Une table à Tavel eller som engelsmannen säger A table in Tavel. Det var vad jag och den chaufför som under min konvalescens kör omkring på mig – häromdagen kände jag mig som Michel Rolland och funderade på att sätta mig i bilens baksäte, men när jag gav luft åt denna åsikt, stukades jag snart av chaufförens rättframma anmärkning ”det är din stukade fot jag kör runt på, inte dig och foten sitter bra där den sitter” – hittade när vi hungriga som vargar strök runt i den förvisso charmiga men för dagen så gott som helt nedsläckta byn Tavel; vi smög bland gränderna, skrämda av våra egna, långa skuggor och de klickande, ekande ljuden från mina kryckor och kunde, viskande, konstatera att så otäcka som vi verkade var det inte så konstigt att vi inte såg till andra levande väsen, det var som gjort för en skräckfilm om kryckmördaren, som dödar genom att slå vilt med sina kryckor eller helt enkelt genom att köra en krycka i halsen på den som råkar ha oturen att möta honom i nattliga gränder. Restaurangen vi hittade, Le Physalis, var riktigt bra. Trots att menyn fick oss att tro att detta var ännu en tråkig, fransk dussinrestaurang, visade det sig att så var inte alls fallet. Köket är utmärkt och deliciöst, vinlistan kort med naggande god för den som vill ha local heroes och servicen mycket bra och trevlig. Faktum är att Le Physalis är värt en avstickare om man är i trakten.

Ackompanjemang till nattliga kryckeskapader

Dela “Une table à Tavel” på Twitter