Vinerna du hittar på Systembolaget finns där antingen därför att de vunnit offertupphandlingar eller därför att importören och/eller producenten satsat tillräckligt med pengar i annonser och stödköp. Det där sista är möjligen en aning absurt och paradoxalt med tanke på att ett av monopolets raison d’être är att hålla alkoholkapitalet borta från marknaden.
Vinet El Rey såg dagens ljus sedan Systembolaget gått ut med en förfrågan på ett väl specificerat vin från Campo do Borja i norra Spanien. Det skulle vara gjort på garnacha och innehålla diverse dofter och smaker, stipulerade den specifikation som alltid följer med Systembolagets förfrågningar. Jag fick av en importör i uppdrag att åka och blenda utifrån de uppgifterna och så småningom vann det vinet upphandlingen. Vad hände sedan? Jodå, lanseringen gick bra. Många lovord. Däremot sålde inte vinet tillräckligt bra för att behålla sin position i monopolets hyllor.
Man kan förstås dra slutsatsen att vinet inte höll måttet och att det därför borde ”avlistas”. Å andra sidan fick det fortsatt genomgående lysande recensioner, ja, det får fortsatt positiva recensioner, som Håkan Larsson idag, flera år efter att det försvann ur standardsortimentet. Om vi utgår från att konsumenterna har någorlunda samma smak som vinrecensenterna indikerar detta att det vill till mer än en hyllplats och positiva recensioner för att överleva i de svenska alkoholbutikerna.
Importörerna kan göra mycket för sina viner, både sådant som kostar och sådant som kostar mindre. Att delta på mässor och finnas ute i sociala medier kostar en del, men inte jättemycket (beroende på mässan) och viss effekt har väl detta. Mer effektivt är aggressiv annonsering och att stödköpa sina viner. Det där sista blev det ett himla liv om för några år sedan, ungefär samtidigt som mutskandalen på Systembolaget rullades upp. Sedan blev det tyst. Idag menar monopolet att det har koll på stödköpen. Kanske är det så men det torde var en mycket svår uppgift att hantera det där; i likhet med de tidigare mutorna handlar det om att bevisa saker. Många påtalade tidigt för monopolet att mutor förekom, att butikscheferna i branschen klassades som röda eller gröna, att det fanns folk på HK som bjöd in sig själva att bo gratis hos producenterna på semesterresan, men inget hände. I brist på konkreta bevis. När sedan muthärvan exploderade hade många koll, men de flesta som kunde skvallra satt med fingrarna i syltburken de också så det blev mest pannkaka utan sylt av det där.
Tillbaka till El Rey. Det är alltså ett vin som förvisso fått många lovord men inget stöd i form av annonser och stödköp. Ganska snart åkte det också ur standardsortimentet och sedan ett par år återfinns det blott i beställningssortimentet – konsumenten måste alltså beställa hem flaskan. Hade det sett annorlunda ut om importören varje år kunnat pumpa in låt säga en halv miljon i stödköp och annonser? Förmodligen.
Nu är det som det är och som den som blendat vinet gläds jag såklart åt att El Rey idag lyfts fram av Håkan Larsson. Dels därför att det är ett kvitto på att vinet fortsatt håller bra, dels därför att positiv kritik alltid är avsevärt mycket bättre än alternativet.
parkettgolv och dess doft av nyligen genomförd boning skapa klarhet kring den rituella twistskålen. Denna enkla förfrågan är för den hörsamme detsamma som en allmän begäran och en sådan kräver konvenansen att man besvarar artigt och i positiv anda. Således, kära HR:are och ni andra stackare som hamnat här av något outgrundligt skäl (ni kanske googlat ”twistskål”?), här kommer en lapidarisk inkörsport till den rituella twistskålen:
twistskålstwisternas twist ”
vara mer fel. Till att börja med blir gatan lycklig då det twistskålas och twistskålens historia går mycket långt tillbaka i historien. Till Alexander den Store närmare bestämt. Som bekant var denne en glad gamäng och den som uppfann twisten i samband med ett besök i sin hemstad Pella 341 f. Kr. Så när Tony Irving talade om detta på Let’s dance tidigare i år återgav han historien korrekt – ni minns kanske att David Hellenius gjorde narr av Irving då denne talade om ”Alexander Twist & Step” i samband med Thomas Wassbergs misslyckade försök att twista och ropa ”Twist and step!” samtidigt, men Irving hade alltså rätt.
den briljanta idén att skänka ”un peu de mousseux” (”lite skumvin”) i glasen och att dansa med dessa i ett fast grepp. Det har talats mycket om hur mycket Katarina den Stora och hovet i Sankt Petersburg betytt för utvecklingen av de mousserande vinerna i allmänhet och champagnen i synnerhet, men det är intet mot den betydelse som drottning Maries vilda ravepartajer haft för skumvinerna.
Har alltid ogillat låten Twisting by the pool med Dire Straits. En av de där låtarna som är mer Mark Knopfler än Mark Knopfler själv så han måste så klart bara göra den, och när man tänker efter är den väl inte alldeles kass. Men ganska. Fast Knopfler är ju bra. Och så föll det sig inte bättre än att jag fick en ingivelse häromdagen när vi twistade vid poolkanten och
I enlighet med tidens anda – 1988 dominerade fortsatt Gamla världen medan Nya världen gick fram med stormsteg, folk skrek om ”brett”, andra om överekade viner, och om vilken stil som skulle komma vinna kampen om världsmarknaden, och när skulle de hopplöst sömniga kooperativen i Europa komma till sans? – föll den då unge, blivande vinmakarens val på de då i Europa pinfärska modedruvorna cabernet sauvignon, chardonnay och sauvignon blanc. Och viognier. En druva som då var hyggligt okänd och knappt odlades utanför Condrieu och Côtes-du-Rhône och långt från en modedruva. Originellt, och lyckligt, var däremot att jag tog mig tid att välja kloner. Att jag alls gjorde det berodde på att jag ägnade mycket tid åt skolbänken och studiebesök de första åren i Frankrike, och till de nya impulserna som då kom över mig hörde att välja kloner. Detta blev betydligt vanligare under senare delen av 1990-talet för att så småningom spåra ur med ”sönderavlade” kloner som följd – något många vinbönder betalar för idag då de tvingas byta ut inte hållbara stockar planterade de senaste 20-30 åren.
Vid flera tillfällen måste levnadsskivaren förlita sig på skvaller och rent av tredjehandsuppgifter. Han påpekar i sitt efterord att det är hart när omöjligt att få rätsida på kronologin i Nina Simones liv. Kanske är det så. Helt klart skevar tidsbilden då och då.
”Vi började se förändringar i vingården runt sekelskiftet. Det var mycket torrt och vinstockarna led på ett sätt som de inte gjort tidigare. Då bestämde vi oss för att gå över till ekologisk odling. Syftet var förstås att göra plantorna tåligare och redo att möta tuffare tider,” berättar Xavier Gramona, som sedan många år äger cava-producenten Gramona tillsammans med sin farbror. Xavier som är ett vandrande uppslagsverk (”vi i familjen har alltid stått den akademiska världen nära och vi försöker alltid att vara de första att ta del av nya forskningsrön”), fortsätter: ”När vi väl tagit steget till det ekologiska blev jag nyfiken på Lydia och Claude Bourgognions idéer om biodynamisk odling. Idag är hälften av vår odling ekologiskt certifierad och hälften biodynamiskt.”
Under de 18 år jag ansvarade för en eller flera gårdar som vore de mina egna, drabbades vi bara av rejält hagel en gång, 2002. Dessförinnan hade vi förvisso fått vår beskärda del av de ilskna iskulorna, men aldrig under växtsäsongen. Vår vinverksamhet 2002 bestod av tre grenar: Prestigegården Domaine Rabiega/Clos Dière, betydligt större Château d’Esclans och vinhandelshuset Rabiega Negociant. Den stora volymen låg i vinhandelshuset, med export till drygt dussinet länder. Allt detta tillhörde en stor, stark koncern, Vin&Sprit AB, så tryggheten fanns där, men utan den eller utan volymen i Rabiega Negociant, hade lilla Rabiega/Clos Dière kunnat gå i konkurs i samband med det där haglet. Resultatet var nämligen att vi inte kunde göra Clos Dière det året – allt fick klassas ner till en mindre mängd av andra-vinet Domaine Rabiega och som sådant säljas till lägre priser. Effekten i kassan var påtaglig. Dessutom hade vi att hantera ett antal hagelskadade stockar de kommande åren.
