dag fylld av intressanta föredrag och provningar ledda av de tillresta vinmakarna. bild Samtidigt, konstaterade arrangören, skulle evenemanget bara anordnas under tre år. Därefter skulle möjligen dagen som sådan fortsätta men med ett annat tema. Det fanns två skäl till detta, menade man: 1. Kopie-evenemang skulle uppstå inom loppet av tre år (visade sig vara ett riktigt antagande). 2. I grunden är det idag en aning förolämpande och framförallt kvart över tolv att separat lyfta fram ”kvinnliga vinmakare” när det egentligen handlar om bra eller dåliga vinmakare och sådana finns det av alla kön och i ett land som Frankrike utbildas sedan flera år fler kvinnliga än manliga önologer. Ästad Gård vingård

Om en dryg vecka är det dags för årets TWWD och nu står i enlighet med ursprungsplanen TWWD för Terrific Wines’ Wine Day och temat 2016 är ”Rhône – druvor”. I likhet med ifjol genomförs evenemanget på två platser, dels Ästad Vingård utanför Varberg (lördag 6 februari), dels Hotell Sheraton i Stockholm (måndag 8 februari). Till Ästad är alla med åldern inne välkomna (läs mer här), i Stockholm riktar sig arrangemanget till folk i branschen. Casa Marin vingård

Programmen påminner om varandra men en viss skillnad är det då några vinmakare bara kommer till det ena eller andra stället och vissa ändrar temat för sitt föredrag när de kommer till Stockholm. Det sista gäller er utsände bland de föreläsande vinmakarnas pratglada skara. På Ästad talar jag om ”Syrah around the world” fast på svenska så det blir nog mest om syrah jorden runt och hursomhelst kommer vi prova några exempel på hur olika resultat man kan få fram med den här druvan beroende på var man odlar och efter vilken filosofi vinmakaren arbetar. I Stockholm handlar mitt föredrag om både syrah och carignan och vi kommer där förhoppningsvis prova några unika viner som jag själv inte testat på åratal och därför inte ens vet om de är fortsatt okej, det gäller till exempel ett prov strålande carignan jag drog av en tank det sista jag gjorde innan jag lämnade Domaine Rabiega (den tanken blendades sedan bort i en allmän blend av allt vin från 2005).

Nu ska inte den som börjar oroa sig för att det här bara är en eventuellt drickbar carignan-show med ja ni vet vem veta att det i övrigt kommer finnas på plats ett gäng duktiga vinmakare som kommer tala om allt från mikrolägen i Châteauneuf-du-Pape via syrah i Österike (endast i Stockholm) till ekologisk odling och de senaste trenderna i Provence. Bland annat. Dessutom kommer det finnas viner att prova en masse och för den som är groupielagd skriver vinmakarna mer än gärna autografer och poserar på bild.

(Bilderna ovan: 1. Vindagen på Ästad avslutas med en finfin ”Winemaker’s dinner” (vi ser ett av Dorli Muhrs viner på bilden, Dorli håller föredrag i Stockholm i år), 2. Vingården Ästad Vingård (den som besöker TWWD Ästad får tillfälle att även se vingården där och den moderna vinkällaren), 3. En av Marilus vingårdar på Casa Marin i Lo Abarca, Chile (Marilu var med på länk TWWD2015), 4. Clos Dière-flaskor från 2003 och 2004, de sista som gjordes av er utsände i de svarta etiketternas mystiska värld där det mystiska blir än mer mystiskt då det svarta förses med ett litet hjärta (unik carignan-tank samt gamla Clos Dière finns med på provningen i Stockholm, max 15 platser; fler platser på Ästad där vi fokuserar på syrah från hela världen och inte bara svarta etiketter).)

Nytt från Suede. Gammalt från Suede.