Det är alla de där gångerna då tiden inte räcker till, man startar försent och har för lång startsträcka och det blir vad det råkar bli till maten. Och så är det alla de där gångerna när man har tid, massor av tid, och aldrig blir nöjd. Således fick jag i helgen för mig att ställa en Alain Graillot Crozes-Hermitage 1991 mot en Château Pavie 1991. Ett skräpår i Frankrike, dock ganska bra i Rhône. Upplagt för Rhône alltså och visst blev det så. Pavien är inte stendöd men trött och frågan är om vinet någonsin varit särskilt kul. Graillot uppvisar, som vanligt, massvis av Syrah och är vid god vigör, men jag har alltid tyckt – jag vet att jag går emot de flesta Syrah-älskare här – att Graillots viner dels har för mycket apelsin- och citruskaraktär som unga, dels blir lite för tunna och uttorkade med åren. Visst, det finns undantag från detta, men den här 91:an har varit och är ungefär som jag nyss beskrev den. Dock ett bra vin med fina inslag av läder och rökt medvurst. Men att dricka det till maten, en rejäl faux filet (vad det nu kan heta på svenska, det är en köttbit i alla fall), inte tillredd av mig och därför med goda chanser att bli en höjdare? Nej, det dög det inte till. Öppnade därför, och det är nu man anar lite desperation, en T de T (Tête de Tête), prestigevinet från Mont-Tauch, årgång 1996. Tja, det var inte dåligt, hygglig vigör och bra för en 14-årig Fitou, men för mig som vinmakare och därmed vinpedofil inget att dricka till en bra köttbit, därtill är det alltför trött och uttorkat. Och det är nu vi kommer till den totala desperationen för vad hittade jag i kökets vinställ om inte en Château Beychevelle 1964, upptagen från vinkällaren några dagar tidigare på grund av försvinnande etikett. Okej, man imponeras alltid av åldern på sådana här viner och det ska erkännas att lite tom Felix ketchupflaska luktade den allt, men jag blev på det hela taget synnerligen positivt överraskad (inte en tillstymmelse till gasbinda, gips eller cement, som annars inte är ovanligt när viner torkar ut). Bra vigör och syra, det känns att det här vinet gjorts med stor precision och jag kan spilla en tår över att jag inte haft fler flaskor och kunnat prova vinet över en längre tidsperiod. Doften är givetvis lite trött, men vital; smaken är riktigt bra: ren, hyggligt bibehållen frukt, väl avvägd ek. Kort sagt lätt mumifierad i doften men med för sin ålder en fin, ungdomlig skjuts i smaken. Och kommen så långt ringde grötklockan och det gavs inte tid till vidare provning. Så, var Château Beychevelle 1964 bra till maten? Inte direkt.
Desperate music
