– Använder ni jäst?
– Nej.
– Är det sant att det vissa år i vingården inte finns jäst som kan jäsa vinet på ett positivt vis och att det däremot finns jäst och bakterier som kan skicka den flyktiga syran i taket?
– Nej.
– Är det sant att det är jäst som impregnerat jästlokalen och utrustningen som jäser vinet om ingen jäst tillsätts?
– Nej.
– Filtrerar ni?
– Nej.
– Tillsätter ni svavel?
– Nej.
– Men det är ju svavel i ert vin, runt 60 mg/l?
– Det är en konspiration. Och svavlet finns där därför att det produceras på naturlig väg via den energi druvan och musten får av den ruttnande dyngan vi grävt ner i gallblåsor och placerat på strategiska platser där öster står i förbindelse kosmos.
– Men det där låter lätt flummigt? Fungerar det verkligen?
– Jag kan inte säga varför men vi ser en förändring sedan vi grävde ner gallblåsorna.
– Ja dåså, då tror jag också på det.
– Du kan ju läsa Steiner också.
– Men enligt er fungerar det ju?
– Ja.
– Ja dåså.
– Besprutar ni vingården?
– Nej.
– Aldrig?
– Nej, men om vi gör det använder vi dekokter.
– Fast kopparsulfatet i påsarna på lagret då?
– Jaså, ja, vi använder pyttelite koppar ibland.
– Och svavelblandningen som stod vid sidan om kopparsulfatet?
– Det ja, det använder vi ibland, när vi måste. Inte som andra, som sprutar ut massvis av livsfarligt gift som finns kvar i marken för evigt och som du får i dig om du dricker giftvin.
– Det låter ju inte bra. Hur klarar jag mig från att drabbas av slika doningar och drycker?
– Så snart du ser en kille med skägg, tatueringar och lustig hatt ska du tro på honom. Det är så vår tids vise män ser ut. Följ hans tips och vägar.
– Inga kvinnor?
– Nej.
– Varför?
– Haha, lustig hatt kan dom nog ha och tatuerade kan dom vara men skägg, haha, åh nej, klart det inte går. Förresten hörs det på namnet ”vise män” vad det handlar om. Dessutom brukar kvinnor i mindre utsträckning dras med mindervärdeskomplex eftersom dom fått lära sig att dom ändå inget är från början.
– Bortsett från att alla andra använder ohemula mängder gift och huvudvärksalstrande svavel och radioaktiv jäst, vad skiljer dom vinerna från era?
– Åh, dom använder 360 tillsatser och vem vill ha i sig det?!
– Nej, verkligen inte, vad tillsätter dom?
– Tja, titta på den här listan över labanalyser i Italien! Ser du? Acetaldehyd, va? Låter väl giftigt? Tillsats. Bentonit, herreminje!, vad säger du om det? Tillsats.
– Fast acetaldehyd är väl snarast en defekt i vissa viner?
– Ja, och sådan skit tillsätter dom, du kan ju tänka dig!
– Ja, verkligen, hu, det vill man ju inte dricka sådana viner. Och bentonit… fast är inte det lera, varför tillsätter man lera?
– För att det är ett giftigt vin.
– Ja, hu, sådan tur att ni finns. Vad har ni för uttag per hektar?
– Lågt. Mycket lågt. Vi ligger runt 10 hl/ha.
– Oj! Hur många flaskor gör ni?
– Runt 50 000.
– Hur många hektar har ni?
– Tio.
– Okej, vad bra. Tack så väldigt mycket för er tid. Nu ska jag skriva en text om det här som visar att jag ligger rätt i tiden och är märkvärdigare än vad vissa tror och att jag är värd en framskjuten plats i vinvärlden. Det är inte lätt att ligga mitt i strömfåran och vara nån i det här jantelandet.
Millésime Bio har både vuxit och rejält ändrat karaktär sedan starten 1993. Samtidigt är mässan i grunden precis som vid starten och jämfört med majoriteten vinutställningar i världen är den lite speciell. Till att börja lyser alla fänsy montrar med sin frånvaro. Här får du ett bord med en vit duk. Lika för alla. Såg en producent – italienare så klart! – i kostym och ett ytterst litet fåtal kavajklädda människor. I övrigt var klädseln genomgående… avslappnad… och bestod i allt från Robin Hood-mundering exklusive robinhatten via Hawaii-skjorta och extrem skepparkrans till brunt i brunt och beige med en jätteläppbuske hela vägen upp i näsan. Nu kanske en och annan vaken HR reagerar och funderar över om den där beskrivningen omslöt alla kön och det gjorde den inte men om man bortser från hårbeklädnaden var det inte så där jättestor skillnad på det ena eller det andra.
Samtidigt, konstaterade arrangören, skulle evenemanget bara anordnas under tre år. Därefter skulle möjligen dagen som sådan fortsätta men med ett annat tema. Det fanns två skäl till detta, menade man: 1. Kopie-evenemang skulle uppstå inom loppet av tre år (visade sig vara ett riktigt antagande). 2. I grunden är det idag en aning förolämpande och framförallt kvart över tolv att separat lyfta fram ”kvinnliga vinmakare” när det egentligen handlar om bra eller dåliga vinmakare och sådana finns det av alla kön och i ett land som Frankrike utbildas sedan flera år fler kvinnliga än manliga önologer.
Att årgången är bra innebär nu inte med självklarhet att allt är frid och fröjd. Båda de här producenterna har tidigare gjort allt sitt vin inhyrda i en tredje producents anläggning. I år invigde Abdyika en egen källare, där en del av skörden togs om hand. Lika spännande och kul som det är med en ny, egen vinkällare lika shäjky är det. Gamla vinerier är på gott och ont indränkta med jästkulturer som gör att jäsningen, både den alkoholiska och den malolaktiska, brukar gå som en dans (nåja…).
Kritiken mot BiB och PET brukar mest handla om att boxen bidrar till ökat missbruk och att det finns viner som är så billiga att någon mer än konsumenten måste betala, vilket gör att produkterna i fråga är tämligen omoraliska och sådana viner återfinns inte sällan i box och plastflaska. Samtidigt hävdar många, inte minst Systembolaget, att PET och BiB är miljökloka val eftersom transporterna bokstavligen talat blir lättare.
Att hav och sjöar långsamt fylls med 
Kemikalieinspektionen har nyligen kommit med rådet till regeringen att införa ett svenskt förbud mot kroppvårdsprodukter som innehåller mikroplast och på andra håll i världen funderar man i samma banor. Det torde vara svårt om än inte omöjligt att förbjuda onödiga plastpåsar och plastflaskor i vår vardag men dels kunde det vara på sin plats med en rejäl miljöavgift på BiB och PET, dels bör konsumenten upplysas om att BiB med sina påsar och PET med sin plast på intet vis är självklart kloka miljöval. Snarare tvärtom.
”Winemaker of the year” var en titel som Gourmet förärade vinmakare som till del kunde anses som redan välförtjänta och till del som viktiga för vinets framtid. När till exempel Miguel Torres Jr fick priset i slutet på 1980-talet var det framsynt och flera år innan Decanter kom på att utse samma person till årets vinpersonlighet. Som en katt bland hermelinerna utsågs er utsände i de behängda vinmakarnas illustra skara till ”Winemaker of the year” 1990. Även om det känns bra att få berätta det där om vem som blivit årets vinmakare och i vilket sällskap det skett är huvudsyftet med det här inlägget ett annat och för att komma dit måste vi fortsätta prata om 1990 och ni vet vem.
Den fina utmärkelsen delades ut i samband med en makalös middag på Erik Videgårds dåvarande stjärnkrog Coq Blanc. Det åts kalvdans från en namngiven kalv och bland middagsgästerna återfanns tungviktare som Michael Broadbent som som den gentleman han är talade vänligt och uppmuntrande till den prisbehängde ynglingen vid bordet. För att understryka att det här inte var något billigt hittepå-pris fick årets vinmakare ett diplom och en finfin karaff och nu börjar vi närma oss pudelns kärna ity den sistnämnda fylldes vid hemkomsten till Frankrike med billig Moscatel de Sitges och där har vinet blivit kvar under alla år då karaffen flyttats runt bland hus och hyllor och piedestaler och den stora frågan som slog oss häromdagen var: hur smakar det där vinet efter 25 år på karaff? Självklart var vi tvungna att testa detta. Resultatet är minst sagt sensationellt!
Färgen är brun, för att inte säga maderiserad, doften är… fantastisk! Stor, fin, komplex doft med lätt oxidativt inslag, massvis av allehanda nötter, honung, torkade fikon, muskat och karamell, smaken är som doften, mycket sött, bra balans, lång, förvånansvärt ren eftersmak (vinet jag hällde i karaffen måste varit bättre än jag trodde) med tydlig nötighet och behaglig karamellton som lever kvar i en lång, ren evighet!
Jurymedlemmarna delades upp i grupper om tre-fyra personer. Organisatörerna för sådana här tävlingar försöker alltid se till så varje jurybord tilldelas en önolog eller vinmakare. I övrigt kan gruppen bestå av sommelierer, vinskribenter, krögare, vinhandlare och rent av vad som i Frankrike kallas ”upplysta vinälskare” (amateurs de vin eclairés). Provningen sker blint. Juryn får veta vad det är för område de provar och från vilket år vinet kommer.
