Kalla Fakta om vin & Freeway Jam

Publicerat 2013-11-24 av Lars Torstenson

Tyvärr visade sig Kalla Faktas granskning av vin ha sin träffbild precis där vi befarade att den skulle vara: över och vid sidan om målet. Genom att släppa fram än den ena än den andra tomten och tomtegumman lät det som om allt vin är samma sak. Det är förvisso verkligen svårt att fullt ut deklarera en jordbruksprodukt – hur många mjölkkonsumenter funderar förresten på hur kornas föda besprutats? – likväl vore det inte alls dumt med en innehållsförteckning på vinet och gärna också en uppräkning över vad som används i vingården i form av vatten, gödning och växtbekämpningsmedel. Detta skulle nämligen tydligt visa varför du inte ska köpa de billigaste vinerna, som inte kan produceras utan ekologiska kompromisser. Och som om inte det räcker som argument mot skräpvinerna kan man lägga till Sveriges Radios betydligt skickligare reportrar på Kaliber och deras arbete med att lyfta fram det omoraliska i att köpa de billigaste vinerna, som är lika diskutabla som det billigaste köttet och skjortan från barnarbetarna i sweatshopen. Kom igen, Kalla Fakta, ta tag i ämnet igen och gör det ordentligt nästa gång. Behöver en Freeway Jam för att komma över besvikelsen över detta bortkastade tillfälle att ta ett verkligt grepp på världens vinproduktion och det som vi svenskar köper och dricker.

Kalla Fakta om tillsatser i vin, Château l’Arnaude 2010 & White Album 45 år

Publicerat 2013-11-23 av Lars Torstenson

Imorgon, 19.30, sänds Kalla Faktas inslag om tillsatser i vin. Mycket bra. Fast. Av trailern att döma har Kalla Fakta mest lyssnat på sådana som gärna uttalar sig om tillsatser i vin – här även omfattande behandlingar som inte lämnar spår i vinet, till exempel bentonit – utan att egentligen veta och framförallt utan att säga hela sanningen. Anar dessvärre en god ambition som kommer skjuta både över och vid sidan om målet. Hoppas jag har fel, för varje smutskastning av skräpvinerna är välkommen, men när ”vin” dras över en kam är det illa – det är enbart till glädje för domedagsprofeter och Carl B Hamilton. 2. Drog igår för första gången på länge en Château l’ Arnaude 2010, serverade den sval och jag vet att jag är part i målet men satan i gatan vad den har utvecklats fint senaste halvåret, riktigt, riktigt mumsig nu om än fortsatt ganska ung – bara så ni vet ni som följt köprekommendationen. 3. 45 år sedan White Album kom, tveklöst ett av de album som aspirerar på titeln Tidernas Album. Vi lyssnar på ett litet urval, som egentligen borde omfatta hela albumet: Happiness Is A Warm Gun, While My Guitar Gently Weeps, Back In The USSR.

Seriöst & oseriöst vin, Robert Plant & The Magic Numbers

Publicerat 2013-11-18 av Lars Torstenson

Fick, efter inlägget ”Uppgraderad Perez cruz…”, en fråga från en HR om vad som är ett seriöst respektive oseriöst vin och vad som gör ett vin ”seriösare”. Klurig fråga, inte minst som svaret styrs av vem som svarar. Mitt svar är, att ett populistiskt, tillrättalagd, kanske rent av pimpat vin inte är särskilt seriöst. Ett sådant vin har en för sitt pris stor, endimensionell doft och en kraftfull smak som utmärks av en upplevd sötma och framförallt avsaknaden av sträva element – däremot kan det mycket väl bjuda på en del beska, som den som sväljer fort inte känner. Ett seriöst vin är allt utom det nyss nämnda. Doften är mer än endimensionell, oavsett prisläget, och smaken kan mycket väl bjuda på lite motstånd i form av en viss strävhet, framförallt i röda viner, och en frisk syra i vita och rosa viner. Den som vill prova ett enligt mina preferenser oseriöst vin kan ställa landets bäst säljande vita respektive röda vin – båda billiga boxar för övrigt – mot till exempel rejält seriösa verk som Clotilde Davennes Bourgogne Blanc 2012 och Francoise Feuillat-Juillots Montagny ”Les Crèts” 2010 på den vita sidan och Dominio de Tares Baltos 2010 och Miguel Merinos och min MDLVX 2010 på den röda sidan. Det som i det tidigare inlägget menades med att vinet blir mer seriöst är, att det genom en liten ändring i mixen av druvfält och ekfat blir mindre omedelbart men däremot mer mångdimensionellt på näsan samtidigt som det får en betydligt stramare och mer spännande smak. Robert Plant. The Magic Numbers.

Uppgraderad Perez Cruz, frisk Casa Marin, traditionell Weinert & musikalisk Achilles

Publicerat 2013-11-13 av Lars Torstenson

Er utsände sökare i vinets universum sitter i skrivande, okristligt tidiga, stund på en flight mellan Santiago och Buenos Aires och dövar öronen med Led Zeppelin för att slippa höra på en gallskrikande unge i stolsraden framför. Allt är dock inte bara tidiga morgonar och skrikande ungar på sådana här resor. Således följer här tre trevliga saker att förtälja från denna sydamerikanska utflykt: 1. Har varit hos Perez Cruz, söder om Santiago, och A förhoppningsvis övertygat dem om att för oss i Sverige buteljera lite av vinmakarens German Lyon första, läckra försök med grenache – de är inte så pigga på detta, men det verkar som att vi i alla fall kommer att få några pavor våren 2014 B testat Germans nya cabernet franc, som vi helt säkert får en skvätt av till våren C tillsammans med German uppgraderat nya årgången av Perez Cruz Cabernet Sauvignon Reserva (12), som vi redan säljer i Sverige (11); i samband med den skattehöjning som väntar på andra sidan nyåret och det årgångsbyte som följer i mars passar vi på att höja priset ytterligare något och, framförallt, uppgraderar vi vinet på så vis att vi lägger i en skvätt mer koncentrerat, dyrare, vin samtidigt som vi ändrar ekkompositionen något varmed vi, tro mig, uppnår en snudd på häpnadsväckande effekt och ett både stramare, seriösare och större vin – är mycket nöjda med resultatet.2. Besökte vinmakaren Maria ”Marielu” Luz på hennes Casa Marin. Maria bestämde sig för några decennier sedan för att snabbt göra sig en förmögenhet på bulkvin, gjorde det och satte sedan nästa steg i planen i verket: hon köpte mark, rev upp skog och planterade vin på de tokbranta kullarna i barndomens Lo Abarca (San Antonio Valley). Hon är fortsatt den enda producenten i detta svala läge och med tanke på svårigheterna med att hitta fler sammanhängande jordlotter med tillgång på vatten, lär hon förbli ensam. Oerhört friska och fräscha viner, där hennes Casa Marin-range, med rätta, är lite dyrare och Cartagena-rangen ger vardagskonsumenten en chans att känna på Lo Abarcas friska syra och lite lättare stil (Casa Marin Miramar Vineyard Syrah håller 11,7 % men har ändå nått en bra fenolisk mognad – inte precis vad man hittar varje dag i Chile). Även om vinet är dyrt utfärdas stark köprekommendation på Casa Marin Miramar Vineyard Riesling, särskilt årgången 2009 (förhoppningsvis kommer några av de få flaskorna till Sverige nästa år). 3. Passade på vägen, i Mendoza, på att besöka den traditionella producenten Bodega y Cavas de Weinert i Lujan de Cuyo. Här regerar, sedan många år, schweiziske vinmakaren Hubert Weber och kanske är det hans ursprung som förpliktigar men det finns få, om någon, vinkällare i världen som är så ren som den här. Enbart betongtankar och träliggare. Massor av träliggare, över 200, med en kapacitet på mer än 2 miljoner liter. Med andra ord upplagt för damm och orena träkar och därmed orena viner, men nej, inte alls, tvärtom. Snyggt jobb, som bland annat görs av en person som veckan lång dammar och putsar liggarnas alla håll och kanter. Vinerna går från vardagsviner (”Pedro de Castillo”) med bland annat en rejält rökig, läcker Bonarda – ”Bonarda som den i själva verket är”, enligt Hubert – en rejält dyr ”Estrella Malbec” som lagrats, öh, 15 år på träliggare, en hel del Tondonia-känsla här med andra ord (och ja, rosévinet Hubert föredrar att visa är en 08:a, vilket är gammalt i de här trakterna; en ganska snygg Malbec för att vara Mendoza-rosé). Kort sagt är inte Weinert precis vad man förväntar sig i Mendoza och helt klart en annorlunda stil att snarast inordna i sin erfarenhetsbank; titta då särskilt, utöver nämnda Bonarda, efter Cavas de Weinert Cabernet Sauvignon 2006 och Estrella Cabernet Sauvignon 1994 (i oktober i år av Vinum utsett till Sydamerikas bästa vin), notera då att nyss nämnda 06:a ännu inte släppts till försäljning. I bästa mening traditionellt och långsiktigt så det förslår.

Utmärkt svavelhalt

Publicerat 2013-11-07 av Lars Torstenson

För ett par år sedan började Domaine de Brescou skriva ”låg svavelhalt” på sina etiketter. Nu har gården tagit ett steg till och alla viner som buteljeras från och med nu kommer ha den totala svavelhalten utsatt. En låg svavelhalt är förvisso ingen garanti för ett bra vin, men om vinet är bra och innehåller lite svavel är det en tydlig vink om att producenten arbetar oerhört hygieniskt och noggrant, inte minst i vingården. Tyvärr är det så att många lågsvavelviner inte är bra av det enkla skälet att producenten inte klarat av de enorma hygienkrav som ställs på ett sådant vin, vill här gärna upprepa ”inte minst i vingården”. Om Brescou klarar biffen? Ja, nu är jag i synnerligaste grad part i målet, men jag dristar mig till att påstå, att rent objektivt så är det tveklöst så. Och det beror inte på den konsulterande vinmakaren utan på att personalen på plats är otroligt duktig. I år har vi dessutom kunnat ta ett stort steg mot mindre rustika viner i och med en ny, skonsam skördemaskin – majoriteten av druvorna skördas med maskin – och en uppgraderad temperaturkontroll i vinkällaren. Kort sagt har jag aldrig känt så rena viner på Brescou som i år. Svavelhalterna? Fascinerande nog ligger det röda osvavlade vinet strax under 10 mg/l men det gör flera av de andra vinerna också direkt efter den alkoholiska jäsningen. Detta är inget konstigt här: slutnivån i de röda och rosévinet brukar landa mellan 50 och 70 mg/l medan vitvinerna vanligen sladdar in mellan 60 och 90 mg/l. Långt från EU:s gränsvärden för ekologiska viner och ändå längre från de konventionella nivåerna.

Skräpvinets ursprung spelar roll & Rock ’n’ Roll

Publicerat 2013-11-02 av Lars Torstenson

En sak värd att understryka är att skräpvinets ursprung spelar roll. Handlar du billigt vin från till exempel större delen av EU och Australien vet du att arbetsmarknaden lyder under lagar som fungerar. Sannolikheten för att enskilda personer på ett direkt vis lider på grund av din omoral är om inte noll så i alla fall ganska liten. I andra länder, som Sydafrika, vet du att så inte är fallet. Producenterna i EU och Australien mekaniserar för att hålla nere arbetsstyrkan och därmed kostnaderna. Samtidigt måste de driva upp skördeuttaget så mycket det går, vilket innebär mer kvävegödning och besprutning, något som skadar både miljön och människan i vinodlingens närhet. Det behöver inte odlaren i Sydafrika göra på samma vis. Å andra sidan är kontrollen av hur bekämpningsmedlen hanteras sämre där. Kontentan av detta är att du gör skada oavsett varifrån ditt skräpvin kommer, men skadan ser lite olika ut beroende på varans ursprung. Rock ’n’ Roll. Rock ’n’ Roll.

Sveriges bästa vintips, Steve Vai goes Thomas Funck & avund

Publicerat 2013-10-24 av Lars Torstenson

Sveriges bästa vintips finns i viniferats ögon på vinifierat. Så klart. Samtidigt är det väldigt trevligt när andra tycker om samma viner och hyllar dem så som de förtjänar att hyllas, alltså då renhet och fulländat vinmakeri sätts i högsätet och inte vinets rykte eller stora doft. Nu är det sannerligen inte fel att söka sig till nya viner som föregåtts av sitt rykte, men det gäller att hålla gommen kall och objektiv när du provar dem. Kort sagt dumhyllas vissa viner på ett obegripligt vis och det gäller särskilt doftrika, småskitiga viner och flaskor från dumhyllade producenter, som lyfts till skyarna för att de gjort vin i 100 generationer, ser rätt ut eller för att de säger rätt saker vid rätt tillfälle. Det som sägs i den sista bisatsen står inte i motsats till hyllningar av producenter som gör allt rätt, och ser rätt ut, så länge de också gör tidslösa klassiker. Till saken (texten så här långt är ett sätt att bädda in detta inläggs raison d’être): Kloka tankar från Magnus Ericsson på Uppkorkat (läs här) – en blogg som vinifierat för övrigt varmt kan rekommendera även då den inte tar upp viner som vinifierat har ett direkt intresse i. Här vid sidan finner ni också en bild från DN häromdagen. DN som för några veckor sedan och till vinifierats stora tillfredsställelse tog sig före att dödskallemärka ett vin på grund av dess ohemult låga pris. Modigt, rätt. Självklart fick skribenterna på tafsen för det och tidningen bad så småningom om ursäkt. vinifierat förstår att det är känsligt att peka ut en enskild vara/producent/importör, men det är ändå synd att DN inte stod fast vid detta i grunden korrekta grepp: även vinkonsumenten bör vara medveten om vad den dricker och vilka konsekvenser dess vinval har för andra. Kanske låter DN sina skribenter återkomma med en större artikel i frågan, där flera produkter skärskådas? Det vore i sanningen bra konsumentjournalistik. Hursomhelst lyfts i klippet här vid sidan om Clotilde Davennes mousserande vin, Crémant de Bourgogne, fram. Dessvärre gjorde den oväntade

uppmärksamheten att Clotildes crémant tog slut på nolltid. Åter i lager i mitten av november och sedan släpps den i ordinarie sortimentet den första december. En liten men viktig detalj, till skillnad från vad som sägs i DN:s i övrigt utmärkta text arbetar Clotilde med ”zero dosage”, ingen sötma tillsätts i samband med den slutliga korkningen av flaskan. Detta är ett ytterst medvetet val från Clotildes sida eftersom hon, som alltid, vill att druvan (här pinot noir och chardonnay) och ursprunget (Chablis och Epineuil) ska slå oss på näsan utan ovidkommande dofter samtidigt som en frisk syra ska skölja över, eller kanske snarare ner i, oss då vi hinkar i oss hennes lika eleganta som välgjorda alster. Att Clotilde själv kommer från Champagne bidrar sannolikt till att det här mousserande vinet bland annat spöade skiten ur betydligt dyrare champagner när franska TV-kanalen Antenne 2 lät göra ett bubbeltest häromåret. Steve Vai goes Thomas Funck. Steve Vai goes Steve Vai (notera killen som får röra Steves gitarr efter 0.52, löjligt, är jag avundsjuk? ja).

Sommelieren med de inåtvända känselspröten & The Style Council

Publicerat 2013-10-15 av Lars Torstenson

Då och då uppstår näringsställen där gästerna och personalen lever i en för dem insiktsfull symbios, övertygade om att det är Här det händer, det är Här Samtidens historia skrivs och alla närvarande är mitt i Nuets öga. Av detta enkla skäl tycker gästerna det är i sin ordning att betala ohemult mycket för mat och framförallt dryck, och personalen, i första hand sommeliererna, är så uppfyllda av att skriva historia att de mest bara är besvärade av Nuet och att behöva embrejsa sina gäster. Var häromdagen på en sådant där ställe. Satt till bords med två väl etablerade och erfarna vinmakare, två vinimportörer och en vinskribent – de tre sistnämnda med gedigna sommelierutbildningar. Vi beställde in ett överprisat vin som var direkt uselt. En sval och för producenten ovan årgång kunde inte förklara det klena resultatet i flaskan. Det stod klart att naturkorken också haft sin inverkan i form av en så kallad smygkork, det vill säga en korkdefekt långt från TCA och svår att upptäcka eftersom den inte finns där i uppenbar skepnad utan som en sordin över frukten. Det här är vinproducenternas värsta gissel, därför att konsumenten upptäcker vanligtvis inte defekten utan tror bara att vinet är dåligt. Ödmjukast bad vinskribenten någon i personalen prova vinet för att se om det var okej. Alla förväntade sig nog att en kunnig person skulle återkomma med ett ”njae, svårt säga men vi öppnar en flaska till och jämför”. Men, vad tänkte vi på?! Vi var ju en del av den samtida historieskrivningen, det var där och då som Nuet skedde och Historia skrevs! Således återkom efter en liten stund en aningen trött person som med rejält bakåtlutad överkropp och blicken över våra huvuden kort konstaterade ”Det är ingen TCA!”. Hm, som hen bokar bord får hen sitta. Vi drar till med lite Style Council denna tisdag.

Skörden i Bordeaux 2013, Humble Pie & Diana Krall

Publicerat 2013-10-04 av Lars Torstenson

Varför det är på det viset kan var och en forma sin egen uppfattning om, men faktum är att framförallt de engelska vinrapportörerna envisas med att fortsatt försöka tala om årgången 2013 i Bordeaux som något riktigt, riktigt bra. Och så har det låtit mest hela året. Även när värmen aldrig riktigt ville installera sig under försäsongen eller regnet sluta med sitt infernaliska droppande eller när kyla och nederbörd ställde till det under blomningen eller när rötan kunde inta sina positioner i juni eller när haglen föll, kanske inte ens när de nu faller igen, ja, vid sidan om regnet som faller lite då och då. Mycket 2002 över den här årgången. Blir kanske, i likhet med 2002, bra i Champagne och, mot alla odds, Bourgogne, men knappast i Bordeaux. Här intill ett par bilder tagna i vinfälten i appellationen Margaux för några dagar sedan, inte riktigt så man som vinmakare vill att klasarna ska se ut när det drar ihop sig till skörd. Notera att de skadade, fortsatt gröna, druvorna, aldrig kommer bli något annat än små, gröna, sura och bittra druvor. Å andra sidan, när sanningen väl når marknaden kommer priserna rasa och den som är lite om sig och kring sig kommer kunna förse sitt vinskåp med en hel del bra, om än ej särdeles lagringsbar, Bordeaux för en relativt ringa slant. Med andra ord har nog engelsmännen rätt ändå: Bordeaux är synnerligen lovande i år. Fredag med Humble Pie & Diana Krall.

Roséfakta att möta hösten med & Jonathan Wilson

Publicerat 2013-10-01 av Lars Torstenson

På väg hem från Vinexpo i somras hamnade jag intill en gammal kompis, Andre François Millo, som håller i marknadsföringen av de provencalska vinerna. Han tyckte absolut att jag skulle blogga om gissa vad. Hann knappt hem så hade jag en massa info i maillådan. Nu är er utsände i statistikträsket inte särskilt road av att bara rapa upp rosévinets success story, varför det tagit sin tid att bearbeta det faktum att han nu är i stånd att göra det i alla fall och detta av det enkla skälet att det uppenbarligen är så att vinifierat även följs av människor med självhävdelsebehov och sådana behöver meningslösa fakta att slå andra om inte med häpnad så åtminstone i huvudet med vid väl valda tillfällen: Världens rosévinsproduktion har de senaste nio åren ökat med 7,7 % till 24,1 miljoner hl, vilket motsvarar 9 % av den totala vinproduktionen. Störst är Frankrike, 27 % av världens rosévinstillverkning, följt av Italien (20 %), USA (15 %), Spanien (13 %) och Tyskland (5 %). Den franska produktionen ökade med 29 % mellan 2002 och 2011 (ingen uppgång 2012 p g a liten skörd). Störst i Frankrike är, gissa!, Provence, som står för 40 % av all fransk rosé, följt av Loire (18 %), Rhône (14 %), Bordeaux (12 %) och Languedoc (5 %). På konsumtionssidan dominerar också Frankrike, 35 % av världskonsumtionen, följt av USA (14 %), Tyskland (7 %), Italien och Storbritannien (6 %), Ryssland och Spanien (4 %) och Holland (2 %). Exporten av vinerna från Provence har tredubblats sedan 2002 och står nu för 14 % av den totala produktionen. Störst är exporten till Belgien, följt av USA. Sverige är fram till 2012 så litet att det inte syns i statistiken, där Norge (0,2 %) och Ryssland (0,1 %) är minst bland de mätbara – en inte alltför vild gissning är dock att vårt land kommer finnas med i statistiken efter M de Minutys exempellösa framgångar i Sverige i år, så stora att producenten till slut inte kunde suga upp mer vin att fylla sina buteljer med, m a o en framgång som kändes av även härnere. Tips på klassiskt rosévin från Provence för den som vill fira sina nyvunna petimäterkunskaper med lämplig dryck. Vi rundar av med Jonathan Wilson.