Château Giscours 1985

Trots att både hon och jag vet hur fel det är, kunde jag inte låta blir att överraska Hustrun med en middag när hon igår kom hem från en veckolång hästmässa. Besvikelsen lyste svart ur hennes blå ögon då hon ställde ifrån sig väskorna, lojt klappade hundarna och med en blick fylld av ömsom fasa, ömsom besvikelse och, framförallt, trötthet, gav ifrån sig en suck. ”Lagar du mat?” frågade hon retoriskt där hon stod som en knappt skönjbar nebulosa i oset av fastbränd sås och ljudet av för hårt stekt kött och utan att försöka dölja sin besvikelse och då, då drog jag till med trumfkortet: en Château Giscours från 1985! Hustrun fick ett glas under snoken och blev snart på bättre humör, för vem bryr sig om att köttbitarna är torra, de tidigare helfrysta kroketterna brända på utsidan och fortsatt stenhårda i mitten och att påssåsen sitter kvar i grytbotten, när man får en härlig Bordeaux 85:a upptryckt i nyllet? Självklart tinade hon snabbt upp – snabbare än kroketterna rent av – och var på det hela taget nöjd, trots att hon fick gå och lägga sig på tämligen fastande mage. Å andra sidan var hundarna desto mättare sedan de fått ta hand om merparten av festmåltiden.

Julklappsviner 2011

Vin är på alla sätt och vis en utmärkt julklapp, under förutsättning att vi inte talar barn och missbrukare, till vilka det finns bättre alternativ. För övriga följer här lite tips (flera av vinerna är beställningsvaror):

–       Rödvin till frilufts- och miljömänniskan, vin på lättviktsflaska: Viña Collado 2010 (varunr. 6284), 69 kr.

–       Rödvin till den man vill ska sluta skämma ut sig och därför sluta dricka, och kanske framförallt bjuda på, vin från box (producenten satsade för övrigt på ”ekologisk” odling redan på 1930-talet!): Perez Cruz Cabernet Sauvignon Reserva 2009 (6000), 79 kr.

–       Rödvin till kruskaknuttar och miljöaktivister (vingårdens ägare är en av USA:s ledande miljöaktivister och vingården är från miljösynpunkt ett föredöme): Six Vineyards Pinot Noir (Lemelson) 2007 (73320), 179 kr.

–       Rödvin till rockaren, från Jimi Hendrix, Nirvanas och Pearl Jams hemstat, Wa. (även detta vin är numer biodynamiskt odlat): Bel´Villa Vineyard (Goedhart) 2008 (73530), 299 kr.

–       Vitvin till den vinkunnige som vill, eller bör, prova något nytt (fungerar även till Santana-fans och biodynamiker): Abraxas (Sinskey) 2008 (73814), 199 kr.

–       Rödvin till den vinkunnige som vill, eller bör, prova något nytt (utsågs tidigare i år av Decanter till ”Best New World Red Wine”): Quelen 2006 (75626), 499 kr.

–       Vitvin till den kräsne: Chablis Grand Cru Les Clos 2008 (72878), 499 kr.

–       Rödvin till den kräsne: Torre Muga 2006 (71184), 499 kr.

–       Budgetvitvin till den kräsne: Bourgogne Blanc 2010 (5562), 99 kr.

–       Budgetrödvin till den kräsne: Fleur Saint-Antoine 2007 (72453), 120 kr.

–       Champagne, från udda år, som man ger till partnern och själv dricker upp på Nyår: Guy Charlemagne Grand Cru ”Mesnillésime” 2003 (77171), 475 kr.

–       Budgetchampagne som man ger till partnern och dricker upp själv på Nyår: Guy Charlemagne Grand Cru Blanc de Blancs Réserve Brut (77281), 299 kr.

–       Krispig budgetchampagne som man ger till partnern och dricker upp själv på nästa års Nyår: Guy Charlemagne Brut Nature (77415), 289 kr.

 

Julsång!

Château Mouton-Rothschild 1993

Inget gör så gott för matlusten som en liten matförgiftning. Plötsligt finns det massor av plats i magen och man kan ge sig hän på ett vis som annars inte är möjligt. När det igår vankades skomakarlåda i huset begav jag mig därför ut på jakt i den miserabla vinkällaren, där jag började pyssla i ”okända pavans hörn”. Efter en stund fann jag en butelj med spridda rester av en etikett, från vilka man med viss möda kunde uttyda, tyckte jag i alla fall, 93. Den fortsatt intakta kapsylen indikerade att det då borde vara en Château Mouton-Rothschild 1993, vilket det också visade sig vara när jag drog korken. Mitt i prick för en gångs skull! Bull´s eye! Nja, Hustrun lät sig i-n-t-e roas av dessa mina glädjerop, utstötta i samma stund som korken gick att dechiffrera; hon satt redan vid bordet och såg sur ut och med den där ”maten- är-kall-nu-igen-Lars”-blicken uttrycksfullt instansad i ansiktet. Vinet var mycket ursprungstypiskt med ganska stor och komplex doft, med, för mina i det avseendet aldrig på Mouton särskilt högt ställda förväntningar, mycket frukt, och till det snyggt integrerad ek, inslag av stall eller brett om man så vill eller, som jag vill, klassisk bordeaux (alltså lång tid på en mix av nya och i det här fallet, ”stall/brett”, framförallt använda fat), mjuk smak med ovanligt fin frukt (året…), lång, ren eftersmak med tydligt inslag av ek. Gott. Mycket bra. Mycket vitalt. Mycket opassande till kall skomakarlåda.

Bordeauxprimörer 2010

Tog mig tid att sniffa och smacka mig igenom en stor primörprovning under Vinexpo. Med undantag för de förstaklassade växtplatserna var alla där. Vad tyckte jag då? Tja, som vanligt att väldigt många som talar om en årgångs karakteristika inte alltid vet vad de talar om och att de kraftigt blandar ihop äpplen och päron samtidigt som de försöker sig på förvånansvärda förenklingar. Att vi som gör vinerna beter oss på det viset förstår jag, men att andra går på det… Nog av. Det mest påtagliga är att skiljelinjen mellan ”traditionalisterna” och ”modernisterna” blir allt tydligare. Känns dels i frukten – tidigt eller sent skördad – och eken – mer eller mindre rostning, ondulation och amerikansk. Påtagligt är också att den ”moderna” stilen vunnit mest terräng i St Emilion, vilket kanske delvis har att göra med Château Pavies framgångar med den omdebatterade 05:an, delvis med det faktum att vinerna domineras av Merlot som oftast finner sig väl tillrätta även då mognaden sticker iväg. Många av de här vinerna är mycket goda – låt vara Twoson-kollegan kallar dem träskviner; en åsikt baserad på att han tycker att de gått ner sig i ”powerträsket”- , men man kan glömma forntida dagars långa källartider. Vad var då bäst? Lite svårt att säga. Många gårdar kör med det gamla ”Parker-tricket”, det vill säga presenterar viner med rostning och ondulation. Inte så konstigt eftersom påfallande många tror att de upplever ett synnerligen uttrycksfullt vin och inte ett synnerligen uttrycksfullt ekfat. Jag har valt bort alla producenter som jag tyckte banaliserat sin egen produkt på det där viset – man får helt enkelt prova om den verkliga varan när den väl är på butelj. Viner som redan nu visade sig vara mycket lovande var, bland annat, Troplong-Mondot (påtagligt fin struktur i powerdriven stil), Château Gazin (äkta Pomerol), Château Armeilhac (halva Mouton-priset, så gott som lika bra), Cantenac-Brown och Brane-Cantenac (lika som bär till namnet, kul att prova jämsides, den förra i mer ”modern” stil, den senare mer klassisk), Grand-Puy-Lacoste (klassiskt snygg), Haut-Bailly (snygg och välgjord), många bra vita från 2010, nämner här den som kanske stack ut mest, faktiskt på grund av sin klädsamma blyghet: Malartic-Lagravière. Best in show? Skräppåvens röda vin:Pape-Clement.

Bistro du Sommelier 2.0

Jo, hängde förstås på bistrot en del andra kvällar också och provade en och annan Bordeaux. Enligt min gom är Conseillantes nya andravin Duo de Conseillante 2008 mycket bra. Inte dumt alls är La Dame de Montrose 2005. Viss besvikelse är Reserve de la Comtesse 2007 medan La Chapelle de la Mission Haut-Brion – eller Haut-Briones, som min klämkäcke kompis och Mazuelo de la Quinta Cruz-partner Miguel Merino, från Briones, döpte om vinet till – klarar sig helskinnat genom den nagelfaring viner alltid utsätts för på det här stället, där allt som oftast mer eller mindre professionella vinmänniskor sitter och gör sig viktiga med mig i spetsen.

Bistro du Sommelier, Bordeaux

Vinexpo hänger ihop med Bistro du Sommelier. Maten är okej, servicen är alltid stressad och ibland hjärtlig, atmosfären avspänd och kollegial, vinlistan bra och billig. Satsar man på ostron med korv och ungt rödtjut från Medoc gör man rätt. Efter kan det vara på sin plats att gå på dyraste köttbiten – den brukar alltid vara bra och relativt sett billig. I förrgår var jag i relativ mening tidig eftersom jag skulle dinera med spanjorer. Till min lycka satt en stjärnsommelier och en stjärnkock som jag känner vid bordet intill. Lite obetänksamt frågade de mig om jag inte ville sitta vid deras bord och prova deras viner i väntan på mitt sällskap. Självklart gjorde jag sedan mitt bästa för att göra slut på deras Mumm de Cramant och Latour 94 på magnum. Tyvärr kom spanjorerna med spanska mått mätt ovanligt tidigt så jag fick motsträvigt lämna stjärnorna med oförrättat värv, men med en fin Latour-eftersmak och även om det inte var något fel på mitt sällskaps öppningsvin, en vit Carbonnieux, smällde såväl Mumms cremant från Cramant som Latour 94 lite högre.

Château de Rochemorin 1988

Min Vingårdskompis som med paniken lysande ur ögonen dök upp med en 59:a häromsistens var på nytt hitbjuden på middag igår. Det var inte min idé utan hustruns. Hon såg fram emot att träffa en trevlig kompis och äta och dricka lite gott. Och det var just det där sista, att dricka gott, som förmörkade min tillvaro från samma stund som jag insåg att Vingårdskompisen bjudits hem till oss. Med tanke på att han haft med sig en Côte-Rôtie 1959 av bästa klass senast då han och jag åt en middag på tu man hand kunde han nu med viss rätt förvänta sig ett hyggligt vin från min vinkällare – låt vara att det var av ren rädsla för mina påstortellini eller ändå värre att jag skulle låta fantasin skena iväg i köket som han som en avledningsmanöver haft med sig 59:an. Jag funderade länge på vad jag skulle dra ur vinkällaren utan att det skulle svida alltför mycket. Så småningom tog jag ett lagom bra vin, en Puligny Montrachet ”Les Enseignères” från Ramonet och 2002, och ett vin som jag kallt räknade med skulle vara stendött (”ojdå, en sådan otur,” skulle jag säga då, ”men de är f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-a när de inte går sönder, och en sådan ändå större otur! nu har det automatiska larmet gått på i källaren, typiskt! vi får nöja oss med det vi har…”). Det presumtiva vinliket var en vit Château de Rochemorin från 1988. Lite nervös var jag när jag drog korken ity de här vinerna kan faktiskt vara f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-a, men inte när de som, det visste jag, fellagrats som den här buteljen. Inte blev magkänslan bättre av att korken var i toppskick. Riktigt hemskt blev det när jag, lätt på lipen, slog upp en skvätt åt Vingårdskompisen som stack ner sin giriga näsa i glaset, sken upp och skrek ”den är ju skitbra!”. Usch. Visst hade han rätt idet (snygg, mogen, men inte mer, Sauvignon blanc, lite inslag av tropisk frukt, efter alla dessa år, en sparristouch, svartvinbärsblad (jodå), snygg balans, började kanske tappa lite i smaken, men var å andra sidan mycket ren, frisk och snygg – precis så där som man vill att snart 25 år gamla vitviner ska vara). Att även Ramonets ”Les Enseignères” var bra gjorde inte saken bättre. Jag gjorde mitt yttersta för att det inte skulle smaka bra, men misslyckades totalt och det blev en riktig skitkväll.

Göran Hägg, Dante & Pape Clement

Det är alltid intressant att se hur vi i Nuet skriver om historien och hur vi tar historiska personer och anpassar dem för våra egna syften. Om man ska tro propagandan från Château Pape Clement var påven Clemens V en riktig hejare som inte bara direkt deltog i vintillverkningen utan också var en synnerligen handlingskraftig påve. I sin utmärkta bok ”Påvarna” – läsbulla utfärdas härmed – konstaterar Göran Hägg, att Clemens V är ”en av de för kyrkan mest katastrofala personer som innehaft ämbetet som påve”. Trots att det är tveksamt om ”han och kung Filip (Philippe IV le Bel) alls kunde tala med varandra” (den förre talade occitanska, den senare ”franska”) förhindrade det dem inte från att skylla den förre påvens, Bonifatius, tillkortakommanden och bannbullor på tempelriddarna, vilket ledde till att merparten av dessa inom kort brändes på bål för att de ägnat sig åt ”avgudadyrkan och homosexualitet”. ”Till skillnad från dem som begick inkvisitionens övergrepp eller drev häxprocesserna kan varken Clemens eller hans omgivning för ett ögonblick ha trott på de absurda anklagelserna,” skriver Hägg, som också konstaterar att Clemens passade på att hänge sig åt nepotism av sällan skådad omfattning. Tilläggas ska, att Dante i ”Den gudomliga komedin”, välförtjänt enligt Hägg, placerade Clemens V som näste man upp och ner i hålet i ”Inferno” ovanpå de likaledes usla påvarna Nicolaus och Bonifatius (se ovan). På tal om slottets version som, som alla förstår är direkt löjeväckande, är den även historiskt felaktig såtillvida att Clemens inte hade något val: han kunde inte sätta sig på påvestolen i Rom. Han avled, efter en kringflackande tillvaro, i Carpentras (inte Avignon). F ö låg varken Avignon eller Carpentras i Frankrike vid den här tiden (jfr slottets propaganda) utan i Provence, som tillhörde det tyska kejsardömet och närmast löd under kungen av Neapel. För den som nu undrar: den påve som först installerade sig i Avignon på riktigt var Clemens efterföljare Johannes XXII.

Alternativ till den katastrofala påvens vin.