– Är det sant att det finns viner som är så billiga att det blir rent omoraliskt?
– Nej, det går att räkna fram ett vins pris på många sätt.
– Måste man ha ett högt skördeuttag för att hålla ett lågt pris?
– Nej, priset sätter du själv.
– Måste man pressa alla omkostnader till det oanständigas gräns för att kunna hålla ett riktigt lågt pris?
– Nej, omkostnader går att räkna på många sätt.
– Innehåller volymviner rent generellt mer ochratoxin än viner som odlas vid lägre uttag på grund av den hårddrivna formen av högintensivt jordbruk som krävs för lägsta möjliga pris?
– Nej.
– Måste man använda mer gödning, vatten och bekämpningsmedel om man odlar högintensivt?
– Nej.
– Hur klarar man att få så mycket doft och smak i ett vin för så lite pengar som ert?
– Visst smakar det mycket för pengen?! Tricket är att använda stora volymer av druvor som saknar karaktär och är enkla att odla, jäsa dem med jäst som hjälper till att bygga aromer på svavel och annat så konsumenten uppfattar en fin doft av någonting. Grape till exempel. Eller päron. Kanske tillsätta en skvätt mer smakrik druva. Och så lite socker i botten förstås så vinet inte uppfattas som surt och ogint! Möjligen lite arabiskt gummi också så det blir lite fylligare och rundare. Och, oss emellan, om vi går utanför vad det urbota korkade regelverket tillåter, lite purple red i rödtjutet så det tunna vinet ser fylligare ut och ja, kanske en liten aromskvätt på det…
– Men vänta nu, är det inte olagligt att tillsätta aromer och färgämnen???
– Jo, väldigt förbjudet, överallt, nästan inget är tillåtet att tillsätta fast många tror det, man måste därför vara försiktig för en del är allergiska mot smak- och färgämnen och det är ju som sagt i högsta grad olagligt att tillsätta. Å andra sidan tror dom alltid att det är svavlet dom reagerar på, hehe. Och ingen kollar saken så… Och alla vill väl ha ett så bra vin som möjligt?!
– Absolut! Det är bara snobbar som säger annat! Innehåller ert vin svavel?
– Jo, för tusan, vi vill inte ha bajsdoft i vårt vin.
– Bra! Fast luktar det inte svavel om man har i väldigt mycket svavel och kan inte svavel reagera så det luktar både blomkål och bajs?
– Nej.
– Vad bra och det smakar inte, beskt eller så?
– Nej.
– Jag har provat vin för 149 kronor boxen och finvin på flaska för hundratals kronor. Det billiga vinet var minsann minst lika gott. Stämmer det?
– Absolut! Det är inte dyrt att göra vin, jordbruk är billigt och lätt! Dyrt vin är rena bluffen! En konspiration mot den hederliga fredagsfyllan! Snobbrubbish! Överklasspjafs! Talibanfasoner! Kärringsnack! Slipsvindrickarfloskler! Vinspottarfästrunt! Vinglassnurrarkluddprat! Munskänkeri! Enfald!
– Ja, jag tror jag förstår och det säger jag också det ni säger och dom där som sitter och smackar och gurglar och gör sig märkvärdiga och talar om jordmån och boké och annat är samhällsmissfoster och ena riktiga mobbare som försöker sätta sig på den lilla människan, på verklighetens folk, och ta fredagen ifrån oss! Som om det skulle finnas något omoraliskt i att handla ohemult billigt vin!?
– Now we’re talking! Precis så är det! Dessutom är både PET och box jättebra för miljön. Snacket om mikroplast i havet är en konspiration iscensatt av Kungliga Sjökrigsskolan, Greenpeace och Al Gore!
– Ja, och det finns jättebilliga ekoviner så varför ska man köpa dom som är dyrare? Va?! Säg det!
– That’s my man! Här, ta ett glas, nej, ta en box Zinderella Amarona American Zinfandel Appassimento XXL! Direkt från Apulien men i en jänkarutstyrd låda. Endast 139 kronor i beställningssortimentet så det snart kommer in i ordinarie fyllesegmentet, känt från TV och tidningsannonser samt köpt vad som ser ut som redaktionell text, annars skulle ju ingen seriöst skriva om det här vinet!
– Mmmm, sött, gott, mjukt, mycket färg, det kan jag dricka mig full på mer än en gång i veckan!
– Precis! Ett vin inte bara för fredagskvällen!

– Använder ni jäst?
Millésime Bio har både vuxit och rejält ändrat karaktär sedan starten 1993. Samtidigt är mässan i grunden precis som vid starten och jämfört med majoriteten vinutställningar i världen är den lite speciell. Till att börja lyser alla fänsy montrar med sin frånvaro. Här får du ett bord med en vit duk. Lika för alla. Såg en producent – italienare så klart! – i kostym och ett ytterst litet fåtal kavajklädda människor. I övrigt var klädseln genomgående… avslappnad… och bestod i allt från Robin Hood-mundering exklusive robinhatten via Hawaii-skjorta och extrem skepparkrans till brunt i brunt och beige med en jätteläppbuske hela vägen upp i näsan. Nu kanske en och annan vaken HR reagerar och funderar över om den där beskrivningen omslöt alla kön och det gjorde den inte men om man bortser från hårbeklädnaden var det inte så där jättestor skillnad på det ena eller det andra.



Samtidigt, konstaterade arrangören, skulle evenemanget bara anordnas under tre år. Därefter skulle möjligen dagen som sådan fortsätta men med ett annat tema. Det fanns två skäl till detta, menade man: 1. Kopie-evenemang skulle uppstå inom loppet av tre år (visade sig vara ett riktigt antagande). 2. I grunden är det idag en aning förolämpande och framförallt kvart över tolv att separat lyfta fram ”kvinnliga vinmakare” när det egentligen handlar om bra eller dåliga vinmakare och sådana finns det av alla kön och i ett land som Frankrike utbildas sedan flera år fler kvinnliga än manliga önologer.


Att årgången är bra innebär nu inte med självklarhet att allt är frid och fröjd. Båda de här producenterna har tidigare gjort allt sitt vin inhyrda i en tredje producents anläggning. I år invigde Abdyika en egen källare, där en del av skörden togs om hand. Lika spännande och kul som det är med en ny, egen vinkällare lika shäjky är det. Gamla vinerier är på gott och ont indränkta med jästkulturer som gör att jäsningen, både den alkoholiska och den malolaktiska, brukar gå som en dans (nåja…).





Kritiken mot BiB och PET brukar mest handla om att boxen bidrar till ökat missbruk och att det finns viner som är så billiga att någon mer än konsumenten måste betala, vilket gör att produkterna i fråga är tämligen omoraliska och sådana viner återfinns inte sällan i box och plastflaska. Samtidigt hävdar många, inte minst Systembolaget, att PET och BiB är miljökloka val eftersom transporterna bokstavligen talat blir lättare.
Att hav och sjöar långsamt fylls med
Kemikalieinspektionen har nyligen kommit med rådet till regeringen att införa ett svenskt förbud mot kroppvårdsprodukter som innehåller mikroplast och på andra håll i världen funderar man i samma banor. Det torde vara svårt om än inte omöjligt att förbjuda onödiga plastpåsar och plastflaskor i vår vardag men dels kunde det vara på sin plats med en rejäl miljöavgift på BiB och PET, dels bör konsumenten upplysas om att BiB med sina påsar och PET med sin plast på intet vis är självklart kloka miljöval. Snarare tvärtom.
”Winemaker of the year” var en titel som Gourmet förärade vinmakare som till del kunde anses som redan välförtjänta och till del som viktiga för vinets framtid. När till exempel Miguel Torres Jr fick priset i slutet på 1980-talet var det framsynt och flera år innan Decanter kom på att utse samma person till årets vinpersonlighet. Som en katt bland hermelinerna utsågs er utsände i de behängda vinmakarnas illustra skara till ”Winemaker of the year” 1990. Även om det känns bra att få berätta det där om vem som blivit årets vinmakare och i vilket sällskap det skett är huvudsyftet med det här inlägget ett annat och för att komma dit måste vi fortsätta prata om 1990 och ni vet vem.
Den fina utmärkelsen delades ut i samband med en makalös middag på Erik Videgårds dåvarande stjärnkrog Coq Blanc. Det åts kalvdans från en namngiven kalv och bland middagsgästerna återfanns tungviktare som Michael Broadbent som som den gentleman han är talade vänligt och uppmuntrande till den prisbehängde ynglingen vid bordet. För att understryka att det här inte var något billigt hittepå-pris fick årets vinmakare ett diplom och en finfin karaff och nu börjar vi närma oss pudelns kärna ity den sistnämnda fylldes vid hemkomsten till Frankrike med billig Moscatel de Sitges och där har vinet blivit kvar under alla år då karaffen flyttats runt bland hus och hyllor och piedestaler och den stora frågan som slog oss häromdagen var: hur smakar det där vinet efter 25 år på karaff? Självklart var vi tvungna att testa detta. Resultatet är minst sagt sensationellt!
Färgen är brun, för att inte säga maderiserad, doften är… fantastisk! Stor, fin, komplex doft med lätt oxidativt inslag, massvis av allehanda nötter, honung, torkade fikon, muskat och karamell, smaken är som doften, mycket sött, bra balans, lång, förvånansvärt ren eftersmak (vinet jag hällde i karaffen måste varit bättre än jag trodde) med tydlig nötighet och behaglig karamellton som lever kvar i en lång, ren evighet!
Jurymedlemmarna delades upp i grupper om tre-fyra personer. Organisatörerna för sådana här tävlingar försöker alltid se till så varje jurybord tilldelas en önolog eller vinmakare. I övrigt kan gruppen bestå av sommelierer, vinskribenter, krögare, vinhandlare och rent av vad som i Frankrike kallas ”upplysta vinälskare” (amateurs de vin eclairés). Provningen sker blint. Juryn får veta vad det är för område de provar och från vilket år vinet kommer.










