Poängen med muzzak är att den ska skvala på i godan ro där i bakgrunden, utan att vare sig störa eller göra sig märkvärdig. När muzzaken plötsligt slår över i emotionellt utmanande tongångar är den ett aber för var seriös restaurangbesökare. Kort sagt går det inte att ha seriösa affärsmöten över en matbit om musiken envisas med att stjäla koncentrationen och tårfylla ögonen på den som äter och möter andra i ett försök till samförstånd, avtal och big business.
Det går naturligtvis inte att räkna upp alla låtar som kommer falla under det förbud som regeringen med intill visshet gränsande sannolikhet kommer lagstifta om så det gäller från årsskiftet – dessutom kommer det ny musik hela tiden varför det är omöjligt för lagstiftaren att hänga med där – men för att ge landets dömande instanser en fingervisning om vad som gäller när slika mål kommer dyka upp efter årsskiftet föreslår inte vinifierat ödmjukast utan kräver med emfas ett förbud mot Creep som bakgrundsmusik. Förbudet ska gälla såväl originalet som covers (exempel här och här och här och här och här).
Näringsidkare som bryter mot förbudet ska i egen hög person, samt därtill i förekommande fall kollektivt med eventuella målvakter och personal, på anmodan av tårfylld affärsmötesdeltagare eller annan gäst som försatts i en prekär situation på grund av den utmanande musiken, utan dröjesmål gripas och utan föregående rättegång föras till en allmän plats där den ska hållas vaken i 48 timmar varefter pinsamt sliskig musik ska spelas så de kriminella elementen faller i offentlig gråt under en tid som inte får understiga 45 minuter (näringsidkaren), 33 minuter (personal) respektive 78 minuter (målvakter samt näringsidkare och personal som visslat en munter trudilutt eller på annat vis gjort motstånd i samband med gripandet).
killen som sitter på andra sidan om programledaren och är gubbe men pratar som om han fortfarande är femton år och understryker det genom att ha en för stor och snedvinklad basebollkeps på huvudet. Inte bara jag ville att jag skulle få det jobbet. Hustrun var också på. ”Då kanske du kan uppföra någorlunda moget här hemma,” sa hon torrt då jag dryftade min nya karriäridé. Dock föll det hela på att Hustrun vägrade låta mig gå till bords med en för stor snedvinklad basebollkeps och barnen, som jag skickade en test-gestvideo till – alltså, gesterna understryker med emfas att kepsen är på riktigt: genom att rytmiskt vifta med armarna och peka med fingrarna då och då talar jag om att jag är ett barn av hip hopen och, med viss risk för att hip hop är igår, att jag inte vuxit ifrån det – sa att de föredrar när jag spelar luftgitarr iförd 
produktionsbolaget när man fick för sig att andra skulle kunna göra covers på Sveriges genom tiderna känsligaste röst? Klart det inte går. Nu kämpade några tappert i uppförsbacken i alla fall och gjorde usla men nästan uthärdliga versioner av Wadlings fina original och hans originella covers, men någon borde stoppat snubben som gjorde köns- och själslös Idol-trall av en låt som kräver sin sångare å det bestämdaste. Vi påminner om viniferats 
Har precis varit på Domaine de Brescou och gjort ”förstablenden” efter skörden, det vill säga skörden i lite bredare mening, inkluderande såväl den alkoholiska som malolaktiska jäsningen. Båda de nyss nämnda har i år förflutit bra och utan komplikationer. I skrivande stund har vi blott ett litet fåtal tankar/fat som inte avslutat ”malon”.
Hur vinerna är? Tja, vitt och rosé är lite för runda och snälla för att vara ett toppår i min bok, långt ifrån ett vitt toppår som 2014 men för all del inte tokigt alls. De röda är riktigt, riktigt bra, som de var på många håll 2001, särskilt i Sydfrankrike. Bra mognad med kraft och pondus och mumsiga aromer utan att bli banala eller sakna druva och ursprung.
En sista sak: 2016 kommer bli första årgången för det nya vitvinet som tillsammans med röda ”Château” utgör toppen på Brescous vinpyramid. Vi är riktigt nöjda med det. Grenache blanc, roussanne, marsanne och bourbolenc blir helt enkelt till något väldigt personligt och gott när de tvingas ner i samma jäskar. På en marknad nära dig nästa sommar.
Den här finglöggen görs av ingen mindre än Solveig Sommarström, som var med och kvalitetssäkrade den svenska glöggen redan på 80-talet. Klart hennes egen version är hur bra som helst när hon nu bestämt sig för att göra en egen glögg. Hemligheten? Ett bra basvin, väl avvägd kryddning och skickliga smaklökar.
Den som är på och har ett uns av kulturell resning i kroppen kommer så klart till Tällberg i Trettonhelgen. Ni andra nöjer er med att genast