Som det säkerligen är HR.en bekant, har er utsände i de vinproducerande böndernas av vädrets makter styrda värld mot bättre vetande åter blivit vinbonde, då denne åtagit sig uppdraget att på konsultbasis leda vingårdsarbetet på Domaine Rabiega utanför Draguignan i södra Frankrike. Alltså ett jobb som den nyss nämnde också skötte mellan februari 1988 och augusti 2006. Fast på den tiden ingick också sysslan som chef för rubbet samt arrendet på Château d’Esclans 1995-2004 och att bygga upp det som var den stora tårtbiten i verksamheten: Rabiega Negociant i Besse/Issole.
Efter 2006 har jag varit runt mest överallt och gjort vin på konsultbasis, men sedan jag lämnade Château l’Arnaude 2013 (ett av mina många konsultuppdrag) har jag inte arbetat i hemtrakterna. Därför har det nu gällt för mig att snabbt hitta tillbaka hem och till min gamla värld. Följaktligen har jag ägnat en hel del tid åt att se hur nämnda värld fungerar idag. Döm om min förvåning när jag slår upp lokaltidningen Var-Matin och ser den alarmerande rubriken om att en vinbonde attackerats med skarpladdat gevär! Knallar och kulhål i traktorn och besprutningsaggregatet vittnar om detta. Orsaken till den besinningslösa attacken tycks vara att den stackars bonden var ute och skyddsbehandlade sina stockar. Låt vara att detta, enligt tidningen, skedde ”mitt i natten” – vilket f ö knappast kan stämma, men det kan ha varit tidigt på morgonen; man brukar vara ute med traktorn i ottan dels för att undvika vinden som alltsomoftast hoppar igång lite längre fram på dagen, dels för att undvika den på de här breddgraderna så här års synnerligen effektiva solen – och att någon sömnig närbo helt enkelt blev förbannad på oljudet. Eller så var det någon som tyckte att vinstockarna och framförallt den attackerande svampen och skadeinsekterna borde få vara ifred och få förstöra druvorna bäst de ville.
Nog av. Beskjuten blev bonden. Beskjuten! Medan den lokala bondeföreningen, också enligt tidningen, redan och synnerligen föredömligt skrivit till presidenten och krävt att all bebyggelse nära odlad mark ska förbjudas, har jag hört av mig till min nya uppdragsgivare och begärt risktillägg. Mitt gamla inte helt riskfria uppdrag i Ukrainas mest avlägsna och vilda delar 2010-11 är intet mot detta!
Annat var det under första världskriget. Då kampanjade myndigheterna för att fransmännen, och särskilt soldaterna, skulle dricka mer vin. Citerar 
Till de ännu idag kända artister som börjat sin bana som comique troupier hör Fernandel och Maurice Chevalier. Nils Poppes soldaten Bom är väl en svensk avläggare i genren.
Priset är, självklart, viktigt. Alla som gör vin i Sverige, oavsett vilken råvaran är, kämpar med relationen mellan de fasta kostnaderna och den allt som oftast lilla volymen. De som valt frukt, bär eller björksav som bas har en fördel i att tillgången på råvaran är större och därmed, inte sällan, billigare än de på våra breddgrader fortsatt sparsamt odlade vindruvorna. Den som nu har björkar att tappa gör detta under våren, när saven börjat stiga och innan den hunnit anta en besk ton när det blir varmare framemot sommaren. Upp till 15 liter kan skördas per dag. Detta sker via små hål som borras i stammen och som pluggas igen sedan trädet tappats.
I det här fallet har producenten kunnat hålla nere priset till runt hundralappen (även om vi säkert kan räkna med att prislappen kommer ligga någon tia högre framöver), dels tack vare råvaran, dels tack vare sättet vinet gjorts på. I pipeline, men fortsatt några år bort, ligger ett torrt mousserande vin gjort med méthode traditionelle. Det kommer säkerligen kosta ytterligare ett par tior, bland annat på grund av den långa lagringstid som krävs för att göra ett mousserande vin på det viset (exakt hur lång tid, får det pågående utvecklingsarbetet utvisa, men räkna med minst ett och ett halvt år).
Rent miljömässigt är fördelarna med sav som råvara uppenbara och det räcker kanske med att nämna att björkarna inte utsätts för några kemiska produkter överhuvudtaget. Inte sällan skrivs det att ”vinet odlas giftfritt” och ”druvorna besprutas inte”. Det är uppgifter att ta med en nypa salt. Den som inte växtskyddsbehandlar sin vindruvsodling står vanligtvis utan druvor när det är skördedags (även ekologiska odlingar besprutas, dock ej med penetrerande medel). Björkar behöver vinbonden däremot inte bespruta. Träden tar heller ingen skada av att tappas på lite sav (en fullvuxen och väl bebladad björk kan dricka ett par hundra liter vatten om dagen).
När SAV 1785 hade världspremiär i december 2019 (i Sverige) strök den initiala volymen med på en gång och så har det fortsatt. I februari tog Sav Winery klivet ut i den internationella hetluften och deltog i Millésime Bio, världens största mässa för ekologiska viner. Detta resulterade i export till Benelux och Frankrike (och kanske mer, som den ovan nämnde utsände inte känner till). I Sverige gav Per Styregård SAV 1785 4/5 ”Mycket prisvärt” i fredagens Dagens Industri och den som läser Global Drinks Intel kan i senaste numret läsa om den udda produkten från norra Sverige.
Låt vara att tonen är lite mer vårdad nu, men förvånansvärt nog förekommer trots allt vin som runnit i struparna sedan ”naturvin” var en het fråga fortfarande två läger, för och emot, som om det inte handlar om vad som är gott och bra. Som att läsa en bok bara för att alla andra läser den. Eller bara lyssna på en sorts musik. Äta en sorts mat.
Vilket osökt för in tankarna på det här med om det finns coola vinsnubbar – ett tag togs ju i vissa kretsar naturvinstillhörighet som en intäkt för att vara cool, trots att den som anslöt sig bara flöt med mitt i strömmen. Har förvisso tidigare skrivit om detta, men det upphör inte att förvåna att folk på fullt allvar tror att en alls kan vara cool om en håller på med vin. Men det hjälper inte hur tokigt en klär sig eller hur mycket en tatuerar sig eller hur galen en ser ut på fotografier eller låter skägget bli ovårdat eller hur mycket rebell en än kallar sig eller hur ung och snygg en än är eller hur många rätt fel saker en lär sig att säga och anamma eller hur krystat elegant en än försöker vara… Vinsnubbar, av alla kön och alla inkluderade från vingårdsarbetaren via sommelieren till munskänken och den som mässar vin vid middagsbordet, är inte coolare än kompisarna i filatelistklubben. Hade vi varit det hade vi inte varit vinnördar.
Vidare menar en del att det som ska deklareras är vilka växtskyddsmedel som använts och liknande, alltså något som veterligt inte alls förekommer i tvingande form idag, till exempel information om hur kossans ensilage behandlats innan det hamnade i kons mage och så småningom i konsumentens hetvägg. Detta är emellertid information jag gärna skulle vilja se på vinets (och mjölkens) förpackning: vilka bekämpningsmedel har använts och i vilka volymer samt huruvida odlingen bevattnats och i så fall i vilka volymer.
Men jästen som ger smak då? Och ekchipsen? Jästen, suck, visst, du kan göra karikatyrer i form av skrikigt thiolig sauvignon blanc, päronsoda-doftande chenin blanc, tuttifruttitropik-förstörda roséviner och annat som går hem i det där segmentet som dricker vin som vore det sötad limpa och om de nu vill göra det, tja, andra lyssnar på Lazze Stefans och gillar det. Och några ser på Farmen. Vilka är vi att döma den som gillar Stefan och Kristers värld? Att sedan försäljarna av jästen basunerar ut att deras vara kan göra precis allt är väl inte konstigare än att Doktor Peirkles påstod att hans mirakelmedel fixade allt på den gamla goda tiden i Vilda västern.
