Utmärkt svavelhalt

Publicerat 2013-11-07 av Lars Torstenson

För ett par år sedan började Domaine de Brescou skriva ”låg svavelhalt” på sina etiketter. Nu har gården tagit ett steg till och alla viner som buteljeras från och med nu kommer ha den totala svavelhalten utsatt. En låg svavelhalt är förvisso ingen garanti för ett bra vin, men om vinet är bra och innehåller lite svavel är det en tydlig vink om att producenten arbetar oerhört hygieniskt och noggrant, inte minst i vingården. Tyvärr är det så att många lågsvavelviner inte är bra av det enkla skälet att producenten inte klarat av de enorma hygienkrav som ställs på ett sådant vin, vill här gärna upprepa ”inte minst i vingården”. Om Brescou klarar biffen? Ja, nu är jag i synnerligaste grad part i målet, men jag dristar mig till att påstå, att rent objektivt så är det tveklöst så. Och det beror inte på den konsulterande vinmakaren utan på att personalen på plats är otroligt duktig. I år har vi dessutom kunnat ta ett stort steg mot mindre rustika viner i och med en ny, skonsam skördemaskin – majoriteten av druvorna skördas med maskin – och en uppgraderad temperaturkontroll i vinkällaren. Kort sagt har jag aldrig känt så rena viner på Brescou som i år. Svavelhalterna? Fascinerande nog ligger det röda osvavlade vinet strax under 10 mg/l men det gör flera av de andra vinerna också direkt efter den alkoholiska jäsningen. Detta är inget konstigt här: slutnivån i de röda och rosévinet brukar landa mellan 50 och 70 mg/l medan vitvinerna vanligen sladdar in mellan 60 och 90 mg/l. Långt från EU:s gränsvärden för ekologiska viner och ändå längre från de konventionella nivåerna.

Skräpvinets ursprung spelar roll & Rock ’n’ Roll

Publicerat 2013-11-02 av Lars Torstenson

En sak värd att understryka är att skräpvinets ursprung spelar roll. Handlar du billigt vin från till exempel större delen av EU och Australien vet du att arbetsmarknaden lyder under lagar som fungerar. Sannolikheten för att enskilda personer på ett direkt vis lider på grund av din omoral är om inte noll så i alla fall ganska liten. I andra länder, som Sydafrika, vet du att så inte är fallet. Producenterna i EU och Australien mekaniserar för att hålla nere arbetsstyrkan och därmed kostnaderna. Samtidigt måste de driva upp skördeuttaget så mycket det går, vilket innebär mer kvävegödning och besprutning, något som skadar både miljön och människan i vinodlingens närhet. Det behöver inte odlaren i Sydafrika göra på samma vis. Å andra sidan är kontrollen av hur bekämpningsmedlen hanteras sämre där. Kontentan av detta är att du gör skada oavsett varifrån ditt skräpvin kommer, men skadan ser lite olika ut beroende på varans ursprung. Rock ’n’ Roll. Rock ’n’ Roll.

Sveriges bästa vintips, Steve Vai goes Thomas Funck & avund

Publicerat 2013-10-24 av Lars Torstenson

Sveriges bästa vintips finns i viniferats ögon på vinifierat. Så klart. Samtidigt är det väldigt trevligt när andra tycker om samma viner och hyllar dem så som de förtjänar att hyllas, alltså då renhet och fulländat vinmakeri sätts i högsätet och inte vinets rykte eller stora doft. Nu är det sannerligen inte fel att söka sig till nya viner som föregåtts av sitt rykte, men det gäller att hålla gommen kall och objektiv när du provar dem. Kort sagt dumhyllas vissa viner på ett obegripligt vis och det gäller särskilt doftrika, småskitiga viner och flaskor från dumhyllade producenter, som lyfts till skyarna för att de gjort vin i 100 generationer, ser rätt ut eller för att de säger rätt saker vid rätt tillfälle. Det som sägs i den sista bisatsen står inte i motsats till hyllningar av producenter som gör allt rätt, och ser rätt ut, så länge de också gör tidslösa klassiker. Till saken (texten så här långt är ett sätt att bädda in detta inläggs raison d’être): Kloka tankar från Magnus Ericsson på Uppkorkat (läs här) – en blogg som vinifierat för övrigt varmt kan rekommendera även då den inte tar upp viner som vinifierat har ett direkt intresse i. Här vid sidan finner ni också en bild från DN häromdagen. DN som för några veckor sedan och till vinifierats stora tillfredsställelse tog sig före att dödskallemärka ett vin på grund av dess ohemult låga pris. Modigt, rätt. Självklart fick skribenterna på tafsen för det och tidningen bad så småningom om ursäkt. vinifierat förstår att det är känsligt att peka ut en enskild vara/producent/importör, men det är ändå synd att DN inte stod fast vid detta i grunden korrekta grepp: även vinkonsumenten bör vara medveten om vad den dricker och vilka konsekvenser dess vinval har för andra. Kanske låter DN sina skribenter återkomma med en större artikel i frågan, där flera produkter skärskådas? Det vore i sanningen bra konsumentjournalistik. Hursomhelst lyfts i klippet här vid sidan om Clotilde Davennes mousserande vin, Crémant de Bourgogne, fram. Dessvärre gjorde den oväntade

uppmärksamheten att Clotildes crémant tog slut på nolltid. Åter i lager i mitten av november och sedan släpps den i ordinarie sortimentet den första december. En liten men viktig detalj, till skillnad från vad som sägs i DN:s i övrigt utmärkta text arbetar Clotilde med ”zero dosage”, ingen sötma tillsätts i samband med den slutliga korkningen av flaskan. Detta är ett ytterst medvetet val från Clotildes sida eftersom hon, som alltid, vill att druvan (här pinot noir och chardonnay) och ursprunget (Chablis och Epineuil) ska slå oss på näsan utan ovidkommande dofter samtidigt som en frisk syra ska skölja över, eller kanske snarare ner i, oss då vi hinkar i oss hennes lika eleganta som välgjorda alster. Att Clotilde själv kommer från Champagne bidrar sannolikt till att det här mousserande vinet bland annat spöade skiten ur betydligt dyrare champagner när franska TV-kanalen Antenne 2 lät göra ett bubbeltest häromåret. Steve Vai goes Thomas Funck. Steve Vai goes Steve Vai (notera killen som får röra Steves gitarr efter 0.52, löjligt, är jag avundsjuk? ja).

Sommelieren med de inåtvända känselspröten & The Style Council

Publicerat 2013-10-15 av Lars Torstenson

Då och då uppstår näringsställen där gästerna och personalen lever i en för dem insiktsfull symbios, övertygade om att det är Här det händer, det är Här Samtidens historia skrivs och alla närvarande är mitt i Nuets öga. Av detta enkla skäl tycker gästerna det är i sin ordning att betala ohemult mycket för mat och framförallt dryck, och personalen, i första hand sommeliererna, är så uppfyllda av att skriva historia att de mest bara är besvärade av Nuet och att behöva embrejsa sina gäster. Var häromdagen på en sådant där ställe. Satt till bords med två väl etablerade och erfarna vinmakare, två vinimportörer och en vinskribent – de tre sistnämnda med gedigna sommelierutbildningar. Vi beställde in ett överprisat vin som var direkt uselt. En sval och för producenten ovan årgång kunde inte förklara det klena resultatet i flaskan. Det stod klart att naturkorken också haft sin inverkan i form av en så kallad smygkork, det vill säga en korkdefekt långt från TCA och svår att upptäcka eftersom den inte finns där i uppenbar skepnad utan som en sordin över frukten. Det här är vinproducenternas värsta gissel, därför att konsumenten upptäcker vanligtvis inte defekten utan tror bara att vinet är dåligt. Ödmjukast bad vinskribenten någon i personalen prova vinet för att se om det var okej. Alla förväntade sig nog att en kunnig person skulle återkomma med ett ”njae, svårt säga men vi öppnar en flaska till och jämför”. Men, vad tänkte vi på?! Vi var ju en del av den samtida historieskrivningen, det var där och då som Nuet skedde och Historia skrevs! Således återkom efter en liten stund en aningen trött person som med rejält bakåtlutad överkropp och blicken över våra huvuden kort konstaterade ”Det är ingen TCA!”. Hm, som hen bokar bord får hen sitta. Vi drar till med lite Style Council denna tisdag.

Skörden i Bordeaux 2013, Humble Pie & Diana Krall

Publicerat 2013-10-04 av Lars Torstenson

Varför det är på det viset kan var och en forma sin egen uppfattning om, men faktum är att framförallt de engelska vinrapportörerna envisas med att fortsatt försöka tala om årgången 2013 i Bordeaux som något riktigt, riktigt bra. Och så har det låtit mest hela året. Även när värmen aldrig riktigt ville installera sig under försäsongen eller regnet sluta med sitt infernaliska droppande eller när kyla och nederbörd ställde till det under blomningen eller när rötan kunde inta sina positioner i juni eller när haglen föll, kanske inte ens när de nu faller igen, ja, vid sidan om regnet som faller lite då och då. Mycket 2002 över den här årgången. Blir kanske, i likhet med 2002, bra i Champagne och, mot alla odds, Bourgogne, men knappast i Bordeaux. Här intill ett par bilder tagna i vinfälten i appellationen Margaux för några dagar sedan, inte riktigt så man som vinmakare vill att klasarna ska se ut när det drar ihop sig till skörd. Notera att de skadade, fortsatt gröna, druvorna, aldrig kommer bli något annat än små, gröna, sura och bittra druvor. Å andra sidan, när sanningen väl når marknaden kommer priserna rasa och den som är lite om sig och kring sig kommer kunna förse sitt vinskåp med en hel del bra, om än ej särdeles lagringsbar, Bordeaux för en relativt ringa slant. Med andra ord har nog engelsmännen rätt ändå: Bordeaux är synnerligen lovande i år. Fredag med Humble Pie & Diana Krall.

Roséfakta att möta hösten med & Jonathan Wilson

Publicerat 2013-10-01 av Lars Torstenson

På väg hem från Vinexpo i somras hamnade jag intill en gammal kompis, Andre François Millo, som håller i marknadsföringen av de provencalska vinerna. Han tyckte absolut att jag skulle blogga om gissa vad. Hann knappt hem så hade jag en massa info i maillådan. Nu är er utsände i statistikträsket inte särskilt road av att bara rapa upp rosévinets success story, varför det tagit sin tid att bearbeta det faktum att han nu är i stånd att göra det i alla fall och detta av det enkla skälet att det uppenbarligen är så att vinifierat även följs av människor med självhävdelsebehov och sådana behöver meningslösa fakta att slå andra om inte med häpnad så åtminstone i huvudet med vid väl valda tillfällen: Världens rosévinsproduktion har de senaste nio åren ökat med 7,7 % till 24,1 miljoner hl, vilket motsvarar 9 % av den totala vinproduktionen. Störst är Frankrike, 27 % av världens rosévinstillverkning, följt av Italien (20 %), USA (15 %), Spanien (13 %) och Tyskland (5 %). Den franska produktionen ökade med 29 % mellan 2002 och 2011 (ingen uppgång 2012 p g a liten skörd). Störst i Frankrike är, gissa!, Provence, som står för 40 % av all fransk rosé, följt av Loire (18 %), Rhône (14 %), Bordeaux (12 %) och Languedoc (5 %). På konsumtionssidan dominerar också Frankrike, 35 % av världskonsumtionen, följt av USA (14 %), Tyskland (7 %), Italien och Storbritannien (6 %), Ryssland och Spanien (4 %) och Holland (2 %). Exporten av vinerna från Provence har tredubblats sedan 2002 och står nu för 14 % av den totala produktionen. Störst är exporten till Belgien, följt av USA. Sverige är fram till 2012 så litet att det inte syns i statistiken, där Norge (0,2 %) och Ryssland (0,1 %) är minst bland de mätbara – en inte alltför vild gissning är dock att vårt land kommer finnas med i statistiken efter M de Minutys exempellösa framgångar i Sverige i år, så stora att producenten till slut inte kunde suga upp mer vin att fylla sina buteljer med, m a o en framgång som kändes av även härnere. Tips på klassiskt rosévin från Provence för den som vill fira sina nyvunna petimäterkunskaper med lämplig dryck. Vi rundar av med Jonathan Wilson.

Dödskallemärkt vin – äntligen! & Tom Waits

Publicerat 2013-09-22 av Lars Torstenson

Ni stackars HR:are har sedan länge tråkats med än den ena än den andra attacken på de omoraliskt billiga vinerna och deras främsta beskyddare, det vill säga i första hand konsumenten som köper dem, i andra hand alla som handlar med dem eller i klartext den svenska importören och Systembolaget. En del menar att arbetet för en mer medveten vinmarknad borde inrikta sig på att avskaffa Systembolaget och dess monopol, men även om det torde vara uppenbart att Vinsverige skulle må bättre av en fri marknad – Systembolaget har de facto inte gjort någonting för att styra upp skräpvinsmarknaden, tvärtom har det varit med och drivit på – skulle avseende skräpvinerna inte mycket i grunden ändras av det, därtill finns det alltför många konsumenter och importörer som vill ha sin billiga fredagsvinfylla respektive stora marknadsandel, omsättning och vinst i fred. Således måste konsumentens beteende påverkas. För att så ska kunna ske krävs upplysande debatter och medvetna konsumentjournalister. Medan debatten blivit allt livligare det sista året har i vinets värld de sistnämnda sannerligen lyst med sin frånvaro. Därför är det synnerligen glädjande att stora DN och dess vinskribenter, Sanna Blomquist och Alf Tumble, nu går i spetsen när de, igår närmare bestämt, i sina vintips dödskallemarkerar ett vin och skriver så här ”Det finns produkter som inte förtjänar plats i något sortiment. Ekvationen tre liter vin för 139 kr minus alkoholskatt, transport och diverse påslag går inte ihop.”. Precis så är det och kanske kan vi nu få se fler konsumenter, medier och skribenter ifrågasätta de billigaste vinerna, precis som de funderar över allför billigt kött, billiga sandaler, billig snabbmat och hur de tvättade jeansen fått sin färg. Tom Waits.

Oproffsiga proffs eller överambitiösa amatörer?

Publicerat 2013-09-08 av Lars Torstenson

Den som ger sig till att offentligt kritisera andras verk – vara vad det vill, litteratur, opera, fotboll, vin eller något annat – bör veta vad den sysslar med. Undantaget då det tydligt framgår att det är en ambitiös amatör som tycker till. Då kan allmänheten, och förhoppningsvis även verkets upphovshen, tolerera tekniska tillkortakommanden och okunskap. När någon, som utger sig för att vara proffs, finner att ett vin (OBS! detta handlar inte om ett vin jag gjort så jag talar inte i egen sak) som av så gott som alla andra beskrivs i ordalag som ”snyggt och gott”,” imponerande hantverk” och ”intensiv, fruktig doft” är ”dammigt” kan man med rätta bli lite fundersam. Det är i sin ordning att inte tycka om, men ”dammigt”? När ett närmare studium av andra vid samma tillfälle bedömda viner visar att ordet ”dammig” även förekommer i fler fall, är det tydligt att osköljda glas använts för provningen. Helt okej på hemmaprovningen eller den lilla vinklubbens månadsmöte, men knappast för en offentlig vinkritik. Om man inte förmår urskilja skåps- eller dammdoft i ett glas, fyllt som ofyllt, hur ska man då kunna göra ett vin rättvisa? Lite grann som att bedöma ett musikverk och inte höra att någon spelar falskt. Detta sagt i all välmening till er som provar utan att skölja glasen bara därför att ni tror att de inte slår ihjäl frukten. Musikbonus för er som provar med dammiga glas.

Vinakademivinfrossa, Årets Pristagare, 59 Mouton-Rothschild & Janos Solyom

Publicerat 2013-09-06 av Lars Torstenson

Svara

I samband med en traditionsenlig vinfrossa delade Svenska Vinakademien idag ut sitt Stora Pris till Johan Magnusson (ses på bild härintill, tillsammans mes Pontus Frithiof och Mario Moroni från Pocket by Pontus). Bortsett från allt annat Johan gjort inom vinvärlden för att förtjäna detta, bär han lika stolt som Zlatan bär sina släktingars namn på bara skinnet sina sista fyra siffror i födelsenumret, vilka råkar vara desamma som det gamla varunumret för Parador. Bara en sådan sak. Bland godsakerna som i förekommande fall dissekerades, i förekommande fall bara slukades, kan nämnas Pierre Gimmonet 1996 mgm (frisk, 0 dosage, mineralbomb, väldigt mycket 96), Pierre Peters ”Les Chétillons” 1996 mgm (god, mineralstinn och mycket 96), Pol Roger 1993 mgm (stor, mogen, god), Chassagne-Montrachet 1er Cru (Paul Colin) 2006 mgm (stor, komplex doft, fin mix av ek och Montrachet-frukt, möjligen finns en lite brist på syra där som ett litet skönhetsfel), Dürkheimer Feuerberg Huxelrebe TBA 1986 (brun, enorm koncentration, fullständigt vital, mycket söt och mycket god), Twoson Barolo Campé 2005 mgm (strålande, kraftfull och koncentrerad men ändå elegant och inte dumextraherad på något vis, snyggt ekjobb om jag själv får tycka så, såväl generös som disciplinerad), Poliziano 2001 (kraftfull, apelsinskal, väl integrerad ek, stänk av tom Felix ketchupflaska gamla modellen), Chateau Montelena Estate Cabernet Sauvignon 1984 (Bordeaux-stuk med aningen amerika-sötma, komplext, oerhört vitalt, lång, fin eftersmak med snygg syra), Calvario (Finca Allende) 2001 (power-Rioja, håller ihop bra, bra om än aningen uppblåst), Red Mountain Reserve/Hedges Family Estate 2003 (varm och behaglig frukt, väl integrerad ek, viol, beska i avslutet), Château Pape-Clémant 1990 (väldigt snyggt, ganska bra mognad och yppig 90-frukt, god och bra), Château Trotanoy 1979 (tegelröd, mogen Pomerol som inte direkt tilltalar vinmakaren som hellre hinkar nyjäst vin, lite spritig, torkade plommon, helt ok, ett i grunden alltid stort vin), Château Mouton-Rothschild 1959 (säger alltid att jag inte är ett Mouton-fan, men det har på senare hänt några gånger att jag fått erkänna att Mouton kan vara hur bra som helst, den här 59:an är inget annat än fantastisk, årgången är en av de bästa vi känner till men likväl överraskar den här buteljen med sin vitala syra och än mer imponerande rejäla frukt som hänger kvar som ett klistermärke i gomseglet och en behaglig rysning i kinderna långt efter det du svalt dryckjomen, måste fylld av ödmjukhet, glädje och vördnad inför naturen och ett imponerande hantverk erkänna att jag än en gång överrumplats av Mouton). Janos Solyom.

Vindebatter på g

Publicerat 2013-09-04 av Lars Torstenson

På lördag kan hugade lyssna på Systembolagets VD Margareta Gerger i Ekots lördagsintervju. Onsdagen den 18:e september ordnas i Riksdagshuset ett frukostseminarium om ”Vingårdsarbetarnas villkor och Sveriges ansvar för import av vin/alkohol” (0830 – 1000 i Mitt-poolen, Riksgatan 2, Riksdagshuset – anmälan sker till amineh.kakabaveh@riksdagen.se). Man kan väl, utan att slå sig för bröstet, säga att en hel del skett sedan de tre ledamöterna i Vinakademien skrev sitt debattinlägg på SvD Brännpunkt för snart ett år sedan, då när det knappt förekom någon debatt om de ohälsosamt billiga vinerna, i alla fall ingen debatt som hördes.