Nu ni som efterfrågat lite nya vintips är det dags. Utgår från att alla som gillar ljusa, lätta viner med munnen full av körsbär redan hittat La Corte del Pozzo Bardolino 2018, nr 2340, 89kr. Sprillans nytt är däremot en begränsad volym av talangfulla Chiara Condellos instegsvin ”Chiara Condello” 2016, nr 91224, 149kr. Släpps idag, fredag 6 september. Ett snäpp upp från utmärkta årgången 2015 (Chiaras första årgång av vinet); lite stramare, lite elegantare, lite om möjligt ändå mer mitt i prick. Säkert väl ungt för många idag, varför sex månaders lagring anbefalles för er veklingar som inte klarar ett ännu ej fullgånget vins skönhet (nåja, det här vinet lär, sanningen att säga, utvecklas väl över åtminstone de kommande tre åren).
Idag släpps också en begränsad volym av Weingut Rings ljuvliga ”Blanc et Noir” 2015, nr 97039, 249kr. Förmodligen den bästa sekt ni inte druckit. Kan sammanfattas med ett ord: gott. Som aperitif eller till fisk eller skaldjur.
Vid sidan om ovan nämnda nyheter byter en del av vinifierats favoriter årgång i dagarna, och gör det med den äran. Inte minst gäller detta Clotilde Davennes läckra Bourgogne Blanc, som nu tågar in i 2017 (nr 5562, 129kr) – notera att priset ligger kvar på 129kr den svaga kronan till trots. Kanske sortimentets mest prisvärda vin? (Jo, det är det.) ”Drottningen av Chablis” ger i dagarna oss också 2018 års upplaga av Chablis, nr 6307, 175kr, och självklart fortsätter vi tipsa om hennes magnifika bubbel Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149kr.
Ett annat vin som nu skiftar årgång är Les Sorts Seleccio, nr 70217, 115kr. Nya 2017 är självfallet yngre men också ett snäpp tajtare än 2016, vilket bara gör det bättre. Missa inte att Les Sorts fått ett vitt syskon! Les Sorts Blanc 2018, nr 74745, 169kr. Smakrikt och kraftfullt. Ett annat vitt fyndvin med ny årgång är Domaine Trouillets Saint-Véran 2018, nr 78848, 179kr. Lite tillknäppt i dagsläget, men kanske säkrast att inhandla och lägga i vinhyllan några månader – det här vinet har ju en förmåga att ta slut hela tiden.
Och så har Giulia Negris sprillans nya Pian delle Mole Langhe Nebbiolo 2016, nr 77213, 179kr lanserats i Systembolagets beställningssortiment. Bra i Giulias lite lättare, lite ljusare och tämligen fruktdrivna, eleganta stil. Sist men inte minst kommer det snart nytt (i begränsad upplaga, s k TSE) från Sydafrikas stolthet, Mullineux: Mullineux White 2018, nr 96135, 199 kr (25/09) och Mullineux Syrah 2017, nr 90153, 219kr (04/10). Passar i det sammanhanget på att tipsa om Mullineuxs utmärkta projekt Kloof Street. I Sverige finns i beställningssortimentet två viner från den serien: Kloof Street Rouge 2017, nr 75332, 139kr, och Kloof Street Chenin Blanc , nr 73702, 139kr.
Vi hann med ett kvällsdopp den där första dagen och sedan gick vi ut på stan för att hitta en trattoria, där vi kunde äta bläckfisk och pasta och skaldjur och risotto och det blev en pizza på ett ställe med stolar i metall och plast och en osedvanligt ouppmärksam och otrevlig personal. Klart besvikna släntrade vi hemåt i natten och köpte mjukglass som visade sig vara yoghurtglass. Sådan glass är sur. Kort sagt var vi också ganska sura när vi gick och lade oss och det var inte mycket bättre när vi vaknade nästa morgon. Sängen var stenhård och kudden, en lång rulle, var otymplig och alldeles för varm i vårt rum utan luftkonditionering. Myggorna överföll oss så snart vi öppnade fönstret för att få in någon form av svalka.
Jag hade försökt mig på några sidor hemma, innan vi gav oss iväg till den norditalienska rivieran, boken var så tråkig att jag inte klarade mer än en, högst två sidor åt gången utan att falla i sömn. Vad jag läst hade jag ingen aning om. Omöjligt att fokusera, att hålla koncentrationen uppe inför en sådan fulländad tråkighet. Min fru hade bara tittat på mig när jag med ett knipslugt leende lade ner boken i min väska. ”Det är bara som du tror att någon bryr sig om vad du läser, än mindre blir någon imponerad av att du låtsas läsa världens tjockaste och tråkigaste bok, Armand”. Men jag vet att andra smygtittar på vad du läser och du är vad du läser. Det handlar om respekt.
Jag väcktes av att någon ropade ”Min frus bok!”. Jag tittade upp och såg en ung man stå och peka på Marc Levy. ”Ni har min frus bok!” upprepade han. ”Nej, det har jag verkligen inte!” sa min fru. ”Jo,” sa mannen lätt förvånat. ”Nej,” sa min fru bestämt. Det var tyst en stund. ”Min fru har samma bok, hon lade den på skrivbordet i baren,” sa mannen. ”Jaså, ja, men det här är min bok,” sa min fru. Det var uppenbart att alla visste att min fru läste mannens frus bok. Mannen kontemplerade situationen, fann för gott att slå till reträtt. ”Marc Levy är verkligen bra.” Min fru tog för första gången ögonen från boken. ”Ja, det är han, och han är världsberömd, säljer massor av böcker. Det finns många böcker utgivna och sålda. Över hela världen. Av Marc Levy. Många språk.” ”Hm, ja, och ni läser på franska, precis som min fru.” ”Ja, men det är min bok, jag har köpt den här boken.” ”Ja, alltså, ni ska självfallet läsa er bok, vad jag menade var bara att min fru igår lade en Marc Levy, just en sådan som ni nu läser, på skrivbordet i baren. Och i morse lade hon en Stephen King där.” ”Jaså, jaha,” sa min fru. ”Min fru älskar Marc Levy. Läser en bok om dagen. Är mindre förtjust i King. Skräck.” Min fru tittade med trött blick på mannen som snart ursäktade sig och gick ett par stolar bort till en kvinna som låg och läste ”La Sorcière” av Camilla Läckberg.
Mycket riktigt. Knappt har planet hunnit ta mark i Stockholm förrän kvinnan är på benen, ivrig att få stå upp i den trånga kabinkorridoren och knö med andra hysteriska resenärer som också är rädda att planet ska hinna lyfta igen innan de kommit av. Till råga på allt sträcker hon på sig och försöker slita ut sin bohagsfyllda Ikea-påse så att den inte blir kvar på bagagehyllan ifall planet plötsligt skulle lyfta. Då det inte finns plats för påsen och då hon är för svag för att kunna hantera den i luften faller det sig inte bättre än att påshelvetet landar i huvudet på ja ni vet vem, som i väntan på att dörren till kabinen ska öppnas fredlig och lugnt försöker sitta och vara zen i en ociviliserad värld fylld av i panik agerande allmänfarliga element.
Jo, vi tyckte att ”Bombi Bitt och jag” är en fin samling skrönor. Mycket underhållande. Härliga historier. Men boken har ett fel, tycker er utsände bland de vanligtvis alltför långa tegelstenarnas oavkortade värld: den är för kort. Huggs av mitt i på något vis. Just som läsaren börjar bli ordentligt bekant med Bombi Bitt, Eli, Nils Gallilé, Valackaren, Franskan, Jöns Pumpare och alla de många andra. En bok som klart rekommenderas till er som gillar märkliga historier med utgångspunkt från vår vardag. För att citera Piraten, ”Saga vävs på sanningens varp” och ”Det finns ingenting som inte har hänt, men mycket som inte har berättats”.
Sist men inte minst: Min vän hade till sin gåva lagt till en rad om att ”Du får överse med vissa utflykter i texten. N-ordet till exempel. Det var i en annan tid.” Och ja, rasbiologin och främlingsfientligheten fanns där i öppen dager och ovanan att skämta om n-, j- och z-folk var inte bara accepterad, den var en del av vardagen (skulle påstå att den fanns med i vår vardag iallafall in på 1970-talet, då den förpassades till en mer latent tillvaro, för att sedan åter börja visa sitt fula tryne runt millennieskiftet). Till Piratens försvar ska vi säga att han själv uppmärksammade denna i sin samtid (1940) allt annat än latenta xenofobi i novellen ”
Målet med Clos Dière-vinerna var att göra eleganta och koncentrerade viner som skulle utvecklas med lagring. Nu kan någon invända att få viner bygger på sig med lagring och att viner som saknar rätt komposition från start omöjligen kan utvecklas på ett bra sätt. Håller med om allt detta. Målet var inte heller att göra viner som ”byggde på sig”, utan viner som utvecklades och hittade fram till sitt optimum under en långsam utvecklingsprocess. När detta konststycke lyckas kommer vinets långa liv på flaskan, dess hållbarhet, som ett brev på posten (vill här gärna skämta om flaskpost, men det här är en allvarlig text så det får vi ta en annan gång).
Vad är då hemligheten? Det är ingen hemlighet alls. Det är ABC att enda sättet att åstadkomma det ovan beskrivna kommer via odlingen, och, det ska väl sägas, viss skicklighet eller tur med att sätta vissa moment rätt i tiden.
Vingården på Domaine Rabiega odlades ekologiskt och med lågt uttag med start 1990 (även om vi började omställningen redan 1988 – med ny ägare 2006 återgick gården till att odlas konventionellt och uttaget höjdes). En mark som behandlats och götts för hög avkastning behöver tid för att komma ner i varv, det brukar ta fyra-fem år och sker stegvis, ungefär som en avtändning rent allmänt. När vi landat rätt några år in på 90-talet (jag brukade kalla 1993 år 0) och fram till dess gården såldes var den fri från både gödning (bortsett från den naturliga bio-flora som odlades mellan raderna) och bevattning. Uttaget låg <20 Hl/Ha före gallringsbordet och jäsningen, alltså väldigt lågt (oftast landade vi runt 16 Hl/Ha efter gallringen och jäsningen). Gallring i odlingen skedde vid minst tre tillfällen under växtsäsongen och vid två av de tillfällena genomfördes även en noggrann grönskörd.
Den stora utmaningen för den ansvarige vinmakaren under skörden är, menar jag, att pricka in vissa givna moment vid dess optimala tidpunkt. Huruvida detta lyckas kan förstås diskuteras. Kanske hade det kunnat gjorts bättre, kanske sämre. Dock brukar det gå att känna på ett vin om hela potentialen finns där och för min del har det definitivt varit så att jag känt när jag kommit fel och när jag trott mig ha prickat bull’s eye (men, som sagt, kanske hade det kunnat gjorts ändå bättre, svårt att veta). De här avgörande momenten är/var om vi talar om röda Clos Dière/rött vin skördetillfället och macerationstiden. Många nöjer sig med att titta på de kemiska analyserna av druvorna, andra smakar på frukten. För min del gällde både och, och, inte minst, hela tiden sätta in de givna värdena i den erfarenhetsbank som undan för undan byggdes upp. Målet var, förstås, att plocka med rätt typ av aromer i topp och med fortsatt balans i frukten. Vissa druvor ger vinbonden tid att bestämma sig, andra måste tas ”nu!” – utrymme för funderande gives icke. Med syrah-druvorna till Clos Dière förhöll det sig så att det var ”nu!” som gällde (däremot inte alls med de vita, som dessutom var tre sorter, vilka kunde balanseras mot varandra och vars exakta komposition varierade från år till år beroende på väder, vind och mognad).
Nästa moment är, för det röda, macerationstiden. Den som ”bara” ska göra ett rödtjut behöver inte bry sig. Det fungerar fint att bara följa läroboken i önologi och urlaka så länge jäsningen pågår. Den som vill optimera doft och smak måste däremot prova först musten och sedan, allteftersom jäsningen fortlöper, vinet och avbryta macerationen just då allt sitter på rätt plats – något som inte sällan inträffar vid ”fel” önologiska tidpunkt om vi bara ser till läroboken och tryggheten (det är förenat med risker att göra kvalitetsvin… det gäller att hela tiden ligga på gränsen och ibland, ja, då går det överstyr). Nog av. Macerationstiden är av avgörande betydelse alltså. Den här tidsrymden för urlakningen varierade en hel del mellan åren, som minst tio dagar, mer vanligt cirka tre veckor, men några år snarare fem än fyra veckor.
Innan druvorna hamnade i tanken hade de handplockats i korgar och nagelfarits på ett gallringsband. Allt i syfte att bara få in perfekt frukt i källaren. Bortsett från det där med macerationstiden var vinmakeriet på Rabiega synnerligen hands off. Däremot lades vinet efter jäsningen att genomgå malolaktiskt jäsning och lagras på barriquer från Vosges respektive Slavonien (gjorda av tre olika, franska tunnbinderier, med vilka vi över åren utvecklade mycket fint samarbete). Målet med detta var inte att ”smaksätta” utan att via långsam oxidering hjälpa vinet att landa i sig självt och därmed lägga grunden för dess långa liv. Och sedan, ja, då var det inte så mycket mer, gäller förstås att dra vinet av eken vid rätt tidpunkt, alltså då den långsamma oxideringsprocessen känns avslutad och innan vinet riskerar torkas ut (men den frågan, viner som blir uttorkade på eken, beror vanligen mer på att fel typ av ek använts än tiden vinet legat i fatet).
I Frankrike fick vinnäringen, särskilt den i i Sydfrankrike och kolonier och departement som Algeriet, ett rejält uppsving i och med första världskriget, då armén försåg sina kämpar med rikliga mängder vin. 
Den här kärlekshistorien mellan försvaret och vinnäringen har fortsatt genom åren. Idag hittar vi franskt vin varhelst vi hittar franska soldater och flera vingårdar drivs av veteraner och krigsinvalider. Till de mest kända hör Främlingslegionens vingårdar utanför Puyloubier i de sydligare delarna av Provence, inte långt från legionens värvningskontor neråt Marseille till. Runt 200 000 buteljer produceras årligen på de 40 hektar som tillhör l’Institution des invalides de la Légion étrangère (IILE). Arbetet på gården utförs av legionärer som fallit för åldersstrecket (ca 40 år) eller invalidiserats. Till sin hjälp för själva vinifieringen har de kooperativet Vignerons du Mont Sainte-Victoire. Hälften av produktionen säljs till allmänheten, hälften konsumeras av legionens soldater runt om i världen (legionens kaserner på olika håll i France Métropolitaine men också i Franska Guyana och på Mayotte, samt trupperna som befinner sig på officiella eller hemliga uppdrag i Mali, Libanon, Afghanistan och andra länder). En anekdot och för en vinmakare fin tradition är att alla legionärer den 30 april varje år dricker sitt eget vin i åminnelse av det heroiska Bataille de Camerone 1863, då ett 60-tal legionärer först då ammunitionen tog slut fick ge upp striden mot de 2000 soldater ur den mexikanska armén som attackerat dem. (Bra quizz-fråga: Bland de 600 000 soldater som passerat Främlingslegionen sedan starten 1831, från vilket land har flest rekryter kommit? Svar: klar tysk dominans (följt av betydlig färre italienare, belgare, fransmän, spanjorer och schweizare – idag kompletterats dessa nationaliteter framförallt av öststatare)).
Nog av. vinifierat vill på intet vis lägga sig i den svenska försvarspolitiska debatten, men känner sig manad att fästa politikernas uppmärksamhet på det faktum att det svenska försvaret i dagsläget saknar eget vin.
