Snart bär det av till Bulgarien igen och den där pågående skörden och vi värmer upp med lite Kottarashky, som blandar gamla skivor och låtar från bland annat Bulgarien med mer moderna toner influerade av elektro och jazz och vad som nu kan tänkas vara modernt: Chetiri, Opa Hey!, Bell. 
När rött vin jäser lägger sig skalen, eller jäsmassan, högst upp i tanken. Sedan långliga tider har vinbönderna försökt pressa ner den här ”hatten” i syfte att urlaka mer färg och smak ur den. Detta kallas piegage och är
enkelt att göra i mindre tankar och framförallt under jäsningens/urlakningens första vecka. I större kärl blir det snart ogörlig att pressa ned massan för hand, med hjälp av för ändamålet avsedda redskap eller för den delen med fötterna. Det blir också svårare allteftersom tiden går på grund av att jäshatten antar en alltmer kompakt form. Sedan många år existerar specialgjorda tankar med rejäla armar som har förmågan att trycka ner druvskalen även då de tjocknat till eller då stora kärl används. Det finns också speciella maskiner som kan flyttas runt i
vinkällaren och som appliceras ovanpå tanken. Nackdelen med de här mer moderna metoderna och verktygen är att det är fråga om stora investeringar. Därför har också alternativa metoder under åren uppfunnits. Bland annat finns det specialbyggda tankar som med hjälp av det tryck som utvecklas allteftersom vinet jäser och koldioxiden ökar får vinet att ”vandra runt” i tanken och så att säga byta plats med jäsmassan. Ett annat sätt att förbättra urlakningen är att göra så kallat délestage. Då töms den jäsande tanken på all självrinnande must. När jäshatten i princip ligger på cisternens botten pumpas så musten tillbaka ovanifrån. Ett mycket effektivt sätt att extrahera. Notera att ju senare i hanteringen man gör ett délestage eller piegage desto effektivare är det om vi talar om färgen, vilket beror på att den alkohol som hunnit bildas hjälper till att laka ur färgämnena. Medan piegage minskat i omfattning de senaste åren – dyr investering, svårt genomföra utan hjälpmedel – har délestage blivit mycket vanligt. Är detta då bra? Min erfarenhet är att det är mycket bra
och användbart om man inte går för hårt fram. Arbetade med piegage-utrustade tankar på Château d’Esclans och det var mycket lätt att förstöra ett vin genom att ge det för mycket piegage. Kort sagt blir viner som urlakas på ett överdrivit sätt med piegage eller délestage förvisso färgrika och koncentrerade men också trista, endimensionella och ”uttorkade”. Jehtro Tull.
Människor som på en och samma gång är dumma och listiga är farliga. De enda som är farligare är dumma som tror sig vara listiga.
I en ansträngning att få Systembolaget att ”uppfattas som en ledande detaljhandelskedja vad gäller sortiment, kunnande, service och ansvar” genomför nu företaget en ”marknadsundersökning” riktad mot bolagets 100 största leverantörer. De frågor dessa har att svara på rör hur väl de anser att SB ”lyckas med sitt uppdrag och med att leverera kundnytta, men inte minst hur vi kan förbättra de gemensamma
processerna – såväl rutiner som hjälpmedel, exempelvis leverantörsportalen”. För att säkerställa anonymitet ansvarar undersökningsföretaget YouGov för fältarbetet. Enligt uppgift har sådana här undersökningar gjorts även tidigare, men då mer blivit ”missnöjesyttringar”. Nu försöker SB och YouGov formulera frågorna så resultatet ska bli mer konstruktivt. vinifierat applåderar initiativet och hoppas att de 100 tillfrågade tar sig an frågorna på bästa sätt – ett unikt tillfälle att försöka påverka till det bättre utan att känna oro för att bli persona non grata. Må detta resultera i många kloka slutsatser och förbättringar. Ernst Rolf.
Dela “Systembolaget vill bli bättre & Ernst Rolf” på Twitter
Det hade gått ett par timmar efter (går)dagens stora test, den första kontrollstationen i ett precis påbörjat maraton-lopp, där svavlat och osvavlat vin ska jämföras över tid. Dagens stora nyhet var segern över Det osvavlade vinet, som äntligen!, efter 2,5 månader i öppen flaska, och med blott en bottenskyl sedan flera veckor, sakta men säkert antog en
oxiderad doft och smak efter någon timme i glaset. Seger! utbrast vinifierat i en post och spelade till och med segermarscher och höll på att trilla omkull på grund av segerruset samtidigt som segerns sötma var så påtaglig att munnen behövde en espresso för att komma i balans. Då. Ser. Hustrun. Glasen. I. Laboratoriet, även känt som ”hennes köksbänk”. Och. Doftar. På. Det osvavlade vinet. Och. Utbrister. ”Krusbär!”. Sablar! Jag provade om och visst var där gröna, nykrossade krusbär i glaset. Oxidationen som bortblåst. Det förbannade vinet återuppstod efter tre-fyra timmar i glaset! Omöjligt. Det är något sjukt med det där vinet. Något ohälsosamt och förbannat. Samtidigt måste man inse när man är besegrad. Hatten av för det förbannade vinet och må det guppa runt i frid ity nu är det vaskat och borta till dess det återuppstår i ett odödligt vin nära dig. Michael Calfan.
Dela “Åh nej! Det osvavlade vinet återuppståndet! & Michael Calfan” på Twitter
vinifierat har genom åren bedrivit ett flertal maraton-test, för att nu inte tala om dagen efter-test, men frågan är om något försök överraskat lika mycket som långtids-testet av det osvavlade vinet. vinifierat har lovat följa upp det med en direkt jämförelse över tid av samma vin i osvavlat respektive svavlat skick. Idag inleddes det testet med att en ny flaska öppnades av Det osvavlade vinet, dvs ett osvavlat chardonnay-vin från Domaine de Brescou i Languedoc, och den jämfördes med samma vin i sin ”gatbils-version”, alltså med svavel – för övrigt ett vin som säljs via BS i Sverige (fel årgång på SB:s sajt). Dessutom hälldes dels den sista skvätten ur den sedan 2,5 månader öppna buteljen med osvavlat vin upp i ett glas, dels provades en flaska av den svavlade varianten som stått öppen fyra dagar. Så här lyder en sammanfattning av utfallet av den här första kontrollstationen:
Det osvavlade vinet, som nu stått öppet i 2,5 månader, har antagit en orange nyans och en djupare färg, skillnaden jämfört med både en nyöppnad butelj osvavlat vin för att nu inte tala om en flaska svavlat är stor. Doften är inledningsvis fortsatt okej eller som Hustrun aningen irriterande utbrast då hon kom förbi laboratoriet, vilket hon påstår sig ha full tillgång till då hon envisas med att kalla det för ”sin köksbänk”, ”Oj! Det hänger ju fortfarande ihop!”, jaja, visst fanns där både torkade plommon och fikon och färska gula plommon, men det smakar en aning fatt nu och har antagit en nyans av mer jäst än jästfällning i smaken, mycket riktigt finns nu också en del utfällningar i buteljen; efter någon timme tacklar för första gången under det 2,5 månader långa testet smaken av och drar mot oxid! Ytterligare en timme senare är Det osvavlade vinet ungefär likadant: fortsatt inte helt borta, men nu ganska oxiderat.
Den nyöppnade buteljen med osvavlat vin är inte helt olik den förra flaskan då den öppnades, färgen är gyllengul och doften ganska stor och den bjuder på en hel del frukt och, vid närmare eftertanke, charkuterier, alltså en lätt animalisk ton, bra balans och hygglig fräschör tack vare närvarande koldioxid, aningen grape. ”Doftar bäst av alla, mycket Bourgogne över detta och det är spännande,” säger Hustrun och tillägger, ”men det smakar inte bäst det gör… (läs vidare)”.
Denna det nya maratontestets första dags mest intressanta fråga är hur det svavlade vinet står sig mot det osvavlade. Tja, enligt Hustrun är det det här vinet, det svavlade, som smakar bäst. Helt klart uppvisar det en friskhet och frukt som vinet ovan saknar och det upplevs som mer koncentrerat och kraftfullt. Vad man sedan föredrar torde vara en smakfråga. Återstår att se hur det klarar sig i längden. Buteljen som stått öppen fyra dagar är fortsatt frisk och fräsch till sin karaktär, men har definitivt tappat en del.
Som ren bonus till vinifierat självt och alla HR drog vinifierat också ett osvavlat rödvin från Domaine de Brescou och skörden 2013. Det här vinet är gjort på cabernet sauvignon och uppvisade en färgrikedom gränsande till det absurda, snudd på blåsvart. Doften är ganska stor och domineras av örter och garrigue; ett mycket kraftfullt och koncentrerat vin med bra balans och samma inslag i smaken som vi hittar i doften; saknar lite fräschör men är desto kraftfullare och i övrigt ganska bra, dras dock med lite beska framförallt i eftersmaken. Provade en annan flaska av det här vinet för några veckor sedan och om det beror på en flaskvariation eller att det gått några veckor är svårt att veta, eller om provaren är i bättre form idag, men klart är att den här flaskan var bra mycket bättre än den som nyligen provades på plats (läs Domaine de Brescou). vinifierat tycker det här vinet är så där, men tror att det faller väldigt många i smaken med sin lite grovhuggna men ytterst vitala stil, lite som ett Saperavi i god form. The Crimson Projekct.
Dela “Osvavlat vs svavlat, maratontest & Crimson Projekct” på Twitter
Visste väl att det skulle kunna gå ta det osvavlade vinet av daga! Kan idag, efter att flaskan stått öppen i 2,5 månader, de senaste veckorna med blott en bottenskyl kvar, stolt meddela, att vinet förvisso höll ihop då det hälldes upp i glaset och att det var fullt drickbart (se kommande inlägg), men!, det oxiderade ur så sakteliga då det stod upphällt och nu, efter någon timme, är det mer oxiderat än något annat. Seger! Vintagemusik: Budgie.
Dela “Äntligen! Osvavlade vinet ger upp!, segermarsch & Budgie” på Twitter
Hur går det då med årets skörd och hur ser det ut ute i världen? undrar vi nog lite till hens i skrivande stund och för att HR:n åtminstone ska slippa bekymra sig för den saken har er utsände i de dygdiga och djupsinniga druvplockarnas vederkvickande och volymfyllande värld lite intressant information att bibringa de undrandes svarssökande skara. I
södra Frankrike är Domaine d’Escapat i Minervois igång sedan ett par veckor och såvitt går bedöma så här långt förlöper allt väl. Bra skördeväder och mognad som infinner sig allteftersom. En bit åt ostnordost skördas det för fullt på Domaine de Brescou. Vi sparkade igång för några veckor sedan och nyss hemkommen därifrån kan jag rapportera om strålande skördeväder – sol, +30 dagtid, +18 nattetid – och läcker mognad. Med det sista menar jag en mognad ungefär som den ifjol och sprungen ur mer svalka och nederbörd än ett normalt år. Skillnaden mellan 2014 och 2013 är dock dels att 14 föregicks av ett annat lite svalare år, dels att druvorna är helt rena i år, m a o inga problem med angrepp överhuvudtaget. Det gör att man kan vänta in det perfekta skördetillfället utan att behöva oroa sig för röta och annat. De vita var igår inne i de sista skälvande minuterna av den alkoholiska jäsningen och såväl chardonnay- som viognier-tankarna uppvisade tydliga och för området fräscha druvaromer. Vi blockerar den malolaktiska jäsningen i år också och hoppas på så vis bevara vinet friskt och fräscht utan att tillsätta syra – något som jag f ö i alla lägen försöker undvika. Rosévinet, Fleur d’Eté får i år 30 procent pinot noir – brukar variera mellan 25 och 40 – och det känns perfekt: vinet uppvisar allt som det ska uppvisa så här mitt i jäsningsprocessen; rätt färg, rätt syra och rätt aromer, känns mycket lovande. Domaine de Brescou har investerat mycket i omplanteringar de senaste åren och ett resultat av det ser vi i år i vår syrah, som för första gången förenar kraft och koncentration med frukt och finess – förr fick vi nöja oss med att försöka få fram hälften av de sakerna då klonen var mer inriktad på volym än kvalitet. Sist men inte minst har vi plockat in den största delen av druvorna som ingår i
prestigevinet ”Château de Brescou”, grenache och en skvätt syrah. Känns perfekt med sin medelfylliga komplexitet – målet här är att göra ett vin som vilar mer på komplexitet och elegans (och grenache) är kraft och koncentration. Vi har i år också adderat fler 600 literstunnor till fatparken som används för ”Château-vinet”- tidigare försök har tagit oss från barrique till 500 liter, gissningvis fortsätter vi ytterligare ett steg från 600 litersfaten och installerar ett par foudre/liggare i framtiden. Återkommer med lite fakta om skörden i södra Bulgarien om en vecka då jag är där. På Red Mountain, Wa; ser allt bra ut men det kommer finnas mer att rapportera om några veckor och samma sak gäller Rioja. Tonbruket. PS På Ästad utanför Varberg startade skörden i fredags.
På inrådan av hängiven och pålitlig HR lyssnar vi på Tonbruket och Song for E. ![bild[3]](https://storage.googleapis.com/vinifierat-se/uploads/bild3-e1409845469523.jpg)
När allt såg som mörkats ut, när påstortellinin inte längre räckte till för att stilla hunger och lustar och när den felmätta tagliatellin gått torr i kastrullens botten och intagit en form som gör den mer intressant för Vattenfalls kraftverk än matbordet, då, då stod den bara där i ett förklarat och gudomligt skimmer på hyllan i matvaruaffären: Ekströms Chokladpudding! Trodde först det var en hägring från en sedan länge
flydd och bortglömt barndom, men nejdå, den var på riktigt, en verklig produkt för verklighetens folk. Det fantastiska med den här nostalgitrippen är att den inte bara är god och nyttig utan också hyggligt enkel att tillreda för den som har tillgång till kall mjölk, en bytta och en visp. Och skulle du råka missa volymerna av det ena (mjölken) eller det andra (chokladpulvret) blir det gott i alla fall. Med andra ord är det i ett slag slut på den gräsänklingsblues som vanligtvis infinner sig vid Hustruns utflykter och vi talar numer snarare Hot Chocolate och Hard Stuff när hon är utflugen.
Dela “Ekströms Chokladpudding, Povel Ramel, Hot Chocolate & Hard Stuff” på Twitter