Ibland säger två bilder mer än tusen ord.
Två pratglada bilder
8
Månskenssonett
Uppå mörka himlavalvet han lyser,
den muntert och glatt leende gule,
han, den allt annat än hemske och fule.
När vi honom ser, mår vi bra och myser.
Men ack, barn! Akten nu så noga eder!
Ity den så gult lockande fullmånen,
är rena ramaste faran för fånen!
Detta lovar och svär jag på min heder!
Vi tror att vi lovsjunger en goder vän,
när vi skrålar, sjunger och tar vår nubbe,
och glömmer för en stund vår grå grottekvarn.
Men den hemska, mörka sanningen är den,
att den gult leende är en ful gubbe,
en slem, som fulrapar och äter små barn!
Okorkad korkdefekt
Dök på ett annat forum in i en fråga om huruvida korkdefekt kan finnas i ett vin som förslutits med annat än naturkork. Mitt inhopp ledde till följdfrågor, och till sist bestämde jag mig för att skriva om saken här på vinifierat istället. Först som sist: korkdefekt kan finnas också i viner som förslutits på annat sätt än med naturkork.
Det vanligaste skälet till ”korkdefekt” när naturkork inte finns med i spelet är, att vinet smittats av bakterier eller på annat vis lagt sig till med ”off-aromer”/defekter/aromavvikelser under arbetet i vinkällaren. Detta till följd av oren materiel och hantering. Det kan vara gamla ekliggare, orena slangar eller annat.
Vidare kan vinet ha ”smttats” av klor på något vis. Kort sagt: Finns klor med i spelet kan korkdefekt uppstå. Detta kan gälla något nuförtiden så ovanligt som att någon behandlat i vingården med ett medel som innehåller klor, och det kan gälla klor som på ett eller annat vis tagit sig in i vinkällaren.
Det sistnämnda kan ske genom att källarpersonalen, kanske en oerfaren, extraarbetande källarråtta, ger sig till att tvätta golvet med ett klorbaserat rengöringsmedel. Eller så kan en byggherre ha satt in takbjälkar eller liknande som smittats av klor. Eller så kan någon i en transportkedja ha kört in en pall med varor på ett lager som rengjorts med ett klorbaserat rengöringsmedel. Eller så… som sagt: sätten är många, och så snart kloret nästlat sig in i vinkällaren kan det spridas och ta sig in i kärlen där vinet finns (kanske har vinbonden rent av satt ekstavar i sin tank, ekstavar som smittats under leverans till vingården).
Det finns kända exempel på att hela vinkällare smittats och fått renoveras för dyra pengar – det har då framförallt handlat om trädetaljer som impregnerats med ett klorbaserat medel. Bara för att nämna ett av flera mer eller mindre kända exempel på (duktiga) producenter som drabbats av detta: Contino (i slutet på 80-talet).
De ”korkdefekter” som nämns i början av texten ovan, och som alltså orsakas av annat än TCA (eller för den TCB, 2,4,6-triklorbromisole) och klor, beror nästan uteslutande på att producenten slarvat med hygienen och/eller använder materiel som borde utrangeras. Den som åker på ”luktsmittning” och klorspridning i vinkärlen kan ha drabbats av detta utan att ha begått något större misstag – det räcker, som sagt, med att en källarråtta använder fel produkt en gång eller kör in en smittad pall i vinkällaren.
Det torde vara överflödigt att nämna att detta är något som ständigt oroar oss vinproducenter och att vi, i alla fall de flesta av oss, är smått övernitiska när det gäller att undvika klor.
En fråga som återkom på forumet jag inledningsvis nämnde, var om någon upplevt det här med ”korkdefekt” även då naturkork inte förekommer. För egen del har jag stött på det åtskilliga gånger. Både i då- och nutid. Vad gäller ”korkdefekt” pga orent arbete händer det titt som tätt och gäller framförallt det som i alla fall jag sedan 90-talet kallar ”smygkork”, skulle möjligen också kunna kallas ”lågfrekvent korkdefekt”. Alltså då defekten snarast yttrar sig som en sordin på glädjen, en aromdödande hinna över frukten. För oss producenter är ”smygkorken” den värsta ”korkdefekten”, för konsumenten tror då oftast att vinet inte är korkdefekt, bara tråkigt, rent av uselt.
När det gäller TCA har jag stött på smittade källare, bland annat nämnda Contino ovan, men mer vanligt när vi kommer till TCA är, förstås, att vinet smittats av korken. Och jag har, faktiskt, en erfarenhet av TCA i den egna vinkällaren. Det hände i det tidiga 90-talet, då två fat inköpta för Clos Dière ”cuvée II” ganska snart efter fyllning uppvisade klar korkanstrykning. Sannolikt hade faten stått en tid på ett lager där någon tvättat med ett klorbaserat meden.
Efter diverse diskussioner med tunnbindaren, som först vägrade erkänna sakförhållandet, fick jag två nya, korrekta, fat. De båda infekterade faten provade en kollega, inriktad på ”vin artisanal” (”hantverksvin”), och då han tyckte vinet var utmärkt, köpte han faten med vinet i. Under flera år framöver lät han mig sedan smaka på årets skörd, lagrad i de där båda faten. Lika korkdefekt varje år, och lika glada var såväl han som hans kunder för det.
Den sadlade mannen
Naturligtvis tycker en del, att det är konstigt att jag går runt med en sadel mellan benen. Naturligtvis, tycker de det. För det normala, har jag fått klart för mig, är att inte ha en sadel mellan benen. Ja, annat än när du rider. Förstås. Då är det högst naturligt att ha en sadel mellan benen.
Hur gärna jag än skulle vilja, att fler hade en sadel mellan benen jämt, kan jag också se att väldigt få, om någon, har det. En sadel mellan benen. Kort sagt är jag ganska ensam om mitt tillstånd.
Det konstiga med min sadel är att ingen tycktes se den när jag växte upp. Somliga, de flesta, ser den inte ens idag.
Kanske var sadeln mindre när jag var liten. Så den knappt syntes. Tur för mamma! Tänk annars, när jag föddes, och huvudet kom ut, och den tunna överkroppen med sina taniga bäbisarmar, och sedan blev det stopp, för sadeln tog emot. Oj, vad barnmorskan hade blivit förvånad! Som hon hade fått dra tillsammans med den tillkallade jourläkaren för att få ut mig!
Jag kan inte komma ihåg att någon talade om min sadel i skolan. Eller i bordtennisklubben. Inte för att jag var bra. Jag var usel. Sadeln gjorde mig rejält hjulbent och långsam. Till och med för långsam för pingpong på nybörjarstadiet. Rundboll var bara inte att tänka på. När de andra spelade rundboll i slutet på träningspassen, fick jag gå och byta om. Lika bra det. Kan inte minnas att jag hann upp en enda boll. Någonsin. Sadeln gjorde det svårt att springa. Benen hjulade för mycket, där de omslöt sadeln.
Men alla vara snälla. Både i bordtennisklubben och skolan. Värre var det för Lotta. Lotta Långben. Hon var säkert två meter redan på lågstadiet, och längre blev hon. Gänglig och ranglig. Det var Lotta Långben det. Känd från Guinness rekordbok.
På rasterna brukade vi reta henne. Sprang runt henne, ja jag också, så gott det nu gick, och sjöng en slags omelodiös melodi ”Lotta och Janne Långben! Lotta och Janne Långben!” Det var ganska fånigt. Senare, när vi var vuxna och Lotta jättelång, gifte vi oss. Lotta och jag.
Jag tror att vi hade det bra, Lotta och jag, till dess Lotta en dag, helt oförhappandes, blev jättearg på mig. Hon skrek, att jag inte alls har en sadeln mellan benen, att sadeln sitter i mitt huvud. Då skilde vi oss.
Men hur skulle det se ut? Om en hade en sadel i huvudet!? Skulle det ens gå? Skulle en ens kunna gå med en sadel i huvudet? Balansen! Och nacken, hur skulle det gå med nacken? En sadel med valvet någonstans över pannan, gissar jag, och ett långt utdraget bakhuvud, där sadelns bakre del sticker ut under den uttöjda skalpen. Tänk vilken dålig affärsidé det är, att göra hattar och kepsar för människor med en sadel i huvudet. Nej, där var Lotta fel ute. Jag tror helt enkelt inte att det går att ha en sadel i huvudet. Lika lite som det går att ha en sadel i armhålan. Men det tänkte hon inte på, min Lotta, när hon skrek och gormade, där uppifrån sina höga hästar, flera meter upp i luften.
Hursomhelst så är jag glad att jag har en sadel mellan benen och inte i huvudet. Det är lite rultigt och jag vaggar en hel del när jag får upp farten. Men det går, om jag nu får vara lite putslustig. På tal om att gå, gick jag till en psykolog en tid, eller under ganska lång tid, jag bodde till och med på ett sjukhus med en massa psykologer och andra experter på sadlar mellan benen. De kan sådant, psykologer. Sadlar mellan benen. Tror de i alla fall, för om jag ska vara petig så var de lika fel på det som Lotta. Påstod också att jag hade sadeln på hjärnan. Det tolkar jag som att jag hade sadeln i huvudet. Bara annorlunda uttryckt. Samma dumheter på psykologmumbojumbo.
Nej, det där med psykologer och sjukhus har jag lagt ned, precis som jag lagt ner Lotta och familjen och allt annat. Ni kanske undrar hur det kan vara så? Hur en frisk man med fru, låt vara jättejättelång, och flera ungar, också ganska långa och rakbenta, inte alls som sin far, men i alla fall, fru och barn, hur en sådan man bara kan lägga ner allt, kliva ur sitt liv för att istället, med hjulande gång, driva runt på gator och torg? Vad är värt priset att bli uteliggare? Svaret, mina vänner, är mycket enkelt: Allt är för att få vara med min sadel; jag älskar helt enkelt min sadel mer än något annat här i världen.
Sorted provar björksavspetnat
Sorted Food Club med nära 2,5 miljoner prenumeranter på youtube har provat petnaten Sav1785, som jag varit med och utvecklat åt Sav Winery i Östersund. Lite kul i sammanhanget är inte bara att det är en tämligen unik, om inte rent av unik, petnat på bas av björksav, utan också att vinet görs enligt en nyutvecklad bubbelmetod vi kallar ”méthode suédoise”. Enkelt uttryckt är det sistnämnda en mix av ”méthode traditionelle” och ”méthode rurale”. Finns på bolaget: Sav 1785, nr 77440, 119kr. Friskt och med en påtagligt känsla av natur. Ekologiskt certifierat och till skillnad från druvor garanterat obesprutat. Drick som aperitif eller mixa i en kir royal eller en aperol spritz. Här är länken till Sorted Foods provning (inslaget kommer 4.30 in i klippet). 
Förbud mot sorgesam reklammusik!
Med anledning av all mollstämd och sorgesam reklammusik, som missbrukas å det grövsta i all tänkbar och otänkbar TV-reklam, måste vän av ordning, och som sådan av självklarhet också en som slår vakt om vikten av att hålla vardagen fri från falska bekymmer och falsk nedstämdhet framkallad av sorgesam reklammusik i moll, sätta ner foten och säga ”Nu är det nog, nu får det räcka!”, ”Vi står inte ut!, ”Ropen skalla, durpartitur åt alla!”.
Exempel: Vardagsmänniskan, denna hjälte bland hjältar, sitter och är nöjd framför TV-apparaten därför att spiken satt i V75 eller favoritlaget precis tagit ledningen i allsvenskan, då, då dyker den upp, den där sorgesamma musiken, eventuellt till någon obegripligt seg reklam som ”reklamen” för God Hjälp (den som inte sett göre sig icke besvär, den är bara sorgesam och seg, kort sagt ett gissel i vardagen). Det som nu händer är, att den nyss lycksaliga, och så välförtjänt för en stund lyckliga vardagsmänniskan, går från eufori till en luguber dysterhet så stor att den endast kan uttryckas med en pleonasm av god kaliber.
Vi, och världens alla vardagsmänniskor, kräver ett omedelbart förbud mot sorgesam reklammusik! Den som tillverkar eller sänder reklam med sorgesam musik ska av självklara skäl beläggas med yrkesförbud, därtill ska den kunna dömas till årslånga straff av internering i grådaskigt ljussatta, grå celler dränkta i nedslående dofter och med endast vatten och pölsa till så väl frukost som lunch och middag.
Musik! Lämplig reklammusik
Skörden : Avslut?
Avslut på en skörd? Nej, det finns knappast. I alla fall inte för den som gör kvalitetsvin. Så länge vinet lever och utvecklas i flaskan lever skörden. På gott och ont. Det lyckade vinet skänker lycka åt alla som varit inblandade i dess väg från knopp till dryck i glaset. Det misslyckade vinet sprider i lika stor utsträckning smälek och skam. Ve den som är mån om sitt rykte och ändå, på grund av slarv eller inkompetens, buteljerar en sekunda vara och säljer den som kejsarens nya kläder. Historien är sällan barmhärtig mot den som försöker blåsa vinkonsumenten.
Men det är klart att det å andra sidan går att tala om något slags avslut på själva plockandet och jäsandet. Där är vi nu i vår bevakning av skörden på Domaine Rabiega 2020.
Som tidigare framgått såg druvorna genomgående, och särskilt de blå, mycket fina ut, och redan i det läget stod det klart att det skulle vara möjligt att göra bra vin i år. Exakt hur bra, har blivit tydligare allteftersom den alkoholiska och därefter den malolaktiska jäsningen genomförts. Vitt och rosa blir okej men inte exceptionellt bra, såvida inte vinmakaren lyckas med det omöjliga, vilket han just nu är i färd med att försöka sig på. Dock kan något återhållna förhoppningar vara på sin plats här.
Med de röda viner förhåller det sig annorlunda. Plockade vid exakt rätt ögonblick för att druvorna skulle kunna leverera både frukt och struktur är de små mästerverk i vardande. Men här finns också plats för ett varningens ord: Att kocken står där med en perfekt fisk, grönsak eller köttbit bäddar för framgång, men, en klåpare och den som har ständig otur i köket kan förstöra också den ädlaste råvara. Detta gäller även i vinmakeriets understundom lika dystra som mystiska och glädjefyllda värld.
Det jag säkert kan säga så här långt är att vi sitter på en tank med syrah som är fullt i klass med de bästa årgångarna av det högt prisade (både avseende priset och tilldelade utmärkelser och priser) Clos Dière ”cuvée I”. Någon carignan finns dessvärre inte kvar på gården och knappt heller någon grenache (planteras dock nu och kommer så småningom att återkomma), men det finns desto mer cabernet sauvignon. Den första caben på gården planterades 1989 och då som en understödjande del i en tänkt blend kallad ”cuvée II”. Nu har vi så mycket cab att vi måste tänka i nya banor och, förmodligen, göra en IGP-blend på cab och syrah, och kanske också en aop-blend med syrah och lite cab. Detta vid sidan om det tänkta, nygamla toppvinet på syrah à la ”cuvée I”.
Det som hänt sedan sist är att de färdigjästa tankarna till del blendats. Bland annat har en högst medveten mix av cab jäst i öppna ekfat respektive tank blandats och i viss mån har syrah och cab satts ihop. Nu väntar olika lagring i tankar av rostfritt stål, ekfat av olika slag och storlekar samt äggformade betongtankar. Min vana trogen kommer jag säkert mixa om vid ett flertal tillfällen innan vinerna slutligen hamnar på flaska. Detta ”mixande” beror på hur vinerna utvecklas och om jag ser att något går åt fel håll eller upptäcker lägen där 1+1 kan bli 3. Om detta får vi återkomma när buteljeringen närmar sig, sannolikt någon gång i höjd i med skörden 2021…
Ny roman i höst!
Från och med nu går det att förbeställa (i Din lokala bokhandel) eller ”bevaka” (i Din nätbokhandel) min nya roman, ”Herdedikter & Mord”. Böckerna kommer börja levereras från förlaget den första december. Citerar förlaget:
”En herdepojke försvinner spårlöst utanför den provensalska hålan Riensac. När den lokala polisen går bet på att lösa gåtan infinner sig flera detektiver för att hjälpa till. Bland dessa kommissarie Maigret, Tintin och Miss Marple. Lars Torstensons femte roman är en burlesk deckare. Eller kanske en skröna fylld av skrönor. ’Man ska ha kul när man läser den här boken,’ säger författaren.
Herdedikter & Mord är Lars Torstensons femte roman. Han har dessutom skrivit ett flertal vinböcker, två novellsamlingar och en humorbok om det katalanska köket, Mama Lopez Catalanske Kogebog”, som 2001 belönades med World Gourmand Cookbook Award och utsågs till ’Årets udgivelse’ i Danmark av Berlingske Tidende.”
Skörden: Stil, jäsning & skalurlakning
En och annan HR har kommit med inspel på ämnen att skriva om inom ramen för ”Skörden”. Inte minst undrar många över det här med jäsning respektive maceration/skalurlakning och hur vinmakaren kan arbeta mot olika stilar – om den nu alls kan det?
Först som sist: Stilen kan påverkas. Det är rent av så att det i grund och botten är just det en medveten vinmakare sysslar med. Och vi talar då inte om billiga skräpviner som kan påverkas med så enkla trick som socker, syra och aromfrämjande jäst. Till skillnad från vad många tror fungerar inget sådant när vi talar kvalitetsviner gjorde på förstklassiga druvor. Kort sagt går tillverkningen av kvalitetsviner hand i hand med filosofin om att låta de naturliga mikroorganismerna göra jobbet utan att människan lägger sig i för mycket. Det kan vara värt att understryka i tider då alltför många, även sådana som borde veta bättre, på fullt allvar tror att alla moderna viner görs i en stor fabrik full av tillsatser och fuffens.
Druvmaterialet är avgörande för den som vill ha frihet att styra sitt vin åt ena eller andra hållet. Redan i valet av hur bonden arbetar i vingården har den lagt ut riktningen: Kvalitet eller kvantitet. Sitter jag med druvor av utmärkt kvalitet är det upp till mig att bestämma i vilken riktning, mot vilken stil, vi ska arbeta vidare inom de redan fastslagna kvalitetskriterierna. 
I fallet med Domaine Rabiega och skörden 2020, har jag valt att dels fokusera på ”fruktdrivet”, dels ”struktur”. I samband med att druvorna passerat gallringsmattan har jag bestämt vilka druvor som ska bli vad. Det som ska bli mer fruktdrivet har hamnat i tankar där vi pumpat runt musten mer och/eller tryckt ner jäsningsmassan i syfte att extrahera, och detta under mycket kort tid. I det andra fallet, där vi söker mer struktur, har vi lämnat skalen att dra med musten under lång tid istället.
Effekterna av de båda ovan nämnda tillvägagångssätten kan sedan förstärkas eller förminskas med saker som temperaturen, jäsningskärlets material och huruvida klasarna är hela eller mosade då de går in i tanken (generellt främjar det förra frukt, det senare struktur), och i förlängningen bör det här tidiga valet följas upp med relevanta insatser i lagringsskedet. Kanske får vinet ligga kvar i en rostfri tank, kanske går det till en amfora (om det inte redan finns i en sådan), kanske flyttas det till ekfat. Både avseende amforor och ekfat är valet av kärl av stor vikt. Olika leror och temperaturen då amforan brändes påverkar lagringens utfall. Ek från olika växtplatser, hur träet torkats, hur fatet rostats styr vinet åt olika håll. Om detta får vi kanske anledning att återkomma.
Varudeklaration på ägg nu!
Om VDN (Varudeklarationsnämnden) funnits idag, hade det med intill visshet gränsande sannolikhet varit så, att äggproducenterna och -försäljarna tvingats upplysa den allt som oftast vilseledda konsumenten om vad de egentligen säljer för ägg. Som det är nu säljs allt som ”ägg”. Möjligen påstås äggen vara ekologiska eller från självgående höns eller något liknande, men inget av det, i-n-g-e-t, ger konsumenten minsta information om vad det egentligen är för ägg den köper!
Alldeles bortsett från det uppenbara att det kan vara allt från hönsägg via gökägg till sköldpaddsägg, framgår ingenstans, i-n-g-e-n-s-t-a-n-s, huruvida konsumenten, där den så att säga står med ägget i säcken, köpt ett kok-, stek- eller äggröreägg! När er utsände i de våghalsiga testpiloternas farofyllda värld häromdagen gav sig på att steka ägg till en tänkt pytt i panna, slutade det med att stekäggen blev till äggröra! Ett dråpslag mot konsumentens förtroende för förtegna äggbönder och äggförande livsmedelshandlare med en uppenbar fallenhet för att vilseleda konsumenten!
vinifierat kräver nu tre saker: 1. Att Riksdagen skyndsamt återupprättar Varudeklarationsnämnden och ger den utökade befogenheter och då inte minst att utdöma och verkställa straff. 2. Att tvingande varudeklaration på ägg införs per omgående. 3. Att särskilt grymma och utstuderade straff ådöms den livsmedelshandlare eller äggproducent, som inte på ett övertydligt vis märker sina förpackningar så att även en analfabet förstår vad för slags ägg den är på väg att tillreda, varmed, måste vi utgå från, alla kan tillreda sitt ägg utan att drabbats av potentiellt hälsovådliga och, i förekommande fall, förnedrande äggchocker!