Dök på ett annat forum in i en fråga om huruvida korkdefekt kan finnas i ett vin som förslutits med annat än naturkork. Mitt inhopp ledde till följdfrågor, och till sist bestämde jag mig för att skriva om saken här på vinifierat istället. Först som sist: korkdefekt kan finnas också i viner som förslutits på annat sätt än med naturkork.
Det vanligaste skälet till ”korkdefekt” när naturkork inte finns med i spelet är, att vinet smittats av bakterier eller på annat vis lagt sig till med ”off-aromer”/defekter/aromavvikelser under arbetet i vinkällaren. Detta till följd av oren materiel och hantering. Det kan vara gamla ekliggare, orena slangar eller annat.
Vidare kan vinet ha ”smttats” av klor på något vis. Kort sagt: Finns klor med i spelet kan korkdefekt uppstå. Detta kan gälla något nuförtiden så ovanligt som att någon behandlat i vingården med ett medel som innehåller klor, och det kan gälla klor som på ett eller annat vis tagit sig in i vinkällaren.
Det sistnämnda kan ske genom att källarpersonalen, kanske en oerfaren, extraarbetande källarråtta, ger sig till att tvätta golvet med ett klorbaserat rengöringsmedel. Eller så kan en byggherre ha satt in takbjälkar eller liknande som smittats av klor. Eller så kan någon i en transportkedja ha kört in en pall med varor på ett lager som rengjorts med ett klorbaserat rengöringsmedel. Eller så… som sagt: sätten är många, och så snart kloret nästlat sig in i vinkällaren kan det spridas och ta sig in i kärlen där vinet finns (kanske har vinbonden rent av satt ekstavar i sin tank, ekstavar som smittats under leverans till vingården).
Det finns kända exempel på att hela vinkällare smittats och fått renoveras för dyra pengar – det har då framförallt handlat om trädetaljer som impregnerats med ett klorbaserat medel. Bara för att nämna ett av flera mer eller mindre kända exempel på (duktiga) producenter som drabbats av detta: Contino (i slutet på 80-talet).
De ”korkdefekter” som nämns i början av texten ovan, och som alltså orsakas av annat än TCA (eller för den TCB, 2,4,6-triklorbromisole) och klor, beror nästan uteslutande på att producenten slarvat med hygienen och/eller använder materiel som borde utrangeras. Den som åker på ”luktsmittning” och klorspridning i vinkärlen kan ha drabbats av detta utan att ha begått något större misstag – det räcker, som sagt, med att en källarråtta använder fel produkt en gång eller kör in en smittad pall i vinkällaren.
Det torde vara överflödigt att nämna att detta är något som ständigt oroar oss vinproducenter och att vi, i alla fall de flesta av oss, är smått övernitiska när det gäller att undvika klor.
En fråga som återkom på forumet jag inledningsvis nämnde, var om någon upplevt det här med ”korkdefekt” även då naturkork inte förekommer. För egen del har jag stött på det åtskilliga gånger. Både i då- och nutid. Vad gäller ”korkdefekt” pga orent arbete händer det titt som tätt och gäller framförallt det som i alla fall jag sedan 90-talet kallar ”smygkork”, skulle möjligen också kunna kallas ”lågfrekvent korkdefekt”. Alltså då defekten snarast yttrar sig som en sordin på glädjen, en aromdödande hinna över frukten. För oss producenter är ”smygkorken” den värsta ”korkdefekten”, för konsumenten tror då oftast att vinet inte är korkdefekt, bara tråkigt, rent av uselt.
När det gäller TCA har jag stött på smittade källare, bland annat nämnda Contino ovan, men mer vanligt när vi kommer till TCA är, förstås, att vinet smittats av korken. Och jag har, faktiskt, en erfarenhet av TCA i den egna vinkällaren. Det hände i det tidiga 90-talet, då två fat inköpta för Clos Dière ”cuvée II” ganska snart efter fyllning uppvisade klar korkanstrykning. Sannolikt hade faten stått en tid på ett lager där någon tvättat med ett klorbaserat meden.
Efter diverse diskussioner med tunnbindaren, som först vägrade erkänna sakförhållandet, fick jag två nya, korrekta, fat. De båda infekterade faten provade en kollega, inriktad på ”vin artisanal” (”hantverksvin”), och då han tyckte vinet var utmärkt, köpte han faten med vinet i. Under flera år framöver lät han mig sedan smaka på årets skörd, lagrad i de där båda faten. Lika korkdefekt varje år, och lika glada var såväl han som hans kunder för det.
Vi, och världens alla vardagsmänniskor, kräver ett omedelbart förbud mot sorgesam reklammusik! Den som tillverkar eller sänder reklam med sorgesam musik ska av självklara skäl beläggas med yrkesförbud, därtill ska den kunna dömas till årslånga straff av internering i grådaskigt ljussatta, grå celler dränkta i nedslående dofter och med endast vatten och pölsa till så väl frukost som lunch och middag.
Med de röda viner förhåller det sig annorlunda. Plockade vid exakt rätt ögonblick för att druvorna skulle kunna leverera både frukt och struktur är de små mästerverk i vardande. Men här finns också plats för ett varningens ord: Att kocken står där med en perfekt fisk, grönsak eller köttbit bäddar för framgång, men, en klåpare och den som har ständig otur i köket kan förstöra också den ädlaste råvara. Detta gäller även i vinmakeriets understundom lika dystra som mystiska och glädjefyllda värld.
Det jag säkert kan säga så här långt är att vi sitter på en tank med syrah som är fullt i klass med de bästa årgångarna av det högt prisade (både avseende priset och tilldelade utmärkelser och priser) Clos Dière ”cuvée I”. Någon carignan finns dessvärre inte kvar på gården och knappt heller någon grenache (planteras dock nu och kommer så småningom att återkomma), men det finns desto mer cabernet sauvignon. Den första caben på gården planterades 1989 och då som en understödjande del i en tänkt blend kallad ”cuvée II”. Nu har vi så mycket cab att vi måste tänka i nya banor och, förmodligen, göra en IGP-blend på cab och syrah, och kanske också en aop-blend med syrah och lite cab. Detta vid sidan om det tänkta, nygamla toppvinet på syrah à la ”cuvée I”.
Det som hänt sedan sist är att de färdigjästa tankarna till del blendats. Bland annat har en högst medveten mix av cab jäst i öppna ekfat respektive tank blandats och i viss mån har syrah och cab satts ihop. Nu väntar olika lagring i tankar av rostfritt stål, ekfat av olika slag och storlekar samt äggformade betongtankar. Min vana trogen kommer jag säkert mixa om vid ett flertal tillfällen innan vinerna slutligen hamnar på flaska. Detta ”mixande” beror på hur vinerna utvecklas och om jag ser att något går åt fel håll eller upptäcker lägen där 1+1 kan bli 3. Om detta får vi återkomma när buteljeringen närmar sig, sannolikt någon gång i höjd i med skörden 2021…
”En herdepojke försvinner spårlöst utanför den provensalska hålan Riensac. När den lokala polisen går bet på att lösa gåtan infinner sig flera detektiver för att hjälpa till. Bland dessa kommissarie Maigret, Tintin och Miss Marple. Lars Torstensons femte roman är en burlesk deckare. Eller kanske en skröna fylld av skrönor. ’Man ska ha kul när man läser den här boken,’ säger författaren.
Först som sist: Stilen kan påverkas. Det är rent av så att det i grund och botten är just det en medveten vinmakare sysslar med. Och vi talar då inte om billiga skräpviner som kan påverkas med så enkla trick som socker, syra och aromfrämjande jäst. Till skillnad från vad många tror fungerar inget sådant när vi talar kvalitetsviner gjorde på förstklassiga druvor. Kort sagt går tillverkningen av kvalitetsviner hand i hand med filosofin om att låta de naturliga mikroorganismerna göra jobbet utan att människan lägger sig i för mycket. Det kan vara värt att understryka i tider då alltför många, även sådana som borde veta bättre, på fullt allvar tror att alla moderna viner görs i en stor fabrik full av tillsatser och fuffens.
Druvmaterialet är avgörande för den som vill ha frihet att styra sitt vin åt ena eller andra hållet. Redan i valet av hur bonden arbetar i vingården har den lagt ut riktningen: Kvalitet eller kvantitet. Sitter jag med druvor av utmärkt kvalitet är det upp till mig att bestämma i vilken riktning, mot vilken stil, vi ska arbeta vidare inom de redan fastslagna kvalitetskriterierna. 
I fallet med Domaine Rabiega och skörden 2020, har jag valt att dels fokusera på ”fruktdrivet”, dels ”struktur”. I samband med att druvorna passerat gallringsmattan har jag bestämt vilka druvor som ska bli vad. Det som ska bli mer fruktdrivet har hamnat i tankar där vi pumpat runt musten mer och/eller tryckt ner jäsningsmassan i syfte att extrahera, och detta under mycket kort tid. I det andra fallet, där vi söker mer struktur, har vi lämnat skalen att dra med musten under lång tid istället.
Effekterna av de båda ovan nämnda tillvägagångssätten kan sedan förstärkas eller förminskas med saker som temperaturen, jäsningskärlets material och huruvida klasarna är hela eller mosade då de går in i tanken (generellt främjar det förra frukt, det senare struktur), och i förlängningen bör det här tidiga valet följas upp med relevanta insatser i lagringsskedet. Kanske får vinet ligga kvar i en rostfri tank, kanske går det till en amfora (om det inte redan finns i en sådan), kanske flyttas det till ekfat. Både avseende amforor och ekfat är valet av kärl av stor vikt. Olika leror och temperaturen då amforan brändes påverkar lagringens utfall. Ek från olika växtplatser, hur träet torkats, hur fatet rostats styr vinet åt olika håll. Om detta får vi kanske anledning att återkomma.
Alldeles bortsett från det uppenbara att det kan vara allt från hönsägg via gökägg till sköldpaddsägg, framgår ingenstans, i-n-g-e-n-s-t-a-n-s, huruvida konsumenten, där den så att säga står med ägget i säcken, köpt ett kok-, stek- eller äggröreägg! När er utsände i de våghalsiga testpiloternas farofyllda värld häromdagen gav sig på att steka ägg till en tänkt pytt i panna, slutade det med att stekäggen blev till äggröra! Ett dråpslag mot konsumentens förtroende för förtegna äggbönder och äggförande livsmedelshandlare med en uppenbar fallenhet för att vilseleda konsumenten!
vinifierat kräver nu tre saker: 1. Att Riksdagen skyndsamt återupprättar Varudeklarationsnämnden och ger den utökade befogenheter och då inte minst att utdöma och verkställa straff. 2. Att tvingande varudeklaration på ägg införs per omgående. 3. Att särskilt grymma och utstuderade straff ådöms den livsmedelshandlare eller äggproducent, som inte på ett övertydligt vis märker sina förpackningar så att även en analfabet förstår vad för slags ägg den är på väg att tillreda, varmed, måste vi utgå från, alla kan tillreda sitt ägg utan att drabbats av potentiellt hälsovådliga och, i förekommande fall, förnedrande äggchocker!
Helt kort om några av de ovan nämnda fasanfullheterna som kan drabba en stackars vinbonde. Avbruten jäsning innebär just det: vinet slutar jäsa innan allt sockret är förbrukat. Sker det tidigt i processen är det (för det mesta) bara att sätta igång jäsningen igen. Sker det sent, kan detta vara hart när omöjligt. I värsta fall står man där med en tank med antingen socker kvar eller en för hög halt av flyktig syra. Eller både och. Helt säkert både och, vid närmare eftertanke.
Att den malolaktiska jäsningen har svårt att komma igång behöver inte innebära en katastrof. Ibland hoppar den igång så sent som efterföljande vår. Men. Tänk då på alla dagar och nätter som vinbonden kommer leva med oron för att arbetet inte kommer igång ens våren efter skörden. Och om inget händer på våren, ja då kanske vinet aldrig kommer att genomgå den malolaktiska jäsningen. Det går an om vi talar vitt och rosé, men talar vi rött är det inte hemskt, väldigt jättebra. Självklart kan dessutom även en utebliven malolaktisk verksamhet resultera i en förhöjd halt flyktig syra – jag menar: varför skulle den inte göra det?