Etikettarkiv: Hustrun

Hustrun och En debutants dagbok

Publicerat av
Svara

En debutants dagbok av Wera von Essen är en självömkande och esoteriskt namndroppande bild av hur det är att tycka att den ängsliga stockholmska kulturankdammen är livet på en pinne och hur mycket svält och magsårskänningar och elände det för med sig att bara sitta på en liten, ynka Östermalms-etta och bara ha ett fåtal rika släktingar som kastar pengar på en högst då och då och därför tvingas att försöka få skattebetalarna att via soc betala för knarkande och knullande och navelskådande och kulturellt umgänge och skapande. Ungefär så är det att vara gift med Hustrun.I alla fall avseende svälten. När hon behövs som bäst är hon inte hemma. Rent autofiktivt kan konstateras att hon har åkt på mässa någonstans i vårt fyrkantiga land –  innan någon pilot från SAS eller så nu påpekar att Frankrike knappast är fyrkantigt till ytan: låt oss konstatera att landet än mindre är cirkelformat eller trekantigt – och lämnat er utsände i de författande och vinmakande olycksbarnen i samhällets arma subkultur vind för våg. Detta innebär umbäranden. Dagar av hunger och rättfärdigad självömkan. Av vidbrända pizzor i mikrovågsugnen, svarta lardônger tänkta att ingå i en carbonara som bara blev carbon och irriterade hundar som bara får torrfoder dagarna i ända. Om ändå François-André Danican Philidor ville komma förbi med sitt schackspel eller Jennifer Clement med några uppmuntrande ord eller Tomas Sankara med några tankar om Burkina Faso år 2019 eller Robert Fripp med en förfrågan om lite hjälp med en ny låt eller Tracey Ullman som ber om hjälp med en ny sketch eller, i brist på annat, ett berömt pizzabud som Jesse Eisenberg.

Tracey Ullman och Tracey Ullman.

Att resa med Hustrun

Publicerat av
Svara

Det kan inte ha undgått vinifierats trogna HR:are att er utsände i de ständigt resande globetrottarnas av stress och jetlag fyllda värld har en aning svårt med resenärer som, trots att de under en bra stund först stått och väntat och glott i kön före säkerhetskontrollen, kommer fram till säkerhetsbandet och då tycks vakna upp. ”Hoppsan, ska jag ta av mig ytterkläderna? Och bältet? Och alla fickknivar måste jag lämna från mig? Pepparsprayen och nagelsaxen också? Jaså, datorn ska inte ligga kvar i väskan?”

Först efter en evighet har de plockat av sig så pass mycket att de släpps igenom metalldetektorn som självklart får spelet. Fler nagelsaxar, hårspännen i metall… Och när allt det där väl åtgärdats skriker personen som ansvarar för röntgenmaskin ”Stopp och belägg! Är det där din väska?” (Kontrollanten pekar på en person med ett förvånat uttryck målat i fejan) ”Du har en stor schampoflaska, familjestorlek, i väskan. Det går inte för sig!” Ja, så där håller det på så att den stackaren som står bakom det där hånet mot allt som kan kallas professionellt eller åtminstone inte debutantmässigt resande börjar gråta och knapra omeprazol en masse och desperat leta efter valium och betablockerare i portföljen.

HR:en vet att vinifierat åtskilliga gånger krävt körkort för resenärer samt en mängd förbud mot fånigt beteende i flygplatsernas säkerhetsköer. Så långt allt väl. Men vad händer när den ovan beskrivne reser med Hustrun? Vad gör han när hon, trots sin tämligen omfattande erfarenhet av att resa, uppvisar alla tänkbara symptom på omoget beteende i säkerhetskontrollens kö? Vad gör han när hon får gå tillbaka och passera metalldetektorn för tredje gången samtidigt som det blivit kaos på bandet med backarna med väskor och dylikt?

Svar: Han, som står där redo att gå vidare sedan flera minuter, börjar stampa otåligt med fötterna i golvet och himla med ögonen och ge ifrån sig ett slags frustande ljud och, när tiden blivit mogen, små, tämligen pinsamma kvidanden. Då! Just då kvidandet börjar sippra över läpparna infinner sig Hustrun, glad som en lärka, och när vår hjälte påpekar att han stått där och väntat en längre tid, svarar hon glatt ”Ja, du hade ju kunnat hjälpa mig eller tagit det lugnt och väntat i kön bakom mig, som tur var, var killarna i säkerhetskontrollen urtrevliga, de skämtade till och med om dig. Kom nu, planet går om bara tre timmar så jag antar att du har bråttom.”

Musik.

Scener ur ett äktenskap

Publicerat av
4

Något hemskt hände häromdagen. Hustrun ville ha ett glas vin till maten. Alla vet att det värsta som kan hända är att ens moatjé vill ha vin när man själv inte tänkt sig att smaka starkt. För att undvika total katastrof gäller det i sådana stunder att förse halva äktenskapet med något som inte är särskilt gott. Plockade därför fram ett par oöppnade test-flaskor av osvavlat vin från 2013. Buteljer som stått gömda i ett skåp på vår provensalska terrass de senaste fem åren. I ur och skur, kyla och, inte minst, värme (hehe).Öppnade det vita medan maten färdigställdes. Stor doft med friska inslag av gula plommon, lite honung, 80-talet (jo! en doft från 80-talet), träspån (fast vinet aldrig sett ek), svett, carambola, lite ostskalk, typisk schysst frukt när svavlet är 0, sur lie, anslag av CO2. Bra! Attans! Men då säger Hustrun ”Vitt?! Jag sa ju rött!” Ha! Okej rött får det bli, det här vita får bli starten på ett nytt långtidstest!Öppnade det röda. Fin, komplex doft, röda bär och mörka frukter i en salig röra, återigen typisk schysst frukt när svavlet är 0, smaken som doften, möjligen kan ett mycket litet stänk av flyktig syra skönjas. Bra! Attans! Helt klart var det här inte det röda naturvinet från Domaine Brescou och 2013 utan det nytappade från 2018, det som skulle ingå i ett nytt långtidstest. Hustrun: ”Men för Höge Farao! Står du här och ger mig dina experimentviner utan svavel?!” ”Hm, ja, jo, men jag tänkte att du skulle gilla det, de här är faktiskt riktigt bra och det ska bli spännande att se vart de tar…” ”Nej, det ska det inte,” säger Hustrun och ger sig till att hälla ut vinerna! ”… det här ska inte bli ett nytt långtidstest som besudlar vår terrass.”Hämnd! Öppnar ett experimentvin från 2015. Osvavlat rosévin med restsötma och som fått sig en rejäl omgång med vaniljsmakande ekchips och som upplevt en het sommar på terrassen. Öppnar. Smakar fan. Seger! Då. Hustrun: ”Lars, nu gör du mig ledsen…” Åh nej! Inte det! ”… riktigt ledsen…” Fan. ”Men lilla gumman, det är väl klart att du inte ska behöva dricka den här skiten, jag trodde det var en av de gamla riojorna utan etikett, en av de flaskorna som fått se etiketten bli uppäten av mössen…” ”Jamen, en sån bra idé, Lars! Det är faktiskt precis vad jag sitter och längtar efter! Kan inte du, min lille älskling, gå och hämta en Imperial 82 till mig? Mmmm?”Kan meddela att Cunes Imperial Gran Reserva från 1982 är absolut fantastisk på det där viset som bara  gamla, mogna Cune kan vara när de är som bäst.

Musik.

Förbud och varning för ensidig kost!

Publicerat av
2

Den bedrövade och övergivne men också tappre gräsänklingen  scannar av livsmedelsaffärens hyllor. Rader av obegripliga produkter som förefaller ha det gemensamt att de borde vara förbjudna eller åtminstone belagda med åldersgräns och att de bara skulle få saluföras i särskilda statsfinansierade butiker med begränsade öppettider och tydliga varningssignaler till desperata gräsänklingar. Varningssignaler och -skyltar som skriker ut ”Varning för ensidig kost!” och liknande.

Nog av. Den utlämnade men tappre går där mellan raderna av produkter och blir alltmer alienerad ända tills, Gud vare tack!, det i frysdisken dyker upp ett paket ”Brandade de morue parmentier” från Tipiak! En tydlig och lättbegriplig tillredningsinstruktion medföljer på kartongen. Inte helt enkel att genomföra, tillredningsinstruktionen, men er utsände i de ömkansvärdas ynkliga och lugubra köksenvironger lyckas efter visst funderade göra som det står. En med bravur genomförd handlingskedja som HR:en inte ska tröttas med då den är tämligen omfattande och bland annat innefattar handhavande av ugn samt äggklocka. Samtidigt.

Brandade tillreds alltså, och det med sådan framgång att den blir stående klassiker för hela gräsänklingsveckan. Efter den första kartongen köps flera in, läggs på lager och tillreds allteftersom klockan slår lunch och middag. I den bästa av världar skulle vi här kunna lämna gräsänklingen lycklig i sitt hus med sin brandade och sina vänner hundarna, som håller honom sällskap när världen övergivit honom. Men nej! Efter bara några dagar händer det som inte får hända! Magen! Och allt, visar det sig efter ett samtal till Hustrun, på grund av ensidig kost. Förbannade vare livsmedelsaffärerna som inte tar ansvar för sina produkter och sina kunder. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot ensidig kost och livsmedelsaffärer som inte tar sitt ansvar!

Musik.

Hustrun och Den Gröna Chartreusen eller Årets hittills mörkaste dag

Publicerat av
2

(Runt ett muntert middagsbord sitter ett halvdussin personer. Framför dem står renslickade tallrikar, tomma glas och dyra stearinljus som håller på att brinna ner.)

Idiot vid bordet (även känd som Idiot ett): Jag minns fortfarande en gång för länge sedan när Lars bjöd på mörk rom och cigarr efter maten. Det var en verklig aha-upplevelse för mig.

Annan idiot vid bordet (även känd som Idiot två): Bjöd Lars på det?

Idiot ett: Njaee, när digestiven kom på tal föreslog han konjak och cigarr, men när Hustrun fick se att vi satt där med Grönstedts två-stjärniga eau-de-vie och Bellmans Siesta blev hon jättearg och gick och hämtade Vieux Rhum av något slag och ett gäng onödigt stora Cohiba, jag orkade bara röka upp halva om ens det. En oerhört minnesvärd upplevelse.

Idiot två: Romen och garren eller Hustruns insats eller Lars förmodar jag mörka uppsyn resten av kvällen?

(Allmänt skratt utbryter runt bordet medan dumskallarnas sammansvärjning fortsätter i full orkanstyrka.)

Hustrun: Lars, har vi inte lite gammal rom?

Hjälte vid bordet (även känd som Hjälten): Nej.

Hustrun: Eller förresten, ni har väl provat grön Chartreuse V.E.P.? Alltså inte den vanliga chartreusen eller årgångsvarianten utan V.E.P.? Lite svår att komma över bara, ganska sällsynt. Lars säger att det är digestivernas digestiv, gör du inte älskling?

Hjälten: Njaee, så märkvärdig är den inte, tycker den vanliga är bättre, särskilt den gula. Men inget går upp mot en konjagare eller en två-stjärnig eau-de-vie.

Hustrun: Ja men då dricker du det och så går du och hämtar V.E.P:n och bjuder laget runt. Vill någon ha en cigarr också?

Grön musik. Mer grön musik. Och mer grön musik.

Test: Vinindränkt trädgård

Publicerat av
Svara

Hustrun: Lars, har du känt hur det luktar i vår trädgård?

Jag: Ja.

Hustrun: Har du med det att göra?

Jag:

Hustrun: Är det ett av dina test?

Jag: Varför öh varför, frågar du?

Hustrun: Jag frågar därför att hela området stinker sur vinäger och har drabbats av en vinflugs-invasion! Vad har du gjort?!

Jag: Jo, alltså, du har ju sagt att jag provar så mycket vin och häller ut så mycket vin och att det kanske inte är bra för avloppssystemet och septitanken och allt det där så jag tänkte använda ett gäng pavor till ett test, där jag häller ut allt vinet i trädgården och ser vad som händer. Växer det mer? Luktar det gott? Jagar det bort flugor?

Hustrun: ”Jagar bort flugor”… vad har jag missat här? OMRÅDET ÄR INVADERAT AV VINFLUGOR!

Jag: Jag vet, och just det är så bra att ha fått veta genom det här testet. Nu kan jag gå ut och varna alla världens vinnördar, ”Töm inte era halvdruckna pavor i trädgården” ska jag säga åt dem, ”för då luktar allt vinäger och ni drabbas av en oönskad vinflugsinvasion, eventuellt kommer grannarna och…”

Hustrun: Har grannen varit här?!

Jag:

Hustrun: Jag tror inte är sant.

Jag: Älskling, lilla gumman, detta är Vetenskap, Vetenskap, och jag har precis kommit fram till ett resultat som kommer sprida glädje jorden runt. Det är jag det, din man! Glädjespridandets professor, Den Moderna Vetenskapens Amundsen, Allvetandets Bästa Vän…

Hustrun: Jag tar och kör en vända med bilen medan du kommer på ett sätt att göra dig av med vinflugorna och stanken. Professorn.

Långtidstestat naturvin & nöt-crème samt Hustrun & vi viker ner oss

Publicerat av
2

Nöt-crème, den gamla klassikern ni vet, den har vinifierat återfunnit i en husgästs gottepåse, snott och nu testat. Smakar den nu som förr? Och hur smakade den då? Egentligen? Hustrun vet precis hur den smakade.

Hustruns svek

Jag: Nu, lilla gumman ska vi testa nöt-crème! Hustrun: Nej det ska vi inte. Det smakar apa. Det vet vi redan. Jag: Jamen, vi ska testa det till de osvavlade vinerna på… Hustrun: Va?! Finns de där skitvinerna kvar i huset? Vad har jag sagt om det?! Jag: Du har sagt att de ska ut och de är ute. Jag har gömt dem utomhus. Men det viktiga nu -tänk Vetenskap gumman – är att fokusera på testet och den förestående provningen. Hustrun: Det där är så dumt att till och med du borde vara oförmögen att tänka ut en så totalt meningslös övning. Jag vägrar!

Själv bäste dräng

Således har vi fått begå den här ytterst intressanta provningen på egen hand. Först nöt-crèmen, som smakade precis som den alltid gjort eller i alla fall som vi inbillar oss att den alltid gjort. Inte särskilt gott. Men konsistent i smaken.

Hemlis

Vinerna så. Senast de provades var något mer än ett år sedan. Då hade de stått öppnade i 34 månader. Således är vi nu uppe i runt 47 månader i öppet tillstånd. Lagrade i skymundan på en icke närmare definierad plats (Hustrun kan läsa detta). Är de alls drickbara efter så lång tid – en tidsrymd som de facto kan ta livet av också oöppnade viner?

Oklart alkoholrustikt

Vitvinet, denna osvavlade chardonnay från Languedoc och 2013, är i högsta grad oklar att titta på och har antagit en slags orangevit (vit, inte genomskinlig) färg, doften är minst sagt stor och slår emot en redan då vinet hälls i glaset, oxidtoner finns där men också ett inslag av äpplekompott, smaken är besk och alkohol-rustik (obalanserad), eftersmaken vibrerar av russin, nötter och alkohol. Fortsatt drickbart. Dock oerhört äckligt tillsammans med nöt-crème.

Urin och tuggmotstånd

Rödvinet, detta osvavlade tjut från Languedoc och 2013, är, precis som för ett år sedan, svåruthärdligt. Den flyktiga syran slår emot en och lämnar inget i övrigt att önska för den som gillar att sniffa lim; vid sidan om denna högst genomträngande doft kan där skönjas ett inslag av urin som torkat in i bomull eller annat kalsongmaterial. Som vinet är fullt av flagor och kristaller får man i nästan lika stor utsträckning som dricka det tugga i sig det. Då er utsände i de eventuellt hälsovådliga dryckernas förlorade värld inte är alldeles dum i huvudet vägrade han svälja skiten, varför vi inte vet om en brygd av det här slaget är väl ämnad att ackompanjera nöt-crème. Den nyss nämnde och hela redaktionen på vinifierat.se ber sina HR om ursäkt för denna veka undfallenhet för omsorgen om det egna välbefinnandet när, egentligen, vetenskapen, kräver annat. Förlåt.

I beg your pardon.

PS: Viktoria!

PS Hustrun (sedan hon, dessvärre, läst ovanstående): Va?! Så det var du som snott X:s nöt-crème?! Och dina så hjälpsamt framförda teorier om att det kunde vara hundarna eller damen som tog betalt i Pressbyrån på Arlanda som tjuvat till sig nöt-crèmen var bara rökridåer? Rökridåer utlagda av en simpel tjuv! Jag: Vetenskapen, älskling, Vetenskapen kräver detta av oss. Ingen kallar Galilei eller Einstein för tjuvar idag, eller hur? Hustrun: Mig veterligt har de heller aldrig stulit, särskilt inte nöt-crème från sina vänner. Jag: Nej, men du kan heller inte bevisa att de inte gjort det, eller hur? Ha! Hustrun: Jag ger upp.

Twoson Meursault 1er Cru Les Genevrières 2005

Publicerat av
4

Besök av en sådan där vinintresserad. Självklart förväntade han sig bra vin till maten och inte bara till sig själv utan också till sin fru som prompt tvunget skulle följa med bara för att Hustrun bjudit in dem utan en tanke på att detta kunde innebära en åderlåtning av min vinkällare. ”Vår vinkällare,” hävde Hustrun orättvist ur sig när jag påpekade det obetänksamma i att bjuda in vinentusiaster.

Nog av. Vad göra? Jo, åka till det lokala kooperativet och köpa vin på rea. Just nu säljs allt rosévin från 2016 ut för att göra plats för årets skörd. Kom hem med två imponerande magnum inköpta för ingenting. ”Du har gjort vad, säger du?” sa Hustrun. ”Jag har köpt rena kultvinet till vår middag! Rosé på ren cinsaut från 2016! I stort sett omöjligt att hitta nuförtiden!”

För att göra en lång historia kort lät Hustrun mig servera rosévinet till gästerna, hon uppmanade mig till och med att fylla alla glasen till brädden. När vi skålat – vinet var både ljust, orange och moget och uppvisade en mycket lugn och fin syra, vad mer kunde de önska? – utbrast jag ”Åååh såå gott! Finns inte många sådana här rackare kvar nu!”. Då log Hustrun och sa ”Vad bra du gillar vinet, då kan du fortsätta dricka det, själv tror jag en mogen Meursault kommer bli perfekt till fisken, vill ni andra också fortsätta med Lars cinsaut eller vill ni hälla ut den och dricka Meursault istället?”

Knappt hann hon säga det där förrän den flinande fjanten till vinentusiast kastade ut innehållet i såväl sitt eget som sin frus glas – just det där sista var oerhört onödigt då hans fru inte känner skillnad på pastis och bourgogne – och sa ”Gärna Meursault, men den är väl inte premox?”. Idiot. Hursomhelst påstod Hustrun sedan hon och gästerna kramat sista droppen ur flaskan och gästerna gått hem att Twoson Meursault 1er Cru ”Les Genevrières” 2005 (ett fat utvalt och buteljerat hos Remi Jobard, < 150 magnum gjorda) var utmärkt:

”Jag minns det här som ungt. Det var inte så där överdrivet ekat som många Meursault dessvärre kan vara. Men det var väääldigt tillknäppt och knutet. Som en instängd demon. Du sa själv, när vi tog den nästsista flaskan för flera år sedan, ’tokungt! helvete! det här ska ligga minst fem år till! men då blir det en njutning! en njutning, gumman, en njutning!’ och precis så var det! Du hade alldeles rätt! Nu var vinet absolut fantastiskt! Fortsatt fullt vitalt med massvis av härlig syra samtidigt som eken försvunnit in i nyansrikedomens och mångfalden aromhjul. Gästerna fullkomligen älskade det! Synd att du envisades med att den där oxiderade cinsauten skulle vara så unik att du vägrade smaka.”

Spontant musikval.

Test: Öppnad påskmust vs cream sherry

Publicerat av
5

Äntligen har vinifierat förbarmat sig över populasen och genomfört det så hett eftertraktade och sedan länge önskade ultimata långtidstestet, nämligen det mellan en öppnad petflaska påskmust och en öppnad halvpanna cream sherry. Båda öppnades, som rimligt är, på Påskafton 2018 och okulärbesiktigades och analyserades sensoriskt exakt 51 dagar senare. Med tanke på de magiska talens betydelse för Påsken kan man alltid fundera över vad just detta med 51 dagar innebär för provet då det inte med lätthet låter sig delas i hela bitar med vare sig tre eller sju. Men om vi nu bortser från de magiska talens betydelse för försöket och frankt besvarar frågan som nu upptar var sant vetenskapligt om inte begåvades så åtminstone intresserades hela tankeverksamhet så lyder det som följer:

Påskmusten

Påskmusten, inköpt på Ikea i Toulon, uppvisar en mörkbrun färg med orange kanter, doften är stor och vital och intakt, det vill säga den luktar påskmust långväga och det utan några som helst avvikelser från det förväntade och hurudan den var som nyöppnad, dock är smaken något avslagen såtillvida att den är helt stilla.

Cream sherry

Cream sherryn, i det här fallet Merito Cream, inköpt på Systembolaget på Gyllentorget i Linköping, uppvisar också en tämligen brun färg och också här hittar vi små orange inslag, doften är stor och komplex, inslag av russin, fikon och nötter och smaken är likadan även om det där, i smaken, går att notera ett litet inslag av oxidation jämfört med den nyöppnade flaskan.

Bäst i test

Bäst i test blir utan tvekan cream sherry. Här har vi en produkt som är snudd på intakt efter att ha varit halvfull i 51 smått magiska dagar – imponerande! Avseende påskmusten är den inte dum alls, men det hör till att påskmusten i likhet med julmusten ska bjuda oss kolsyra. Dessvärre tvingas vi konstatera att påskmust i öppnad form är att betrakta som en färskvara. (Om någon undrar huruvida testet nu fortsätter så är det klart att det gör det, påskmusten kanske åker ut men cream-pannan ska gömmas på ett finurligt ställe så inte Hustrun hittar den och i sin ovetenskapliga iver häller ut den med hänvisning till att det är då själva fan att huset ska vara fullt av halvfulla flaskor hela tiden.)

Gogol Bordello!

Julklappar, Hustrun & Bonde söker fru i Frankrike-förbud

Publicerat av
2

Julklappar

”Vinprovning – så upplever du vinets alla möjligheter”. Av Måltidsakademien utsedd till ”Årets dryckeslitteratur” när den utkom för några år sedan. Allt nybörjaren behöver veta om vinprovning och det utan alltför mycket petimäterande. Fina bilder.

”Kronos väv”. En händelserik och underhållande roman, där nutid blandas lika friskt med dåtid som historiska personer blandas med hittepå. Romankonst på hög nivå.

”Vik Millahue” 2011, nr 90233, 899 kr. Ett vin med ambitionen att vara bäst i Sydamerika och sannolikt något som mottagaren ännu inte hunnit prova.

”Puligny-Montrachet” 2013, nr 70234, 399 kr. Passa på att ge bort ett vin från unga Domaine Pernot Belicard innan gårdens viner går i taket prismässigt. Börjar redan bli svåra att komma över.

Hustrun

”’Uti bögda’??? Nejdu. Nu ska vi titta på ’Bonde söker fru’. Det är inspelat på Domaine Rabiega.” Hustrun tog fjärrkontrollen och gjorde slag i saken och vips var där en massa älskogsugna bönder som var tvungna att tala om sin åtrå som kärlek.

”Men, gumman, ’Bonde söker fru’’, det är väl inget vi ser på?”

”Inte vi. Du. Kommer du ihåg när du för några år sedan stukat foten och inte kunde gå och låg och pep i soffan framför teven en hel helg?”

”Uuuh, nää….”

”Jo, det gör du. Du tittade på ’Bonde söker fru’-maraton hela lördagen!”

”Äsch, jag är ju författare och måste bekanta mig med alla delar och vinklar och vrår av samtiden, vardagen och samhället, även på dess botten och då och då måste jag…”

”Struntprat! Nu ser vi på ’Bonde söker fru’ från Domaine Rabiega.”

Bonde söker fru i Frankrike-förbud

Hur det svenska produktionsbolaget fick idén att åka till gamla ärevördiga Rabiega med sina lustfyllda objekt är för oss obekant, dock vill vi med emfas kräva ett omedelbart förbud mot ”Bonde söker fru”-inspelningar på andra platser än böndernas egna gårdar i allmänhet och i Frankrike i synnerhet, och skulle inspelningen dessutom förläggas till Domaine Rabiega ska hela produktionsteamet, dess rådgivare samt de trånande bönderna bestraffas med tre års kyskhetsbälte och fem års våta drömmar.

Musik!