Om du vill se ut som en person utan resvana och mer ängslan än ett eget liv, ska du hänga på Joe and The Juice – detta, vid sidan om säkerhetskontrollen, den moderna flygplatsen värsta gissel.
Country Joe & The Fish
Hade igår glädjen att delta i en gigantisk provning i samband med att Abdyika firade tio år. 300 uppsluppna entusiaster hade samlats i Uppsala för att inte höra vad vi som talade om vinerna sade. Därför här helt kort lite info till några av dem som var där och gärna vill veta vad till exempel er utsände i de bulgariska vinrankornas för väder och vind lyhörda värld hade att säga om de frågor som moderatorn med mera Anders Melldén levererade som om det inte fanns någon morgondag.
Hur länge kan man spara vinerna från Abdyika? frågade vår konferencier. Mitt svar på den frågan var, kunde de som hörde svaret konstatera, väldigt försiktigt. Två-tre år avseende ”Melnik Tradition”, sade jag. Men spara vinet, alltså med behållning lagra det, det kan man göra i åtminstone tio år. Mitt svar avsåg, inser jag i efterhand, snarare hur länge vinet utvecklas positivt i flaskan framöver, alltså hur länge man bör lagra det innan man dricker det. Det som sägs här och nu gäller generellt för Melnik Tradition och alldeles speciellt för årgångarna 2014 och 2015: ha som regel att ge vinet ett par år på flaska innan det konsumeras, och var inte rädd för att spara flaskan i upp till tio år.
”Estate Blend” kan man spara fyra-fem år, påstod jag, och menade att vinet kan lagras mer än tio år och att man, avseende 2014 och 2015, bör lagra det ett par år för att ge vinet tid att nå sin fulla potential.
”First Selection” slutligen. Här dricker man gissningsvis med fördel årgången 2015 före 2014. Den förra är en mycket ”direkt” årgång, som gett viner lätta att tycka om från första början. Däremot är det inte självklart att de kommer utvecklas lika mycket över tid som till exempel ett vin som ”2014 First Selection”. Oavsett vilket, är det här ett vin som alltid mår bra av tre-fyra år i butelj innan det öppnas. Hur länge det i oöppnad form utvecklas är svårt att säga och kommer variera mellan årgångarna. Rent generellt kan man säga att tio år inte är någon ålder på det här vinet och att det högst sannolikt kommer utvecklas positivt första decenniet i flaska.
Vi talade också en hel del om stilarna på Abdyikas viner. Enkelt uttryckt ska ”Melnik Tradition” vara ursprungstypiskt i traditionell mening, både avseende druva och växtplats och det innebär ett ganska fruktigt vin med röda bär på toppen och en rustik sida, ett perfekt vin när det vankas finkorv. ”Estate Blend” ska vara vinet alla kan tycka om, direkt i sitt tilltal, fruktigt och tillgängligt, bra ”grillvin” med viss power och mycket frukt (ett exempel på detta bjöds till huvudrätten efter provningen). ”First Selection” är en knepigare bekantskap och ingen man sätter sig ner och pratar med och begriper sig på omedelbart, kort sagt ett mer komplext och välstrukturerat vin med ett djup som kräver sitt sammanhang och viss ansträngning från samtalspartnern.
Har varit en sväng till gårdarna i Bulgarien (här är förra inlägget från januari i år). Våren har i år varit tidig och varm. Växtligheten är åtminstone två veckor tidig och det är en bit över 20 grader sedan flera veckor. En sådan här tidig vår, och knoppning, kan föranleda oro, särskilt i områden där vårfrost är vanligt. Nere i Bulgariens sydvästra hörn är det inte det, peppar peppar. Med andra ord kan vinodlarna sova gott trots den tidiga knoppningen.
Innebär en sådan här tidig start på säsongen att det blir tidig skörd? Nej, det går inte att dra några slutsatser av en tidig knoppning. Ofta infaller blomningen vid ungefär samma datum oavsett om saven stigit tidigt eller sent – såvida inte vädret är exceptionellt, men det är det sällan i mer varma lägen. Mer avgörande för skördedatumet är vädret mot slutet av säsongen, alltså från det druvorna på allvar börjar ta färg och mogna.
Kort om Abdyika och Valago och vi börjar med den senare: de första provvinerna från 2014 blev inget vidare, som HR:en vet var vädret uselt och odlingen inte alls förberedd på det. 2015 blev allt lite bättre och förhoppningsvis kommer odlingen skötas rätt helt och hållet nu i år. Vinerna från 2015 utvecklas väl. Utmaningen för Valago är att bygga en marknad, att skapa en efterfrågan. Förhandlingar pågår med både ett par stora restaurangkedjor i Bulgarien och kinesiska importörer. Vart det leder återstår att se. Klart är att Valago inte kan räkna med att få fullt betalt för sina viner förrän om ett par år – om allt fortsätter utvecklas väl. De här vinerna finns inte i Sverige.Abdyika sköts, som tidigare nämnts här, på ett närmast perfekt vis. Det gör att gården kan prestera utmärkta viner även en komplicerad årgång som 2014 – de vinerna finns till del i Systembolagets beställningssortiment – och ett okomplicerat år som 2015 blir vinerna riktigt bra, om nu en som är part i målet får säga så. Utmaningen med 2015 är snarast att tämja frukten och ge vinerna en struktur som bär frukten så resultatet inte blir ”flabbigt” eller en dagslända. Så här långt går det bra.Hur man gör? Arbetet startar redan med beslutet om skördetillfället och följs upp under vinifieringen – beroende på hur man gör den lyfter man fram olika naturliga egenskaper i råvaran. Greppen vi talar om är enkla, som tiden för skalkontakten och huruvida vinet flyttas, och luftas, under jäsningen. Komna så här långt, våren efter skörden, består arbetet i att sätta ihop de olika volymerna så klokt som möjligt och att, om det förefaller vara rätt grepp, hitta ekfat som ytterligare kan förädla produkten. Just nu ligger Abdyikas toppvin ”First Selection” på franska barriquer medan det mer traditionella ”Melnik Tradition” vilar i bulgariska ekfat. De här vinerna kommer vi, i likhet med ”Estate Blend”, att få se i Sverige tidigast nästa år. Först ut av 2015 års viner är istället rosévinet, gjort på melnik och om inte annat just därför något för rosévinsfreaken.
Som den medelålders, vite man jag är ska jag nu tala om hur det fungerar med mansplaining. Egentligen. Det är förvisso riktigt att den splainande så gott som alltid är en man, och inte sällan medelålders – samtidigt kan man säga att ju äldre desto mer splainande ity ingen har fått stopp på eländet i tid, och då blir det som en rullande snöboll: splainandet blir alltmer utbrett både i tid och rum allteftersom tiden går. Men, frågar sig då vän av ordning, är detta bara riktat mot/till kvinnor. Nej, det är det inte. En splainande man splainar för alla, precis som ja ni vet vem gör just nu utan att veta vilket kön läsaren kan tänkas tillhöra. Kort sagt: vi som splainar splainar. Det är det det handlar om. Inte vem som tvingas lyssna. Bara någon lyssnar. Eller läser. Som du nu gjort. Tack.
Håller precis på med korr och annat för min kommande, fjärde, roman. Bilden visar fotot som ska pryda omslaget. Taget av mig, snyggt manipulerat och utvecklat av superproffset Julien Ranjard på Pinyin Studio i Peking. Boken är planerad till september 2016. Återkommer med mer information då det drar ihop sig till lansering. (Den som vill gratisläsa förra romanen, Skördeoffer, kan göra det genom att klicka på boken vid sidan om det här inlägget.)
Roman.
Varför ska dom alltid krångla till det så förbannat? 
Trubbel.
Häromdagen skrev Mikael Mölstad klokt om ekologiskt och hållbart jordbruk i SvD och igår kom jag hem från ett besök hos min uppdragsgivare Domaine de Brescou utanför Pezenas i Languedoc. Den trogne HR:en vet att Brescou är en gård som är om sig och kring sig. Bortsett från att fokus är renhet i allt, arbetar gården med medvetet låga svavelhalter – ett exempel är årets rosévin som trots sin fruktdrivna stil varken görs med aromfrämjande jäst eller tillsätts nämnvärda mängder svavel (<60 mg/l för 2015, jfr med biodynamiska regelverken som generellt tillåter 120 mg/l, de ekologiska 150 mg/l och det konventionella 200 mg/l) – och… med uthålligt jordbruk.
Det där sista tar sig uttryck i en certifiering från ”Terra Vitis” och innebär i praktiken att inte bara odlingen övervakas utan också att odlaren frivillig underställer sig marknadens hårdaste kontroll och krav på total transparens – kort sagt måste a-l-l-t dokumenteras – och att den ålägger sig själv att ordna avdunstningsbassänger för spolvatten och mycket annat. Alltså betydligt mer långtgående krav än de som ställs på den som vill bli ekologiskt certifierad. Däremot tillåter Terra Vitis och andra certifieringar av hållbart jordbruk, inom rimliga gränser, systemiska växtskyddsmedel – alltså kemiska medel som penetrerar växten och så att säga verkar inifrån. Den som är ekologiskt certifierad får bara använda kemiska produkter som verkar genom kontakt.
Skrev för en tid sedan om det där med de kemiska växtskyddsmedel som används inom ekologiskt respektive konventionellt jordbruk, samt om de missuppfattningar som vanligtvis råder: till exempel är inte ekologiskt jordbruk fritt från kemiska bekämpningsmedel. Nu blir det dessvärre lätt så att de här i sig bra arbetsfilosofierna ställs mot varandra. Som om det ena inte skulle vara bra. Det är tokerier. Alla försök att bättra sig är bra och såväl ekologiskt som hållbart är bra. Skälet till detta inlägg är istället följande:
Efter flera år som hållbart jordbruk ville nu min uppdragsgivare gå över till ekologiskt jordbruk. I det här fallet innebär det att ett fåtal bekämpningsprodukter i vingården måste bytas ut och att rengöringsmedlen för vinkällaren måste vara ekologiskt godkända. Inga problem alls. Nej, det som gjorde uppdragsgivaren aningen irriterad var att han med all rätt menade att egentligen är ju Terra Vitis en bättre garanti för naturen och konsumenten, men han ansåg sig tvingad att lämna den certifieringen till förmån för den ekologiska av kommersiella skäl.
”Ingen vet vad Terra Vitis är. Tror inte ens konsumenten vet vad hållbart jordbruk är. Går jag över till ekologisk certifiering kommer jag både att få fler kunder och kunna höja mina priser,” sa han uppgivet och träffade huvudet på spiken. Det här är en utmaning för hela det uthålliga jordbruket. I Frankrike har organ som Terra Vitis misslyckats kapitalt med att tala om vilka de är, ja, att de ens finns. I det mer marknadstillvända USA fungerar det bättre, men det skulle kunna vara så mycket bättre.
I Sverige har vi en unik situation i och med vårt monopol. Här skulle Systembolaget kunna ändra på saker och ting genom att jämställa ”sustainable” i dess olika former och bedömt utifrån kriterier som företaget självt kan sätta – och därmed eventuellt tillåta sig att inte räkna alla ”hållbara” certifikat lika högt – med ekologiskt. Det skulle vara till enorm hjälp för många seriösa odlare, naturen och, ytterst, konsumenten. Samtidigt skulle företaget som glädjande nog vill se sig som en god spelare på marknaden verkligen göra en god insats på bred front.
Jonathan Franzens senaste roman heter ”Purity” (”Renhet” på svenska). Efter de utomordentliga hantverken och berättelserna ”The Corrections” och ”Freedom” är förväntningar så höga att det är uppenbart att de inte kan nås. Det här, vet vi redan från början, måste vara en ”mellanbok” eller så är det början på Franzens väg neråt. Och precis så känns det: det här är en mellanbok eller början på slutet. Å andra sidan är det fortsatt ett oerhört fint hantverk och även om temat och det som allt i grund och botten hängs upp på, ett mord begånget i gamla DDR, är lite tunt den här gången, och trots att somligt blir mer schematiskt än det som en Franzen i toppform brukar skämma bort oss med, så är berättelsen likväl bättre, mer sannolik och mer intressant problematiserande än det som en majoritet av dagens berättare förmår åstadkomma ens i sina bästa stunder.
Franzen hinner också med att ge oss några tankar om de sociala medierna, vår frihet, demokrati, visselblåsare och de som läcker information och, inte minst, vikten av gedigen, grävande journalistik. Klart vi gillar det samtidigt som vi notrerar en del rejäla sågningar av den här boken. Så klart. Franzen sitter på en piedestal nu. Dessutom är han tämligen långsam och långdragen. Inte en bok för kreti och pleti, alltså, men ni andra, ni kommer tycka om den!
Den som joggar i normal springfart befinner sig alltid vid en viss fas i steget varandes utan kontakt med marken. Kort sagt hänger löparen för ett litet ögonblick i luften. Om då personen i fråga, den nyss nämnda löparen till exempel, råkar vara kopplad till en hovawart-hanne på 40 kg och om den hannen, just som löparen ska till att hänga sig i luften, får syn på en vid joggingspåret lömskt gömd, tarvlig kanin, som, då den blivit upptäckt, sätter av i en rasande skutt, varpå hovawarten exploderar i ett häftigt ryck, uppföljt av en förtvivlad jakt på inte bara kaninen utan också acceleration, trots den efterhängsna blacken, om detta, inte alls osannolika, inträffar, då kan det leda till, och leder högst sannolikt till, att löparen i fråga bringas ur balans och att hen faller platt till marken.
Har nu allt detta skett och du, om vi nu utgår från att du är den omkullvälta pjäsen, ligger där med skrubbsår och ömmande leder och ställs inför valet att fortsatt ligga kvar och få nya småsår allt medan du försöker få stopp på hovawarten, eller att helt enkelt få slut på den extra plågan samtidigt som du släpper hovawarten som då också, inte att förglömma, kommer ge den nedriga kaninen vad den förtjänar, vad gör du då? Släpper du vovven eller håller du i?
Det sägs att då du är på väg mot vad du tror är döden så hinner du både skriva dina memoarer och tänka ut en massa listiga lösningar på mänsklighetens problem i stort och smått. Då er utsände bland de bokstavligen flygande vinmakarnas illustra skara låg där på marken, skrubbad och öm, och höll i den rasande hovawarten, stod det klart att det där skulle bli ett inlägg, vilket det för övrigt är nu när du läser detta, och det är ett bevis gott som något att de där sista tankarna är utomordentliga, förutsatt att personen överlever den kreativa situationen. Det stod också klart att om det blev ett inlägg skulle Hustrun läsa det, och om hon sett hovawarten komma hem med blod på hakan och kaninpäls i mungipan skulle hon genast ha dragit slutsatsen att ni vet vem släppte vovven på kaninen. Vill därför här och nu och en gång för alla tydliggöra att hovawarten inte fick jaga efter den gemena kaninen. Däremot kräver vinifierat en gång för alla ett förbud mot lömska kaniner!