Huruvida importören i en stor tidningsannons bland flera andra citat lägger upp ett citat som nedanstående beror på att importören driver med varans, en appassimento-BiB för 169 kr, tilltänkta kunder eller om den, eller dess reklambyrå, försöker tala till bönder på bönders vis är oklart, mer tydligt är, att citatet är iögonfallande och därför synnerligen lyckat. Hatten av!
”Imponerande gott. Bla dem bästa boxar på länge!”
Rykande färsk Bowie: Lazarus! Samt Blackstar!
Under åtminstone snart en människoålder har vinvärlden till del drivits av en hyllning av rebellen. Personen som ger etablissemanget fingret och revolutionerar tillvaron i vinglaset så till den milda grad att det kan tyckas blåsa storm där. Så mycket fingergivande eller storm är det nu sällan fråga om och rebellerna brukar, om man klämmer lite mer på dem, vara ganska beskedliga figurer som har mer gemensamt med nörden än upprorsmakaren, mer gemensamt med de tysta och fina i klassen är prat- och bråkmakarna längst bak.
Likväl fungerar fortsatt rebell-konceptet i vår lilla värld. Det fungerar att kalla ett vin för ”Rebelle”, ”Revolution”, ”Guerilla” och annat som – kanske slutar det på ”istas” – låter, får vi gissa, tufft och uppkäftigt i de blidas skara. Eftersom flertalet som rapporterar om vin tillhör samma välartade grupp i livet blir de förstås lite imponerade av någon med en lustig hatt eller ett stort skägg eller en utmanande tatuering eller en konstig idé eller någon som säger ”f-ck” eller lyssnar på tuff musik eller som gör snart sagt vad som helst som går stick i stäv med det gängse och allt det där är helt i sin ordning, rent av bra, för någonstans får det väl saker och ting att röra på sig och ifrågasättanden att bli till verkliga grepp i förlängningen av den våg som den i sig beskedlige roddaren satt igång med sin eka.
Till exempel ifrågasätts alltmer hur bonden skyddsbehandlar sina odlingar och vad som dväljs i ett billigt skräpvin, fast vid närmare eftertanke drivs de frågorna i första hand av konsumenterna och inte producenterna.
Så vad är det då som är bra med vinets rebeller? Det finns säkert många bra svar på den frågan och redan om en enda vinrebell kan få en försiktig människa att känna sig som att den glad till sinnes och med ett litet pirr i magen står mitt i vinstormens öga räcker det.
Rebellisk revolutionsmusik.
Er utsände i de dyrkade rockhjältarnas allt annat än vardagliga vardag tar sig i skrivande stund an Mick Walls ”Lou Reed Ett liv” och finner sig därför föranledd att ge HR:arna en omgång Reed från 1958 och framåt (ni som inte hört honom som doo-wopare har något att se fram emot):
The Jades (ja, han hette Lewis Reed på den tiden och skrev den här låten med Phil Harris, låt vara att gitarrspelet inte är typiskt Reedskt men rösten finns där redan och visst är det cool för oss Reed-fans att höra den så här?).
Lewis Reed (mer doo-wop från det sena 50-talet).
The Beachnuts (från när Reed producerade låtar på löpande band åt andra och spelade undantagsvis en hotrod-låt som denna).
The Primitives (ett bus från Reed när han skulle skriva hits åt andra, tanken här var att lansera en ny dans typ Chubby Checkers ”The Twist”, notera, bortsett från den omöjliga dansen och avsaknaden av en på riktigt trallvänlig refräng, det stulna basriffet...).
Sound of Symphony (Andy Warhol…).
The Velvet Underground & Nico.
The Velvet Underground (efter Nico).
The Velvet Underground (efter John Cale).
Svågern satte mig på spåret: vi slutade läsa Hornby efter ”How to be good”, en bok som inte höll Hornby-måttet varför vi dömde ut karln som en före detta. Sådan tur då att jag mot bättre vetande flera år senare tog mig an ”A long way down” häromveckan. Något
som gav Hornby-mersmak inför den provencalska värmebölja som sedan en tid sköljer över oss härnere (jaja, ni med era 30 +, kom igen när ni balanserar runt och strax över 40 +) och mitt i denna vattendrivande värme ögnade vi därför igenom ”Slam”. En förtjusande liten bok om hur det är att få barn när man är 16 år. Nu kanske inte alla behövt oroa sig för slika situationer i tonåren men om någon har det kan den kanske känna igen somligt och den som de facto blivit förälder i tonåren känner säkert igen ändå mer och alldeles hursomhelst är det en i vanligt god Hornby-anda underhållande bok med många skratt samtidigt som den förmår behandla ett inte helt enkelt ämne på ett trovärdigt och respektfullt sätt. Rekommenderas. Slam/Wham Bang/Bam o s v.
Av en tillfällighet har det blivit så att Terrific Wines portfölj kraftigt domineras av kvinnliga vinmakare. ”Vi har valt våra producenter utifrån vinmakarnas förmåga att göra rena och snygga viner,” har importörens VD, Andreas Karlsson, sagt vi upprepade tillfällen då det kommit på tal varför kvinnorna dominerar. Ett annat sätt att säga det där är att man valt producenter/vinmakare baserat på kompetens, inte kön.
Eftersom kvinnorna nu dominerar bestämde sig Terrific Wines 2012 för att i anslutning till Internationella kvinnodagen (8 mars) under tre år arrangera en Terrific Women Winemaker’s Day (TWWD) i Stockholm och då visa upp några av vinmakarna och deras viner. Heldagen består av ett flertal seminarier och provningar ledda av de för ändamålet influgna kvinnorna och att det blivit ett populärt inslag i vinnördarnas värld är lätt att förstå. Så varför är årets TWWD den sista?
”När vi sparkade igång den här aktiviteten 2012 sa vi att inom tre år kommer andra att göra samma sak och vi kommer få se fler ’kvinnor-vin-grejer’ och då blir vi bara en bland alla andra och vi vill inte känna oss som kopiekatter,” säger Andreas Karlsson. ”Ett annat, mindre egotrippat skäl, är att vår utgångspunkt egentligen är kvalitet, inte kön, och vi vill verkligen inte hamna i ett fack som lätt känns kommersiellt utstuderat, det har inte varit idén med det här, snarare att hylla ett gäng skickliga vinmakare som har något att säga inte bara till oss utan alla andra som är intresserade av vin.”
Sista TWWD alltså. Samtidigt som det är frestande att säga ”missa inte den!” är inte platserna oändliga. I första hand riktar sig detta till branschfolk (sommelierer, vinskribenter, restauratörer, Systembolaget…) men vinklubbar och vinnördar kan äga tillträde – du som är intresserad kan ta kontakt med Andreas Karlsson på Terrific Wines. På plats finns i år Dorli Muhr, Clotilde Davenne, Marie Menger-Krug, Giulia Negri, Françoise Feuillat-Juillot och Sarah Goedhart/Hedges. Dessutom kommer (kvinnliga) vinmakare i Sydafrika (Mullineux), Chile (Casa marin) och Oregon (Ponzi) medverka via satellitlänk.
Nytt för i år, sista året TWWD arrangeras i Stockholm, är att hela gänget åker vidare till Ästad Vingård utanför Varberg, där en halvdag och en ”winemaker’s dinner” arrangeras tisdagen 10 mars. Suffragate City. Nona Hendryx.
vinifierat har tidigare i en uppenbarelse sett och för sina HR förklarat Carlos Santanas och Santanas finaste stund och nu är det dags igen: vinifierat har
fått en uppenbarelse och i ett förklarat ljus upplevt Mick Ronsons finaste stund och innan ni nu börjar stampa i golvet av iverns myrlikt krypande pirr får ni här Mick Ronsons finaste stund.
Er utsände på de vinösa oceanerna har än en gång navigerat sig fram mellan kringflytande tetror, försåtliga petflaskor och hastigt uppdykande boxar från muränors gömslen långt därnere i djupet och för er skull gjort årets goda gärning och genomlidit det sisyfosarbete den vinfrossa som ofelbart uppstår i samband med att Vinakademien i Sverige delar ut sitt Stora Pris innebär. I år avhandlades bland annat Pol Roger 2000 (synnerligen lyckad 2000-champagne, mycket bra, spänstig och god), Lanson 1959 (mogen i färgen och även i övrigt, gammalkork-anstruken låt vara att detta luftade ur hyggligt väl, mogensötma, roligare att titta på än att prova), Legras & Haas 1995 (ung
om än på väg in i lite mognad, frisk, fräsch, bra syra), Deutz Blanc de Blancs 1989 (mycket bra, mognad, god, lite ostbågar, bra fräschör), Billecart-Salmon Blanc de Blancs 1997 (mycket bra, mogen från kul champagne-år, perfekt nu, lite för hög dosage), Puligny-Montrachet ”Les Perrieres” 1986 från Etienne Sauzet (inslag av nyduschad och nyskrapad fortfarande lite varm häst , fin syra, mogen, hustypisk, mycket bra), Twoson Meursault 1er Cru ”Les Genevrières 2005 (snygg, ren, viss mognad nu, lång, fin eftersmak, behöver lite mer tid), ”Les Cailloux” (finfin, superung Châteauneuf-du-Pape från Brunel, lime, äpple, outvecklad), Castello di Brolio 2001 (ganska ungt, mycket bra, god, bra strävhet, ren, snygg, en njutning från ett mycket bra år), Twoson Washington State Cabernet Sauvignon 2005 (bra utveckling, utmärkt att dricka nu, mycket bra, fin balans mellan koncentration och kraft och elegans och balans, uttalad Red Mountain-frukt och – kraft), Château Latour 1952 (fortsatt okej om än gammal och skraltig, mogen, en del flyktig syra, med tanke på vad det är och att ni nog inte provat det nyligen måste jag ändå säga att det var riktigt bra), Château La Mission Haut Brion 1986 (ursprungstypiskt, moget, mycket bra), Barca Velha 1978 (kork), Gran Muralles 1996 (mognad och fräschör, örter, garrigue, eldig, bra frukt och kraft), Marques de Riscal 1978 (håller ihop, ljus, god, lite trött och tunn men vad sjutton…), Dominus 2001 (som en topp-bordeaux med en lätt amerikansk brytning, finfint), Flonheimer Rothenpfod Scheurebe Eiswein 1983 (söt, drickbar, syrarik), Viña Tondonia blanco 1981 ( precis som den ska vara i sin underbara blandning av ungdomlig ålderdom och gammal ungdom), Puligny-Montrachet ”Les Reuchaux” 2011 från Lucien Le Noine (ung, kraftfull, mycket men bra ek) . För er som undrar om det var värt uppoffringen kan jag meddela att det är det såklart inte, ett jämrans slitgöra är vad det är, men med tanke på alla som aldrig provat en Latour från 52 är det ändå värt det någonstans. David Bowie.
Dossier Zinfandel är en utmärkt dokumentärfilm av Milka Barisic och det kroatiska TV-bolaget HRT. Vi får möta ett flertal forskare och vinodlare i största allmänhet och Carole Meredith i synnerhet, och vi får följa zinfandeldruvans vindlade historia hundratals år tillbaka i tiden, låt vara att druvan då gick under sitt ursprungsnamn crljenak kastelanski eller ändå mer troligt tribidrag eller pribidrag – det där sista låter lite luddigt men crljenak kastelanski, tribidrag och pribidrag är olika namn på
ursprungssorten av vilken primitivo och zinfandel är kloner. Sorten plavac mali, som man länge trodde var zinfandels rätta jag, har visat sig vara en nära släkting men inte mer. Tycker egentligen att sådant här är rena dumheterna och strunt för vintöntarna som verkligen är töntar, men filmen är överraskande nog jättespännande (nåja), sedan kan det för all del bero på att jag i själva verket, mig själv ovetandes, tillhör de nyss nämna tönttöntarna. Äntligen dags för lite husgudsmusik: Robert Fripp, Robert Fripp och Robert Fripp samt Robert Fripp & Brian Eno, Robert Fripp & David Sylvian, Robert Fripp & Peter Gabriel, Robert Fripp & Darryl Hall, Robert Fripp & David Bowie, King Crimson.
Mycket fokus på extremism i Sverige nu. Bra. Det märkliga är inte att vi ser all denna dumhet frodas i Nuet. Det märkliga är att den alltid funnits. Förr var det enkelt såtillvida att allt var orättvist och förutbestämt. En liten härskande klass lyckades förtrycka majoriteten och så var det bra med det. Viss extremism behövdes för att ändra på det – å andra sidan var översitteriet och orättvisorna inget annat än extremism och terrorism i sig, varför det var ganska svårt att göra något åt saken. Ungefär som i dagens Nordkorea. För det var knappast bättre här Då, än det är där Nu. Senare, under 1900-talet såg vi flera ideologier och ismer, ibland aldrig så vackra i teorin, förfelas, eller kanske förtydligas, och dess anhängare försvinna in i skuggorna. Så vad med dagens galenpannor? Som sagt: inget nytt under solen. Det märkliga är dagens extremister bekänner sig till prövade och bevisligen misslyckade idéer och utopier, som stalinism och nazism för att nämna två övertydliga exempel. Eller alla stackare som gått i, eller kan tänka sig att gå i döden, för en religion. Min första roman, ”Anakolut”, utkom i mitten av 1980-talet och handlade till inte ringa del om den smygande extremismen, framförallt den från höger, samt om den under ytan uppenbara intoleranta hållningen mot bland annat invandrare och homosexuella. Den andra, ”(Stadd i)Statisk rörelse”, var till viss del en fortsättning på ”Anakolut” och tänktes visa ”informationssamhällets” tillkortakommanden med att lyfta fram de egentliga nyheterna och den, sett i ett historiskt ljus, väsentliga informationen och den skulle leda fram till en trilogis sista del, som skulle presentera en ny ”realistisk utopi för människan”. Ödmjukast, men, hm, alldeles opretentiöst. Den tredje delen står, kanske inte helt förvånande, fortfarande på tillväxt. Även om många goda idéer lever vidare har de gamla utopierna gått i graven, eller borde ha gjort det, men det är lättare sagt än gjort att ta fram en ny, hållbar, fungerande utopi och skälet är framförallt den med åren allt tydligare insikten att människan inte alls bara är av godo, att den inte bara vill vara självständig eller att den ens alltid tänker själv. Det som är bättre idag än 1985 är att många av de extremister som då smög i skuggorna nu syns. Däremot är det sorgligt att se hur klumpigt de bemöts: när motståndaren är välrustad och har sin strategi klar måste du själv ha en tydlig strategi – det duger inte att säga ”Fy!” och inte skaka hand – och framförallt skaffa dig en kunskap om varför din motståndare agerar som den gör. Och det sista gäller såväl rent politiskt orienterade extremister som dito religiösa. Vad är det då som fått extremisterna att lämna skuggvärlden? Beroende på om det handlar om politisk eller religiös extremism varierar svaret. En gemensam orsak är de sociala medierna. Här har galenpannorna plötsligt fått en scen där de kan agera under pseudonymens fega förklädnad och mötas av de likasinnades förutsebara applåder och ömkliga hejarop. Till och med på vinsajterna släpps anonyma skitkastare fram som om det vore allas rätt att säga och göra vad som helst utan att moraliskt behöva stå för det. En del svarar, att ”ja men ordet är fritt” och ”jag är för allas rätt att uttrycka sig”. Hm, visst, ett öppet, fritt samhälle, det är det vi slåss för och vill ha. Är definitivt med på det. Men jag styr, till exempel, över min egen blogg och jag tar mig friheten att begränsa utrymmet för galenpannorna och jag ser inte heller något skäl för en, låt säga oberoende liberal tidning, att inte göra det samma. Lite musik på det.
I anslutning till ett par inlägg något inlägg bakåt förekommer en viktig djupdykning i vad som bör höra till allmänbildningen, nämligen vilka album som är att betrakta som milstolpar, eller åtminstone epokgörare, i musikhistorien och som har ett konvolut dominerat av vitt eller åtminstone ljust. Detta har lett oss till många fina återseenden och, i förekommande fall, självklarheter och lite så där på egen hand har er utsände i
musikhistoriens vindelgångar kommit fram till att 1975, i likhet med så gott som alla år på 70-talet, var ett fantastsikt skivutgivningsår, inte nödvändigtvis därför att Thorleifs gav ut ”Gråt inga tårar” och gick upp i topp på Norge-toppen eller därför att Kiss gav ut klassiska ”Alive” eller för att Ulf Lundell, tro det eller ej, gjorde en svensk epokgörare i och med ”Vargmåne”, utgiven till och med före romandebuten ”Jack”, utan därför att Queen gav ut ”A night at the opera” (vitdominerat omslag), Bruce Springsteen gav ut sin hittills bästa skiva ”Born to run” (också vitdominerat omslag), King Crimson gav ut sin makalösa ”Live USA”, Pink Floyd ”Wish you were here” (också vitdominerat konvolut), Led Zeppelin ”Physical graffiti” och David Bowie ”Young Americans”. I övrigt kan man, bland mycket annat, notera att album som Kebnekajse III, AC/DC ”TNT” och ”High Voltage” och Frank Zappas ”One size fits all” också såg stereoanläggningarnas ljus detta år. Och i Bordeaux gjorde man viner som, med få undantag, skulle komma att tokhajpas för att sedan, när även den mest lättledde tokfransen började ana ugglor i sin dyrt inhandlade vinflaska, dissas rejält då de fortsatte vara ”lovande” och stenhårda år efter år efter år.
