För något nummer sedan bredde La Revue du Vin de France ut sig om Gabriel Lepousez, kemist och doktor i neurovetenskap och hysterisk vinprovare, och dennes kunskap och tankar om hur vi vinprovare egentligen fungerar. Mycket är självklart, annat kanske mindre givet. Till att börja med, konstaterar Lepousez, aktiveras hjärnan förvisso av att prova vin men den går i spinn när flaskan hamnar på bordet: flaskans form, etiketten, priset, vinets färg… Synintrycket, menar Lepousez, är lika viktigt som doft och smak. Enklast understryks detta med att vi som provare anpassar vårt vokabulär till färgen och att vi lätt kommer av oss om vi inte ser vinet.
Trevligt är att Lepousez tycker att vi gärna ska prova samma vin under olika förutsättningar – ungefär som jag själv framhåller i mina böcker ”Vinprovning” och ”Vinprovningens abc”. Han föreslår att vinet först provas med förbundna ögon, därefter får vi se vinet och i nästa steg får vi information om det och sedan kan vi prova det på olika ställen och vid varierande temperatur och så vidare. Kul för nörden och lärorikt för alla.
”Enkla viner blir snabbt osynliga för hjärnan. De är helt enkelt för tråkiga. Kvalitetsviner med komplexitet och djup upphör aldrig att förvåna hjärnan,” menar Lepousez och fyller på med att hjärnan älskar viner som innehåller motsatser, champagne till exempel, där det finns fruktiga och kanske söta inslag som kombineras med en påtaglig syra och ibland rent av en viss beska. Vi både tycker om och tycker inte om och då det där blandas blir vi fascinerade. Kanske lite som en komplex människa eller rollfigur tilltalar oss mer än en schablon.
Riktigt intressant blir det när Lepousez talar om aromer i allmänhet och defekter i synnerhet och varför inte alla förmår uppleva alla aromer. Skälet är, säger han, att vi upplever mängder med flyktiga aromer och varje flyktig arom stimulerar en eller flera av våra 400 receptorer i näsan. Med andra ord är kombinationsmöjligheterna enorma. En normal människa kan pricka ett tusental distinkta aromer – det är det, säger Lepousez, som gör att somliga kan skilja på en Château Margaux från 1995 respektive 1996. Exakt varför detta sker, vet vetenskapen inte ännu, men den vet att det är så här det fungerar. I vågskålen ligger också Proust, alltså alla minnen som utlöses av de olika kombinationerna.
För att göra en lång historia kort, avseende det här med aromblindhet, kan somliga inte känna till exempel doften av viol eller för den delen TCA. I det första fallet beror det, vet vetenskapen, på en fallerande gen som hänger ihop med receptoren 5A1 – och de som inte känner animaliska toner i låt säga en syrah har förmodligen en fallerande gen kopplad till receptoren 7D4. Enligt Lepousez klarar bara två tredjedelar av västvärldens befolkning att känna de här animaliska dofterna.
En sommelier som inte kan känna doften av defekten TCA (kork) har enligt Lepousez lärt sig att känna igen ett korkdefekt vin genom att han lärt sig känna när ett vin är ”nedstängt”, i avsaknad av frukt. Med andra ord ett indirekt sätt att pricka problemet. Tänkvärt är att den som inte kan känna TCA eller hitta den där indirekta vägen, dessvärre blir korkblind – något som kan förklara att det då och då på gående provningar står halvfulla flaskor som inte anmälts korkdefekta.
Avseende förmågan att känna smak är skillnaden mellan oss människor mindre påtaglig. Lepousez påpekar att vi när vi talar om luktsinnet förekommer utöver aromblindhet en skillnad i känsligheten på upp till 1000 gånger; när vi talar smak landar vi på blygsamma 10 gånger (och antalet smaker vi känner är som bekant begränsat). Möjligen något överraskande säger Lepousez att det är de som använder munnen mest som är de mest pålitliga provarna. I blindtester där samma vin dyker upp fler än en gång, är det de här mer ”robusta” provarna som oftast känner igen, eller i vart fall noterar vinet likadant varje gång.
Dela “Om vinprovning & varför somliga inte känner vissa dofter” på Twitter
Efter en vecka bestämde sig en alltmer desperat Ulla-Camilla för att fixa pumpen själv. Familjens samlade kroppsodörer fick henne att spy varje gång familjen samlades kring matbordet i köket eller framför teven i vardagsrummet och som hon inte alltid hann ut innan spyan kom ur henne gjorde inte hennes ansatta tillstånd saken bättre vare sig för henne själv eller övriga familjen. Med växande desperation och med svårartade uppstötningar av sur art satte hon ihop en enkel ställning med ett gammalt hjul med vars hjälp hon kunde dra eller snarare snurra upp den gamla pumpen, som befann sig ett femtiotal meter ner i det osedvanligt stora brunnshålet. Nu bar det sig inte bättre än att när hon nästan fått upp den gamla pumpen så snavade hon där vid sin ställning och föll ner i brunnen. Självklart saknade familjen henne på kvällen, men det negativa att inte få maten serverad uppvägdes av det positiva att Ulla-Camilla inte var där och kräktes medan de andra åt.
Barnen Pärson hade vid det här laget hunnit bli persona non grata bland kompisarna. Ingen stod ut med deras odörer och snabbt changerande sätt att föra sig. Kort sagt började de i sitt av törst och trötthet kraftigt försämrade allmäntillstånd och lätt omtöcknade förolämpa folk till höger och vänster och att skälla ut sina tidigare kamrater. Detta ledde till att de blev mäkta impopulära i trakten och de drog sig frivilligt tillbaka i hemmet, där de hittades i mitten av augusti i samband med att polisen kom för att hämta dem och se till så de efterlevde skolplikten. Alla tre hade skrumpnat ihop framför teven som fortsatt visade kanal 5.
Hands off och kraftackumulatorer
Balans, elegans, precision
Miljö och självömkan
Ek och amforor
Cement och rostfritt
Ekspån och högintensivt odlade druvor
Har tidigare läst historikern med mera 
Sedan skriver någon i GP att det var det värsta sedan 
Ja, alla var upprörda över något och då hade de ändå inte läst Andres Lokkos krönika i SvD, där han påpekar att det är helt i sin ordning i Sverige med sin ständigt eftersläpande folksjäl, att inte veta vem 
Vadå? Om jag sett
Men då är det väl bra då? En effektiv getingfälla helt enkelt? Nej, det är betydligt mer komplicerat än så. Bara ett exempel: Herr A, som vi kan kalla berättelsens hjälte då denne vill vara anonym, köper en flaska med den frystorkade skiten (bildligt och kanske också bokstavligt talat), åker hem och ska blanda till den med vatten och hälla rubbet i fällan (en slags plastburk med ett inflygningshål). När Herr A öppnar flaskan med bete svimmar denne nästan. Inte av hänförelse. Utan av äckel och skräck. Att flaskans innehåll påstås vara ekologiskt vittnar om att produkten är en överleva från 60-talet då de första och minst hygieniska gröna vågarna gav sig ut i landets skogar.
När värmeböljan gick in på sin tredje vecka fungerade inget som det skulle längre. Bilarnas däck smälte och kletades ut när de sattes i rullning och rätt som det var körde de utmattade förarna på fälgarna utan att märka det. Oljudet var öronbedövande i städer och byar. Hård metall mot mjuk asfalt, smältande oljegrus och småsten. Det skar i öronen på känsliga personer och gav upphov till ett flertal tinnitus-diagnoser och jagade alla fåglar, möss och andra smådjur på flykt medan vildsvinen, hjortarna och rävarna blev galna och gick till anfall mot allt som kom i deras väg. Bara i byn Riensac hade under de senaste tre dagarna fyra människor dött till följd av djurattackerna och mångdubbelt fler fått läggas in i den tillfälliga sjukstuga som inretts i byns småskola, som i sin tur stängts på grund av den outhärdliga värmen och sedan den lätt ålderstigna rektorn, Madame Point, förtorkad och vanvettig av värmeslag lurat in barn på sitt kontor för att dricka deras, som hon skrek åt vaktmästaren, Monsieur Dutroix, när han försökte hindra vad som pågick, ”förbannade, svalkande blod!”.
Värst var kanske ändå när asfalten gav med sig; utan förvarning kunde vägarna förvandlas till svarta hav som slök alla som försökte segla på dess vågor. Bilar, cyklar, mopeder, motorcyklar… allt försvann ner i det svarta djupet. Andra gånger gled bara asfalten av vägen och ner i dikeskanten, där den guppade vidare som ett häftigt åskregn i augusti, ner mot närmaste flod, i det här fallet Argens, som förde den svarta sörjan vidare ut i Medelhavet. Vid flodens delta byggdes snart tidernas största oljekatastrof upp, strax utanför Saint Raphaël. De första dagarna, under den initiala uppbyggnadsfasen, vallfärdade ortsbefolkningen från inlandet och turisterna från Nice och Saint Tropez – turister som blivit strandsatta sedan all flygtrafik till södra Frankrike måst ställas in till följd av den däckförstörande hettan och sedan två plan fattat eld när de flugit in i värmeböljans hetaste områden – för att titta på den spektakulära miljökatastrofen och såväl senare vinnare i ”Årets bild” som amatörmässiga Insta-poster skickades ut över världen. Det var för övrigt i samband med en nöjesflygning över katastrofområdet som den kände skådespelaren och hans sällskap omkom i den där helikoptern vars rotorblad smälte när piloten på passagerarnas enträgna och berusade begäran envisades med att hänga kvar mellan solens förödande strålar och värmen som steg upp från det nu kokande havet. Det började genast talas om att resa en staty över skådespelaren i närbelägna Agay eller att åtminstone sälja leksaker i form av dockor som föreställer skådespelaren och hans sällskap och piloten och helikoptern och en metallsol applicerad på en infraröd värmelampa, alltså att skapa någon form av business byggd på katastrofen ”på det att något gott kommer ur eländet,” som Agays borgmästare Marianne Broussaille framförde saken då hon intervjuades på TF1 med helikoptervraket och dess av värme förvridna metalldelar spretande i bakgrunden.
På fältet strax utanför byn Riensac där fåraherden och knarklangaren Yves Rostang normalt sov bort dagarna, var det så varmt att denne tvingats söka skydd i den lilla bäck som genomkorsade hans och fårens boning och när vattnet tagit slut i fåran och stenarna blivit glödheta och hans knark tagit slut släpade sig Yves tillsammans med fyra får som ännu inte försmäktat eller blivit uppdruckna av kringstrykande vildsvin eller den efter polisförhör och av en slutkörd doktor genomförd sinnesundersökning frisläppta Madame Point in i skuggan i den lilla skogsdungen i bortre änden av fältet. Yves såg Madame Point ligga utfläkt i solen bland fårkadaver och med blod runt munnen och i det korta, grå håret och på den prydliga dräkt hon alltid bar. Även om han orkat hade Yves aldrig släpat med Madame Point in i skuggan. Hon var en sentida avläggare till Gråkoltarna kallad Gråkoltarna 2.0, en apokalyptiska sekt som verkade i rakt nedstigande led från den spiritualistiske teosofen Jakob Böhme och som menade att allt var bättre förr och att allt var någon annans fel och det gällde särskilt sådant individen själv kunde tänkas ha ett ansvar för förutsatt att individen var den klagande själv. Men det var inte det eviga gnället på regeringen, oppositionen, vädret, kommunisterna, pensionerna, försäkringsbolagen, kapitalisterna, tågen, biltillverkarna, Greta Thunberg, media, statsmedia, kommunstyret, bensinskatten, sjukvården, Europa, meteorologerna, invandrarna, utvandrarna, polisen, militären, bagarna och allt det andra som störde fåraherden och knarklangaren Yves Rostang. Det var att Gråkoltarna 2.0 var emot knark och sprit. Och nu när Madame Point, Gråkoltarna 2.0:s ledare i Riensac, låg där på fältet och svällde för var minut som gick, såg han i efterruset av dagens knarkdos fram emot att se kroppen så småningom explodera av värmen och det var då han kom ihåg svamparna som brukade växa bland träden, där vid sidan om fältet.
I skrivande stund råder överhettning i de nedre regionerna av Provence. Kloka är därför försiktiga med de fysiska utsvävningarna, och de ställer sig definitivt inte att laga mat vid en kokhet spis. Dock höll det igår på att gå riktigt illa för er utsände i de dallrande och kvävande värmeböljornas vågdalar, och detta på grund av att denne undslapp sig ett ”men jag kan laga mat!” väl medveten om att om det är något övriga boende i huset inte tänker låta honom göra så är det just det. Döm om den nyss nämndes förvåning när 
Som alla förstår kunde vi inte låta detta ske. Letade därför upp 
Så långt allt väl, även om de där blickarna från Katalanske kockens hustru när hon insåg att hon blivit utmanövrerad i elakt spel var lite otäcka. ”Köp vatten också”, kastade jag förnöjt efter dem och det är då hon säger det, Katalanske kockens hustru, ”Ja men vad bra att det blir tapas ikväll, då kan vi äntligen få den där Imperial 81:an Lars talat så varmt om, ett av hans absoluta favoritviner, en flaska kvar, visst var det så?”. Hon säger det där vänd till Hustrun, som genast undslipper sig ett ”Jamen självklart, klart vi ska ha Imperial 81 till kvällens tapas, eller hur Lars?”. Panik! ”Alltså, jag var nog mer inne på rosé i värmen. Jag har köpt färdiga isbitar som vi kan ha i. Jag vill absolut inte ha ett tungt rödvin i värmen.” Hustrun… ”Vad bra, Lars, jag har en flaska rosa från kooperativet i Lorgues, de säljer ut vinerna från 2017 just nu, oerhört prisvärda, och om du lägger is i drygar du ut volymen ändå mer, bra tänkt där, och så blir det lite mer rött att dela på för oss andra. Härligt!”
”Som jag förstått det menar du att det enda sättet att få i sig omanipulerad druvmust, eller vin som du kallar det, är att suga saften direkt ur vildvuxna druvor?”