Concours International des Vins de Terroir: Resultatet & Pixies

Publicerat av
2

Så är resultatet i tidernas första tävling för ”terroir-viner” klart. Inget vin orkade med ”Diamant”, över 90 poäng, men tio kravlade sig över 85 poäng och fick därmed ett ”Terroir Guld”. I fallande ordning var dessa ”Vin Santo 2008” (Chianti DOC, Fattoria la Vialla di Gianni Antonio e Bandino lo Franco SOC), ”Aglianico Rinfrozato 2010” (Puglia IGT, Giodano  Vini), ”Château Volterra 2007” (rött, Côtes-de-provence AOC), ”Vin Santo 2007” (Chinati Occhio di Pernice DOC, Fattoria etc…), ”Salice Salentino 2010” (DOC, Giordano Vini), ”Beauvignac Sauvignon Blanc 2012, (Vin de Pays d´Oc IGP, Les Côstières deConcours des Vins de Terroir Pomerols), ”Domaine Mas Puech 2012”, (Picpoul de Pinet AOC, Les Côstières de Pomerols), ”Claime d´Or Cabernet Sauvignon Cabernet Franc 2009”, (Sydafrika, Claime d´Or Wines), ”Sangiovese 2011”, (IGT, Fattoria etc…) och ”Arbaria 2011”, (Passito di Pantelleria DOC, Vinisola SRL). Bland silvermedaljerna återfinns vin från så vitt skilda platser som Mähren, Côtes de Duras, och Maury. Intrycket från mitt jurybord om många viner runt 80 poängs-strecket bekräftas väl av medaljerna. Få riktiga höjdare, men många trevliga och emellanåt personliga viner. Hur som är detta en tävling att hålla ögonen på i framtiden. Konceptet, skapat av folket bakom ”Women and Wines of the World”, är i sig är utomordentligt och förhoppningsvis hittar fler ”terroir-producenter” hit nästa år. Pixies.

Ornellaia 1996

Publicerat av
4
Ornellaia 96

Bör ej förtäras på offentliga platser

Påstod i det gamla inlägget om Ornellaia 1994, att jag hade Ornellaia 1991 – 1995 i fina högar. Stämmer inte. Har även 1996 i en fin hög. Sista året innan stilen på vinet ändrades. Noterbart är, för övrigt, de insiktsfulla, och profetiska, orden om lasagne i inlägget om Ornellaia 1994. Läs och begrunda och banna er själva för att ni glömt var ni först läste det. Åratal i förväg. Nå, hur var då Ornellaia 1996, sista årgången av mitt favoritvin sådant det ska vara på den gården? Det ligger nära till hands att påstå att det var något i hästväg, men, nej, ett bra vin är något mycket allvarligt. Kort sagt gör man sig inte lustig över bra viner. Man är kort och koncis och olustig. Således: Ornellaia 1996, lagrat under tämligen gynnsamma omständigheter, är idag inget annat än snudd på ett fulländat vin: inte en så stor men väl så komplex doft, en smak i perfekt balans och med en fruktskjuts i eftersmaken som, gissningsvis, är så nära en heroinkick vi vindrickare kan komma och som får knäna att vika sig, andan att hämta sig, ögonen att tåras, näsan att rinna och ynkliga pip att hoppa ut som små grodor ur strupen. Således ett vin att undvika på offentliga platser.

Beaulieu George de Latour Private Reserve 1982, Granville & Local Natives

Publicerat av
6
Georges de Latour 82

BGdL82 med etikett

Smet i förra veckan ut i den sorgliga vinkällaren för att leta fram något kul till den dagens kvälls middag och skälet till att detta först nu blir känt för den stora allmänheten, den som följer vinifierat, är att ett visst mått av skam dväljs i denna berättelse. Kort sagt plockade jag till mig ett par inte längre särskilt tydligt etiketterade flaskor ur en av hyllorna för ”fina italienare av okänt ursprung” samt, och detta är det viktiga, ett annat vin, vars synnerligen osammanhängande etikett försvann helt och hållet då flaskan snyggades till inför middagen. Detta hade nu inte varit så farligt om jag bara varit någorlunda fokuserad på Nuet. För vad gör jag när gästerna väl anlänt? Jo, jag presenterar de tre vinerna som tre okända italienare. Nåja, två av dem ganska kända – en av Banfis gamla ikonviner från cirka 1990, mycket bra och i överraskande bra form, och en Sfursat från okänt år på 90-talet, också i utmärkt form. Det tredje, plötsligt, okänt. För att inte framstå som den dummer jag var, och sannolikt är, drog jag då till med att ”detta är en Brunello från 1985, men jag minns inte exakt vilken, men den är bra, eller hur?”, åt detta kunde vi alla nicka instämmande och vi kunde också hitta både år och ursprung, eller, ja, de andra kunde det, sedan jag, mer eller mindre och meddels honungslen röst och mord i blicken, tvingat dem att göra det. Själv tyckte jag att vinet var väl moget för en vinmakarnäsa, men för all del inte helt dött och, tveklöst, reminiscensen av något som varit väldigt bra. Gott så och jag önskar att det stannat vid detta, men så, plötsligt, dagen därpå, då jag hade viktigare saker för mig än att fundera på vad jag provat dagen innan, slogs jag av hågkomsten om vilket vin det där tredje faktiskt var: Beaulieu Georges de Latour Private Reserve 1982! En favorit från förr, från tiden innan Parker och Rolland blivit stora, innan UC Davies presenterat sitt standardrecept för vin, innan Napa-stilen etablerats, innan powervinerna gjort sin entré, kort sagt på den tiden då en jänkare kunde tas för fransos och alkoholhalten balanserade mellan 12,5 och 13 procent. För att inte göra ont värre byter vi nu ämne till Local Natives nya album ”Hummingbird (Infectious)” och Granvilles debutalbum ”Les Voiles”. Trevlig fredag på er – själv ska jag ägna dagen åt botgörning.

 

2 inlägg i 1: 1.Vingårdsarbetare: livsfarligt yrke 2.Vin: livsfarligt?

Publicerat av
5

Enligt en undersökning, som presenterades, bland annat i Le Monde, igår och som gjorts av ”Générations future” – en förening som studerar pesticidbrukets inverkan på människan och naturen – i samarbete med laboratoriet Kudzu Science, lever vingårdsarbetare i största allmänhet farligt. Det kanske vi redan visste, men det är inte bara de som lever farligt: även den som bor nära en vingård får i sig mer växtskyddsmedel än man tidigare kanske trott. I Listrac-Medoc, där undersökningen gjorts, uppmättes i vingårdsarbetarnas hårstrån elva gånger högre värden av  35 utvalda ämnen som finns i bekämpningsmedlen jämfört med en referens – en person som inte varit nära en vingård. De som bodde granne med gårdarna som undersöktes uppvisade fem gånger högre värden än referensen. Ämnena som hittades var framförallt fungicider (svampbekämpningsmedel) och 45 procent av de substanser som återfanns är klassade som cancerogena. Undersökningen har gjorts på initiativ av Marie-Lys Bibeyran, vars vingårdsarbetande bror dog i cancer 2009 och som, i likhet med sin syster, var övertygad om att han fått sin cancer via arbetet med de växtskyddsmedel han haft att hantera.

Vin: livfarligt?

Hörde ett svensk radioprogram häromdagen. Någon talade svepande om farliga medel som sprutas ut i vingården, blir kvar i jorden och kommer med i vinet år efter år. Hade den som intervjuade varit journalist hade hon frågat vilka dessa ämnen är. Frågan ställdes inte och hade, sannolikt, inte fått något svar. För ett par år sedan skickade en person till mig en lista på alla livsfarliga ämnen som enligt honom tillsätts vin. På listan fanns saker som sackaros och det enda som var farligt var etanal, som, å andra sidan, inte är något man tillsätter vin utan en mindre önskad form av alkohol man har att hantera under tillverkningsfasen så det inte bildas istället för etanol – att tro att man tillsätter etanal till vin är för övrigt, minst sagt, häpnadsväckande okunnigt; när det kommer från en självutnämnd expert är det skrämmande. Kort sagt är det trist att företrädare för vinets väl lånar sig till så svepande och okunniga uttalanden pch påståenden, som bara kan skada näringen och framställa världens vinbönder som charlataner. Låt oss prata om det som verkligen är skadligt i vinets värld: de systemiska växtskyddsmedlen för den som arbetar med dem. Folk dör, på riktigt, i den verkliga världen, på grund av detta. I nästa andetag kan vi prata om övergödning, felaktig bevattning, erosion och den skadliga inverkan på naturen bekämpningsmedlen kan ha. Därefter kan vi ta upp de dåliga vinproducenternas undermåliga arbete med vinet i sig och hylla de seriösa tillverkarnas fina arbete.

Den opålitlige optikern & Smittan & Sparks

Publicerat av
7
Sparks

Glasögonormar

Optikern bad mig att ställa mig mitt på golvet. Så långt var allt väl, men sedan tryckte den spjuvern fast en apparat i pannan på mig och ställde sig att glo in i mina ögon från bara någon decimeters håll, från andra sidan apparaten. Bortsett från intrånget i min bekvämlighetszon på en meter var det kanske inte så farligt. Saken var dock den att han var, och förmodligen är, ungefär lika lång som jag. Med andra ord hamnade hans mun farligt nära min näsa och bara så alla vet det: ni luktar alla mer eller mindre illa ur munnen. Men, inte ens det var det mest horribla med denna morgons optikerbesök . Plötsligt, mitt i en mening, pep det liksom till i optikern. Jag anade det värsta och fick snabbt farhågorna besannade. ”Ursäkta mig, jag har väldigt ont i halsen”, säger spektaklet utan att skämmas eller sluta titta in i den löjliga, alldeles för korta, apparaten eller, för den delen, sluta andas. DN skriver idag om smittohärdar att se upp med i dessa influensatider. vinifierat kräver nu att DN till sin ofullständiga lista fogar optiker. Sparks.

Concours International des Vins de Terroir & terroirmusik

Publicerat av
Svara

Har precis kommit hem efter att ha suttit i juryn för första tävlingen någonsin för ”vin de terroir”, viner med tydligt terroiravtryck. Helt enkelt att samlas kring vad detta är, är det inte. Någon förestod idag en, i vinifierats ögon, typiskt teknisk önologsyn och menade att även ”industriella viner” och ”tekniska viner” har terroir, detta eftersom människan enligt OIV:s  (Office International de la Vigne et du Vin) definition är en del av terroiren. Andra,Concours des Vins de Terroir som vinifierat, menade att om ett vin är så funtad att provaren kan tala om hur det extraherats och vilken jäst som använts, då är det knappast ett vin med terroir.  Om vinet å andra sidan upplevs som ”genuint” (ja, jag vet, ganska abstrakt…) eller om man rent av kan känna ett ursprung, ja då kan det inte vara fel att tala om ”terroir”. Nog av. Hur var då vinerna? Få kanoner och få stolpskott. Däremot många i trakterna av, på en hundragradig skala, 80 poäng, vilket enligt OIV:s regelverk, ger en medalj under förutsättning att inte fler än 30 % av vinerna kommer över 80 p, om så sker då höjs gränsen. Det mest frapperande var, att så många vinmakare i sin iver att skapa ”terroir” slår ihjäl frukten med ek – fel typ av ek, fel längd på lagringen – och, i förekommande fall, dessutom lyckas dumextrahera på ett närmast ofattbart klumpigt vis, något som resulterar i från början lätt uttorkade viner, som producenten och dess företrädare sedan måste sälja genom att påstå att det kommer bli bättre med några år på flaskan, något som, annat än i närmast mirakulösa undantagsfall, aldrig torde inträffa. Tvärtom. Och torr, ibland rent av gammal, oren ek är inte terroir. Det är skräp. Vi sparkar igång fredagskvällen med vad som måste vara något slags terroir-musik.

Äta & bo i Kaysersberg & Peter Gabriel

Publicerat av
3

Kaysersberg ser påhittat ut. Som en del av Eurodisney. En by tagen ur någon av de animerade filmerna med miljöer från ett svunnet Centraleuropa. Trots tätortens, i sanningen, begränsade storlek, är det lätt att kanske inte köra vilse men att inte kommaChambard fram. Kort sagt är det så många enkelriktade gator och återvändsgränder att man kan vara mycket nära målet utan att komma dit. I alla fall inte utan en stunds snurrande och svärjande. Enstjärniga Chambard ligger mitt i smeten. Till krogen hör dels en trevlig winstube och ett hotell som påminner inte så lite om ett skidhotell. I alla fall i korridorerna, hissen och trapporna. Rummen är hursomhelst finfina och den som får utsikt åt rätt håll vaknar med Grand Cru-gården Schlossberg rakt in i balkongen. Krogen bjuder på ett utmärkt kök och, som sig bör, en spännande lista med ett stort urval Alsaceviner i allmänhet och Kaysersbergsproducenter i synnerhet – räcker väl med att säga Domaine Weinbach? Priserna inte låga, men inte heller höga för vad det är. Peter Gabriel (och Robert Fripp).

Skördemaskinsförsök på Brescou & Lou Reed

Publicerat av
4

Sedan 2006 har vi, eller rättare sagt, ägaren, undan för undan moderniserat och förbättrat Domaine de Brescou. De gamla, för gårdens terroir inte optimala, faten är borta och har ersatts med för gården utvalda tunnor, tankarna har klassificerats och numer används bara de cisterner som är perfekta. Beskärningen har ändrats och om- och nyplanteringar görs för att få bort dåliga fält och mindre lämpligaSkördemaskin kloner och för att föra in druvor som behövs, Grenache, och sådana som gården vill möta framtiden med, Roussanne, Grenache blanc, Marsanne med mera. Trots alla förändringar har i många av vinerna funnits kvar en rustik hårdhet, som kortar av finishen och eftersmaken. Skörden 2012 gjorde vi därför ett försök med en ny skördemaskin med inbyggd avstjälkare. Tidigare har vi sett att de handskördade druvorna inte uppvisar samma rustika sida som de maskinskördade. Vid en blindprovning häromveckan lät vi oss villigt frapperas av skillnaden mellan den gamla och den nya maskinen. Redan i färgen såg man skillnaden.  Den nya maskinen ger kort sagt mer distinkt färg. Självfallet är också doften och framförallt smaken mycket renare och borta är det oönskat rustika. Ägaren tog på stående fot beslutet att per omgående investera i en ny skördemaskin. Det kommer att stå honom dyrt, men oj så mycket bättre viner vi kommer att kunna göra. Lou Reed igen.

Svavelosande försök på Brescou & Bacchus

Publicerat av
2

Ägaren till Domaine de Brescou, som jag konsultar på sedan 2006, har, korrekt, noterat att vi alltid ligger mycket lågt i svavelvärdena på gården. Totala svavlet på buteljerat vin ligger inte sällan på 60 mg/l eller därunder för både vitt och rött, och även de fatlagrade produkterna landar många gånger in i samma härad. Inget konstigt med det: den som arbetar korrekt i vingården, skördar varsamt och är noggrann i vinkällaren behöver inteBacchus tillsätta svavel i några större mängder. Cabernet-vinet från 2012 ligger till exempel i skrivande stund på 18 mg/l totalt svavel, sex månader efter skörden. Med andra ord under de nivåer som ibland anges för ”osvavlade” viner. Däremot är det intressant att konstatera, att när ägaren bad oss göra ett osvavlat vin, alltså medvetet inta svavla alls, gick det inte bättre än att det vinet landade in på hela 45 mg/l efter jäsningen. Hur det kan det bli så? undrar då den som har huvudet på skaft emedan den som inte har det eller vet varför inte undrar. vinifierat väljer att ta fasta på de förstnämnda och förklarar här varför: därför att jästen eller i vart fall jäsningsprocessen i sig kan ge upphov till mer eller mindre svavel i vinet. I det här fallet blev det en massa, så mycket att ingen hade trott på oss om vi sagt att vinet var osvavlat. Därför, bestämde ägaren, ska vi inte säga det. Kort sagt är det en omöjlig uppgift att förklara varför Caben ligger under halva värdet på det osvavlade vinet. Underliga äro understundom Bacchus vägar. Vackert nördig reklam, om än inte för vin.

Millésime Bio: uppkastat i all hast & Gypsy Kings

Publicerat av
Svara

Bortsett från mängder av spännande produkter, allt från österrikiska qvevri-viner till imponerande ikonviner från Languedoc (hur spännande är inte Languedoc-Roussillon som vinområde?!), var det två saker på årets Millésime Bio, som, mer eller mindre bokstavligt, märkte vinifierat och, i förekommande fall, mässan: en så kallad ”soirée camarguaise” –Camarguaise okej, de smällde på med delar av Gypsy Kings och fartfylld halvnuevoflamenco från scenen och det fanns massvis av ostron och gåslever och viner, men inga stolar och den som inte hade vassa armbågar hade svårt att få i sig något överhuvudtaget och den som lyckades väl med armbågarna och, i förekommande fall, otidigheter och otrevliga miner och genom att trampa mer civiliserade människor på hälarna, fick snart ont i magen ity ostron och gåslever i överdrivna mängder är ingen lämplig diet för en av hunger hoppande mage; och en vandrande magsjuka, Napoleons hämnd, som fick importör efter importör och utställare efter utställare att lämna in WO för mellan tolv och 24 timmar och väggarna på de Montpellierska hotellen att eka i natten.