Allmänt pomadaförbud – nu!

Publicerat av
2

Knappt har vi fått kravet framfört på förbud mot rakvatten förrän vi tvingas inse att hårvatten och pomada kan vara precis lika illa, varför vi ser oss tvingade att, för mänsklighetens och samhällsfredens bevarande, med omedelbar verkan kräva förbud mot stinkande hårvatten och pomada! Om hårvattnet bärs av en taxichaufför som stängt in sig med en oskyldig och ovetande passagerare för en drygt halvtimmeslång tortyrresa, ska lagstiftaren inte dra sig för att snegla på lagens strängaste straff. Skulle nämnde taxichaufför dessutom i en alltför tidig morgontimme undslippa sig ett ”Åh, en så vacker morgon!” samtidigt som han därmed släpper loss ett rent helvete av gårdagsvitlök i bilen, SKA lagstiftaren se till att ingen, ingen, undkommer lagens hårdaste straff.

Musik.

Dubrovnik Festiwine Trophy 2018

Publicerat av
3

Har vid flera tillfällen haft nöjet att sitta med i juryn för Dubrovnik Festiwine Trophy. Brukar inte vara så pigg på att sitta med i sådana här domarpaneler, men just Festiwine Trophy lockar. Kanske för att Dubrovnik är en så vacker stad, kanske därför att det är lätt att fastna i intresset för alla de där udda druvorna, grk, plavac mali, tribidrag, cetinka, posip och allt vad de heter. En bidragande orsak kan också den snabba kvalitetsutvecklingen vara.

Fem år

För fem år sedan, när tävlingen hölls för första gången, var det inte mycket som var bra. Egentligen. Och den internationella juryns budskap till odlarna var beskt: ”Skärp er, snygga till vinerna!”. Självklart gruffades det en del, och somliga dömde ut juryn istället för att ta till sig det som sades, men den överväldigande majoriteten satte sig ner och funderade över budskapet. Visst, de kunde sälja sina viner, ganska dyrt, till alla turister som varje år dränker området inte bara i selfies och solkräm utan också är redo att förslösa sin semesterkassa på överprisad dryck. Å andra sidan, sade de sig nog också, vill vi leva upp till de standardkrav som omvärlden har rätt att ställa på oss. Stolthet, ni vet, något varje seriös bonde har ett rejält tilltaget mått av. Således skred de här seriösa, stolta vinbönderna till verket. Operation ”förbättra oss”.

Hög nivå

Idag, fem år senare, är resultatet påtagligt. Framförallt de vita vinerna håller idag genomgående hög nivå och topparna är verkligen riktigt bra. Inte minst glädjande är att det är vinerna på de lokala druvorna som gått och går fram med stormsteg medan chardonnay och andra internationella sorter inte alls utvecklas på samma positiva vis. I år fick viner av grk, posip, grk och lokal malvasia (malvasija dubrovcka) guld och flera cetinka, av vilka jag gärna gett guld till ett par, fick silvermedaljer.

Rödvin

Även på rödvinssidan går det framåt. Betydligt renare och snyggare viner nu. Mer balans. Mindre rå kraft och volatila syror. Självklart sticker lokala druvor som plavac mali och tribidrag (zinfandelns urfader) ut.

Rosé

Såväl rosévinerna som bubblet är fortsatt utvecklingsbart och borde vara betydligt bättre. Så svårt är det inte att göra rosé och mousserande. För övrigt hittade jag en fantastisk pinot noir, som dock inte föll alla på läppen, sannolikt för att den var så lätt i förhållande till de mer power-orienterade rödtjuten i övrigt. Noterbart är också att här finns en och annan lysande muskat i sötvinsklassen.

D’Vino & Proto

Den som turistar i området kan med fördel gå till vinbaren D’Vino på huvudgatan och botanisera bland vinerna där, äta på Proto som ligger en vinspott från D’Vino samt hyra en bil och köra till halvön Peljesac och titta på de branta vingårdarna där man gör Dingac samt ta färjan över till Korcula och besöka producenterna på ön och se de unika grk-odlingarna (cirka en respektive två timmars vacker biltur från Dubrovnik).

Tidigare inlägg

Tidigare inlägg (i urval) från Festiwine: 1. Om zinfandels urfader tribidrag. 2. Om Dingac (med musik av Alf Tumble) 3. Om klapa. 4.  Om den ädla konsten att dela ut ett vindiplom till en kroatisk vinbonde.5. Gammalt krogtips som står sig för den som vill finäta och sprätta flis.

Journalist bashing: diktaturkramarens våta dröm

Publicerat av
Svara

Än en gång visar en färsk undersökning att respekten för och insikten om vad en fri journalistik betyder för individen fortsatt är på väg mot nollpunkten. Till och med i öppna och fria samhällen, till och med i Europa. Som om allt är på film. Skådespelarna i filmen och Trump och Erdogan och Orban och Ekeroth säger att journalister är hyenor och dumma och att de ljuger. Således är det så. Och det är absolut inte tack vare seriöst arbetande journalister som de stora avslöjandena sker, allt från justitieministrars besök på bordeller med mindreåriga via panamaläckor och myglande bilfirmor till halvstatliga telebolags mutaffärer i Långbortistan. Nej, sanningen och den våta drömmen måste vara detta:

”Media är korrupt, media ljuger, media lägger fällben för våra politiker som inte alls behöver övervakas, det är okej om samhället förfaller till utbredd korruption, man får förstå att de som har gömmer sina tillgångar och det gör inget att det sker på din och min bekostnad, kort sagt har vi inte med den saken att göra och vi ska inte ha några snokande murvlar som letar efter sanningen om svinn och mutor och svinerier, det är okej om du och jag inte längre får säga vad vi vill, censur är bra, furstespegling är bra, personkult är bra, jag önskar att vi snabbt kunde gå via ett ungerskt klassiskt patriarkalt tillstånd till turkisk diktatur till kinesiskt enpartivälde och svågerpolitik till ett, äntligen!, nordkoreanskt idealtillstånd där pressens raison d’être är att hylla ledaren och inte att ägna sig åt avslöjanden och annat trams.”

The Jam!

Förbud mot rakvatten!

Publicerat av
6

Bland mycket fånigt och de för den egna rasen potentiellt ödeläggande uppfinningar människan kommit på, torde rakvattnet vara såväl det fånigaste som det potentiellt största hotet mot rasens fortlevnad. Hur någon överhuvudtaget kommit på idén att blanda ihop starkt osande vätskor till ingen nytta är en gåta. Att det finns män som uppenbarligen frivilligt, rent av med förnöjsamhet, skvätter eländet på sig på det att fanskapet i fråga förpestar inte bara sin närmaste omgivning utan också de korridorer han har det dåliga omdömet att framföra sin stinkande uppenbarelse genom, är en dumhet så djup att den inte bara måste förbjudas, den måste bestraffas å det grövsta!

Då lagstiftaren måste utgå från att den som låter sig bestänkas med djävulens doft saknar inte bara sans och vett utan också luktsinne, hjälper inte ett livslångt straff baserat på stinkande oljor, här krävs spöstraff och annat kännbart våld. Exakt vad, överlåter er utsände bland de lägst stående bland de lägst stående inom människorasen till lagrådet och behöriga jurister att avgöra. Dock vill vi redan här och nu tydliggöra, att den som låter sig borda ett fullsatt plan och dessutom låter sig sätta jämte en finkänslig och på alla sätt vis god människa, vars luktorgan efter en dags hårt doftarbete blivit överkänsligt varför det nu låter sända signaler till hjärnan om att ”det är dags att kasta upp nu och alldeles oavsett om du gör det eller inte är migränen nu ett faktum, bara så du vet, det finns gränser”, den som beter sig på detta nesliga vis ska dels med överdrivet våld och brutalitet kastas av planet med omedelbar verkan, dels snarast möjligt sättas i en rymdkapsel med frivilliga och, gissningsvis företrädesvis, ofrivilliga emigranter till mars.

En fläkt från den fina världen fri från rakvatten.

Kvalitetskategorisering av vin

Publicerat av
Svara

Sedan länge är rött-vitt-rosé etablerade vintyper. Numer kompletteras varje upplyst vinlista men den äldsta typen av alla: de orange vinerna, alltså gröna och i förekommande fall grå druvor vinifierade som vore de blå och avsedda att bli rött vin. Möjligen vill någon som egen grupp lägga till grå viner, alltså vin gris, viner som är mycket ljusa och/eller görs på druvor som är rosa/grå/gris, som pinot gris och grenache gris. I likhet med de orange har de grå historiskt vanligen hänförts till antingen de vita eller de rosa, och det ska man nog fortsätta göra.

Diskutabla kriterier

Utöver färgen har sötman och eventuella bubblor påverkat kategoriseringen, och på senare decennier i allt högre grad huruvida vinet är certifierat ekologiskt eller biodynamisk eller rent av marknadsfört under epitetet naturvin. Medan sötma och bubblor är synnerligen viktiga kriterier är de senare förvisso bra men också diskutabla. Inte därför att vi ska misstro den som till exempel fått sitt vin certifierat ekologiskt, utan därför att det egentligen inte säger så mycket. Möjligen är certifieringen en halv sanning, varför den behöver kompletteras.

Vadan detta? Hur kan jag som började odla ekologiskt redan för 30 år sedan komma med ett sådant påstående, ett diss av min egen grundinställning? Det handlar om att höja blicken och se hela bilden. Ekologiskt? Bra! Högintensivt ekologiskt? Kass. Konventionellt? Varken eller. Lågintensivt konventionellt? Bra! Gråskalorna är många…

Skördeuttaget

Med andra ord menar jag att skördeuttaget och filosofin kring detta är väl så viktigt som något annat när vi kategoriserar vinet. Jag skulle gärna se att vinerna, åtminstone på seriösa vinlistor, deklarerades som låg-, mellan- eller högintensivt odlade. Låt säga att gränsvärdena skulle vara <30 hl/ha (låg), 31-55 hl/ha (mellan), 56-90 hl/ha (hög) och 91- hl/ha (mycket högt).  Om inte annat skulle konsumenten se den direkta kopplingen mellan uttaget och priset. Man kunde vidare avkräva producenten information om hur mycket (kväve)gödsel och vatten som använts per hektar, samt vilka mängder växtskyddsbekämpningsmedel och traktordiesel som gått åt. Till många konsumenters förvåning kan så väl ekologiska som biodynamisk viner och för den delen ”naturviner” vara syndare avseende allt detta.

Kan vi då någonsin få till någon form av offentlig kategorisering av ovanstående slag? Sannolikt inte, men omöjligt är det inte att låta seriösa odlare ”kvala in” sina produkter via de krav på transparens som råder inom EU – alla inköp av insatsvaror måste enligt dessa regler bokföras och allt som görs i vinkällaren med mera måste föras in i en ”loggbok”, varför det alltså är möjligt att relativt enkelt kontrollera huruvida en odlare lever upp till att vara ”lågintensiv” eller inte.

Kompletteringar

Skulle man sedan komplettera nyss nämnda kvalitetsstämpel med vinets totala svavelhalt (välgjorda viner gjorda på friska druvor i en ren vinkällare tarvar ytterst lite svavel; att arbeta med lite svavel är ingen stor grej egentligen), har konsumenten två lätt begripliga kriterier att luta sig mot när den ska välja vin – och detta utan att behöva falla offer för hårt marknadsförda svartvita begrepp som ”ekologiskt”, ”biodynamiskt” och ”natur”. Sist men inte minst skulle konsumenten få en väldigt tydlig bild av vinet i flaskan om det dessutom finns information om halten flyktig syra och kanske rent av också brett; alltså två saker som en del gillar, andra avskyr och en del kan tycka om i lagom doser i rätt kemiska omgivning. (Att en allmän berättelse om hur vinet gjorts, alltså om det lagrats på ek, filtrerats och så vidare fortsatt ska finnas med är givet.)

Möjligen vill någon nu invända och säga att allt i vinet ska deklareras, det finns så många tillsatser och så vidare. Gör det? Missuppfattningarna kring detta är många och de enkla argumenten dominerar den diskussion. Fånerier slåss med trams och okunskap om att driva diskussionen, och i slutändan lär den okunniga diskussionen leda till att de regler för etikett-information EU just nu håller på att avsluta kommer vara ganska meningslösa sett som ren konsumentupplysning och indirekt hållhake på producenterna.

Fiona Apple! Fiona Apple! Och Fiona Apple!

Mitt kafé i Draguignan

Publicerat av
2

Sitter man här på kaféets terrass och är tyst och tittar noga, upptäcker man allt det där som i förstone inte syns. Ungefär som när du snorklar och lägger dig till rätta med cyklop och snorkel och gungar i det varma vattnet medan du låter blicken fokusera på korallerna framför dig, och plötsligt är där fullt av fisk. Fiskar du inte ser förrän du legat där ett tag och fått in rätt fokus. Låt mig berätta om dem, fiskarna du inte ser.

Men låt mig först visa dig var du är, hur du går längs gågatan Georges Cisson med alla sina affärer, norrut från stadens Draguignan igenkorkade artär, Boulevard Georges Clemenceau, upp mot den stora kyrkan Saint-Michel. Där, där den berömde motståndsmannens gata slutar, där ligger mitt kafé, och jag sitter där på terrassen och ser ut över marknadsplatsen*. Drar njutningsfullt in morgonens aromer i näsan. Nybakat bröd, platanernas löv och ostarna och blommorna och oliverna och korvarna och allt det andra som saluförs på marknaden. Ibland närmast försynt, med en liten skylt som förkunnar dagspriset på sparrisen, ibland högljutt som när Yves Laroche tar i från tårna med sitt ”Meloner!!! Provence bästa meloner!!! Frankrikes bästa meloner!!! VÄRLDENS BÄSTA MELONER!!! Bara här i Draguignan! Idag! Hos mig! Och billigt är det! BILLIGT!!!”

*Det är jag vid bordet längst bort, till vänster, ensam med en kopp café au lait och en croissant framför mig och en… ja just, där ja! Ja, med tidningarna ja, Var-Matin och L’Equipe (jag brukar ha Le Monde också, det ser om inte annat bra ut, men den var slut på mitt tidningsställe i morse, det händer sällan och när det händer är det inte mycket man kan göra åt saken). Haha, jo öronen har alltid stått ut så där och benet håller jag rakt för sådant är det sedan jag blev påkörd då för länge sedan och ja, jag har skägget för jag tänker som så att ju mindre ansikte jag visar, desto bättre är det. Stråhatten? Bara dumheter. Borde inte bära den, men det har blivit en vana. Som en del går runt med baseballkepsar, antar jag. Nej, inte de randiga byxorna heller. Ja, jag ser ut som en anakronism. Det medges. Men varför inte? Nog av. Åter till ordningen:

Kanske kommer du inte att uppfatta musiken. Jag hör nästan alltid musik när jag sitterhär. Dagarnas musik. Vissa dagar är som Eldfågeln. Marknadsplatsen framför min terrass blir till en förtrollad trädgård och vålnaderna dansar en synkoperad dans. Men inte en helvetesdans som i baletten. Snarare en glädjens dans, som i en amerikansk musikalfilm från 50-talet. En med Fred och Ginger. Allt till en närmast impressionistisk färgklang i fri form. Andra dagar släpar sig fram som Saties Gymnopédies. Vackert men inte lika händelserikt. Åter andra dagar är som Ravels Boléro: samma skeenden upprepas gång på gång. Från det marknaden öppnar till den stänger, men med olika orkestreringar och med ett härlig crescendo i C-dur vad det lider. Och ibland, då dagen är perfekt, är det som Suite bergamasque, eller kanske mer explicit som Claire de lune. Olidligt vackert och ett gyckelspel som i dansen bergamask från Bergamo. Även om du inte kan höra musiken kan du läsa den i Paul Verlaines Clair de lune, Debussys inspirationskälla:

Votre âme est un paysage choisi


Que vont charmant masques et bergamasques


Jouant du luth et dansant et quasi


Tristes sous leurs déguisements fantasques.



 

Tout en chantant sur le mode mineur


L’amour vainqueur et la vie opportune


Ils n’ont pas l’air de croire à leur bonheur


Et leur chanson se mêle au clair de lune,



 

Au calme clair de lune triste et beau,


Qui fait rêver les oiseaux dans les arbres


Et sangloter d’extase les jets d’eau,


Les grands jets d’eau sveltes parmi les marbres.

Även om en hel del turister med tiden hittat till Draguignan är staden knappast ett populärt turistmål. Det finns en vacker del, ”vieille ville” eller gamla staden, med trånga gränder som leder upp emot berget Malmont med utsikt över staden. Men de flesta missar nog den delen av Draguignan. Besökarna brukar hamna på marknadsplatsen eller Boulevard Georges Clemenceau, den igenkorkade artären. En lång, rak gata. Stadens bredaste. Kantad av affärer, barer, bagerier, caféer och någonstans mitt på den ligger stadens stolta teater, en flitigt använd byggnad, där allt från teaterstycken till operor ges.

Till skillnad från några av gatorna i stadskärnans utkanter där affärerna fått ge vika för det bilburna samhället och bekvämlighet och börjat dö ut och där boulangerierna står övergivna och med rullgardinerna nerdragna för entrédörren lever Boulevard Georges Clemenceau. Och den luktar. Av croissanter, pain au chocolat, avgaser, kaffe, cypresser, till och med olivträdet framför banken LCL luktar och platanerna som inte finns kvar luktar, urmakeriet, bakelser och förväntan och musiken jag alltid hör när jag går på gatan är märkligt nog Debussys ”La cathédrale engloutie” – på något vis ackompanjerar den bilarnas och fotgängarnas rörelser och dagens väg från uppsprickande morgon till omslutande kväll.

Förmodligen återfinner sig besökaren förr eller senare på någon av gatorna som leder mellan Boulevard George Clemenceau och Place du Marché, marknadsplatsen. Kanske flanerar turisten på Rue Georges Cisson, som jag nyss nämnde. Går förbi La Mairie, borgmästeriet, den rosa byggnaden till vänster om du är på väg mot marknadsplatsen. Alla klädaffärerna, skoaffären och butikerna som säljer mobiltelefoner och abonnemang. En relativ nymodighet. Här luktar det ibland avlopp. Särskilt när det är lågtryck. Dofterna från klädaffärerna förmår bara tränga igenom under sommarhalvåret då de flesta låter entrédörren stå öppen och då lågtrycken är färre. Märkligt nog hör jag här aldrig Debussy eller ”La cathédrale engloutie” utan, för det mesta, Bizets ”L’Arlésienne”. Det förvånar mig, men det är kanske den så påtagliga kommersen som skänker Rue Georges Cisson en särskild puls som får mig att höra ”L’Arlésienne”. Märkligt är det i alla fall. Kanske beror det på att den lokale hjälten och motståndsmannens Georges Cisson ande bokstavligen talat svävar över gatan.

 Berättade jag om systrarna Dèclines? Hursomhelst så arbetar de som servitriser på mitt kafé och de är ökända. Inte bara otrevligast i stan. Säkert otrevligast i Frankrike. Ja, till och med mer otrevliga än de stroppiga kyparna på turisthaken runt Place Saint-Michel i Paris. De där som hånar dig för att du vill ha en croissant klockan elva på förmiddagen. ”Hallå, har ni hört, här är en som vill ha en croissant! Så här dags! Nej, Monsieur, vi har sannerligen inga croissanter så här dags!” Och detta samtidigt som de rör sig bort från ditt bord så du till sist måste haspla ur dig en beställning på något du inte alls vill ha, ”Ja men ge mig en Café au lait bara då!”, och då svarar de, snäsigt, ”Café au lait? Menar ni en Café crème, kanske?”, ”Ja, jatack, det blir bra, tack”. Åh, så stroppigt. Och servitriserna här, systrarna Odile och Eulalia, är värre. Men de kan kosta på sig att förolämpa oss, stamgästerna, för vi har ingen annanstans att gå om vi vill höra dagens musik.

Musiken… Hur ödsligt och vackert är det inte att en tidig lördagsmorgon höra det ensamma pianot från tredje våningen i huset vid sidan om caféet! Tonerna svävar som små molln, moln av moll, ut genom fönstret, låter sig fångas av den unga sommarens smekande vind, förs fram över marknadsplatsen, fälls ut och regnar ner på marknadsstånden och de få kunderna som redan är på plats, blandar sig med köparens och säljarens förväntningar i dur och lägger sig till ro på marken som en stilla sonat utan egentlig hemvist i vare sig moll eller dur och verkar vara tillfreds med det.

Fiskarna! Var det ju! Eller i det här fallet människorna, och forna tiders vålnader. Du ser dem inte förrän du satt dig till ro och fått in rätt fokus. Du slappnar av och smuttar på kaffet, du lyssnar på musiken, sluter ögonen en stund, öppnar dem igen och där är de, människorna och vålnaderna. Du ser, verkligen ser, den gamla damen i blomsterståndet, du hör osthandlarens väsande andning, noterar turisternas mållösa irrande, som bin som hoppar från blomma till blomma rör de sig från stånd till stånd, suger i sig dess nektar och surrar vidare mot nästa försäljare och handlar vare sig de behöver det eller inte; och det är nu du ser vålnaderna, alla dem som en gång vandrade här, som skötte stånden eller handlade av månglarna, som levde i staden, som styrde och ställde, älskade och dödade, drömde och strävade, som tillsammans gjorde det som Nu var.

Du kan inte tala med dem, men du ser dem och du hör dem, hur de mumlar för sig själva, talar med varandra, har synpunkter på både det ena och det andra. Självklart kan du däremot tala med dem som nu lever, alla försäljare, ortsborna som kommer för att handla och turisterna. Men det där intresserar mig föga. Jag försöker lära av vålnaderna, höra vad de säger, med facit på hand vet de vad de gjorde bra och vad som blev mindre bra.

Du kan inte tala med dem, men du kan lyssna på dem. Men bara om du anstränger dig. De har åsikter om allt med undantag för Nuet. Kanske för att det är som prästen Père Maurice en gång sade till en annan vålnad, klädd i full artillerimundering, tydligen från staden och enligt vad jag förstod stupad vid Artois 1915, ”vi som en gång var kan aldrig ändra på Nuet, vi kan bara hoppas att de som Nu är är kloka nog att lära av våra misstag, för det är bara i Nuet man kan ändra på det som ska bli Då”. Jag minns att artilleristen såg väldigt ledsen ut.

Clair de lune. La cathédrale engloutie. L’Arlèsienne. Oiseau de feu. Bolero. Gymnopédies.

Förbjud Swiss & Zürich airport!

Publicerat av
Svara

Swiss International är undantaget som bekräftar regeln att Schweiz är ett land med förmåga att leverera kvalitet. Jämfört med andra lågprisbolag som er utsände bland de djupt förorättade resenärernas nedslående värld redan varnat för – Ryanair, Avis, Euro Wings, German Wings – får konsumenten lätt intrycket av att Swiss faktiskt inte är ett konsumentföraktande lågprisbolag, vilket gör det så mycket obehagligare.

Självkompatibelt datasystem

Emellertid verklighetsanpassas denna missuppfattning, att Swiss inte är konsumentföraktande, så snart den lurade resenären försöker utnyttja påstådd service som check-in online och annat som inte fungerar eftersom Swiss envisas med att ha ett eget datasystem som bara är kompatibelt med sig självt. Något som bevisligen lett till att resenärer mellanlandat i Zürich bara för att upptäcka att flighten som det gick att köpa biljett till de facto inte finns. Andra småsaker som kan inträffa är att den tillgång till lounge som påstås ingå via samarbetet med Star Alliance de facto inte existerar ”därför att den inte gör det”, som förklaringen kan låta.

Oförrättsorkan

Då ovanstående bara är ett par smygare i den orkan av oförrätter som Swiss-kunden riskerar att möta på sin resa, ser sig resenärens vän i nöden tvingad att kräva ett omedelbart förbud mot Swiss International! Och i det fall att Zürich Airport inte inser allvaret i det lurendrejeri-häleri flygplatsen låtit sig dras in i, ska den stängas med omedelbar verkan. Skulle nu vare sig det ena eller det andra förbjudas i enlighet med nyss framförda kravspecifikation, ska Schweiz dras inför domstolen i Haag, slängas ut ur FN och Europa och flyttas till Antarktis på det att det där må frysa fast i isen och sitta där med sina innehållslösa löften och obsoleta datalösningar och utan möjlighet att kommunicera med omvärlden.

Musik!

Zlatan-dyrkaren i Dubrovnik

Publicerat av
Svara

När hotellets bell boy hörde att jag var svensk sa han bara en sak, ”Zlatan”. ”Ja, fantastisk spelare,” sa jag. ”Gud,” sa han och berättade med stolthet i rösten och på mycket bruten engelska att Zlatans mamma är kroatiska och att han sett filmen ”Becoming Zlatan” och älskade den. I det läget kände jag att det kunde vara på sin plats att berätta att jag känner bröderna Gertten som gjort filmen. Detta fick den vuxne mannens ögon att tåras och han höll ut sina armar och jag ångrade mig genast för detta utvecklade sig i sanningen till ett udda ögonblick i bådas våra liv. Till slut bestämde han sig för att inte krama mannen som känner bröderna som gjort filmen om Gud och nöjde sig med att be om en autograf.

Resa: Förbud mot riktningsbytning!

Publicerat av
4

Det torde bara vara en tidsfråga innan det blir förbjudet för nybörjare och fåntrattar att skrytposta bilder och kommentarer från flygplanens affärsreseavdelningar och flygplatsernas lounger för vaneresenärer. Det är illa nog att de här saltkornen i resandets ständigt vidöppna sår alls får vistas i de nämnda utrymmena, att de dessutom gör stor sak av detta måste, så som Kommunikationsdepartementet nu bestämt sig för att göra, förbjudas.

Förbudskrav

Dagens förbudskrav är därför istället det långt ner i de breda folklagren efterfrågade förbudet mot riktningsbytning! Ni vet de där typerna som går rakt ända tills de är precis framför er. Då byter de plötsligt riktning! Inte sällan med påföljd av ni måste hejda er i er framrusande marsch på väg mot er gate på flygplatsen. Det är uppenbart för alla att samhället måste sätta stopp för det här ofoget, som är fullt jämförbart med att ljuga och slå små barn.

 

Lynchpålar

Om riktningsbytet medför en sammanstötning ska det vara envars rätt att stämpla riktningsbytingens fot samt att skrika ”Se er för, människa!” på det att riktningsbytingen då ska skämmas och be tusen gånger om ursäkt. Om så inte sker har alla som bevittnat händelsen rätt att skrida till lynchning av riktningsbytingen, och för att detta ska kunna ske utan större tidsspillan för de handlingskraftiga vittnena ska lynchpålar finnas utplacerade med jämna mellanrum på världens flygplatser. Dels som en påminnelse för den som obetänksamt kan få för sig att byta riktning, dels som en självklar service för resandets ordningsmän och –kvinnor, dessa vår samtids hjältar och hjältinnor.

Muisk! Må riktningsbytingarna finna sin väg innan det är försent och må Peter Frampton bistå dem i deras jakt på ett bättre jag. Bonus från den tiden då Frampton var cool och spelade med Steve Marriot.

Lauras laundrette

Publicerat av
Svara

Nere vid hamnen dröjer sig i någon mån de gamla dofterna kvar. Det kan fortfarande lukta tjära från en eka och ångbåten som numer bara gör dagsturer sommartid bidrar till att hålla kvar en svunnen tid, och segeldukarna och optimistjollarna luktar nu som då. Mest påtagligt i hamnens bouquet är det alltid kalla vattnets fräschör med sina inslag av torkat sjögräs och läckt diesel, och i lika måtto fiskrökeriernas aromer som eggar turisternas hunger och sätter sig i deras kläder.

Den lilla staden ligger i en vik av den bråddjupa sjön. Viken skyddar i någon mån från det öppna vattnets fukt, kyla och vind och på sina håll är den så långgrund att den är badbar. Åtminstone dagar då det är pålandsvind. Och dofterna ändrar sig med vinden. Kommer den från väster för den med sig inlandets dunster av nygödslade fält, bondgårdar och kvardröjande snö och knoppande björkar om våren. Nordan kan lukta skog om sommaren, multnande löv om hösten och snö och kyla på vintern. Med vinden från söder kommer alltid värme och doften av en annan kontinent. Den får ungdomarna att vilja flytta, om så bara till andra sidan sjön. Störst inverkan på befolkningen i hamnstaden har Östan. Den för med sig en air av en annan värld, den på andra sidan, det okända, äventyret och den får både gammal och ung att stanna upp en stund och titta ut över den stora sjöns väldiga blå och fylla tankarna med äventyrets bouquet. När det är alldeles vindstilla kommer dofterna som får alla att minnas.

Strandpromenaden, som numer breddats och fått namnet Strandvägen, ligger där den legat sedan urminnes tider. Det var här den gamla marknadsplatsen låg. Hit kom folk från andra sidan sjön för att byta sina broderier, tyger och bearbetade skinn mot småböndernas varor, framförallt de berömda äpplena som sades hålla ålderdomen stången. Med åren blev strandpromenaden mer just en strandpromenad och mindre en marknadsplats. Genom åren har människorna vandrat här, hand i hand eller för sig själva, eller kanske satt sig ner för att lyssna på vågornas kluckande mot stenarna och måsarnas skriande när en fiskebåt lägger till borta i hamnen.

Vid sidan om Strandvägen har under årens lopp kaféerna kommit och gått. Förr fanns här ett halvt dussin. Nya Konditoriet. Viktor Elfströms efterträdare. Vasa. Strandvägens kafé. Och allt vad de hetat. Nu finns bara Viktor Elfströms efterträdare kvar, fast under namnet Tittis, och den gamla interiören med sin träpanel på väggarna är borta. Liksom jukeboxen och taklamporna från 1930-talet. Ortens berömda äpplekaka serveras fortfarande tillsammans med vaniljsås, låt vara att de gamla säger att den inte smakar som förr, som på Viktor Elfströms tid.

Hamngatan söker sig från landsvägen väster om staden ner till sjön och hamnen. Den sedan länge nedlagda järnvägen löpte förr parallellt med Hamngatan, fortsatte över den nord-syd-gående landsvägen och tog sikte på okända mål i väst. De långsamt stånkande ångloken fraktade varor som skonarna haft med sig från andra sidan och i tågets enda skramlande och gnisslande passagerarvagn trängdes cigarrdoftande affärsmän med pirrigt svettiga ungdomar, parfymerade damer, smutsiga arbetare och hästluktande officerare på väg till nya affärer, studier, släkt, arbete och regementen. Den med bra fantasi och väderkornet i trim kan fortfarande ana tågets kvardröjande dofter just där loket brukade få upp farten i höjd med landsvägen – den som nu breddats och asfalterats och fått en annan arom, även om tussilagon och gräset i dikeskanten om våren fortfarande luktar som då.

Det var här på den stenbelagda Hamngatan som tysken Herman Schmidt och familjen Svensson hade sina kemtvättar. De luktade vitt och torrt. Inte kemikaliskt som Kemikalieaffären, där målarfärg, nagellack, förtunningsmedel och kosmetika skapade en oändlig doftupplevelse, förstärkt av det rutiga golvets artificiella plattor. Idag är kemtvättarna sedan länge borta, liksom fotoaffären med sin doft av framkallningsvätska, nya kamerahus och Kodakfilm. Ja, det mesta är faktiskt borta: bageriet med sina dunster av brödkakor, barkis och tvåöres kola, charkuteriaffärens animaliska aromer, korvkioskens dofter av hemgjort potatismos, nykokt korv och sötat bröd, Monas Garn omgiven av ett aromatiskt moln fyllt av ull, stickor, virknålar och torrt garn och Monas dåliga andedräkt.

Gamla dofter försvinner, nya kommer. Istället för den förgångna tidens essens möts vi nu på Hamngatan av pizzeriornas fläktar från de vedeldade ugnarna och de nygräddade pizzorna, bowlinghallens dunster av hamburgare, svett, grafit och hyrskor som borde förnyas, frisersalongens hårfärgningsmedel, frisyrgelé och schampo med inslag av gröna äpplen. Den gamla bokhandelns bouquet av spänning och respekt har ersatts med den mer artificiella doften av butiken som säljer ”alla böcker för 25 kronor”.

Och mitt i allt detta hittar vi något så osannolikt som en tvättomat. ”Lauras Laundrette”. Det är min tvättomat. Den luktar av unket sköljvatten, parfymerat tvättmedel, oemotståndligt sköljmedel och rent och orent. Själv suger jag alltid på en Läkerol för att vara säker på att inte lukta som tant Mona i garnaffären luktade på sin tid eller som tandläkare Nilsson gör – skälet till att jag inte vill gå till tandläkaren är inte att jag tycker det är otrevligt per se, utan därför att tandläkare Nilssons andedräkt ger mig kväljningar. En gång var jag tvungen att lätta på maginnehållet, rakt ner i skölj koppen! Nilsson var som tur var nästan klar med fyllningen, amalgamet var satt på plats och skulle bara putsas till, så ingen skada skedd. Det blev helt enkelt för mycket för mig med allt det antiseptiska och Nilssons outhärdliga, torra, kräksaktiga utandningar, ut genom munskyddet och rakt upp i min näsa.

Jag tvättar mig också. Duschar varje lördag efter att jag stängt tvättomaten och jag tvättar armhålorna varje dag och byter skjorta varannan dag och bjuder jag på lite tvättmedel finns det alltid någon som låter mig kasta med min byk i deras maskin så jag löper ingen risk att bli utan fräscha kläder. På den tiden Laura, eller Lill-Laura som hon kallades, levde, bytte jag alla kläder varje dag. Till och med byxorna. Hon var besatt av rena dofter. Ville att allt skulle lukta Via och Comfort. Det blev hennes död. Eller, det drev henne från vettet. Började höra röster. Och sedan att känna lukter. Ja, alltså lukter som inte fanns. Som rösterna. Tänk er att plötsligt känna tandläkare Nilssons vedervärdiga utandning på bussen eller i kön på Coop! Klart hon blev tokig av det. Lill-Laura.

Vi gick i samma klass hela grundskolan. Lill-Laura jobbade extra hos mamma Laura. Själv var jag springpojke på Olssons Livs. Så snart vi kunde, gifte vi oss och när svärmor gick bort, vi vet inte riktigt varför, hon bara dog, kom inte till tvättomaten en dag, nåja, när hon dog tog vi över hennes verksamhet. Då arbetade jag som svetsare på ”Allsvets” här i stan – åh, den heta doften av svetsen och allt metallspån på golvet! ”Allsvets” finns inte kvar längre, men några av de andra småindustrierna har utvecklats väl och nya har tillkommit. Vi är strävsamma här i vår lilla stad.

Men det ni ville veta var väl inget av det där utan hur jag gör för att hålla igång min tvättomat. Och så undrar ni varför folk stannar upp utanför de frostade rutorna, gläntar på dörren och bara går in och innan de vet ordet av sitter de med en kopp te och tittar på de arbetande tvättmaskinerna, och de ler blygt mot det fåtal kunder som vid sidan om serveringens bord sitter på rad i plaststolarna framför maskinerna och bevakar sin byk. Det är nu inget konstigt med det. Hemligheten är att jag återskapat Dået i doftform och att det är det de får i sina tepåsar och det är det tvättomatens vanliga kunder får i sitt tvättmedel och sina sköljmedel.