Méthode Rurale för LOHAS & veganer & alla andra

Publicerat 2016-01-10 av Lars Torstenson

-Marie gör vin för LOHAS, säger mamma Regina Menger-Krug och tillägger: så våra viner är vegan.

Månne kräver nu det där påståendet sin förklaring så här kommer den: 1. ”Marie” är skickliga vinmakaren Marie Menger-Krug med bas i Pfalz och Rheinhessen i Tyskland. 2. ”LOHAS” står för Lifestyles of Health and Sustainability och avser ett marknadssegment och en konsument inriktad på hälsosammast möjliga mat och leverene. 3. ”Vegan” betyder i det här fallet att Maries viner görs utan de processhjälpmedel som veganer och en del andra inte vill ha haft i närheten av det de äter och dricker – i vinsammanhang innebär det framförallt att inga klarningsmedel med ursprung i djurriket används (äggvita till exempel).

Med det sagt är det ingen överraskning för någon att Marie också sett till att certifiera familjens alla 75 hektar vingårdar ekologiskt – marken är framförallt samlad kring släktgårdarna Krug’scher Hof och Motzenbäcker – eller att hon satt upp insektshus lite varstans och planterat blommor överallt i syfte att nå större ekologisk mångfald. Möjligen är det lite oväntat att hon använder grisar för att plöja i vingårdarna under hösten och vintern.

-LOHAS är miljoner och åter miljoner idag, fortsätter Regina och menar att även om inte alla förstår varför ett vin måste vara ”vegan” är det inte svårt att förstå den kommersiella sidan av saken. Sant. Skulle vi å andra sidan tala ”vegan” med vegetarianen Marie Menger-Krug skulle hon bli upprörd över att den kommersiella aspekten alls nämns, hon lever som hon lär och det känns också i hennes viner: balanserade, personliga, lågmälda men med djup och komplexitet för den som tar sig tid att tala med vinet. Om man så vill är Maries viner som Marie själv. Just det, att viner verkligen blir som sina upphovshen, händer bara undantagsvis i Vinets värld och det är lika fascinerande varje gång det inträffar.

Den som nu vill lära känna Marie och hennes viner måste gå försiktigt till väga. Här talar vi om personligheter som knappast dansar på bordet och som inte höjer rösten bara för att höras. Med andra ord måste du ha ett uppriktigt intresse för att kunna tillgodogöra dig umgänget med Marie och hennes viner. Den som tar sig den tid som krävs blir inte besviken. Marie är en synnerligen sympatisk person och hennes viner är sinnebilden av renhet och balans. Kanske kan vi kalla henne en tysk Clotilde Davenne.

I Sverige hittar vi ett flertal viner från Marie Menger-Krug. Mest spännande och det som freaken bör börja med i sitt närmande av de här vätskorna är Maries ”Méthode Rurale”, alltså bubbel gjort enligt det ursprungliga viset med en enda jäsning som börjar i en tank och slutar i flaskan. Detta brukar resultera i lite mindre alkohol och mousse samt mycket komplexa viner – där många inte alls är bra. Det kräver sin vinmakare för att få till en méthode rurale och frågan är vem som gör det bättre än Marie Menger-Krug. Hon gör tre olika endruvsviner på chardonnay, riesling och sauvignon blanc. Av de båda förstnämnda brukar det bli upp emot 10 000 av varje medan den sistnämnda sällan kommer över 500 flaskor. I Sverige hittar vi Menger-Krug Méthode Rurale Chardonnay 2012, nr 77559 , 299 sek, och Menger-Krug Méthode Rurale Riesling 2011, nr 77456, 299 sek.

Den som vill testa stilla stordåd från Marie i Pfalz och Rheinhessen kan till exempel ge sig i lag med Krug’scher Hof Riesling Trocken Kabinett, nr 72449, 119 sek, eller Marie 2014, nr 75997, 139 sek, eller Keltic Terre Weissburgunder 2012, nr 79879, 169 sek, eller Krug’Scher Hof Herrgottspfad Riesling 2012, nr 79873, 199 sek.

Nytt från Jarre, och det är bra.

(Damerna på bilderna ovan är Marie, högst upp, och Regina Menger-Krug)

Lysande appassimentoBiBreklam!

Publicerat 2015-12-23 av Lars Torstenson

Svara

Huruvida importören i en stor tidningsannons bland flera andra citat lägger upp ett citat som nedanstående beror på att importören driver med varans, en appassimento-BiB för 169 kr, tilltänkta kunder eller om den, eller dess reklambyrå, försöker tala till bönder på bönders vis är oklart, mer tydligt är, att citatet är iögonfallande och därför synnerligen lyckat. Hatten av!

”Imponerande gott. Bla dem bästa boxar på länge!”Rykande färsk Bowie: Lazarus! Samt Blackstar!

Vinets moraliska pris: gör du rätt för dig?

Publicerat 2015-12-20 av Lars Torstenson

I samband med inlägget om bluffzinfandel (läs här) häromdagen kom en fråga om vad man som konsument bör betala för att vara säker på att inte betala omoraliskt lite för ett vin. Jag skrev ett långt svar på detta. Sedan dess har ett flertal personer via olika vägar bett mig göra ett inlägg av mitt svar. Voilà! Här är det.

Det är omöjligt att ge ett exakt svar på vad som är ett moraliskt korrekt pris på ett vin. Däremot vet vi att den som vill vara moraliskt korrekt ska betala så mycket att alla inblandade i kedjan bakåt från konsumenten till extrahjälpen i vingården och miljön mår bra. Det finns vissa undantag där producenten lyckas göra vin till ett så lågt pris som låt säga 65 kr/buteljen utan att individer eller miljö drabbas. Kanske handlar det då om ett kooperativ med medlemmar som ärvt mark och maskiner och där man kan göra gemensamma inköp av materiel och produkter och där medlemmen är bonden som gör allt själv i vingården och som för ett leverne med låga personliga krav och omkostnader.Mer sannolikt hamnar en moraliskt korrekt prislapp på >80 kr/butelj. Nu kan någon invända att det faktum att priset är högre inte ger några garantier för att allt går rätt till. Det stämmer. Å andra sidan vet du att saker och ting högst sannolikt inte är okej om du köper låt säga en box för 150 kr. Betalar du lite mer har du gjort vad man kan förvänta sig av dig – den som verkligen är om sig och kring sig lägger dessutom lite tid på att kolla upp importören och producenten. Arbetar importören med iögonfallande många billighetsviner och, låt vara lite dyrare, hittepå-zinfandel och sockrad appassimento kan det vara idé att avstå från den importörens övriga viner också. Veterligt har det aldrig funnits någon tydligt ifrågasättande konsumentaktion av det här slaget när det gäller vin i Sverige.

De uppskattade priserna ovan kan förstås diskuteras. Själv funderar jag på om jag lagt mig för lågt. Den som säljer skräpvin har säkert ett och annat tunt argument för att en väldigt låg prislapp också kan vara korrekt, men handen på hjärtat så gör den personen bäst i att ligga lågt och hålla sig utanför en sådan här diskussion därför att allt kommer alltid tillbaka till vinets ursprung: vingården. Det är ett ofrånkomligt faktum att lågt pris kräver stor skörd i syfte att hålla nere priset per liter. Den som tjänar en hacka på misstänkt billigt vin bör stå för det, inte söka dåliga bortförklaringar.

Med viss variation för var i världen man befinner sig kostar det mellan 25 000 och 30 000 kr att driva ett hektar vinodling ett år – notera att det är mycket svårt att komma ner till 25 000 kr och lätt att hamna på upp emot 40 000 kr, uppskattningen här är alltså tämligen försiktig (när jag ger råd åt mina kunder utgår jag alltid från en högre kostnad per hektar än 25 000 kr). Undantaget kan vara en gård som utnyttjar arbetskraften rejält.

Den som vill sälja en flaska vin för <70 kr i Sverige får cirka 2 € för den, alltså runt 18 kr. Kostnaden för glasflaskan (plast är dyrare), kork, etikett och kartong ligger på cirka 10 kr, oftast mer – självklart är även detta en kostnad som kan påverkas nedåt vid mycket stora volymer men för det mesta är det dyrare än så här. Med andra ord återstår i mycket goda fall 8 kr för själva vinet, eller med andra ord för arbetet i vingården ett år (beskärning, växtskydd, ogräsbekämpning, reparation av stolpar och ståltråd mm) – det är de 25 000 till 30 000 kr som nämns ovan – och till detta ska läggas skörden, vinifieringen, lagringen och tappningen. Tillkommer gör dessutom kostnaderna för el, försäkringar och annat som måste till. Den som har kapitalkostnader ska ha täckning även för dem.

Arbetar producenten med ett rimligt uttag som inte kräver kraftig gödning eller oskäliga mängder vatten får hen kanske 5000 flaskor på ett hektar. Om kostnaderna för torrgodset (flaska o s v) hålls nere till låga 10 kr per enhet ska i nästa steg cirka 30 000 kr för vingårdsarbetet fördelas på de 5000 flaskorna (alltså 6 kr per enhet). Återstår i bästa fall 2 kr. Pengar som ska täcka eventuella kapitalkostnader, investeringar, underhåll, marknadsföring, försäljningskostnader och annat som vanligtvis tillkommer. Och så ska bonden tjäna något. Som synes blir det svårt att få den här kalkylen att gå ihop.Om producenten däremot göder kraftigt och bevattnar och på så vis ökar uttaget till det dubbla eller rent av tredubbla blir kalkylen en annan. Om gården gör 15 000 flaskor per hektar istället gör 5 000 ska 30 000 kr fördelas på 15 000 buteljer, alltså 2 kr per enhet. Återstår då gör i runda slängar drygt 6 kr/flaska. Multiplicera med 15 000 och du har rimligtvis en lönsam business även sedan övriga kostnader betalats. Däremot är det givet att miljön inte mår så bra av ett så högintensivt jordbruk samtidigt som bevattning och hård gödning resulterar i täta klasar och druvor med tunt skal, vilket gör att det krävs mer bekämpningsmedel – det har man förvisso råd med i kalkylen men det är knappast något önskvärt från vare sig konsument- eller miljösynpunkt. Dessutom är risken överhängande att skörden kommer drabbas mer eller mindre av röta som i sin tur dels kan resultera i orent vin, dels i att halten cancerogent ochratoxin blir onödigt hög.

Noteras ska för övrigt att en del tror att ett billigt vin blir mer moraliskt korrekt bara för att det är certifierat ekologiskt eller fairtrade. Två i sig bra saker, men notera att certifieringen snarare gör att de här vinerna måste kosta mer för att leva upp till sin certifiering – inga certifieringar är gratis i vinets värld – samtidigt kommer inga viner förbi den självklara kopplingen mellan uttag per hektar, övriga utgifter och produktionskostnaden. Med andra ord: gärna ekologiskt och fairtrade, men till ett fair price (säger jag som gammal eko-bonde).Notera också att exemplet ovan bygger på en flaskkostnad om strax under 70 kr, kostar din butelj under 60 kr ska du kapa ytterligare runt en femma i priset som producenten får och då är det sannolikt så att det inte bara är konsumenten som får ett från kvalitetssynpunkt diskutabelt vin och miljön som får onödigt stryk – på något sätt måste kalkylen förbättras när 5 av de i bästa fall möjliga 6 kronorna försvinner ur räkningen.

Ovan diskuteras endast moral i vinaffärer utifrån det pris som konsumenten betalar i relation till produktionskostnaderna. Det finns givetvis även dyra viner som är diskutabla från en rent moraliskt utgångspunkt som sockrad appassimento, bluff-zinfandel och annat, men den som i första hand drabbas här är konsumenten själv.

Avslutningsvis: Kanske vill någon ha mer på fötterna än bara mina siffror byggda på drygt 25 års erfarenhet som vinproducent. Hänvisar därför till den här omfattande kalkylen gjord av Chambres d’Agricultures i Vaucluse. Den kalkylen för ett rimligt vinbruk slutar på minimum 2,66 €/flaska och 1,98 €/l (eller 5,94 €/BiB om 3 l) i kostnad – alltså utan vinst för producenten. När kalkylen byggs ut för ett vin som lagras på ekfat sticker priset snabbt iväg uppåt och 2,66 € förslår inte långt. > 80 kr/but är ingen överdrift i det scenariot.

Bluffzin & andra bluffviner

Publicerat 2015-12-12 av Lars Torstenson

Fick efter förra inlägget en kommentar om att zinfandel och primitvo är samma sak eftersom de har samma ursprungliga DNA (i crjlenak kastelanski), varmed det inte är så konstigt att primitivo säljs som den just nu i Sverige mer efterfrågade och av amerikanarna inarbetade druvan zinfandel. Må så vara, och som tidigare nämnts är det väl bara att gratulera de krämarsmarta importörerna och producenterna som tar tillfället i akt.Samtidigt är det rimligtvis så att den som tycker att det här är schysst inte bara på väg till banken utan i största allmänhet också bejakar fenomen som amerikansk ”chablis”, vilken vanligtvis också gjordes/görs på samma druva, chardonnay, som den äkta varan, låt vara att växtplatsen är en annan, men om just den saken inte spelar roll när det gäller italiensk zinfandel bör den inte heller göra det när det kommer till Chablis, oavsett vad fransmännen och andra terroirbovar påstår. I samma anda måste det vara okej med australisk ”hermitage”, ukrainsk ”madeira” och rysk ”champagne”. För att nu nämna några av de avarter som förekommit eller förekommer i vinvärlden och som knappast kan accepteras av den som är mer intresserad av ämnet vin än bara de rent kommersiella tricken.

Som nämns ovan finns det inget ont i sig att säga om den som tar tillfället i akt att tjäna en hacka, däremot är det omöjligt att som vinälskare stå bakom slikt strunt. Vad gäller konsumenten som mer än gärna dricker tillrättalagda viner finns inte heller något ont att säga, man kan bara önska att den personen med tiden hittar fram till de större upplevelser som mer komplexa viner ger framförallt i kombination med mat.De enda vinkonsumenterna som borde skämmas är de som köper omoraliskt billiga viner, eftersom de köper vin till ett pris som kraftigt ökar risken för övergödning, onödig bevattning, omfattande växtskyddsprogram och annat som följer med det för det låga priset nödvändiga högintensiva jordbruket. Till de uppenbara konsekvenserna av lågt pris ska läggas risken för att växtskyddsmedel i de ekonomiskt hårt åtstramade jordbruken riskerar att hanteras på ett sätt som inte skyddar bonden/vingårdsarbetaren på ett optimalt vis samtidigt som det måste finnas en misstanke om att den som arbetar i vingården inte alltid pysslas om på bästa sätt när producenten arbetar med minimala marginaler.

Cruda Realidad.

Systembolaget pekar finger åt socker

Publicerat 2015-12-10 av Lars Torstenson

Efter många om och men tycks socker i vin ha blivit en fråga som debatteras inte bara i de inre vinkretsarna. Ytterst torde detta bero på att den allmänna debatten om socker ökat i styrka allteftersom övervikt blivit ett samhällsproblem. Nu inför Systembolaget sockermärkning på sina hyllor.

Debatten om socker är inte något nytt i sig. Den har pågått åtminstone sedan 1960-talet. Vad gäller socker i vin är det inte rätt att tala om en ifrågasättande debatt förrän de senaste åren. Visst talades det om de tillrättalagda inte alltid helt hälsosamma skräpvinerna före det, men det var då mer från ett von oben-perspektiv där den som kunde vin dissade konsumenter som omfamnade skräpvinerna som samtidigt, vilket är lätt att glömma, är utmärkta nybörjar-viner, en slags café au lait med mycket socker på vägen mot kaffets heliga graal, espresson.

Socker i vin är inget nytt. Det första lättvinet som designades för den svenska marknaden hette Parador och skapades för att inte vara ”surt och strävt”, snarare mjukt och lättdrucket (1960-talet). Dagens ”Svensson-viner” görs på samma sätt oavsett om de är billiga boxar eller lite dyrare appassimento-varianter, usel zinfandel från USA eller rent av bluff-zinfandel från Italien. Mycket av allt: färg, doft och smak, i en endimensionell stil som sällan går ihop med mat.

Sannolikt är det få som skulle tillstå att de tycker om rött vin med sötma, precis som det var på den gamla goda tiden då utbudet dominerades av viner som Parador, Ruby of Crimea, Merlot Oltina, Adom Atic, Mateus och andra kräksreflexretande historier. Samtidigt är det sällan så att konsumenten känner hur pass mycket socker vinet innehåller. Det beror på att det oftast finns ett visst mått av balanserande syra, inte sällan adderad till cocktailen just för att dölja lite av det lena sockret. Ungefär som Coca-Cola som innehåller lika mycket syra som en citron, vilket ska sättas i relation till den mängd socker läskedrycken då måste innehålla.För några år sedan lät jag eleverna vid Gustibus Sommelierskola i Malmö göra ett preferenstest, blint förstås, i ena glaset hade de Parador, i det andra boxvinet Umbala. 80 procent tyckte att Parador var det bästa vinet. Så mycket för kvalitetsutvecklingen i de billiga och tillrättalagda vinernas träskmarker de senaste 45 åren (läs mer här). Vi kan lugnt konstatera att de som bryr sig om vad de dricker för vin blivit alltfler sedan 1960-talet och tveklöst har både utbud och efterfrågan breddats rejält en bit upp i den pyramid vår vinkonsumtion kan liknas vid – basen förefaller emellertid vara sig lik.

Att Systembolaget nu adderar varans sockerinnehåll till den övriga informationen på sina hyllor är utmärkt. Det ger konsumenten som av något skäl vill undvika socker möjligheten att välja något annat. Samtidigt pekar den här informationen ut de produkterna som ligger väl högt i sockerinnehåll. Något som – med ett självklart undantag för många mer eller mindre söta dessertviner – ofta indikerar ett farligt tillrättalagt och sällan välodlat eller välviniferat vin vars enda mål är att vara så lättsvalt som möjligt för den otränade gommen och den okritiska konsumenten.Kommer vi nu att få se mindre socker i vinerna i Sverige? Kanske. Fyllesegmentet, som delvis berörs av detta, lär inte bry sig, och nybörjarna är inte sällan beroende av den tillrättalagda stilen. Däremot borde alla som vill vara lite vinfina men inte är det upptäcka hur det förhåller sig och kanske långsamt påbörja en mödosam vandring mot andra mer matanpassade vinstilar. Vi får kanske också räkna med fler viner som görs för att upplevas som lätt sötmarunda utan att innehålla mer socker än att vinet kan klassas som torrt. Detta uppnår vinmakaren genom att skörda vissa druvsorter sent, gärna i ett varmare klimat, och jäsa med en jäst som ger mycket glycerol. Resultatet blir ett vin med relativt låg syra och mycket glycerol och alkohol. Saker som man sammantaget lätt upplever som sötma och framförallt rondör. Nu görs flera av de sockrade vinerna redan idag på det här viset så någon enorm skillnad blir det kanske ändå inte, bortsett då från att de inte längre får en dos socker i sig.

Avslutningsvis ska sägas att sockret i vinet knappast är oerhört intressant för den som vill gå ner i vikt. I sådana fall är det nog bäst att helt avstå från alkohol.

Herb Alpert! A Taste of Honey!

Flyktat fynd finns åter

Publicerat 2015-12-06 av Lars Torstenson

Svara

Förr i världen, kanske särskilt för sisådär mellan 15 och 25 år sedan, fyndade ofta de olika vinskribenterna samma viner. Då, och föralldel även senare än så, publicerade de sina spalter ungefär samtidigt. Dels var det på den tiden lättare att följa en skribent i ett alster, dels var allt mer gemensamt, till exempel vilka viner som provades och när och tillfället då kritiken publicerades. Sedan några år har vinkritikernas betydelse minskat och samtidigheten till stora delar försvunnit.Skälen till detta är många. Systembolaget släpper ut sina viner vid fler tillfällen och på ett mindre överskådligt vis. Många tidningar/skribenter har släppt nyhetsfokus och skriver om vin mer allmänt. Vissa skribenter/alster har en direkt koppling mellan payback och text, varför det mer blir en fråga om att förmedla ett vin åt importören än att de facto hjälpa konsumenten med ostyrda köpråd. Vidare finns det fler importörer som bearbetar marknaden och förser kritikerna med provningstillfällen och ett urval viner som vi inte sett maken till historiskt. Lägg till detta en begynnande näthandel, bloggare, nättidningar, mer självgående sommelierer och en hel del annat.Då, när allt var mer gemensamt, ledde kritiken inte sällan till att viner sålde slut på nolltid såvida de inte fanns i stora mängder. Detta ser vi alltmer sällan och när vi ser det brukar det handla om dyrare viner. För den som ivrar för ett bättre konsumtionsmönster för vin är detta goda nyheter då det rimligtvis visar att kritiken fortsatt har betydelse bland de mer initierade medan en fynd-stämpel på ett billigt, enkelt vin inte längre spelar så stor roll. Den som köper sådana viner är inte tillräckligt intresserad för att anstränga sig att läsa vintips såvida de inte körs ner i halsen via en löpsedel eller så. Låt vara att de där fyndstämplarna för skräpviner kan användas i annonser och annan marknadsföring och därför likväl har sitt värde för avsändaren.Vilka skribenter och tidningar kan fortfarande via en fyndstämpel sälja slut på ett vin??? undrar nu ivrigt och otåligt de mest vetgiriga bland de i största allmänhet synnerligen vetgiriga HR:arna. Ja, säg det, men ett genomgående drag för kritiker med stort genomslag verkar vara att skribenten/tidningen/bloggen/sajten/vad-det-nu-är är sparsam med fyndstämpeln i allmänhet och i synnerhet avseende viner som är så billiga att de kan ifrågasättas från moralisk synpunkt samt då konsumenten med rätta frågar sig hur ett vin med så ”enkel” prislapp faktiskt kan vara ett fynd – låt vara att det är mindre dåligt, om än kanske inte mindre omoraliskt, än andra viner i samma prisklass, vilket, såklart, är ursäkten för att detta enkla vin fynd-märks.”Åter till ordningen!” ropar nu ordningsmänniskorna bland HR:arna, ”se till att knyta ihop rubriken med den här texten nu, eller har du satt en rubrik som inte har med saken att göra och därmed lurat oss att läsa det som är att betrakta som gallimatias utan informativ målgång för fyndjägaren?! Vilket flyktat fynd finns åter???!”. Jo, för en tid sedan tipsade er utsände på de köpvärda vinernas böljande ocean där flaskpost guppar glädjefullt vid sidan om dansande delfiner och där vattenskidåkande vettvillingar sprider svallvågor vida omkring om vinet Rioja Bordón Gran Reserva 2006, nr 86815, 155 kr. Detta gjorde nu också ett antal andra, mer inflytelserika skribenter – till exempel tidningen Munskänken för att nämna en tung spelare med få fyndmärkta viner per bedömningstillfälle – vid ungefär samma tidpunkt. Resultat blev att vinet tog slut! Medan nostalgikerns öga fuktades vid denna insikt om kritikens slutsäljande inverkan på vinälskarens vardag var andra förbannade på att det tipsades om slutsålda viner. Lugn, bara lugn. Er utsände i de glädjespridande guttarnas glatta gäng kan meddela, att Rioja Bordón Gran Reserva 2006, nr 86815, 155 kr åter finns i lager och därmed ånyo är beställningsbar.Alex Fox!

Ny hemsida för Torstenson Consulting

Publicerat 2015-12-03 av Lars Torstenson

Svara

Den sidan av vinifierat som ägnar sig åt vin i allmänhet och vinmakeri i synnerhet har fått en sprillans ny och därför rykande färsk och av datortrycksvärta väldoftande hemsida vid namn torstensonconsulting.com. Besök gärna den här skryt- och skräppsidan för att ta del av allt fint mannen bakom sidan kan hjälpa Dig med när Du gjort bort Dig samt då Du står i beredskap att göra bort Dig ordentligt. Musik!

Diamant vs Diamante

Publicerat 2015-12-01 av Lars Torstenson

Svara

Nästan så länge någon kan minnas har vinet Diamant funnits på Systembolaget, närmare bestämt sedan 1955, ni vet året då motboken försvann och Systembolaget blev Systembolaget på riktigt. Det här vinet levereras idag av finska Altias svenska del, som tog över produkten när Vin&Sprit såldes för några år sedan. På V&S’ tid tillhörde Diamant under lång tid de riktiga klassikerna bland de härtappade vinerna. Rejäl sötma, skruvkapsyl och resonabelt pris garanterade det.Er utsände i de klassiska vinernas kulturhistoriska gemak har försökt utröna Diamants historia, hur det gick till när vinets skapades. Detta har visat sig lättare sagt än gjort, varför vi istället får ägna oss åt lösa antaganden. På den tiden då svenska Diamant såg dagens ljus ägnade sig det svenska monopolet för import, produktion och distribution, AB Vin-& Spritcentralen, inte sällan åt skamlös kopiering. Detta gällde kanske framförallt spritprodukter, men många av de härtappade vinerna hade också tydliga förebilder ute i världen.Huruvida Diamant faktiskt är en kopia av den spanska storsäljaren, tillika klassikern, Diamante, låter vi vara osagt, men likheterna är slående. Såväl namn som vinstil överensstämmer. Kanske var det till och med så att det var Diamante-producenten Bodegas Franco-Españolas som levererade bulkvaran till Diamant en gång i tiden? Idag vet ingen på bodegan om så var fallet och de är mycket förvånade över att den här eventuella kopian alls finns, dock inte intresserade av att lägga möda på att på något vis juridiskt ge sig på den, och gott är väl det: Diamant är oavsett ursprunget sedan länge en svensk klassiker. Dessutom från Cypern. När vinet började tas från Cypern, eller om det rent av alltid tagits från Cypern, har inte gått att klargöra.Nog av. Hur smakar då dessa läckerbitar från de suktande parkbänkarnas skurvkapsylsinriktade djup? Det uppmanar vi härmed HR:arna att själva ta reda på. Enligt uppgift utmärks svenska Diamant av sötma med inslag av mandel och bitterhet och den spanska Diamante av en något lättare och friskare stil med något mindre bitterhet. Hursomhelst en viktig provning för varje seriös vinklubb och sann vinhistoriker.Rough Diamond & Dave Clempson.

Årgångar & skörden i Sverige 2015

Publicerat 2015-11-29 av Lars Torstenson

Svara

Årgången eller snarare dess rykte, har ofta en avgörande betydelse för priset på ett vin. Det finns flera skäl till att det är så. Bortsett från att år kan vara mer eller mindre gynnsamma, kan missväxt av olika slag både sänka och höja priser högst påtagligt.Till hjälp för konsumenten finns årgångstabeller av olika slag. Gemensamt för dessa är att vanligtvis att de senaste årgångar högst sällan är klassade som direkt usla, snarare är de bra till exceptionella. Äldre, slutsålda årgångar brukar undan för undan hamna i skymundan och ibland till och med få se sitt betyg sänkas. Som konsument gäller det att se upp med det där och ta de första omdömena med en nypa salt. Såvida man inte är på plats och med egna sinnena kan göra bedöma årgången.Samtidigt kan konsumenten med lätthet informera sig om sådant som kan komma påverka både volymen och kvaliteten. Detta gäller framförallt hur året de facto är rent vädermässigt. Regn och kyla under blomningen kan leda till att denna misslyckas, och följden av det blir ofrånkomligen en liten skörd och därmed ett sannolikt högre pris. Samtidigt kan den lägre volymen resultera i god kvalitet.Andra år går allt som smort fram till några veckor före skörden och alla räknar med att det ska bli en både stor och bra (och billig) skörd. Då drabbas gården eller området av ett hageloväder och i ett slag ändras förutsättningarna radikalt. Skadade druvor kan leda till sämre kvalitet. Helt säkert bli volymen liten. Och det utan att kvantiteten blir bättre eftersom ”gallringen” skedde försent för att ha någon effekt. Högst sannolikt blir priset högre.Slutligen kan allt gå åt skogen under skörden. Det kan vara något så trivialt som att skördemaskinen går sönder och producenten inte får in sina druvor i tid varför de börjar ruttna. Återigen sämre kvalitet och lägre volym och högre pris.Medan det väl går an att betala mer de där åren då skörden blir liten men bra, som i Chablis och Bourgogne 2013, känns det mindre kul att betala mer ett år då skörden blir liten och dålig, som Champagne 2003. Sedan kan så klart priset gå upp, eller ner, därför att en årgång får rykte om sig att vara särdeles god eller usel, jämför gärna Bordeaux 1982 och 1984. Noterbart är att man de ”dåliga” åren, som 2002, kan göra rejäla fynd om man tar sig tid att söka guldkornen.Årgången 2015 i Sverige lär gå till historien som året då de svenska vinodlarna lärde sig vad colure och felslagen blomning är för något. Överlag har volymerna blivit små efter den misslyckade blomningen. Däremot är det fortsatt osagt hur vinerna kommer bli. Året som sådant var inte alls uselt och vi kan hysa vissa förhoppningar om att få se en del bra viner från Sverige årgången 2015. Bakslaget ligger snarast i att många odlare går miste om intäkter och att många tvingas skjuta upp försök och utvecklingsarbete man tänkt göra, vilket så måtto innebär ett förlorat år.

Harvest moon.

Annonssäljaren på Mitt Kök-mässan

Publicerat 2015-11-10 av Lars Torstenson

Svara

– Hej!

– Hej.

– Jag kommer från tidningen Tidningen. Den känner du väl till?

– Eh, j..

– Vi har hmähum (ohörbart) redaktion ähummhmh redaktionellt material hmmh era viner bra hmmmhäähmuh Förnamn Efternamnpåvinskribent uuhmhm gillar ähhmeeeh skriver uuuhöhö era viner. ?

– Ja, alltså…

– Äääähhhmhhh viner, kanske annonser?

– Annonser?

– Ähummh redaktion redaktionellt material era viner bra Förnamn Efternamnpåvinskribent uhuuuh…

– Jag är inte inblandad i den biten alls.

– Uhuh? Vem ska jag tala med?

– Han är inte här.

– Kan du säga att jag varit här? Hälsa honom.

– Vem är du?

– Här, mitt kort, lova säga att jag var här, lova. Hälsa honom.

– Hmmh, okej mmh.

– Lovar du?

– Javisst ähumuhum inte ääähmmhuh aldrig hmuh med min uuhhuuuh fot.

– Tack!

Och vi lyssnar på Inger Berggren.