Tour de France, denna högtidsstund för styrdrogade atleter och kompiskörningstävlingsmänniskor som inte fick köra mc när de var små, hotas i år av Frankrikes vinbönder i allmänhet och de mer militanta ditona i Languedoc-Roussillon i synnerhet. Skälet är att tävlingsledningen utsett en chilensk produkt till Tour de Frances ”officiella vin” 2016. Er utsände bland de konsultande vinmakarna i Languedoc kommer självfallet att ansluta om det blir fråga om att ligga gömd i en dikeskant eller bland vinbuskarna och sticka käppar i hjulen på de förbifarande Chile-anstrukna fartvidundren.
Man kan fråga sig hur det kunnat bli så här och det gör så klart även tävlingsledningen trots att den, rimligtvis, är medveten om vilka pengar den fått i både egen och officiell ficka, och att det är just de pengarna som avgjort saken. Nu står de där med eftertankens kranka blekhet skinande på sina fordom så rosenröda och runda kinder och försöker menande säga, att alla producenter kommer få sätta upp stånd gratis längs tourens vägar, varför allt kommer ordna sig till det bästa. Dessutom, säger de, aningen räddhågat och uttalat defensivt, till fransk vinpress, att de inte alls kommer nämna det chilenska vinet vid namn.
Hur det där sista går ihop med sponsorns förväntningar återstår att se. Samtidigt kan det vara så att chilenarna redan är ute och cyklar i största allmänhet, i alla fall om man får tro marknadsdirektören hos den chilenska vinproducenten när hon säger, att ”det här samarbetet är menat att stärka vår position i England, där touren hade en etapp 2014”.
Det som hände, då för 30 år sedan, visar det sig, var att en ny lag infördes i syfte att utrota flipperspelen och den uppbyggliga kulturen kring dessa. Istället för att förstå den intellektuella utväxling en för stunden förlorad flipperspelare får av sitt spel, menade lagstiftaren, och mer explicit den imbecilla fyrkantshjärnan som samlat underlag för detta övergrepp på en minoritet, att ”… en flipperhall … är en olämplig miljö, även om det inte förekommer andra ’olämpliga’ aktiviteter vid sidan om”. Ergo: flipperspelet är roten till allt ont. Sätt din fot på en flipperhall och det är en tidsfråga innan du sitter på Kumla, spela flipper en gång och du röker crack innan spelets bumprar hinner blinka.
Lite i kulisserna har Mats smugit runt och verkat för vinets väl och ve genom sin insats som vinprovare, provningsledare och vinskribent med långt större inflytande på övriga skribenter och vinvärlden än många sannolikt vill erkänna eller kanske ens förstått. Genom sitt egentliga arbete som ”affärsman” har han dessutom varit verksam i vinimportörsledet och som vintidningsägare. Sedan flera år är han Svenska Vinakademiens preses. Med mera.
Men kanske har Mats haft störst betydelse som ambassadör för Vinsverige – vi talar om en person som vid sitt middagsbord charmat snart sagt varje stor, internationell vinprofil de senaste 35 åren – och som inspiratör och sponsor av nya förmågor i branschen. Många som sitter på kunskapen och vinkällaren drar sig för att bjuda in andra på räkmackan. Så icke Mats. Oräkneliga är de sommelierer, vinskribenter, vinklåpare och vinmakare som fått ta del av hans enorma givmildhet och uppriktiga åsikt att inget är roligare än att dra ett för andra ouppnåeligt vin med just dessa andra.
Musik:
Klart man blir upprörd. Ledsen och kränkt. Ett klart och tydligt förtryck av den långtidstestande minoriteten! Det sade jag också. ”Kränkt!” utropade då Hustrun och förvandlades i ett slag från en resonabel och talbar instans till en ordergivande och hotfull vetenskapshatare, ”nu ser du till att utrymma kylskåpet ögonaböj, annars ska du få se på andra bullar!”
eftersom det är Bowies sista. För den inbitne står det dock klart att detta det sista (?) eposet visar på en utveckling intill slutet samtidigt som upphovsmannens förmåga att vara viktig fortsatte till det sista musikaliska penseldraget. Blackstar är i likhet med många av Bowies verk inget för den som inte vill utmanas (vissa av hans skivor o d är idag föga utmanande, men det betyder inte att de, eller han, inte var det då de släpptes), men för den som gärna tar sig an en musikalisk utmaning är den mumma. Bortsett från ett steg framåt och åt sidan, på känt manér, har Bowie, högst medvetet måste vi förmoda, bakat in tongångar från hela den gigantiska, 50 år långa karriären.