När det gamla importmonopolet Vin&Sprit AB föll 1995, sadlade så gott som alla de existerande ”agenterna” om till att bli importörer. Det var inget litet steg. Tidigare hade de haft provision på allt som såldes i utbyte mot ”marknadsföring” – så gott det nu gick med de många restriktioner som var på plats vid den här tiden (till exempel, för er som inte är torra bakom öronen, var det förbjudet att annonsera i media). Varorna de representerade köptes in och transporterades av eller via importmonopolets försorg. Kort sagt var de ekonomiska riskerna närmast obefintliga och möjlighet att tjäna grova pengar stor. 
Då Vin& Sprits tre monopol föll 1995 – produktion, import och distribution; endast Systembolagets detaljhandelsmonopol blev kvar – var agenterna plötsligt tvungna att själva ombesörja allt det där, med alla de ekonomiska risker detta innebär (tänk om en vara blir ”hyllvärmare” eller inte alls säljer, tänk om den levereras med en defekt, tänk om…). Därtill var de tvungna att skaka fram kapital för att hålla egna lager, anställa personal som kunde hantera logistikfrågor och mycket mer. Mer än en agent tvekade inför steget, men de flesta tog det – och har klarat sig bra. På den tiden var det, faktiskt, ganska enkelt att ”få in” en produkt på Systembolaget. Dels var konkurrensen inte så hård, dels tog Systembolaget tacksamt emot tips från de nya importörerna. Kort sagt hade vissa importörer lekstuga under några år innan saker och ting förändrades.
En stor förändring kom i samband med mutskandalen. Systembolaget sade sig ha varit ovetandes om problemet att vissa butikschefer och utvalda personer på huvudkontoret hade väl vänskapliga band till vissa importörer. Företagets ledning sade sig också ha varit ovetandes om att flera importörer talade om ”gröna” respektive ”röda” butiker. Alltså Systembolag där butikschefen var mottaglig för tips och uppmuntran och sådana där chefen inte var det – alltså lite grann som vilka ICA-handlare som helst. Detta var dock något som, bevisligen, bland annat Vin&Sprits dåvarande VD, Egon Jacobsson, påtalat både muntligen och skriftligen till Systembolagets högsta ledning. Svaret var och förblev att det behövdes konkreta bevis.
När skiten träffade fläkten kom bevisen, och en och annan butikschef och en och annan anställd på en eller annan importör dömdes för mutbrott. På det stora hela taget klarade sig de flesta undan med, gissningsvis, någon form av skräckblandad förtjusning. Dock ändrades spelplanen. Det fåtal aktörer som haft mer öppna dörrar till Systembolaget än andra fick det lite svårare, efter några år mycket svårare, och de kommande åren exploderade mängden importörer i Sverige.
De nya var allt från slipade affärsmän och -kvinnor, rent av börsbolag och stora internationella aktörer, till ”småskuttar”, alltså vinälskare som bara ville ta hem sitt favoritvin. Vid sidan om dessa fanns och finns, förstås, också en lång rad lycksökare som vid något tillfälle fått kontakt med en stor producent i, låt säga Spanien, och som skickar in ett vin till en offertförfrågan och vinner den, eller inte. I det första fallet kommer ”småskutten” tjäna stora pengar (om det är fråga om en box som säljs i stor volym), i det andra fallet var det förhoppningsvis en kul grej att vara med på (och ett störande inslag i de mer långsiktigt och hårt satsande importörernas vardag).
Idag domineras den svenska vinimporten av ett fåtal stora, mycket starka aktörer med finansiella muskler som heter duga. De har i egenskap av detta ofta även kunnat knyta till sig andra stora aktörer i produktionsledet, aktörer som också är beredda att satsa hårt för att vinna de stora upphandlingarna, eller rent av ”trycka in” en väl utvald produkt. Det här är, ska understrykas, inget konstigt eller på grund av att Sverige är en monopolmarknad. Så här fungerar det på de flesta marknader. Det som är unikt för Sverige är – bortsett från att Sverige är en enda marknad (andra länder brukar kunna delas upp i flera regionala marknader) – Systembolagets sätt att beskriva produkterna det vill köpa in. Det är sällan eller aldrig ”bästa möjliga vin från det här området för det här priset” eller ett visst varumärke/vin utan ett i detalj beskrivit vin, alltså ett designat vin med en bestämd smakprofil, något som kan innebära att det ”bästa vinet” eller det av konsumenten önskade vinet inte köps in, utan snarare det som passar bäst in på inköpsorganisationens idé om hur ett vin i kategorin ska beskrivas.
Vid sidan om de nyss nämnda typerna av importörer finns så de mindre, ofta mer av vinintresse drivna importörerna, och småskuttarna. De sistnämnda är, som torde framgått ovan, glada amatörer som, måste sägas, inte sällan, är ganska störande inslag för mer seriösa importörerna och framförallt för producenterna, som kanske lockas att satsa på en ”importör” som de facto varken har för avsikt, än mindre förmåga, att på allvar agera för producentens bästa på den svenska marknaden.
Ser vi till de mindre, eventuellt medelstora (de flesta medelstora ägs i sin tur av någon av de stora grupperna som dominerar marknaden), aktörerna med vinintresset i centrum, har de i huvudsak tre vägar att gå när de drar upp strategierna för sin låda: 1. Försöka sälja via Systembolaget. 2. Sälja via nätet. 3. Satsa på krogar.
1.Sälja via Systembolaget. Med undantag för beställningssortimentet är det svårt att få in viner på Systembolaget. Chansen ökar dock för den som arbetar på lång sikt och gör sitt jobb, alltså lägger ner tid och möda på att hitta duktiga producenter som är tillräckligt bra för att kunna vinna offertupphandlingar i Sverige, alternativt är så bra att Systembolaget kommer köpa in produkten i sitt ”tillfälliga sortiment” – ett sortiment öppet för mindre volymer av dyrare kvalitetsviner.
2.Sälja via krogen. Den som vill göra detta i större skala står inför utmaningen att skaffa sig en mer eller mindre omfattande, och kostsam, kår av säljare samt att konkurrera med stora aktörerna i importledet och inte minst de väl etablerade bryggerierna med sina många säljare, väl fungerande distributionslösningar och möjlighet att på ett eller annat vis stötta stora kunder.
3.Sälja via nätet. Den här lösningen har av självklara skäl kommit att öka i betydelse de senaste åren. Här hittar vi dels sådana som erbjuder ungefär detsamma som Systembolaget, ofta till lite högre pris, och som tilltalar framförallt sådana som inte vill handla på bolaget av principiella skäl (trots att SB egentligen säljer inte ”sina” viner utan importörernas och producenternas produkter) och sådana som tror att de upptäckt något nytt och bättre eller rent av att de handlar billigare, dels hittar vi här några av de ovan nämnda vinintresserade nördarna, som gör detta mest därför att de vill och kan och i mindre utsträckning för att tjäna pengar, och som kanske hittat nischer som leverantörer av högkvalitativa viner till särskilt vinintresserade grupper.
Med tanke på min inblandning i Terrific Wines och mitt vinintresse är det väl överflödigt att säga att det är hos de små och seriösa mer vin- än vinstdrivna importörerna mitt hjärta hör hemma – vill samtidigt förtydliga att jag med glädje ser kollegor, både i producent- och importledet, tjäna en hacka: alla de hårt, seriöst arbetande aktörerna är värda framgång. De andra, tja, de kan dra åt fanders.
Året, 2021, har utmärks av eländes elände och massvis av tur. Det förra för alltför många av våra kollegor, det sista för oss. Skörden kommer förvisso bli väldigt liten på grund av den långa torkan i år, men vi får i alla fall en skörd och – paradoxalt nog tack vare torkan – den är galet bra: små druvor med fantastisk koncentration. Faktum är att druvorna är så koncentrerade och laddade att vi bestämt oss för att inte göra något rosévin i år. Enkelt uttryckt har druvorna fel balans och sammansättning för att fungera i målbilden för vårt rosévin.
Det eländes elände som drabbat så många började i april – den kallaste aprilmånaden i mannaminne, toppad av flera dygn med kraftig frost. Frost som dels tar knoppar av daga, dels stör mognadsprocessen. På detta följde längre norrut i Frankrike oväder och regnstormar medan vi i södern drabbades av en flera månader lång torka. När vädret så började rätta till sig norröver, drabbades vi i söder, särskilt i de sydöstra delarna av Frankrike, av bränder. Torkan i kombination med hårda vindar är mums för mumma för elden, och när intellektuellt allt annat än överbegåvade individer välvilligt hjälper den på traven genom att kasta fimpar i torrt gräs eller rent av grilla på engångsgrillar i den fria naturen, står det inte länge på förrän tusentals hektar mark har härjats av elden.
Vingårdar brinner inte. Tvärtom utgör de väl fungerande brandgator. Men att de inte brinner innebär inte att stockar inte kan torka sönder eller att druvor kan skrumpna ihop eller få sin smak förstörd av rök eller rent av det saltvatten vattenbombarna hämtar i havet. Oräkneliga av våra kollegor har fått årets skörd spolierad på det här viset. Och när alla trodde att nu kan det inte bli värre drog ett oväder fram här i förra veckan och dränkte vissa fält medan andra slogs sönder av hagel.
När det ser ut som ovan är den som klarat sig undan med blotta fasan, och en liten skörd, mer än tacksam och medan andra slickar såren kan vi planera för en exceptionellt bra årgång, låt vara med en aning blandade känslor.
Hur har 2021 sett ut efter frosten? Inget vidare dessvärre. Förra veckan drog ett rejält oväder med virvelvindar, slagregn, hagel och översvämningar fram över Frankrike. Några delar, som Provence, klarade sig bra, men i princip alla andra vinområden drabbades, inte minst Bordeaux, Loire, Champagne och Bourgogne. I skrivande stund har ovädren upphört men det är fortsatt svalt, snarast dålig svensk sommar i stora delar av Frankrike. Ska man se positivt på detta är det inte alls fel för till exempel Champagne, som numer snarare har problem med för mycket sol, värme och torka – basvinet till champagne ska i första vara rent och syrligt, inte fruktigt och alkoholrikt – men på det hela taget är det, förstås, inte så bra.
En sak verkar stämma avseende klimatet och vädret och det är man ska akta sig för att dra förhastade slutsatser och att se saker isolerade från varandra. Ändå vill jag killgissa följande: Mina första år som vinbonde 1988-1999 var ganska lika de förhållanden som under lång tid då gällt. Det var stora årgångsskillnader. Mognaden uppnåddes eller uppnåddes inte, mer sällan uppnåddes den med råge, folk kunde tänka sig att chaptalisera (tillsätta socker för att få mer alkohol) vissa år. 2000-2010 påtagligt många lätta år att arbeta med, potentiellt full fenolisk mognad i druvorna en möjlighet snart sagt varje år . 2010-2020 en påtaglig skillnad i mognaden jämfört med 90-talet. Kanske har detta varit vinets gyllene decennium med massvis av enkla år att arbeta med, fin mognad och allt som oftast schysst naturlig syra. Tveklöst fler extrema väderförhållanden men under decenniets första år inte allmänt gällande, utan mer fråga om regionala katastrofer, som översvämningarna i södra Provence 2010 (med många dödsoffer, vilket nog få har koll på i Sverige). De senaste åren, som kan sägas leda in i 2020-2030, har extremvädren tilltagit och det har börjat bli mer riskabelt att odla vin. Hagel, slagregn, torrperioder, frost och översvämningar ställer till stora problem och så blir det nog framöver (och så småningom även i Sverige). Förhoppningsvis har jag fel…
Mitt råd till den som skaffat en pava eller två av Domaine Rabiega rouge 2020 (nr 52260, 159kr), eller tänker göra det: Öppna inte förrän fram i september. Då kommer vinet vara ute ur tunneln. Men därmed inte sagt att allt är frid och fröjd. Min bedömning är att vinet kommer tunnla ett par gånger till de närmaste två åren. Så den som vill vara hundra på att tunnlandet är över och att vinet befinner sig i en mer förutsägbar och harmonisk fas, ska helst inte börja öppna sina flaskor förrän sommaren, eller rent av hösten, 2023.
Sist men inte minst (eftersom många frågat om hur det ser ut på gårdarna jag arbetar med i Frankrike): På Domaine Rabiega är skadorna de som tidigare nämnts, alltså 60-80% av fjolårsplanteringens knoppar och begränsade skador på ”vieilles vignes grenache” – kunde varit mycket värre, till del klarade vi oss så pass ”bra” på grund av nattkylan under mars som höll tillbaka knoppningen. På Domaine de Brescou drabbades framförallt stockarna på de lägst liggande markplättarna och nära de bäckar som rinner bland gårdens odlingar och på de platserna växer gårdens enklaste druvor – med andra ord hade vi relativt sett flyt där också (låt vara att skadorna är kännbara).
Men värst är förstås den uteblivna skörden eller delen av skörden. Detta är oersättliga förluster.
Lägg till det ovanstående att det vanligtvis utgår statligt stöd till drabbade bönder. Detta stöd beräknas på kvantiteten druvor. Det vill säga: alla druvor är lika mycket värda. Medan då en budgetvinsproducent med ett skördeuttag på 10 ton/hektar får ersättning för detta, får kvalitetsproducenten ersättning för sina låga och kvalitetsinriktade tre-fyra ton/hektar enligt samma mall, varför den förra får mer betalt.
Exakt hur länge den här faran föreligger varierar på var odlaren befinner sig. En svensk vinbonde kan räkna med frost snart sagt hela växtsäsongen och definitivt in i juni. Nere i södra Frankrike, där jag bland annat arbetar med Domaine de Brescou och särskilt med Domaine Rabiega, brukar risken vara liten från och med april. Men även då kan det smälla till. Det gjorde det 1991, och i fjol. Och i år!
Hela Frankrike befinner sig just nu under attack från Kung Bores eftertrupper, och inte ens vi här neråt Medelhavet till kommer undan helt. Som tur är, är årets knoppning sen och när frosten slog till mot Domaine Rabiega natten till idag hade druvor som cabernet sauvignon och sauvignon blanc – som odlas på gårdens svalaste lägen, dessutom i en svacka där den kalla luften samlas – ännu inte ”slagit ut”. Tur det, för på andra delar av gården tog den gamla, fina grenachen stryk och en del av fjolårets planteringar fick sig en smäll de också. Exakt hur illa det är, vet vi först om någon vecka då vi kan göra en mer säker bedömning av läget. Nu håller vi tummarna för att väderleksrapporten, som hittills stämt till punkt och pricka, också stämmer framöver. Enligt den ska det bli strax över nollan i natt, varefter temperaturen de kommande nätterna snabbt lämnar riskzonen.
Har idag varit i kontakt med några vänner med vingårdar längre norrut. Det är inga trevliga rapporter de kommer med. Clotilde Davenne i Chablis – ett område som drabbas av något elände i stort sett varje år, frost, hagel eller översvämningar – upplevde en skräcknatt i natt med temperaturer runt sju-åtta minusgrader. Hur stora skadorna är vet hon inte än, men de är inte små… Bilden med snö här intill kommer från Clotilde. Fotografierna med de brinnande oljefaten och kaminerna kommer från Amelie Dugue-Couillaud på Château de la Ragotière i Muscadet. Amelie och hennes familj har tillbringat natten ute i vinfälten där de tänt och övervakat sina kaminer och oljefat. Medan vi i södern tror att det värsta är över här, väntar ytterligare en vaknatt fylld av ångest och oro för Amelie och Clotilde. ”Det ska fan vara vinbonde,” eller hur han nu skrev August Blanche.
De ovan nämnda kristallerna och småstenarna är ofta blåröda i ett rödvin. Detta kommer sig av att de fått sin färg av så kallade antocyaner. Det är blåröda färgämnen som finns naturligt i allt från rödvin via rödlök till blåbär och hallon. Till och med det röda i de höstfärgade löven är antocyaner, som ”blir synliga” när det gröna klorofyllet försvunnit. Antocyaner har fått eget E-nummer, E163, därför att de kan användas för att färga livsmedel som läsk, sprit, konfektyr och tuggummi. För att nämna något. Däremot är det – obs! obs! i dessa tider då folk fått för sig att a-l-l-t är tillåtet när det kommer till att fuska med vin – INTE tillåtet att tillsätta antocyaner till vin. Kan vara något att tänka på för den som misstror rödvinet och istället äter sega råttor, glass och fiskrom. 
Men. Det händer också att det där smutset på korkens undersida snarare är gulaktigt, och det kan gälla i såväl vitt som rött vin. Mest udda ser det här kanske ut på korkar som förslutit rödvinsflaskor. Särskilt konstigt är det emellertid inte. Återigen talar vi om färgämnen, men nu handlar det om quercetin, eller kvercetin som det skrevs förr. Detta är en flavonoid och ett gult färgämne. Ser inte så kul ut på korken, men har ingen inverkan på vinets doft eller smak (däremot ska man inte underskatta den hysteri lite grums på korken fullt förståeligt kan ge upphov till hos den i vinsammanhang obildade, då är det ingen hejd på hur illa vinet kan ha doftat eller smakat sedan lite flavonoider eller antocyaner hittats på korken).
Vintips: Chiara Condello 2017, nr 91224, 149kr. Varför? 1. Det är ett synnerligen bra vin. 2. Vinet är gjort på druvan sangiovese, som innehåller påfallande mycket quercetin, varför chansen att stöta på det gulaktiga grumset på korken är som störst i samband med sangiovese-konsumtion.