Etikettarkiv: novell

Allan Karlssons död

Publicerat av
Svara

Det tog  exakt två veckor, en timme och fyra minuter för Allan Karlsson att dö. Mer precist än så kan dödskampens längd inte fastställas. Tiondelar och hundradelar för att nu inte tala om tusendelar är alltför små enheter för att kunna mäta liv och död. Det kan tyckas orättvist, för skillnaden på låt säga en hundradels liv och död kan vara stor för individen i fråga. Men när det gäller själva dödens inträde så är den inte på tusendelen eller ens på tiondelen när. Så fort går det inte. Inte ens då ”döden är omedelbar”.

I Allan Karlssons fall stämmer kanske inte ens två veckor, en timme och fyra minuter som tidsangivelse på dödskampens längd. Han själv menade, så länge han levde, att hans och alla andra människors och djurs dödskamp börjar redan i födelseögonblicket. I så fall tog det Allan Karlsson 63 år, fyra månader, två veckor, en timme och fyra minuter att dö.

Allan Karlsson dog ensam i sitt sovrum, hemma på Lindgatan 14B, en trappa upp. I lägenheten han kom över i ett av det kommunala bostadsbolagets hus i samband med att han flyttade tillbaka till södern efter sin avstickare norröver. Det var inget han planerat, att dra norröver. Han gick el- och tele på gymnasiet. Praktisk linje. Satsade på en karriär hemmavid. Eller nästintill. Så gott det gick. Hursomhelst kom han att arbeta med el och tele större delen av sitt liv. Ända tills småföretaget han arbetat för de senaste 20 åren köptes upp av ett större bolag för fyra år sedan. Då blev han arbetslös och på den vägen blev det, till dess han nyligen dog 63 år, fyra månader, två veckor, en timme och fyra minuter gammal.Yrkesvalet var inget Allan Karlsson någonsin ångrade. Tvärtom var han mycket tillfreds med det. Han gillade att dra kablar, montera in diskmaskiner och att lösa tekniska problem, som varför säkringen hela tiden löste ut i Jonssons svinhus på Kullens gård utanför Berglunda by. Det var det bästa med jobbet, tyckte Allan Karlsson, att resa runt på landsbygden och skapa ljus och värme åt traktens bönder och en och annan grönavågare. Påminde honom om hans egen uppväxt i torpet på Stora Järns gård, där han växte upp med sina föräldrar och två syskon. Lillasystern Mona Karlsson, gift Berggren, och storebrodern Urban Karlsson. Systern hade han inte träffat på två år, hon bodde alltför långt bort, ända uppe i Umeå. Men de hade kontakt lite då och då, via telefon och Skype. Storebror Urban Karlsson hade varit tio år äldre än Allan Karlsson och var död sedan ett år. Trillade ner från en stege när han skulle byta lampa i hallens takarmatur i sin och hustruns fyra i Mariefred. Bröt benet och slog i huvudet så illa att det blev stopp i hjärnan.

Märkligt det där med det brutna benet, brukade Allan Karlsson ibland tänka. Det hade ju verkligen ingen betydelse med tanke på hjärnskadan och den påföljande döden. Eller hade det det? Kom ambulanspersonalen in där i hallen och hittade Urban Karlsson med ett brutet ben och befarad hjärnskada, tittade på varandra, nickade och började så spjälka benet? Spjälkas brutna ben alls nuförtiden? Sådana frågor och tankegångar irriterade Allan Karlsson. Han var el- och telemontör och sysslade inte med grubblerier och gordiska knutar. Behövde inte veta någonting om saken. Ändå kunde han inte låta bli att tänka på det. På storebroderns Urban Karlsson brutna ben och trasiga hjärna. Inte så mycket själva döden. Mer på ambulanspersonalen i så fall. Var det två män, två kvinnor, en man och en kvinna? Kanske en transperson? Eller två? Hade det någon betydelse? Bryr sig en person beroende på genus mer eller mindre om ett brutet ben eller en trasig hjärna? Men nej, ben spjälkas nog inte nuförtiden såvida det inte är ett benbrott som sker ute i naturen, slog Allan Karlsson till slut fast för sig själv, då, när han ännu levde, och ute i naturen finns knappast hallampor med trasiga glödlampor. Men om det gör det, slog det plötsligt Allan Karlsson, är de då gammaldags, halogen eller LED? Har de dimmer? Vad fäster man dem i? Granar? Tallar? Eller kan bara golvlampor komma på fråga? Och hur långt måste kabeln dras för att få tillfredsställande kraft? Kanske måste man bygga ett eget litet kraftverk? Leta reda på ett vattendrag och sätta en turbin där, eller montera upp ett litet vindkraftverk?

Möjligen hade Allan Karlsson för mycket tid att fundera på saker och ting de sista åren av sitt liv. När han vara arbetslös och satt ensam hemma i sin tvåa på Lindgatan 14B, en trappa upp. För det mesta satt han vid bordet i det lilla gula köket, med en kopp uppvärmt kaffe placerad i en brun ring på vaxduken. Någon mikrovågsugn hade han inte. Han värmde alltid kaffet i en kastrull på spisen. Mikrovågsugnar, var Allan Karlsson övertygad om, var ett djävulens påfund. Det kunde inte vara bra någonstans med de där vågorna som fortplantade sig ner i maten och drycken och sedan väl blev kvar där? Eller hur? Visst stannade de där osynliga vågorna, de där heta, livsfarliga vågorna kvar i det man utsatte för dem? Vart tog de annars vägen? Allan Karlsson var tekniskt lagd, det hade redan hans pappa, den arga snickaren, sagt när han var liten, och magister Thorell, den omtyckte läraren i fysik på högstadiet i Katrineholm, men han kunde inte begripa sig på mikrovågsugnen och dess osynliga värme.

Annat var det när han hade sitt arbete på Rasks El för att inte tala om när han arbetade som montör på stålverket i norr. Då hade han inte tid att fundera så mycket på fel saker, dumheter. I norr. Han bodde där i elva år och fyra månader. Mer exakt än så kan det inte sägas, för den där sista månaden, den femte, bodde han till och från där i norr, eller, han visste inte om han bodde där, Ulla hade sagt ifrån att nu fick det vara nog, allt var ett misstag, hon ville att han skulle ta sitt pick och pack och flytta söderut igen, här hade han inget att göra och hursomhelst var inte ungarna hans, de fanns ju redan när han kom till boet, små förvisso, men födda – och på väg mot döden, det hade han talat om både för dem och Ulla – utan hans hjälp och så fick det bli: han flyttade söderut igen. Hem till Katrineholm. Jobbade runt lite här och där tills han så småningom fick en ordnad och inrutad tillvaro igen. Rasks El blev navet kring vilket han och hans liv snurrade. Och den kommunala lägenheten på Lindgatan 14B, en trappa upp, förstås, den var också ett nav, eller åtminstone en fast punkt.

Rasks El. En firma startad av Erna och Nils-Erik Rask redan i det tidiga sextiotalet. 30 år senare tog sonen Nils-Gunnar Rask över. Allan Karlsson gillade dem allihop. Erna och Nils-Erik Rask och Nils-Gunnar Rask. Han gillade till och med Nils-Gunnar Rasks fru Beatrice Rask. Trots att hon hade ett konstigt och onödigt namn. Varför kunde hon inte bara heta Berit, tänkte Allan Karlsson mer än en gång där han stod framför Beatrice Rask och tittade på hennes fylliga läppar, potatisnäsan och de bågformade ögonbrynen. Rödhårig var hon också. Allan Karlsson litade inte riktigt på rödhåriga. Varför visste han inte, men han föredrog alla dagar i veckan alla tänkbara och otänkbara hårfärger, verkliga eller artificiella, före den röda. Hårlöst gick också bra. Själv var han lätt flintskallig och mest gråhårig när han dog. I sin ungdom, innan håret blev grått, hade han råttfärgat hår. Inte för just det spelade någon roll. Men det var i alla fall inte rött.

Till skillnad från sin fru hade Nils-Gunnar Rask precis som sin pappa Nils-Erik Rask en yvig kalufs åt det kolsvarta hållet till. De var också mörkhyade, allra mest Nils-Erik Rask. Det var inte Erna Rask. Mörkhyad. Hon var vit som mjölk och hade en obestämbar hårfärg eftersom hon ändrade den hela tiden. För det mesta var den ganska ljus. Ibland ljus som Marilyn Monroes blonderade lockar.

Det var de, familjen Rask och Allan Karlsson, som arbetade på Rasks El, som monterade och reparerade, och fikade tillsammans varje fredag, före arbetstidens slut. De satt hopträngda i det lilla kontoret på baksidan av Nils-Gunnar och Beatrice Rasks hus, på stolar i metall och med plastdynor och vid ett bord med en sliten yta i ådrat trä. En tavla, ett fotografi av Storgården där Nils-Erik Rask kom från på en vägg och August Malmströms Grindslanten  på en annan. Nybryggt kaffe och wienerbröd inhandlade på Nya Konditoriet på Kyrkgatan. För det mesta sådana där med gul smet. Mer sällan med röd sylt, pärlsocker och vit glasyr. Alltid med fras. De summerade veckan, sörplade och frasåt winerbröden insvepta i en air av kaffearom och blåbyxor som tagit doft av veckans sågande i metallrör, böjande av vita plaströr, klammerspikande, dragande av kablar och skruvande i väggdosor och elskåp. I en av blåbyxornas hängslen dinglade stolt Allan Karlssons morakniv med sitt röda skaft och svarta, ornamenterade slida.

Fast vid den tiden, ganska nyligen egentligen, var Nils-Erik och Erna Rask båda gamla och böjda av årens tyngd. De hade ont i ryggen och knäna och Beatrice glömde mest allting. Och detta var något som Allan Karlsson noterade. Han hade börjat få ont i ryggen redan när han var 40 år, en månad och någon vecka, han minns inte, mins inte!, exakt på dagen eller ens veckan när när det var, men det var ungefär då när han var 40 år och en vecka som han började känna av ryggen, och strax efteråt fick han ont i först ena och sedan den andra axeln. Artros, sa läkaren han så småningom tvingades iväg till av Beatrice Rask.

När han låg där i det tio kvadratmeter stora sovrummet med de neddragna persiennerna och de lätt solkade tapeterna i grått och ändå gråare och garderoben borta i ena hörnet och en fiskargubbe som tycktes spraka där han hängde på väggen ovanför sängen, när han låg där och det bubblade alltmer i bröstet och andningen blev allt svårare att orka med, när han låg där kunde han inte begripa varför han gett sig av norröver, då, lång innan han kom till Rasks El. För Ullas skull ja. Men varför? Var han pilsk och hade hittat någon som släppte till så mycket han ville? Eller ville han ha en familj? Leva ett familjeliv? Var det äventyret? Kanske alltihop? För ett äventyr var det. Och han fick komma till. Och han fick en familj. En tid. I elva år. Sedan försvann allt det där, som om det aldrig funnits. Ulla, Jonas och Lillan. Vad gjorde de nu? Levde de? Levde Ulla? Han visste inte ens om stålverket fanns kvar. Han visste överhuvudtaget mycket lite om vad som hände ute i världen. Redan långt innan han fick gå från Rasks El slutade han följa nyheterna. Lyssnade han på radio blev det Svensktoppen och Melodikrysset, även om också de programmen changerat på senare år. Tappat stilen. Känslan. Originaliteten. Engelska texter på Svensktoppen och konstig pop och pratmusik, och på Melodikrysset en massa artister och musik som bara en tonåring kunde känna till och han kände inte ens någon tonåring.

Det här med att dö ensam hemma i sitt sovrum passade Allan Karlsson bra. Han hade aldrig varit den där som tog plats eller gick med håven, och han ville inte ligga någon till last och att dö lugnt och stilla hemma i sängen föreföll honom både diskret och hänsynsfullt. Visserligen skulle någon behöva hitta honom, förhoppningsvis innan han började stinka alltför mycket och på så vis dra uppmärksamheten till lägenheten och sig själv, kanske rent av bli en notis i tidningen ”Man funnen död efter sex månader”, och visserligen skulle någon behöva ta hand om kroppen och forsla bort den, förhoppningsvis innan den började ruttna och falla sönder, och visserligen skulle någon behöva dödstäda på riktigt, alltså ta bort allt, inte bara överflödet som han skänkt innan han lade sig att dö i sängen hemma i sovrummet.

Det ligger något fint i att själv välja platsen för sin dödsbädd, tycker Allan Karlsson där han ligger och dör. Många får inte den chansen. Hans mamma till exempel, lika diskret som han, hon klev ner i ett badkar när hon var på dagen 74 år, två månader, en vecka och två dagar, och där blev hon sittande. Kunde inte ta sig upp ur badkaret. Så det var bara att sitta där och vänta på döden som kom henne till mötes ett par dagar senare. Men hon hittades i alla fall innan hon börjat lösas upp i vattnet så det kunde ha varit värre.

Han hade känt tonåringar en gång i tiden. När han själv var tonåring. Men sedan tog det slut, precis som allt annat tagit slut, eller nästan tagit slut, eller så hade det tagit slut utan att han riktigt märkt det. När var det slut? Hur visste man det?. I norr hade han haft Ullas vänner och ibland talades ju han och storebrodern Urban Karlsson vid på telefon. Det brukade bli vid jultid. ”Ja,” suckade de, ”så har det gått ett år till, och vi har inte setts i år heller, vart tar tiden vägen, nästa år måste vi ses, och ha nu en så God jul, ja du med”. Lillasyster Mona Karlsson, gift Berggren, och Allan Karlsson talades vid lite oftare. De brukade höras vid påsk också, och ibland på sommaren. Då kunde Mona Karlsson, gift Berggren, ringa och berätta att hon och familjen kanske skulle komma förbi Katrineholm så han kunde träffa barnen och de sin morbror Allan i Katrineholm, men det blev aldrig av. På alla dessa år blev det aldrig av. Men de brukade skicka vykort, Mona Karlssons, gift Berggren, familj. De reste runt lite varstans i världen. Grekland, Spanien och England. En gång kom det ett kort från Rovaniemi. Finland. Då om inte förr kände Allan Karlsson att det var skönt att vara ensam och slippa fara runt i världen.

Utöver köket och sovrummet fanns ett väl tilltaget vardagsrum och ett badrum i Allan Karlsson lägenhet på Lindgatan 14 B, en trappa upp. Den hyreslägenhet han haft turen att få i ett av det kommunala bostadsbolagets hus. Inte för hög hyra. Gick något sönder bara han ringde till vaktmästaren eller gick till vicevärden. Fast han brukade fixa det mesta själv. Ett par gånger hade han till och med hjälpt vaktmästaren med några eljobb som bara den som kunde sina saker och hade rätt att göra dem – det handlade ju om el! – fick göra. Båda gångerna tackade vaktmästaren för hjälpen. En annan gång hjälpte han en ung dam, eller var det kanske en flicka, sak samma för Allan Karlsson, att installera en hallampa. Det var innan storebror Urban Karlsson dog när han skulle byta glödlampa i sin hallampa. Hade det varit efter, hade Allan Karlsson vägrat hjälpa till. Men nu hade han ändå hjälp flickan eller damen. Innan han lämnade hennes lägenhet hade han strängt förmanat henne att göra sig av med den mikrovågsugn han anat i hennes kök. ”De är ytterst opålitliga, sänder ut osynlig strålning och hemliga vågor också då man minst anar, nattetid, okontrollerbara, ingen vet, men vi inom el- och tele vet, ingen av oss använder de där djävulsmaskinerna”, hade han sagt och nästa dag hade han sett flickan eller damen bära ut mikrovågsugnen och försvinna med den borta i gatkröken. Förmodligen på väg till återvinningscentralen. Bra, tänkte Allan Karlsson, och kände sig för en kort stund upprymd. Något han sällan gjort i sitt liv. Å andra sidan blev han sällan nedstämd heller. När far och mor dog så tätt inpå varandra  var han inte särskilt ledsen, inte heller när storebror Urban Karlsson trillade så illa när han skulle byta glödlampa att han dog. Ett onödigt och fånigt sätt att dö på. Och med ett brutet ben som kronan på verket. Å andra sidan, funderade Allan Karlsson vidare, spelar det någon roll hur man dör? När man är död är man död.

Själv hade han nog bestämt sig för att dö lite snabbare än dittills redan när arbetet på Rasks El tog slut. Då hade han hållit på att dö i närmare 60 år. Vem visste hur lång tid det skulle ta innan livet nådde sin fullbordan för honom om han inte agerade själv? Sakta hade ett beslut vuxit fram: han skulle ta kontrollen över sin död. Han hade inte varit särskilt bra på att leva. Hans revansch på livet skulle bli döden. Den skulle i allt väsentligt regisseras av honom själv. En kontrollerad och medveten död. I all enkelhet.

Det var inte bara det där med att han gjort sitt som el- och telemontör och att Rasks El inte längre behövde honom. Han hade ont lite här och var och orkade inte lika mycket som förr och hans mage var konstigt degig och ofta i olag. Det var tydliga tecken på att han närmade sig livets målfålla. Och frågan var hur pass utdragen den där finishen skulle bli. Ett kort eller långt upplopp?

Att livet är en meningslös och onödig parentes mellan födseln och döden fick Allan Karlsson klart för sig tidigt i livet. De första åren av hans liv var en parentes i parentesen såtillvida att han då kände samma obegripliga lycka som han också känt i förpuberteten då han var en uppskattad lagkamrat i skolans friidrottslag och ganska framgångsrik på fotbollsplanens mittfält. Men också den lika tillfälliga som obegripliga lyckan är meningslös. Det visste Allan Karlsson, och inget hade egentligen någonsin kunnat muntra upp honom – värnpliktens kamratskap ute i fält, åren med Ulla och barnen, att ha dragit färdigt kablarna på nybygget… – för han visste att det ändå bara var en parentes i en annan onödig parentes som människan måste ha fått för sin dumhet att utveckla sig till människa. Någon gång under skoltiden talade en lärare om en gubbe som hette Darwin och som fått världen att tro att bara de mest lämpliga människorna överlevde i längden. Det var det dummaste Allan Karlsson hört och han undrade vad det var för mening med att lägga pengar på och tvinga barn till skolan när den ändå bara lärde ut dumheter.

Det där med friidrotten tog slut när lagkamraterna och framförallt motståndarna växte ifrån honom. Han hade satsat allt på höjdhopp och då visade det sig att det hade varit bra att växa lite mer på längden än vad som blev fallet med Allan Karlsson. Han hade också varit bra på att springa distanslopp. Samma sak: det visade sig med tiden att det var bra att se ut som en senig pinne i de disciplinerna. En kortare och kraftigare person som Allan Karlsson hade större chans till framgångar om den valde kortdistans istället. I tid. Innan alla andra växte upp i himlen. När han insåg sitt misstag var det försent. Och på fotbollsplanen visade det sig allteftersom åldern förpassade honom ut ur pojklagen, att det inte var lika enkelt längre. Konkurrensen hårdnade och de andra blev bara större och större.

Allan Karlsson bestämde sig för ett kort upplopp. Det var därför han en dag i maj, när han var 63 år och fyra månader lade sig att dö i sin 90-centimeters säng i sitt tio kvadratmeter stora sovrum i sin 56 kvadratmeters lägenheten på Lindgatan 14B, en trappa upp. Han tog en sista kopp kaffe vid det lilla köksbordet med vaxduken i det lilla gula köket och åt ett wienerbröd med gul smet och ett med röd sylt, pärlsocker och vit glasyr, suckade, ställde ner koppen i diskhon, sopade smulorna från vaxduken ner i sin ena näve, öppnade dörren till slaskhinken under diskhon och tömde näven där, suckade igen och gick och la sig i sängen med kläderna på, knäppte händerna på magen och väntade. Nästan på klockslaget två veckor senare var han död. Med en bubblande corona i bröstet, skulle det visa sig, men det var inget Allan Karlsson hade en aning om, han noterade bara att det där med att andas blev allt jobbigare där han låg och väntade på döden. Och varför skulle det inte bli det? Kanske lever man två gånger som den där agenten på bio eller nio gånger som en katt, tänkte Allan Karlsson, men man dör bara en gång och hur ska man kunna veta hur det känns att dö om man aldrig gjort det tidigare? Levt hade han gjort, och det ville han inte göra igen, och nu såg han fram emot döden.

Omkring uteliggaren i Monte Carlo

Publicerat av
2

När de små regnmolnen kommer krypande över kammarna som bryts där bergen kastar sig handlöst i havet, är de föraningar. Då sträcker palmerna i Monte Carlo dåraktigt på sig för att suga åt sig av den lågt hängande fukten medan rosorna, som är klokare, drar ihop sig så gott de kan. I akvarierna på Oceanografiska muséet simmar fiskarna oroligt omkring och traktens hundar springer planlöst runt som vore de jagade av vattuskräck.

Och så exploderar allt! Blixt och dunder: Mitt på dagen sveps inte bara Monte Carlo utan hela lilla Monaco med alla sina parker och caféer och affärer och gågator in i en blåsvart natt och ett fyrverkeri av Guds nåde; mitt i allt det blåsvarta ljungar blixtarna – oförskräckt som bolsjeviker på speed tar blixten sikte på Hôtel de Paris kupol, missar med en hårsmån och letar sig istället ner i åskledaren på hotellets tak och innan den vet ordet av har den förts ner i underjorden, ner under Hôtel de Paris och den monegaskiske prinsens gigantiska vinkällare med alla konjaksliggarna och spindelväven och dammet på de hundraåriga flaskorna, från Hôtel de Paris till Hôtel Hermitage, där den sakta lägger sig att dö ställd inför sina trots traktens alla rikedomar utsiktslösa framtid – och åskknallarna får fönsterrutorna på Louis XV att skaka så att gästerna i den strömlösa restaurangen förskräckt ryggar tillbaka och kräver mer gåslever och Louis Roederer Cristal i väntan på undergången.På redden utanför Monaco hastar yachterna iväg. Redan väl informerade av France Meteos sjö- och väderrapport har besättningarna inte väntat in cumulusmolnens järtecken fyllda av onda aningar; i god tid har de sett till att samla in alla sina passagerare och att placera dem framför en utsökt buffé och väl valda viner i de flotta salongerna på övre däck. När cumulusmolnen flyktar fram över himlen med sitt fasanfulla budskap flyktar yachterna mot Korsikas södra udde.

Gästerna på sportbaren Stars ’n’ Bars, ett stenkast från hamnen, ser de stora jakterna ge sig av, men det är inte förrän dagen blir natt och blixtarna ljungar och åskan mullrar och vågorna slår långt över kajen och pirerna i hamnen som de börjar oroa sig. Först lite grann och sedan, när kyparen Alberto faller på knä och med tårarna ymnigt flödande nerför de barnrumpelena kinderna och hakans försiktiga försök till skäggstubbskalhygge ber till Madonnan, mycket; nervöst och med hjärtat i halsgropen börjar de skrika åt varandra, flera tar skydd under borden, mammorna och papporna samlar sina barn under sina utbredda armar, någon ur personalen skriker åt dem ”det där tjänar inget till, ni kan inte skydda era barn,  fattar ni inte det?, vi måste ta oss härifrån!”. Några hörsammar den panikslagna personens tokiga uppmaning och rusar ut i den nattsvarta dagen bara för att där slås till marken av ett antediluvianskt regn mänskligheten inte sett maken till sedan Syndafloden, många är de som förs av vattenmassorna till havet som tacksamt slukar allt som kommer till det en dag som denna. En dag då Naturen visar vem som egentligen är herre på täppan på Jorden.När uteliggaren ser stormens förtrupper, de spanande cumulusmolnen, ökar han på stegen; alltmer desperat söker han efter Roger Moores vinröda Rolls. Det finns ingen bil som känns så trygg som den, och det finns ingen bil där smattret mot plåten är lika härligt runt och dovt och tryggt som på bakluckan till Moores Rolls.

Uteliggaren går där med sin vagn alltsedan Monaco Grand Prix 1987. Då var det slicks i vagnen. Nu är det mest gamla påsar, en smutsig filt och lite extra kläder för vintermånaderna. Han vet inte vad som hände. Hur det blev så. Men på något vis blev han bortglömd. Kvarlämnad där nere i Minardis depå.

Han minns att Alessandro, alltså Alessandro Nannini, var synnerligen missnöjd och nedslagen. Först, i kvalet hade allt varit toppen. Han hade rattat sin hopplösa Minardi-Motori Moderni till trettonde startposition. Bara fyra och en halv sekund bakom Nigel Mansell och hans Williams-Honda. Strålande tider för Alessandro. Men i loppet blev allt fel. Den nya stjärnan Ayrton Senna körde ifrån alla i sin egentligen allt annat än segerdugliga Lotus-Honda och Alessandro fick ge upp efter 21 varv då han blivit frånåkt så det visslade om det. På kvällen gjorde därför Alessandro som han brukade när han var deppad: han tvingade killen som drog runt på däcken att gömma sig med honom längst in i depån där de söp sig redlösa på Sambuca medan Alessandro sorgesamt sjöng sorgesamma visor för vagndragarkillen.

Morgonen därpå var det ingen som saknade dem. Iallafall var det ingen som letade efter dem och hursomhelst blev vagndragarkillen kvar där i Monte Carlo med sin däcksvagn. Nannini var det väl någon som plockade upp vid något tillfälle, men ingen saknade en vagn med gamla däck, och ändå mindre saknade någon en vagndragarkille.Även om nog ingen känner till uteliggarens exakta historia vet alla i Monaco vem han är. Att han går runt med en gammal däckvagn tycker de är passande för en uteliggare i Monaco och Prins Albert är så stolt över att också han har en undersåte – eller en slags undersåte för uteliggaren är av självklara skäl vare sig skatt- eller mantalsskriven i furstendömet – som är uteliggare. Ett mycket ovanligt yrke i furstendömet. I samband med festligheterna 2006 till åminnelse av giftermålet mellan Furst Rainer och prinsessan Grace 1956 lät Prins Albert dekorera viktiga medborgare, och slags medborgare, i sitt rike. Folk han tyckte skulle ha en medalj: duktiga kockar och sommelierer, polischefen i Monte Carlo, hans personliga uppassare Nicolas i VIP-loungen på Stade Louis 2, Graham Hills alla levande släktingar och uteliggaren.

Detta var ett sätt att tydligt visa att prinsen och Monaco till skillnad från övriga Europa tar hand om sina uteliggare. Prinsen var mycket nöjd med detta och furstendömets befolkning kunde än en gång skatta sig själv lycklig över att ha en så upplyst despot som statsöverhuvud och ständig regeringsbildare.De mer bemedlade invånarna i furstendömet hade dock redan före medalj-ceremonin tagit uteliggaren till sina hjärtan. Detta så till den milda grad att det var en oskriven lag att Monaco-registrerade bilar, särskilt stora Bentley och Rolls Royce, alltid skulle stå olåsta så att uteliggaren kunde krypa in i dem och sova där om andan föll på eller det piskande regnet tvingade honom att söka tillfälligt skydd. Helst kryper han in i Sir Roger Moores vinröda Rolls och det gjorde han också den här dagen i juni 2010 då himlen tycktes tyngas till marken av blysänken och blixten for fram med ljusets hastighet i underjorden.

Om det inte regnat så hade inte uteliggaren krupit in i Moores Rolls den här dagen, och hade det inte regnat så hade Sir Roger säkert noterat att uteliggaren kopplat fast sin gamla däcksvagnen baktill på Rollsen. Men nu kom Sir Roger springade, hukandes för regnet, och kastade sig in i Rollsen och drog i full fart mot flygplatsen i Nice. Han var sen till planet som skulle ta honom till Ghana på ett nytt Unicef-uppdrag.

Hade Sir Roger inte haft så bråttom hade han kanske sett att bensinen var på väg att ta slut. Nu bar det sig inte bättre än att bilen stannade i höjd med Hotel Negresco, mitt på Promenade des Anglais i Nice. Stressad lämnade Sir Roger bilen där den stod och joggade iväg mot flygplatsen. Hade Rollsen tillhört någon annan hade den säkert bogserats iväg, men alla visste att den vinröda Rollsen var Sir Rogers och att Sir Roger var en gentleman utöver det vanliga. Således fick bilen stå där den stod och mer än så hade det inte behövt vara. Problemet var att det där ovädret, det där som föregicks av de små regnmolnen och snart skrämde slag på rosorna i Monte Carlo, det ovädret kom straxt inmullrandes från Monaco där i öster, bara några bergsvägskrökar bort, och alla de där blixtarna, åskan, de hårda vindarna och det piskande regnet retade havet till vansinne. Snart slog vågorna ursinnigt upp över hela promenaden och tog med sig oaktsamma fotgängare, dödsföraktande mopedister och naiva cyklister i lycra ut i havet, ja, havet slök till och med hela bilar och däribland Sir Rogers vinröda Rolls med den tryggt sovande uteliggaren i kofferten.Fotnot: Ett dykarteam under ledning av Yvonne Lemaire från Musée Océanographique de Monaco återfann Roger Moores vinröda Rolls Royce på 300 meters djup utanför Korsikas kust i höjd med Calvi i juni 2018. Roger Moore misstänktes aldrig för mordet på skelettet i bagageluckan men det var ändå med lättnad hans fanclub mottog beskedet att skelettet tillhört ”Uteliggaren i Monte Carlo”, att denne dött genom drunkning och att identiteten kunnat fastställas med hjälp av DNA, Prins Alberts förtjänstmedalj i 24 karat och med blått band samt den Minardi-keps signerad av Alessandro Nannini uteliggaren alltjämt bar vid sitt försvinnande under den stora stormen i juni 20110.

Too little privacy

Publicerat av
Svara

Vi köpte huset på Slingervägen 7B en regnig dag i oktober. En fyrkantig koloss med slammad fasad och grönt plåttak. ”Gillar vi stället i det här vädret kommer vi älska det när solen skiner, ja till och med när vi måste skotta gången fri från snö,” tänkte vi. ”Gången” är en kanske trettio meter lång grusgång från häcken mot Slingervägen till husets entrédörr på baksidan av huset. Det är inte fel att säga att gången rundar huset och det är rätt att säga att det är bra med en entrédörr på husets baksida. Hur man än vrider och vänder på saken är det på gatan det händer saker. Det är där bilarna åker och buset drar förbi, särskilt lördagskvällar, på väg ner på stan för att supa ändå mer, eller på väg hem efter en blöt kväll på krogen, då vrålar buset och sjunger och ibland är det någon ligist som går lös på vår brevlåda och sliter och drar i den. Då brukar Jarmo, min man, starta CD-skivan med hundskall – det finns att välja på, från pekineserskall till boxer och hovawart; allt från pipigt gläfsande till dovt skräckinjagande muller och fruktansvärda skall som får blodet att isa sig i ådrorna också på de mest förtappade i Guds barnaskara. Det gör susen. De flesta bara vingelspringer sin väg. Någon står kvar och gungar ett tag innan hen tar till benen så gott det går. En gång var det en kille, en ganska stor kille med ovårdat hår och skinnpaj, som inte kom sig för att springa, kanske var han för full, hursomhelst så stod han bara där och gungade vid brevlådan medan en fläck spred sig i skrevet och så började han gråta. Då stängde Jarmo av spelverket och gick ut och la armen om killen. En fin händelse ända tills grabben samlat mod. Då gav han Jarmo en dansk skalle och skrek åt honom att det är förbjudet att hundskalla, han sa så, hundskalla, folk, särskilt hundrädda folk, och så gick han därifrån så gott han kunde med skamfläcken lysande i nattens mörker.

Annars ligger husets fasad precis innanför häcken mot Slingervägen.

Trädgården på baksidan är väl ett par hundra kvadratmeter. Jag är inte så bra på mått och så, men jag vill minnas att ytan höll sig i det häradet när vi köpte huset och den har såvitt jag kunnat bedöma vare sig blivit större eller mindre sedan dess. Jarmo säger att vi fått trädgården för våra synders skull. På våren måste vi kratta bort grannens löv och rensa rabatterna och på sommaren ska gräset klippas. Å andra sidan gillar barnen att komma hit och grilla. De bor i lägenheter nere i centrum, båda två. Vi sitter ofta i trädgården och fikar och grillar och umgås. Ibland dricker vi rosévin. Det hör till, säger Jarmo. Fast mest dricker vi vargtass.

Huset reser sig mellan Slingervägen och trädgården, där vi ibland dricker rosévin. Reser sig känns som rätt ord för byggnaden är, som sagt, närmast fyrkantig och fyra våningar hög. På första våningen bor vi. Ovanför oss bor Ulla och Hjalmar. Vi känner inte dem. De betalar sin hyra. Men vi ligger i fejd med dem. Inte för att de för oväsen eller klagar eller något sådant. Det bara är så. Kan vara feromonerna, säger Jarmo. Hursomhelst så retar jag mig något oerhört på Ulla och Hjalmar ska vi inte tala om.

Under vinden, på tredje våningen finns bara en etta med kokvrå. Den hyr vi ut som Airbnb. Vid sidan om den lägenheten finns en kallvind som cykelhandlaren Robert Knutsson på ”Knuttes cykel & moped” får använda som lager för cykeldelar. Där luktar gummi från de många olika däcken för alla typer av vägar och cyklar och olja från alla välsmorda kedjor och vajrar och kullager till Sachs- och Puch-motorer. Nej, det är inte praktiskt med ett lager på tredje våningen men det är Roberts problem, brukar Jarmo säga där han sitter vid vårt köksbord och tittar ut genom köksfönstret med en eftertänksam blick, så suckar han och tar en slurk till av kaffekasken. Jag älskar min Jarmo. Han tål sprit som få men är i grunden en högst ordinär man. Det gillar jag. På den tiden han arbetade var han brevbärare. Det kanske är därför han har en särskild relation till och med vår brevlåda. Jag menar, vem installerar högtalare och kablar och grejer för att kunna skrämmas med hundskall när någon närmar sig brevlådan om man inte har en särskild relation till sin brevlåda? Man jag tycker också om vår brevlåda och jag älskar Jarmo för att han har så fina känslor för vår brevlåda.

”Gud vet att jag hade tur som träffade min kärring,” brukar Jarmo säga till den som vill höra på och när jag hör honom säga det brukar jag smyga iväg till en spegel och titta på min vältrimmade, eller om man så vill, beniga kropp – ”Min benget,” brukar Jarmo säga och se kärleksfullt på mig – och ansikte och blandfärgade hår, som ett påskris utan fjädrar!, och inse att jaa, jag är allt en riktigt pudding. Jarmo är bra på att sprida glädje och jag är bra på att ta emot. Ibland kliar jag Jarmo i hans sylvassa, grå snagg och säger saker som ”En sådan tur jag haft och så avundsjuka alla är”, då skruvar min man stolt på sig. Det är sådant män behöver höra. Att de är speciella, att vi kvinnor haft tur. Det, och att de är välutrustade. Ja, jag menar inte rent intellektuellt utan, ja ni vet. Det intellektuella är inte särskilt viktigt i männens värld.

Ibland när jag drar handen genom Jarmos snagg får jag stickor. De är svåra att pilla ut ur handen, de där sylvassa hårstråna. Hörde talas om någon som fått en sticka som åkte runt i kroppen tills den kom ut via en tårkanal. Vem vet? Kanske är det ibland ett jarmohår jag fått i ögat när jag tror att jag har något i ögat. Men fast han brukar vara orakad och ha lika sylvass skäggstubb, har det aldrig hänt att jag fått en tagg i handen när jag greppat Jarmos haka och sagt ”En sån liten fin gubbe!” och format munnen till kyssformation någon halvdecimeter från hans mun. Då brukar han antingen, när vi är ensamma och han är smålullig,  le saligt, eller så, när vi har besök, viftar han irriterat bort mig och säger något i stil med ”Men för hilvitte, kärring!”. Ja, han är en riktig man, min Jarmo.

Men nu var det ju de där hyresgästerna uppe i Airbnb-lägenheten jag skulle berätta om.

Klart vi tyckte paret som ville hyra lägenheten högst upp i huset såg lite speciella ut, men vem gör inte det? Dessutom var åtminstone hon väldigt trevlig och ämabel. Stor som ett hus och med ett rött hårsvall som såg ut som hela havet stormar eller möjligen en ödelagd lägenhet dagen efter tidernas röjarparty. En väldig näsa och de fylligaste läppar jag sett. Till det grandiosa intrycket bidrog inte bara fetman utan också de enorma bröst som hon bar med värdighet och som säkert kunde både skrämma livet ur en och annan och inbjuda till syndiga tankar hos en tredje. En bak som med sina gigantiska skinkor såg till att hålla henne i balans: en motvikt till bystens framåtlutande effekt.

Han, mannen, var inte alls sådär öppen och trevlig. Mer sur, och han gick och rynkade på näsan mest hela tiden. Inget tycktes passa honom och vad den  imposanta amazonen såg i denne lille, tanige  man med den alltför stora mustaschen, kanske som ersättning för håret han saknade på skulten, och de fladdrande öronen och den väldiga guldkedjan på det blottlagda, hårlösa bröstet bakom den svarta skjortan med de väldiga kragsnibbarna och hans på tok för korta fladderbyxor, står skrivet i stjärnorna om det nu alls står skrivet någonstans. Låt oss bara konstatera att de var ett udda par, och att de ville hyra lägenheten högst upp. Ettan med kokvrå. I tre dagar. ”Ja, jomenvisst”, sa Jarmo på sin sjungande finlandssvenska – han är född här i Sverige men hans föräldrar var invandrare och han själv valde att behålla deras dialekt därför att han tycker ”dtenn går så praihop med kask”, ett påstående jag bett honom sluta sprida då det inte kan ses som annat än rasism eller åtminstone dialekthån och spridande av falska stereotyper.

Ska man hårdra det såg hon ut som en bordelmamma och han som en hallick.

Paret tittade på huset där de stod i trädgården och pokulerade med oss och så sa de plötsligt i munnen på varandra ”Vi tar det!”. ”Tar vad?” frågade Jarmo. ”Ja, vi hyr lägenheten!” sa kvinnan med sin högljudande röst, som förmodligen hördes ända bort till domkyrkan i centrum. Tänkte inte på det då, men i efterhand har det slagit mig att, tänk om någon stod där, försjunken i egna tankar, och tittade på domkyrkan  och funderade över hur gammal den är och sådana grejer och då bara, genom luften, från ingenstans ”Ja, vi hyr lägenheten!”. Man kan bli religiös för mindre, tror jag. Eller kanske bara vettförskrämd.

Vi noterade datumen paret ville hyra lägenheten och när vi fått betalt i handen gav sig paret iväg in mot stan till, hon rytmisk marscherande med fasta och smått böljande steg och han småhoppande och med benen som små trumvirvlar i hennes släptåg. Jarmo och jag stod vid vår grind och tittade efter dem, där de försvann mot solnedgången.

Sedan dess har vi inte sett dem.

När datumen för det udda parets bokning inföll satt vi i trädgården och grillade med barnen, Jarmo och jag. Putte, som blivit smått överviktig med åren, var som vanligt lite ovårdad – till och med Jarmo undslapp sig ett ”Men för hilvitte pojk, när duschade du senast?” och det hör inte till vanligheterna – men Lilian sken som en rosenknopp i försommarsolen. Kanske var hon lite irriterad på röken från grillen som hon fick i ansiktet. Hon hostade och fäktade med armarna i alla fall.

Jarmo hade just serverat oss vargtass och vi var redo att hugga in på korvarna som precis fått rätt utseende – ”En grillkorv är inte klar förrän skinnet på den korvar sig,” brukar Jarmo skämta – när vi hörde en bil stanna ute på Slingervägen, framför vårt hus. En bildörr slog igen, så en till, en bagagelucka, en bildörr. Mummel. Ett konstigt språk. Åskmuller från grusgången. Jarmo gjorde sig redo att gå in och sätta på CD:n med hundskall. Då dök de upp runt husknuten: två unga damer släpandes på varsin enorm resväska, en rosa och en grön. Damerna var pimpinetta, små och nätta. Kraftigt målade. Korta kjolar. Höga stilettklackar i gruset.

Svenska pratade de inte. Inte finska heller. Men en av dem kunde engelska och hon förklarade för oss vad saken gällde, ”Airbnb?”, sa hon och Jarmo som ju pratar både svenska och finska sa ”Aha! De har hyrt rummet”. ”Men, hur kan det vara?” sa jag. ”Ja, int vet ja, men sjit i de no, di har jo betalt,” sa Jarmo och då sket jag i det och visade damerna till rummet. De hade ett väldigt sjå att släpa sina väskor uppför de många trapporna och jag kan lova att stilettklackarna inte var så bra vare sig i gruset på gången eller i trapporna. Men de var eleganta. Mycket eleganta. Och vackert målade. ”Where buy?” frågade jag och pekade på deras skor. ”Yes! Shoe,” svarade då hon som pratade engelska, hon med rosa väska, och sken upp.

Jag lämnande dem i den trånga hallen till den lilla lägenheten och gick ner till vårt familjesamkväm och tog en välförtjänt klunk vargtass. Ingen gör så bra vargtass som min Jarmo. Jag är inte rasist, men han är egentligen finne.

Efter en stund hörde vi hur det knastrade i gruset och runt hörnet på huset kom en kostymklädd politiker från en grannkommun. Han nickade åt oss och försvann uppför trappan.Vi kände igen honom och tittade förvånat på varandra men hann inte kommentera saken för då kom en gammal tevekock, som iallafall Jarmo kände igen, joggande runt husknuten. ”Den hade allt eld i brallan,” sa Jarmo när vi hörde den förre tevekockens små springsteg uppför trapporna. Ja, så där höll det på ett tag. Det kom väl allt som allt något dussin karlar runt den där husknuten och alla försvann uppför trappan.

Vi satt där en stund och åt våra perfekt grillade korvar i lätt värmda bröd och med ketchup och mild senap och drack vargtass och ja, bara njöt av livet, när plötsligt tre polisbilar kom indundrande på vår grusgång och fler parkerade ute på Slingervägen. Utan ett ord rusade poliserna uppför trapporna, samma väg som alla karlarna, och snart kom de ner med karlarna – några av dem hade bara kalsongerna på sig och den gamle tevekocken var klädd som kom han från Ankeborg i bara en överdel och han sa något om att han krävde att få ringa sitt produktionsbolag och sin krishanterare för det begrep väl alla, till och med snuten, att det var honom det var synd om nu, ”Konstig person, inte alls som på teven bakom sina grytor,” sa Jarmo – och tog dem med sig i sina bilar. När den sista bilen med blåljus och sirener backat ut från vår tomt och försvunnit lägrade sig åter lugnet över trakten och vi kunde slappna av. Ja, inte för att vi hetsat upp oss direkt, och det var först långt senare Lilian läste i Corren att polisen sprängt en bordell här i Linköping och att tolv män åkt dit. Bland de gripna fanns en tevekock och ett par kommunpolitiker av olika valör. Det tyckte vi inte var så konstigt, vi hade ju sett dem allihop. Däremot förvånades vi över att det udda paret som hyrt rummet gripits för koppleri och att båda var poliser. Hon kommissarie på Rikskrim och han inspektör på sedlighetsroteln i Enköping.

Men just då tyckte mest bara det var skönt att det blev tyst igen.

”Untdrar vatdte tdär va? Trottde först tdet plivit förpjutdet krilla korv!” skrattade Jarmo och vi med honom. Jarmo föreslog en skål för polisen och just som vi höjde våra glas hörde vi hur det smattrade, som av stilettklackar, och smällde, som av fallande väskor, inifrån trapphuset, och plötsligt stod de där framför oss, de båda unga damerna. De tittade på oss en stund så sa den ena, hon med den rosa väskan, hon som pratade engelska, ”Too little privacy” och så släpade de sig iväg, de unga damerna, genom grusgången, ut på Slingervägen och ner mot stan.

 

 Den kärleksfulle brevskrivaren

Publicerat av
Svara

Det första kärleksbrevet måste ha kommit redan för ett år sedan. Han mindes inte exakt. Däremot kom han ihåg att det var en varm dag. Om han hissat upp persiennerna hade han mötts av en bländande sol i zenit, grannhusets slammade 60-talsfasad och innergårdens ödslighet dallrande av hetta.

Han kom att tänka på en varm dag, Förmodligen när han gick i skolan. Det var kanske fiskafänge på gång. Metning. En fiskeväska med drag. Ett metspö. Nej. Inget av det där kan stämma. Guppande vågor. Mot stenar. Glittrande sol. Kortbyxor. En begagnad cykel utan pakethållare och uppåtböjd framskärm. Sommarlov. Avgaser med bly. Buller och bång, näää… Men allt gick åt helvete. I alla fall. Så mycket var klart. Dåliga betyg. Obegripliga lektioner. Fattigdom och elände och marginalen. Fast inte hade de varit fattiga. Egentligen. Han hade framtiden för sig, men det var så det var! Det var framtiden som sket sig! De var inte fattiga och eländiga eller marginaliserade, inte ens… Det var bara framtiden som blev skit, som försvann, som blev fel, som helt enkelt jävlades och vems fel var inte det om alla som fångat framtidens? Och de som nästan fångat framtidens. Alla som inte bommat den och nu satt där och flinade och ljög.

Sommar! Det måste ha varit sommar! En kvavt dallrande dag mitt i värmeböljan. Den där dagen han inte längre riktigt minns, eller blandar ihop med annat. Annars var nog det mesta sig likt. Disk och röra på diskbänken. Lägenheten inrökt och smutsig. Ölburkar i stora lass. Smutstvätt. Lätt ångest och något som skaver i magen. Fett och stripigt hår. Oborstade tänder i dåligt skick. Fast så var det nog inte heller då. Så hade det blivit på grund av den förbannade framtiden som lurat honom på tiden och livet.

Då hade han blivit förvånad. Rent av chockad. Fast mest sårad. När framtiden blåste honom. Varför ville någon honom så ont? Vem gjorde han förnär här i världen? Han levde ju sitt liv vid sidan om vardagen. En icke-medborgare, som samhället säkert gärna hade varit utan. En kostnad vida överstigande vad han själv bidragit med. En minuspost i samhällets bokföring. En av parasiterna. Det var han medveten om, och han skämdes, fick ångest av att tänka på det, men hur han är försökte, ville, fick han inte tummen ur, hade aldrig fått tummen ur, det fanns alltid en morgondag och en ursäkt idag. Fast kanske inte nu längre. Den satans framtiden! Nu var det nog kört. Det visste han och han ville bara göra en sak till: Ställa allt till rätta. Göra så att det som blivit fel blev rätt. Sätta dit dem som gjort honom så ont. Som förstört hans liv. Tagit chanserna, framtiden, ifrån honom. För så var det ju egentligen: Det var inte han som misslyckats, det var politikerna, regeringen, kulturmupparna, etablissemanget!, som förstört allt för honom. Tagit hans liv ifrån honom. Vänt upp och ner på tiden och livet. Tagit tryggheten från honom. Han ville ge tillbaka till alla som förstört hans liv. Som förstört det samhälle han minns från sin bekymmerslösa barndom.  Vad var det för fel med det? Ont föder ont föder hat.  Därför skrev han hatbrev och lade ut dem på Twitter och Facebook. Där hade han vänner. Riktiga vänner. Sådana som tyckte som han. Om han skrev

Lägg ner  jävla stadstelvisjonen särskilt Tv 3!

svarade andra. Hans vänner. De var så många. Hundratals. Tusentals. Alla tyckte likadant.

Inte en dag för tidigt!

Skrev de. Och

Ställ de ansvariga inför rätta!

Och

Riksrätt, de ansvariga måste dömas!

Det tyckte han var bra, men allra bäst var inlägg som

Landsförrädare! Och var är statsministern som gömmer sig under stenar istället för att agera!

Skottpengar på den!

Politiker = parasiter, media = lögnare

Tack vare vännerna på nätet vet han att han har vänner, att det finns många som han, att det är de som är det egentliga samhället, inte etablissemanget och alla andra som går runt och smilar och solar sig i sin egen glans där ute på stan och i skolan och på teve. Flest vänner får han varje gång han skriver om Greta Thunberg. Skriver han

Hon är barn skulle vara skolan

 Följer massor av kloka inlägg från sådana som har koll på läget

Jag har en vän som är professor och expert på aukustiska barn, han sägeratt Gretas föräldrar borde ställasinför rätta.

 Och

Riksrätt! Landsförrädare! Barnmisshandlare!

Ibland får han mothugg

Björn Borg for världen runt och spelade tennis när han var 16. Var det också föräldrarnas fel, skulle han också gå i skola?

Då vet han inte vad han ska göra riktigt, brukar skriva något i stil med

Du är så dum kommer rök ur öronen haha idjot

 Det är då vännerna visar sig, de riktiga vännerna, de vräker ut fakta och hot och hat mot den som skrivit så dumt, nätet exploderar av saker som

Haha Borg spelade tennis dumhuvud, tennis, han var inte atistisk och behövde särskola

Och

Ja, vadå, hur gammal var Karl XII när han blev kung tror du?

Just det där har han ingen aning om men det är nog ett bra svar för det kommer från ”Wolfhunter” och det är ett cool namn och man ser tydligt på hans bild att han har jättestora muskler och han brukar skriva tuffa saker som

Skenhelig filantrop

Hur cool är inte det? Muskler och hjärna. Och han skriver saker som

Statsministern och etablissemanget störtar landet i fördärv, de har noll koll, vi står på randen till avgrunden, vårt stolta tusenåriga arv är borta, sålt till etablissemanget, judarna och muslimerna, men folket ska resa sig och avrätta landsförrädarna och låta parasiterna brinna i helvetet!

Det är både lite skrämmande och väldigt tufft, tycker han, och rätt. Det är så rätt. Varför ska inte alla som förstört hans liv brinna i helvetet?

Det är sällan han går ut. Ibland måste han göra det. Gå till affären och köpa öl och så. Det slår aldrig fel. Alltid står det någon med fel hudfärg, konstiga kläder eller en krokig näsa eller en smilfink i kostym och provocerar honom. Utmanar honom med sitt vara. Då blir han så arg så han skakar. Och lite rädd. Det vet man hurudana de där är och det är inte för inte det sker fler mord än någonsin och brinner fler bilar och är mer kaos än någonsin och snart har väl inte soc några pengar kvar att betala honom med. Nej, det är allt bra mycket åt helvete med det mesta.

Han mindes inte det första brevet i detalj. Men de var alla ungefär likadana, breven. Brevskrivaren gjorde det tydligt för honom att han inte alls var fullständigt dum i huvudet, att han egentligen var en fin människa, fylld av kärlek. Till djuren, naturen, Greta Thunberg, regeringen, politikerna, media, till och med sig själv, trots att hans jag svämmade över av hat och galla och han visste inte vad han hade gjort för att bli måltavla för den där kärleken och hur kunde brevskrivaren något om hans hatiska budskap till världen? Såvitt han visste hade han ännu inte publicerat några av sina tankar. Inte ens nämnt dem för kontakten för soc. Eller ja, jo, det var förstås de där inläggen i sociala medier, men där fanns ju bara hans vänner. Och den där idioten som svamlade om Björn Borg. Idiot. Men vem var det älskade honom, som skrev alla kärleksbreven? Var någon av hans vänner på nätet så mesiga att de skrev kärleksbrev?

Han blev trött av all tankeverksamhet. Av alla känslorna. Av att vanka av och an i den lugubra lägenheten, att vara utan öl, att vara föremål för kärlek, att… till slut lade han sig att sova en stund i fåtöljen framför teven, där Hanna Öberg skidade mot nya framgångar och det gjorde också ont, satans unge, varför fick hon när inte han fick han skulle minsann…

Teven fortsatta mala och Öberg kom i mål medan han utan att riktigt vakna steg upp och gick till sin gamla burk till dator där den stod och sov på soffbordet framför den luggslitna soffan, rörde vid musen och väntade tills skärmen kom till liv. Så skrev han.

”Älskade, älskade du, du duger, du är fin, du är ett naturens under och har ett hjärta som rymmer hela världen, tänk på det, ditt hjärta rymmer hela världen, bara du öppnar det.”

Med av sömn mer än halvt slutna ögon läser han igenom vad han skrivit, nickar nöjt, skickar mailet till sig själv och lägger sig att sova i soffan medan teven fortsätter mala nonstop.

Musik. Musik.

Paketet

Publicerat av
Svara

Brevbäraren, ja vi har lantbrevbärare kvar här i  landet, duktiga sådana, ni vet, män och kvinnor som hittar adressaten även då den är avflyttad eller i största hemlighet inflyttad, eller då adressen är slarvigt skriven, ”herr X, tycker om bin, 123 45 Kommunen, Landet”, sådana som inte finns i länder där det gamla postverkets struktur till näringslivets och allmänhetens förtvivlan slagits sönder till förmån för mindre väl fungerande paketutlämning – chaufförerna som säger de varit förbi flera gånger trots att de bevisligen inte har det, för de har inte tid att göra sitt jobb– och uteblivna vykort och brev, en sådan postiljon, alltså en lantbrevbärare driven av ordning och reda och pliktkänsla, kom med ett paket. Han körde som vanligt fram till brevlådan nere vid grusvägen som dammar förbi min tomt ett femtiotal meter från huset och ställde sig att småtuta. Tutelitutut. Typ. Eller kanske tutelitututut. En käck liten tutserenad som gör människan glad.

I alla fall blev jag glad i hågen av det där tutandet och småleende rättade jag till min allt längre och gråare kalufs och tog på mig regnrocken och stövlarna och gick ner till grusvägen. ”God morgon! Eller ska jag säga God middag?!” kvittrade postiljonen. ”Hehe, här har vi allt varit uppe sedan ottan så god middag passar allt bäst!” ljög jag tillbaka. Varför vet jag inte, men det är väl en sådan där grej man gör? Vill vara duktig, och det är duktigt att stiga upp tidigt. Oduktigt att, som jag, ligga och dra mig till dess hungern, törsten eller blåsan tvingar upp mig, eller till dess någon tutar nere vid brevlådan. Har aldrig förstått varför jag ska gå upp tidigt på morgonen eller vad som är så duktigt med det. Tvärtom sänder det tidiga uppstigandet klara vibrationer av nederlag, att vara besegrad, att ha gett upp, att räddhågset simma mitt i fåran, att tillhöra politikens grå och lättledda massa, av copy cat, att vilja vara som alla andra därför att man egentligen saknar personlighet och förmåga till individuellt intellektuellt tänkande och skapande av självständiga strukturer. Det är sådant vi som stiger upp sent är bra på. Att skapa självständiga strukturer, och  att tänka individuellt intellektuellt, fast det är sådant som sådana som den morgonpigge postiljonen inte har en aning om. Han har säkert varit uppe sedan klockan fem. Stackars karl. Inte mycket individuellt intellektuellt tänkande där inte.

”Jag har ett paket, ett stort paket!” säger han och ser både upprymd och besvärad ut. ”Paket?” säger jag något förvånat. Jag väntar inget paket. Vad jag vet. ”Ja, väger tolv kilo. Vad kan det vara?” säger brevbäraren nyfiket och plirar bakom sina tunna glasögon och kliar sig på den klockan kvart över fem renrakade hakan och passar på att dra sig i sin välformade näsa och lägga sin för rynkor alldeles för unga panna i djupa veck: en relativt ung man som redan bär världens alla bekymmer på sina axlar. Men vad förväntar han sig? Han kunde börja med att sluta stiga upp klockan fem så skulle säkert både ett och annat rätta till sig i hans liv.

”Tja, inte vet jag, kanske en byggsats,” säger jag och närmar mig postbilens baklucka för att få mitt paket levererat. ”En byggsats?” säger han och håller fram en dosa som jag ska skriva min namnteckning på. ”Ja. En giljotin,” säger jag. ”Va? En giljotin?” säger han och så inser han att jag skämtar och börjar skratta. Han har ett mjukt och trevligt skratt. En fin människa, trots hans ovana att stiga upp på morgnarna. ”Men allvarligt? Vad kan det vara?” säger han så, för han är som alla andra kompetenta postiljoner nyfiken. ”Hm,” funderar jag,” jag får nog återkomma i frågan, vet verkligen inte vad det är, hoppas det inte är en bomb, eller sådant pulver som ger mjältbrand…” ”Mjältbrand!?”  ”Ja, antrax, börjar som ett varigt sår och sedan går det utför, lunginflammation, blodförgiftning, feber, illamående, diarré, död.” Postiljonen ser förskräckt på mig (vad ser han? en i hans ögon äldre, gråhårig man med rufsigt hår och en illröd näsa med små håligheter, djupt liggande, elaka ögon, ovårdat skägg, krum rygg, dålig tandhygien, ett långt ärr snett över pannan, men det är inte utseendet som skrämmer honom nu, det är mjältbranden). ”Mjämjältbrand?” får han till sist ur sig. ”Ja, nej, klart det inte är mjältbrand, då hade det räckt att skicka ett brev, sådana som du har bilen full av, det räcker med ett, ja ett brev. Om jag var som du skulle jag vara mer orolig för alla breven, snarare än för paketen, paketen kan på sin höjd innehålla en bomb.” Med det tog vi farväl av varandra och jag kånkade upp paketet till huset och bar ner det i källaren. Nerför den smutsiga trappan och sedan direkt till höger, in i den gamla tvättstugan med den trasiga tvättmaskinen och fuktigt tvättmedel utspillt på strykbänken.

Till min förvåning visade sig paketet innehålla en komplett bryggarsats från klostret Buckfast Abbey i England. Var inte det ett gammalt benediktinerkloster? En katolsk orden (vad annars?), gammal som gatan, 500-talet? Lev i fattigdom, kyskhet och lydnad. Håll dig hemmavid, i klostret, stabilitas loci! Men också kultur. Musik! Den antika litteraturens nedtecknare och bevarare! Biblar, mässböcker, tideböcker, Vergilius, grekerna, fortplantningens hemligheter och senare Dante och Boccaccio… skrivarmunkar och skrivarnunnor. Buckfast Abbey med sina berömda klockor, tolv tunga pjäser med gudasänd klang. Kling klang, ding dong i vackra slingor. Eller något sådant – jag är ingen expert på vare sig kloster eller benediktinerorden, men lite vet man väl. Ja, och så gör de vin och sprit. Likör. Elixir. Cistercienserorden. Chartreuse. Och Buckfast Abbey är världsberömt för sitt Buckfast Tonic Wine. Det vet väl alla?

Hade jag beställt paketet ? Kanske. Eller så var det min granne, Amanda, som gjort det. Hon bor borta i kontorsbyggnaden på det nedlagda mejeriet och är full av bus och påhitt. Jag hade ett vagt minne av att vi suttit här och talat om klostret och dess hedersbrygd Buckfast Tonic Wine i samband med att vi traditionsenligt söp till efter ett möte med bridgeklubben, hemma hos bonden. Helt säkert gick vi loss på varsin kvarting brun finsprit innan vi var så pass påstrukna att vi tyckte det hembrända kunde duga. Sedan gick det som det brukar gå. Jag kranade till slut och vaknade, långt fram på eftermiddagen, ensam i mitt nerrökta hus, omgiven av tompavor, fimpar och hungriga katter. Kanske fick Amanda då idén att beställa bryggarsatsen åt mig. Eller så beställde vi den tillsammans i fyllan och villan. Sak samma: här var den nu!

Jag har alltid hatat att skruva ihop saker. Byggmodeller och skit. Är mer inne på att ha sönder. Det finns en djupare mening i att ha sönder saker, tycker jag. Nu var jag tvungen att bygga; paketet innehöll en vedervärdig byggsats värdig vilket svenskt skitmöbelföretag som helst. Att munkarna i Buckfast Abbey välsignat hela härligheten gjorde inte uppgiften lättare. Möjligen hjälpte den vinylskiva som följde med: The Abbey Choir & Friends – Greatest Hits. Jag kunde verkligen njuta när kören gick loss i Elgars Give unto the Lord och Rutters The Lord is my Shepherd, för att inte tala om de fina versionerna av klosterklassiker som Hubert Parrys I was so glad, David Willocks arrangemang av Charles-Marie Widors Toccata (i sing-along-version), kanadensaren Healey Willans Introduction, Passacaglia and Fugue och fransmannen Louis Viernes Carillon de Westminster.LP:n var i röd vinyl och hade en spännande etikett. Påminde lite om gamla Vertigo Records (Black Sabbaths gamla skivbolag!), kunde kanske vara Vertigo i en modernare tappning, labeln finns ju kvar, i Universals ägo, varför inte?  funderade jag medan jag under stora vedermödor och hat i hågen som endast musiken förmådde mildra skruvade ihop apparaten jag eventuellt köpt. Det tog mig ett förfärligt dygn att få allt klart och man skulle kunna tro att jag fylldes av stolthet när jag såg min skapelse. Så var inte fallet. Jag hatade apparaten från första stund. Inte apparaten som sådan utan för det besvär den medfört. Dessutom malde någonstans i mig misstanken att allt var ett misstag. Paketet skulle inte alls till mig och nu hade jag skruvat ihop någon annans apparat. Förspilld tid. Förspillt hat, och hat måste hushållas med. Det är en djupt allvarligt sak, hatet. Inget att leka med.

Det enda byggnadsverk jag känt någorlunda tillfredsställelse med i mitt liv är min motionscykel. Den som står på baksidan av huset, vid köksingången, mot bondens åker till. I grunden är det mors gamla cykel vars bakhjul jag hissat upp i en finurlig ställning. Hur mycket jag än trampar så kommer jag ingenstans. Bakhjulet snurrar i tomma intet och den som trampar trampar på stället tramp. Sådana där idéer kan den få som sover på saken.

Med apparaten på plats nere i tvättstugan läste jag noga igenom den medföljande instruktionen för hur hemmafixaren kan göra sitt egen Buckfast Tonic Wine. Till att börja med kan denne välja mellan den irländska varianten, den som säljs i en brun flaska, och den brittiska, som säljs i en grön butelj. Grunden är densamma: rödvin (den brittiska varianten något starkare än den irländska). Men sedan skiljer mängden koffein och annat sig åt. Dessutom är det svavel i den irländska men inte i den brittiska och vanillin i den brittiska men inte den irländska. Valet var nu mitt: vilken version skulle jag välja?

Gissningsvis, resonerade jag, dricker buset i Skottland och Nordirland den brittiska varianten, och det är framförallt där, i Skottland och Nordirland, Buckfast Tonic Wine anses vara busets, the neds, dryck. Tonic för huliganer och antisociala element.

Å andra sidan, funderade jag vidare,  innehåller den irländska varianten avsevärt mycket mer koffein (60mg/100ml), att jämföra med koffeinet i Red Bull (32 mg/100ml). Jag bestämde mig för att köra den brittiska varianten med extra koffeinpåslag, och sedan dubblade jag den mängden.

Under tiden som jag joxade med ingredienserna lyssnade jag på ett kassettband som också följt med i paketet. En av munkarna, eller någon som påstods vara en av munkarna i klostret men som kanske snarare var någon på J. Chandler & Co:s PR-avdelning (alltså dagens distributör i UK), berättade om dryckens historia. Det mesta hade jag redan koll på, men en del var nytt, saker som nog inte ens Amanda visste: Buckfast Tonic Wine skapades utifrån ett franskt originalrecept i slutet av 1800-talet, såldes först som medicin ”Tre små glas om dagen, för god hälsa och friskt blod”, från slutet av 1920-talet saluförs produkten av andra aktörer än klostret som då miste sin licens för tillverkning, det gamla medikamentet kom nu mer att ses som ett medicinalvin, särskilt populär dryck bland arbetsklass, studenter och bohemer i UK och Irland, kallas ”Lurgan champagne” i Nordirland, anses ge upphov till ”anti-socialt beteende” särskilt vid förtäring av fler än fyra flaskor (detta beteende tillskrivs den höga halten koffein; något som förminskar insikten av att ”ha druckit tillräckligt”  samt lyfter bort sociala spärrar), Buckfast Tonic Wine har vid oräkneliga tillfällen getts skulden för olagliga aktiviteter såsom rån, inbrott, misshandel, mordbrand, uppvigling och allmänfarlig vårdslöshet och ödeläggelse, 2010 presenterade BBC siffror som visade att Buckfast Tonic Wine förekom i 5638 polisrapporter bara i Strathclyde (Skottland) mellan 2006 och 2009, i motsats till vad vissa kanske vill tro är Buckfast Tonic Wine idag populärare än någonsin, sedan 2016 firas  World Buckfast Day världen över, och särskilt i Skottland och Nordilrand, den andra lördagen i maj.

Tillverkningsproceduren visade sig vara enkel; hade jag vetat det var så enkelt att göra vin hade jag blivit vinmakare, eller åtminstone gjort mitt eget vin på trädgårdens årligen rikliga skörd av maskrosor och alla bär hos grannen en bit bort. Jag hällde druvmusten i apparatens behållare, tillsatte jäst och lät sedan, så som receptet förmanade, det bubbla och jäsa tills det slutade bubbla och jäsa. En snabb koll visade att alkoholhalten nu låg runt 15 volymprocent (hur kunde den som sålde apparaten och ingredienserna veta att det skulle bli så? jag var motvilligt imponerad, men man ska aldrig underskatta den uppfinningsrikedom alkoholen kan ge upphov till). Dags för glycerofosfat, kaliumvätefosfat, dinatriumfosfat, vanillin och, massvis med, koffein. Så! Rör om! Klart!

Omåttligt stolt drog jag på mig stövlarna och knallade över till Amanda och bjöd in henne att fira World Buckfast Day med mig. ”Vad för något?” frågade hon där hon stod i sin brokiga onsdagsoutfit (en slags tältliknande klänning med stora ringar i orange och brunt, psykedeliskt gardinmönster?, jag kan inte bättre beskriva outfiten, mode har aldrig varit min grej) och med det krulliga håret på ända ovanför klotögonen och den trollika näsan, ”Är du dum i huvudet? Mer än vanligt?”. Jag försäkrade henne att jag hade äkta Buckfast Tonic Wine hemma. En masse. Hon var välkommen att dricka mer än hon kunde drömma om. Andra lördagen i maj låg några veckor bort men vi skulle säkert ha så det räckte ända till dess. Annars lovade jag göra mer. ”Göra?” Amanda såg tveksam ut och drog i en imposant örsnibb hon lyckades gräva fram i krullet. ”Ja, kära Amanda, tro det eller ej, men jag fick en gudasänd gåva och jag tog den till mig, skruvade ihop den, skapade! Skapade, Amanda! Resultatet finns hemma. Flaskvis! Dunkvis! Kom nu!”

Amanada var långt ifrån övertygad men startade ändå upp sin gamla Grålle, Ferguson TE20 1952 med fotogenmotor, bad mig ta plats vid sidan om henne, på traktorns ena skärm, och så släppte hon loss Grållens 30 hästkrafter i ett moln av varmt fotogen och dunster av mina skräckferomoner som låg som en slinga efter oss där vi allt annat än tyst och försiktigt rusade fram längst grusvägen. Jag gjorde mitt bästa för att hålla mig fast i skärmen jag satt på och jag skrek högt av skräck – pinsamt gällt om sanningen ska fram – medan Amanda skrattande styrde Grållen mot varenda större grop på vägen. Kort sagt studsade vi hemåt i ett töcken av fotogen, skräck och oförställd glädje, allt ackompanjerat av den gamla traktorns ståndaktiga kolvar och välsmorda mekanik.   Enligt en undersökning av professor Edwina Railey m fl vid University of  Strathclyde, går det inte att förutsäga hur enskilda individer reagerar på Buckfast Tonic Wine, särskilt om drycken inmundigas i större mängder, och ändå mindre om någon mixtrat med receptet. För att göra en lång historia kort måste Amanda ha haft något i sitt DNA, kanske ett arv från våldsmän från vikingatidens Norden, något, som fick henne att gå bärsärk redan efter sju flaskor Buckfast Tonic Wine i min, låt vara något förstärkta,  hemvävda version (själv klättrade jag på väggarna efter två flaskor och gav mig ut på en joggingrunda och när jag kom tillbaka efter fyra timmar fanns där bara tomflaskorna kvar).

*

Amanda kände en enorm styrka strömma genom kroppen redan vid första klunken. Snabbt hällde hon i sig ytterligare fyra flaskor. Såg sin värd försvinna ut, joggandes längst grusvägen i sina stövlar och med det långa, grå håret på ända och den gröna regnrocken fladdrande runt benen. När han försvann borta i kröken joggade han med höga knäuppdrag och armarna pulserande som stela pistonger. En sån tok! tänkte hon med ett leende och hällde i sig ytterligare en flaska. Frustade. Vrålade. Gick in på toaletten och slet loss wc-stolen och kastade ut den genom fönstret. Svepte en flaska till. Slet med visst besvär loss spisen från sin plats och baxade ut den genom köksdörren och lät den falla nerför kökstrappan. Hittade en gammal ryggsäck. Fyllde den med flaskor och tog för säkerhets skull med sig en av dunkarna värden ännu inte hunnit hälla på butelj, hoppade vigt upp på traktorn, startade den och drog iväg i full speta. Hon pressade sin Grålle till det yttersta och vrålsjöng Rule Britannia där hon svepte fram i ett moln av fotogen och överhettad motor.

När Grållen sköt kolvarna genom topplocket efter ett par kilometer hivade hon upp ryggsäcken på ryggen och tog dunken i sin famn och joggade med lätta steg den sista kilometern till stan. Väl där gick hon loss på bilarna på parkeringen vid torget. Slog dem buckliga. Krossade rutorna. Tände till slut eld på dem. Bröt upp gatsten från torget  och lade sig i bakhåll bakom Café Storkens uteservering och inväntade blåljuspersonalen. När den väl kom började hon kasta sten på den bara för att därefter under glada skratt rusa därifrån och göra fula miner åt alla som såg henne. På vägen ut ur staden pangade hon så många rutor hon kom åt och rånade i all hast Kreditbanken. Hon sågs senast rusa med ryggsäck, dunk och en kasse pengar mot det snåriga skogspartiet strax söder om staden.

Det där är nu tjugo år sedan och såväl Amanda som hennes brott har avskrivits. Mannen som bevisligen försett henne med abnorma volymer Buckfast Tonic Wine spetsat med livsfarliga mängder koffein hittades död på sin motionscykel dagen efter Amandas bärsärkagång och försvinnande. Enligt obduktionsrapporten hade han överdoserat koffein och cyklat sig till döds. Han var iklädd stövlar och en grön regnrock när han påträffades av lantbrevbäraren som var där för att hämta ett paket som fellevererats några dagar tidigare.

Fin

 

Musik. Musik.Musik.Musik.

 

 

 

Antikvariatets tesalong

Publicerat av
2

Nils-Göran Karlsson, Nisse kallad, Kalle kallad, stannade sin gamla pojkcykel och tittade på hyreshuset som låg där Rundvägens kiosk legat. Platsen där han langat knark och beställt hamburgare av greken som inte som inte kunde säga G.

”Hej, vat ska tu ha?”

”En hamburgare i bröd.”

”En hamburkare i pröt, ja tak. Ska tu ha kurka?”

Ibland, när han själv smakat på det malda pulvret i knarkpåsen, kunde han börja skratta så han fick gå därifrån, ”hamburkare”, ”kurka”… Andra gånger höll han ihop det en fras till.

”Ja tack. Majonnäsgurka.”

”Majonnäskurka, ja tak.”

Nej, längre än så kom han inte om han varit på påsen. När han var nykter brukade han kunna klara sig fram till betalningen.

”Och dressing, tack.”

”Och tressink, ja tak, tet blir två och femtio.”

Hamburgarna smakade alltid bra. Oavsett om han var knarkhungrig eller bara hungrig. Såvitt han visste visste varken kreken eller någon annan i personalen på gatuköket att han langade knark där. Då hade de nog portat honom. Men det gjorde han, langade knark där. Eller knark och knark. När han något år senare greps av polisen efter en lång spaningsinsats visade det sig att de berusande växtblandningar han sålde inte var klassade som narkotika. Ärendet gick inte ens till rättegång. ”Det är inte förbjudet att sälja blommor eller andra växter!” sa en irriterad åklagare när saken hamnade på hennes skrivbord.

Fast undan för undan stramade samhället åt det där. Till slut blev hans handel olaglig och han valde att flytta från staden. Och landet. Installerade sig i Amsterdam där han först arbetade på en coffee shop innan han öppnade sin egen. Drev den i trettio i år. Gjorde sig ett namn som Amsterdams pålitligaste leverantör av Grand Cru Cannabis. De fem veckor han varje år stängde sin coffee shop reste han jorden runt för att hitta de där extraordinära produkterna som kom att ge honom världsrykte. Cannabis från Monte Verde i Bolivia (motsvarande kravmärkt och fairtrade, mild att svälja), höghöjdsodlad cannabis från Tupungato i Argentina (”som en frisk fläkt från Anderna”), ekologiskt certifierad vulkan-cannabis från Etna-regionen, Sicilien (lite råare, lite rökigare, särskilt populär bland hippies och hipsters och folk med tatuerade armar), biodynamisk cannabis från franska Vogeserna (det självklara valet för alla ”bobo” eller bourgeois-bohème)… och givetvis ett flertal utvalda växtplatser i Libanon (Bekaadalen!), Turkiet och Marocko och juvelen i kronan: den sällsynta och svårodlade Taklamakanöknen-cannabisen. En vara som kostade tusentals euro per gram och som påstods ge samma kick som en sil heroin utan att vara beroendeframkallande.

Och nu är han tillbaka. Hemma igen. Han hade en idé om att starta upp någon form av coffee shop i det gamla gatuköket. Vända sin framgångsrika och alltmer förutsägbara karriär som cannabis-kung ryggen, och mätt på berömmelse glömma sina miljoner på banken och börja om från början. Inser nu att det inte går. Någon har rivit stället och byggt ett hyreshus istället.

Han funderade en stund och cyklade sedan iväg till Brunnsparken, stadens prunkande stolthet. Parkerade cykeln och låste den ordentligt. Kedjade fast den vid ett träd. Gick sedan runt flera timmar och testade olika blad, örter och grässorter han hittade i parken. Hans plan var att skapa te med narkotisk kraft. Te som gör dig glad och upprymd, te som låter dig stilla landa efter en hektiskt dag, te som får dig att se syner, te som… ”Hallå, är det inte Kalle?! Det var ett tag sedan!” Bertil Berg. ”Bertil! Din gamle spjuver!” säger han och funderar på att starta sin business på stående fot och gör det.

”Jag har börjat med berusande te, ska du ha?”

”Va? Vad menar du?”

”Du var en av mina bästa kunder när jag sålde knark på påse. Nu gör jag berusande te. Samma grej. Ska du ha?”

”Va? Nej, jag sitter i kommunfullmäktige, är rektor, sitter i socialnämnden, familj, va, nej, driver du med mig?”

”Nej, jag ser gärna att mina gamla kunder kommer åter. Vill att ni ska veta att nu är jag här igen.”

”Haha, nej, det där är så länge sedan. Jag är ingen pundare!”

”Vem har sagt att du är en pundare? Berusande te är inte ens olagligt. Jag brygger te på allehanda blad och örter. Saker som jag hittar här i parken!” han slår ut med händerna och snurrar runt. Bertil Berg ser intresserat på honom.

”Men, menar du att, skulle… hm, kan man testa ett av dina teer?”

”Absolut! Jag kan ha en påse klar åt dig i övermorgon, på fredag, lagom till helgen, vad säger du om det?”

”Jaa, jag vet inte, men, du, vad kostar det?”

”Första påsen gratis, du måste ju få testa, och så för gammal vänskaps skull så klart!”

”Hm, jaa, och, och vad har det för effekt, ditt te?”

”Vad vill du att det ska ha för effekt? Jag har samma grundkoncept som förr. Vill du slappna av, skratta, se syner, bli uthållig när du ja du vet…”

”Skratta, definitivt skratta! Var bor du?”

”Jag hyr en tvåa i familjen Lundkvists gamla hus, flera lägenheter i det numer.”

”Jag vet, vilken våning bor du på?”

”Andra.”

”Två fönster ut mot Vasagatan?!”

”Ja!”

”Min gamla lägenhet! Bodde där när jag pluggat färdigt och arbetat ett par år i Göteborg.”

På fredagen fick rektorn tillika kommunpolitikern Bertil Berg sin påse med te och allteftersom tiden gick växte kundkretsen. Ett par månader senare när Nils-Göran Karlsson utvecklat drygt dussinet tesorter öppnade han en tea shop eller snarare en tesalong. Inte nere på Rundvägen som han hoppats på. Å andra sidan var han nöjd med att ha fått ta över det gamla antikvariatet vid Gustav Adolfs Torg. Malmkvist, som drivit antikvariatet så länge Nils-Göran kunde minnas, hade fallit på sin post, över en trave böcker, för några månader sedan och ingen hade riktigt orkat  röja upp efter honom. Släktingarna blev överlyckliga när Nils-Göran erbjöd sig att ta över lokalen som den var med böcker och allt. Han rensade sedan hyllorna bakom bänken med kassaapparaten och ställde ditt sina teer, tesilar och tekannor och andra tetillbehör.  Och i det inre rummet, ”läsrummet”, bytte han ut pinnstolarna mot bekväma skinnfåtöljer som han hittat på en loppis. I övrig lät han allt vara och kallade butiken ”Antikvariatets tesalong”. En plats där kunderna kan dricka en kopp te efter humör och kanske bläddra i några av de allteftersom de bläddras i allt mindre dammiga böckerna.

En måndagsförmiddag kan här sitta skolkande skolbarn och dricka ”Te för dubbelseende” samtidigt som de tittar i en upplaga av Illiaden med Gustave Dorés illustrationer. Tisdagarna är vikta åt Rotary. Medlemmarna kommer till Antikvariatets tesalong för att dricka te efter sin lunch. Om det varit ett bra föredrag, kanske om Sven Hedin i Kina, väljer de flesta ”Te för två”. Om å andra sidan föredraget tröttat ut dem, kanske någon som talat om de nya utmaningarna för ortens verkstadsindustri, faller valet gärna på något i stil med ”Te för att glömma”. De modigaste provar en ”Antikvariatets starka” och måste bäras därifrån.

Onsdagarna tillhör de mer absurda dagarna på Antikvariatets tesalong. Då kommer friidrottsklubben för att dricka te före träningen. ”Te för att flyga” och ”Te för att orka” är de självklara valen. Absurt blir det när höjd-, stav- och längdhopparna inte kan sitta eller stå still efter en kopp eller två och börjar göra små skutt som blir allt värre och till slut får de hoppandes och skuttandes helt sonika lämna lokalen. Och som om det inte räcker med friidrottarna kan Kyrkans manskör och Lailas lärkor dyka upp samtidigt på onsdagarna. Före eller efter repetitionerna. Alla dricker de ”Te för sångare” och stämmer snart upp i okontrollerbara utrop och små melodier utan sammanhang. Nils-Göran noterar att hans gamla klasskamrat, Evert Jonsson, som alltid lidit av Tourettes syndrom, passar på att skrika otidigheter och sjunga valda delar av låtar skrivna av Johnny Bode och Eddie Meduza när stämningen är på topp.

På torsdagsförmiddagarna kommer bokhandlaren från andra sidan torget in. Beställer en ”Te för skärpa” och sätter sig att läsa Petrarca i en av skinnfåtöljerna i läsrummet. Efter en stund kommer han tillbaka med sin tomma kopp, lysten blick och upphetsningens rosor på kinderna. ”Visste du, Kalle, att Petrarcas Laura, hon i hans diktverk, säkert var Laura de Sade? Född de Noves. Gift de Sade. Elva ungar fick hon! Bland annat stamfadern till den senare författaren Markis de Sade. Nå, så fly mig, te-handlare, ditt bästa te för pilskhet och lyss till dagens ottava rima!

Jag flög i höjden av min tekopps brygder

där molntapparna möta mig som så,

de flummigt vilja mig åt dolda dygder

dra, och däruppe dit var skönt att nå.

Jag såg åt solen och dess sköna blygder

som sen Hon vaknat skina i det blå,

jag såg åt Jorden hon var grön och härlig

och Hon var god och bokhandlarn var ärlig.”

Bokhandlaren får sitt ”Te för pilskhet” och går till sin butik och Gud vet vad han gör där. Ortsbefolkningen håller sig borta från hans boklåda om torsdagarna. Däremot händer det att turister och tillresta gör sig ärende dit. Men ingen berättar någonsin vad de upplevt i bokhandeln en torsdag.

Fredagarna befolkas Antikvariatets tesalong av alla som gör vecka. ”Stans bästa AW,” tycker inte bara rektor Berg utan också flera av hans medarbetare och vänner och ovänner i kommunfullmäktige. Fredagarna… både det inre läsrummet och butikslokalen är packade med folk. Några sitter och njuter sitt otium i skinnfåtöljerna, höga som ukrainska skorstenar  efter att ha druckit ett flertal koppar ”Relaxte”, andra pratar maniskt i munnen  på varandra ute i butikslokalen efter att ha fått i sig en kanna ”Speedy Gonzales” och åter andra står och skrattar med poliserna Nilsson och Kobic sedan de druckit sig otörstiga på ”Tea for fun” – ett te som till och med gör den erkänt dödstråkiga allvarsmänniskan och misantropen Samuel Brischus rolig, tycker de övriga, själv är han förvånad över att alls kunna skratta, särskilt åt saker som ”vad är det där på bordet?”, fniss ”vilket?”, fniss ”det där vid sidan om, haha, om, tekopparna!”, gapskratt, ”det är en,” fniss, ”en, en, hahahaha, en tekanna!!!”, hysteriskt gapskratt som aldrig vill ta slut (ibland får Nils-Göran hälla i några av dem, och särskilt Samuel Brischus, ”Te för att landa” så han kan få ut dem ur butiken före midnatt, ett klockslag han håller hårt på att salongen ska vara stängd).

Bästa dagen på veckan, bortsett från söndagen då han sover ruset av sig, är ändå lördag. Så blev det efter ett tag. När affärerna började gå bra bestämde Nils-Göran sig för att bara hålla öppet för vänner en dag i veckan, lördagen, och när han fick klart för sig att den gamle greken på Rundvägens gatukök fortfarande levde och var vid full vigör, erbjöd han honom ohemult bra betalt för att sköta försäljningen på lördagarna. Således kan Nils-Göran själv komma dit som vilken kund som helst och beställa te. Efter en kopp ”Tea for fun” beställer han alltid en kopp ”Grönt te med gurkmeja”.

Musik. Musik. Musik.

Karantän

Publicerat av
Svara

Karantän. Quarantaine.  Quarantena (quaranta, quarante). Fyrtio dagar. Det var tiden folk förr hölls isolerade vid hemkomsten från områden där smitta av något slag kunde tänkas finnas. Fyrtio dagar ansågs tillräckligt för att garantera att resenärerna var smittfria.

Det kunde gå till så som i Marseille, denna hamn mot världen eller i vart fall Nordafrika. Här samlades resenärerna på ön Ratonneau och det för ändamålet uppförda sjukhuset Caroline. Den som besöker ön idag slås kanske framförallt av det grekiska templet som omgivet av parasollcypresser och blå himmel blickar ner mot Port du Frioul.  Templet ritades av arkitekten Michel-Robert Penchaud och uppfördes 1828. Tanken var kanske att sjuka och misstänkt sjuka som anlöpte hamnen skulle kunna delta i mässor ledda från kullen. I praktiken kom templet bara att användas av kyrkans män.

Quarantaine ska mer ordagrant överättas ”ett fyrtiotal”, underförstått ett fyrtiotal dagar, den tid folk på den tiden sattes i karantän, och ”på den tiden” är redan på 1100-talet, men ordet ”quarantone”, i dagens betydelse karantän, är snarare att härleda till 1600-talet. Å andra sidan går tanken om perioden på 40 dagar ändå längre tillbaka i tiden. Till Hippokrates, ”medicinens fader”, och Pythagoras, som inte bara funderade på förhållandet i den rätvinkliga triangeln, och i tidiga kristna texter (Jesus 40 dagar långa fasta i öknen till exempel).

Karantän. Isolering. Det är inget nytt. Det har förekommit gång på gång i människans historia. Digerdöden. Dominikanska Republiken 1591 (smittkoppor), New York 1688 och Boston 1691 (i båda fallen gula febern). Så där håller det på. 1926 har en internationell organisation bildats i syfte att bekämpa epidemier, Société des Nations (League of Nations), och den listar fem sjukdomar som ska bekämpas med karantän, bland annat smittkoppor och tyfus.

Karantän idag betyder inte nödvändigtvis karantän i dess ursprungliga betydelse. Snarare en tillfällig isolering eller vissa åtgärder vidtagna för att hindra en smitta. Bromsa dess framfart. Det kanske gäller coronaviruset, covdiv-19, men hur kan någon veta hur lång en karantän kan bli när smittan är ny, tänker hon där hon sitter och googlar smitta och massdöd och hör klockan från varuförsörjarens vagn. Hon rusar till fönstret och öppnar det.

”Hej! Har du några nyheter?”

”Jag har inte tid med sådant där. Ska du ha något eller inte?”

”Vad har du?”

”Knäckebröd tillverkat i november 2019, konserver från förra året…”

”Toapapper?”

”Skämtar du?”

”Förlåt, det var en dum fråga. Har du papper alls?”

”Nej! Ska du ha något eller inte?

Varuförsörjaren är orakad. Ser trött ut. Har en sådan där amerikansk keps på huvudet. ”Make America Great Again”. Hon har lust att fråga honom hur den amerikanske presidenten hanterat corona-krisen. Om hans stöddiga uttalanden om att det är en vanlig influensa som försvinner som senast i april. Hans tillskyndares och tillbedjares senare påståenden att corona skapats för att driva presidenten från sitt ämbete. Misskreditera honom. Och nu vill han gå i krig mot viruset. Visa handlingskraft. Det ena lika tokigt som det andra, tänker hon, vad är det för fel på att låta den medicinska vetenskapen hantera frågan?

”Vad kostar ett paket knäckebröd?”

”295 kronor.”

”Va?”

”Du hörde vad jag sa.”

”Men, men det är ju ocker!”

”Kalla det vad du vill. Jag gör en insats för mänskligheten och har inte tid med tjafs. Jag har köpt in knäckebröd. Tar en enorm risk. Har satsat flera tusen i knäckebröd. Jag ser till att ni i karantänerna får något att äta. Polisen kan gripa mig närsomhelst.”

”Tack, men då får det vara, jag väntar på att den officiella varuförsörjaren kommer förbi.”

”OM han kommer förbi.”

Hon tvekar. Han säger ”295 kronor.”

”Okej, ge mig ett paket knäckebröd.”

Hon hissar ner en kasse från sitt fönster på andra våningen. Varuförsörjaren väntar otåligt nere på trottoaren. Tar ett steg ut i den tomma gatan och ropar ”Ingen mer som vill handla? Jag har knäckebröd från förra året. Smittfritt!” Någon smäller igen ett fönster högre upp i huset. Fru Dahlkvist i huset intill ropar upprört med svag stämma ”Ockrare! Må du förbrännas i helvetets ugnar!” Varuförsörjaren tittar slött på henne. Rättar till kepsen, snyter sig i näven. ”Ja, du lär väl vara där och vänta på mig, du är ju på väg dit nu, ragata!”

Hon ångrar sig, säger ”Nej tack, jag har ångrat mig, vill inte ha något knäckebröd”. Hon försöker dra tillbaka sin påse men varuförsörjaren vägrar släppa den, sliter och drar tills han får loss den från snöret. ”Tre kronor, man tackar,” säger han nöjd och ger henne fingret, säger ”Subba!” och går vidare. Hon hör klockan klämta. Ser hans i baken slappt hängande jeans. Suckar över att en medelålders man går i hood (svart med ett skräckinjagande monster i vitt) och keps. Vita sneakers.

Hur kunde hon ens komma på idén att kommunicera med det svinet? En hyena som utnyttjar det prekära läget till egen vinning. Därtill otrevlig. Och handen full med smitta. En simpel påstjuv. Vad är klockan? När kommer ordningsvakten? Visst måste hon vara fem slagen snart så den riktiga varuförsörjaren kommer, klämtande i sin klocka, inte alls samma klang som hyenans falska ringande. Som Hemglass. Glassbilen. Tututellitut. Gick inte han Percy i Malmö i krig mot glassbilen? Vilka tankar! Vilka idéer! Var kom de ifrån? Karantän…

”Klockan är fem slagen och allt är lugnt!” Äntligen! Ordningsvakten. Klockan är fem. Snart kommer den riktige varuförsörjaren. Hon tittar längs gatan. Lång och rak. Hela vägen ner till den större gatan som leder in mot centrum. Likadana hus längs sidorna. Femtiotalshus. HSB. Rappade fasader. Nyanser av Sverige. Balkonger, räcken i korrugerad plåt. Eller något sådant. Vad vet hon?

Varuförsörjaren kommer trampande på en paketcykel. Klämtar för fullt i klockan. ”Varor!”, ”Varor!”. Hon öppnar fönstret igen. Väntar på sin tur. Varuförsörjaren, en man idag, rör sig långsamt framåt. Samma nervositet. Kommer varorna ta slut innan han kommer till hennes fönster?

”Hej, har du papper?”

”Tyvärr inget papper idag heller.”

”Men, får du inget papper?”

”Jo, men allt köps upp, en kund, två kunder, tredje kunden passerad, inget papper kvar.” Varuförsörjaren slår ut med händer. Visar en slags träspade. ”Men vi har rövspadar i lager.” Hon vet inte om hon ska skratta eller gråta. ”Jamen, pappret är väl inte nödvändigtvis bara för toalettbesöken? Kan jag snyta mig i en sådan där spade?” Varuförsörjaren ser ner i marken. ”Jag är ledsen, jag gör bara mitt jobb. Är glad att jag inte är smittad. Än.” Hon skäms. ”Förlåt. Förlåt. Har du knäckebröd?” Han ler, håller upp ett paket knäckebröd och en tub kaviar. ”Jag har knäckebröd, kaviar, smör, till och med lite ost!” Hon köper rubbet, sätter en ny påse på snöret och kastar ner den till varuförsörjaren, som noterar det hon köper (räkningen kommer senare) och fyller påsen med allt hon köpt. Snabbt hissar hon upp påsen och drar in den och låtsas att hon inte hör Fru Dahlkvist och de andra gamlingarna som argt, besviket och ibland rent av desperat skriker åt henne att så där kan hon inte göra, hon måste dela med sig, hon kan inte köpa allt själv. Hon tänker skrika åt dem att det ju finns rövspadar kvar. Men hon gör det inte. Blir arg på gamlingarna. Egoister. Och så skäms hon. Varför gjorde hon så? Inte alls hennes stil att roffa åt sig. Att vara som hyenan.

Karantänen. I början var det inte märkvärdigt. Rent av lite spännande. Stanna hemma. Rör dig inte på gatorna. Går du ut måste du ha med dig identitetshandlingar och tillstånd att visats ute. Som i krigsfilmer hon sett. Soldater och poliser som kontrollerar. ”Papperen!” Men det var då. I början. De första dagarna. Efter en vecka är det inte så spännande längre. Ensamt. Mycket ensamt. Långtråkigt. Och värre blir det allteftersom tiden går och karantänen består. Lägenheten befolkas av tokiga tankar. Och inget vet man. Egentligen. Vad händer därute, i världen? Finns den kvar, världen?

”Klockan är sex och allt är lugnt!” Redan? Tiden går fort. Eller det gör den inte alls. Karantänen stannar tiden. På stället marsch. Papper! Hon har inget papper på grund av andra, de som köpt allt papper fast de inte behöver det. Hon vill dela med sig av knäckebrödet. Öppnar fönstret, ser sig om efter sina grannar, vill ropa till dem att hon vill ge dem av sitt bröd. Hon ser ingen. Ropar. ”Hallå! Hör någon mig? Hallå!!” Inget svar. Det är dödstyst. Långt borta, väldigt långt borta hör hon en siren. Inte ens de kriminella, småligisterna som bränner bilar, bankrånarna, mördarna, knarklangarna, de gängkriminella, ingen är ute. Morden sker i hemmets lugna vrå i karantänens tider och rånen står hyenorna för. Och hon själv. Vilken skam. Karantänen gjorde det med henne!

Hon sätter på radion. Senaste nytt om viruset. Så och så många smittade. Så och så många döda. Tänk om radion rapporterade på samma vis om svältoffer. ”Idag svälter 52 346 522 människor och hittills har 4537 dött till följd av svält det senaste dygnet.” Regeringen och riksdagen stöter till pengar till utsatta branscher. Riksbanken ger bankerna krediter. Hon kollar de sociala medierna i telefonen. Arga människor. Massor av jättearga människor. Som vet och kan allt. De argaste har två följare på Twitter. De har gått Livets hårda skola. ”Stäng gränsen!”, ”Alla andra har fattat utom kaossverige!”, ”Landsförrädare!”, ”Jag har en kusin som känner en smittskyddsläkare som…” Ja, varför inte, tänker hon, stäng gränsen, skjut de sjuka och elda upp dem och skjut och elda sedan upp dem som skjutit och eldat upp de sjuka och skjut och elda sedan upp dem som… Befria Jorden: Utrota människan! Nej, så kan hon ju inte tänka.

”Klockan är sju och allt är lugnt!” En gång när hon var liten, minns hon där hon sitter i sin ensamhet och lyssnar på moraklockan ­– på tok för stor för lägenhetens yta, upptryckt i ett hörn –, stod tre gatumusikanter och spelade i portgången som ledde in till deras bakgård. De stod där och blockerade in- och utfart. Skyddade mot en stekhet julisol och väl exponerade mot torghandelns lördagskommers på andra sidan gatan. Hon kan inte minnas om de spelade bra. Men det gjorde de nog. Tre musikanter ställer sig knappast så där mitt i staden, utan skyddsnät, om de inte är hyggliga musiker. Dragspel, helt säkert ett dragspel. Nog var det en fiol också? Och en akustisk gitarr? Sjöng de? De talade i alla fall med henne. Kontentan var att de var musikanter och levde på pengar som folk kastade åt dem som tack för att de spelade musik. Hon ville också ge dem pengar. Sprang upp till sin mamma i den trånga lägenhetens kokvrå (toaletten på bakgården, duschen i källaren, intill tvättstugan). Mamman tittade argt på henne där hon stod vid vasken (bara kallvatten) i sitt randiga förkläde och typiska femtiotalshår. ”Du ger inte några pengar till de där! De bara köper pilsner för pengarna!” Besviken rusade hon ner till musikanterna och berättade vad hennes mor just sagt. Hon minns att en av musikanterna blev arg och sa något i stil med ”subba” (fast på gammalsvenska, femtiotalssvenska), men dragspelaren, hon är säker på att det var dragspelaren, fick tårar i ögonen och sa ”Då går vi och pratar med din mamma.” Det gjorde de. Hennes mamma blev märkbart generad när hon plötsligt stod öga mot öga med dragspelaren i köksdörren. ”Jaha?” sa hon. Musikanten hade tagit av sig sin hatt och stod och höll den i båda händerna, över dragspelet. ”Jo frun ska veta att ingen av oss dricker alkohol. Vi är musikanter. Det här är vårt sätt att försörja oss. Att överleva. Vi blev alla arbetslösa när tändsticksfabriken lade ner. Men vi har alltid uppträtt på danser och så. Vi är bra (som ni kanske hört?). Det här är vårt sätt att överleva efter katastrofen. Ni behöver inte ge oss något, men var snäll och misstro oss inte och lura framförallt inte er oskyldiga dotter att misstro oss. Vi är också människor. Det var bara det frun.” Han satte på sig hatten och gick nerför trapporna medan mamman stod kvar i dörren, såg skamsen ut och stammade tyst, ”Men, det var, vänta lite, …” Så kände hon det nu, som hennes mor måste ha känt just då. Hon hade betett sig hemskt mot Fru Dahlkvist och de andra.

Hon bestämde sig för att smyga över till grannhuset och ställa ett knäckebrödspaket utanför Fru Dahlkvist dörr, ringa på och smita iväg. Och sedan skulle hon göra likadant med de andra förnödenheterna hon köpt trots att hon egentligen inte behövde dem (hon behövde papper!).

”Klockan är nio slagen och allt är lugnt”. Hon inväntar mörkret innan hon ger sig ut på sin välgörenhetsrunda, eller kanske snarare ett skammens gatlopp utan åskådare och hånare. Allt går bra och hon har snart delat ut alla matvarorna utanför gamlingarnas dörrar (ibland står hon kvar nere i entréhallen och hör de glada utropen ”Nejmen!”, ”Men, vem…”). Hon! Hon har gjort det! Det är då poliserna får syn på henne där hon obetänksamt och glatt går hemåt på trottoaren. De tvärnitar och öppnar en ruta. Säger något. Då springer hon. Allt vad hon kan springer hon. In mellan husen. Tar sikte på parken en bit bort. Där kan hon gömma sig. Hon hör poliserna, de har lämnat bilen nu, kommer efter henne, ”Stanna eller vi skjuter!”, ett skott, inte ens i närheten tänker hon och glömmer i brådrasket bort där med varningsskott, ”Halt!” hör hon ungefär samtidigt som det smärtar i höger ben. När hon faller hör hon skottet.

Musik.

Nattkvarter

Publicerat av
Svara

Upplysta av den anlagda banans strålkastare – de svävar högt däruppe i den snöfyllda skyn – åker mörka siluetter skridskor. Några ilar fram, snabba som vinden. Andra stapplar osäkert fram över isen. Vissa ligger lika mycket på isen som de står upp; på stela och darrande ben och med händerna utsträckta framför sig famlar de efter balansen. Stora siluetter som stöttar mindre siluetter, små och stora isprinsessor och -prinsar, gamla hockeyspelare, nybörjare och de som kan fara fram som vinden och de som aldrig kommer lära sig behärska den förrädiska isen.

Avklädda träd, också de siluetter i den svarta vinterkvällens snöyra, skymmer utsikten mot parken, och med jämna mellanrum passerar bilar förbi på Dalagatan. Stora taxibilar med plats för sju passagerare, vanliga taxi i svart och med loggan för ”Taxi Stockholm” på taket och gula taxi med blå text på sidan, lyxiga privatbilar, skruttiga privatbilar, en röd buss, mopedbilar. Kämpande och slirande fotgängare skyndar hukande förbi utanför den kombinerade bistron och barens allt immigare fönster. Ovädret har på bara någon timme hunnit belamra trottoarerna med svårforcerade snödrivor.

Hans tankar vandrar från skridskoåkarna och snödrivorna till de förhatliga ockrarna som tillåts fortsätta lura turister med ohemula kostnader för sina taxiresor. Lantisar och oförstående turister från när och fjärran, alla luras de in i bilen, körs till sin destination och får en chock när de får klart för sig att de låtit sig luras av en samvetslös person som borde vara kriminell – varför gör ingen något åt de där ockrarna, funderar han och stampar irriterat med foten i golvet.

För att lugna ner sina plötsligt heta och svallande känslor stirrar han i golvet, de svartvita rutorna, hans bruna läderskor, kostymbyxornas avsmalning nertill, marinblått mot brunt, brunt mot marinblått, mot svart och vitt, vitt och svart. Byxorna är fuktiga nertill där snön kommit åt dem, och skorna har missfärgats av ovädret. Han suckar, tittar upp på sin öl, där på bardisken, tar en ny klunk, känner att han inte borde dricka mer, men han har bara druckit ett glas, någon måste försöka droga honom, eller vänta, kanske någon tänk droga kvinnan som sitter ensam tre platser bort med en likadan öl, Kronenbourg Tigre Bock på fat; i ögonvrån har han noterat att en man närmat sig henne, de talar nu, mannen som försökt droga henne kanske undrar varför kvinnan inte är mer påverkad än hon är. Själv känner han sig lätt snurrig, vimmelkantig, rummet går i vågor, svajar, han måste därifrån.

Han lämnar bardisken och sin öl och glömmer sin portfölj och vinglar iväg, kallsvettig och högt flämtande, han lossar på slipsens välslagna och dubbla windsor och ser att folk vid bistrons bord stirrar på honom, någon vill säga något, sträcker fram en hand, vill kanske hjälpa till, han slår bort handen och rusar mot en dörr långt in i lokalen, en metalldörr som leder till en kulvert. Någon ropar efter honom, men han har redan tagit klivit ut i det okända och har inga planer på att gå tillbaka till den stimmiga och alldeles för varma baren. Hans ansikte är svettigt och han känner skjortan klibba mot ryggen.

Var är han? Kulverten leder till en ny kulvert som leder till en ny kulvert. Vitt rappade betongväggar upplysta av iskalla lysrör. Ett bårhus? Gångar som leder till ett krematorium? Nils Ferlin. ”När kroppens krematorium förbränt din själ till aska och snus och vin och opium till föga fröjder för, då tör du nöjsam, bror, mot evigheten traska – det är en ren formalitet för mången att han dör.” Gångar som leder till gångar. En kulvertlabyrint, lika outgrundlig som livet självt.

Ett cykelförråd. Här luktar av både väloljade kedjor och nytt gummi. Och den där doften som alltid ligger som en dimma i alla källarutrymmen. Källare. Det luktar källare. Men inte här. Soprummet. Och källsorteringen. Där luktar det papp och ursköljda glasflaskor och plastförpackningar. Lite surt. Tvättstugan. Tvättmedel och rena kläder. Linne och bomull. ”Så må du ta det ganska lugnt fast dina fotsteg vackla när döden spelar trött och tungt sina gråa gammelvals. Han står i livets medelpunkt och blåser ut din fackla… Det är en ren formalitet, – sen är det inget alls.”

Nej, vidare, vidare, vidare! Davai, davai, davai! Avanti! Vamos a la playa! De vita kulvertarna har grå golv. Ser nymålade ut. Sådan där tjock färg som skyddar golvet, nej utgör golvets yta. Lätt att göra rent. Tål stötar och tappade vikter. Det glänser. Finns här möss? Råttor? Han är mitt i staden, måste finnas. Har här lagts ut rodenticider? Säkert. Musik? Han når fram till ett rum, en festsal i källaren eller var det är han befinner sig. Under Dalagatan? Under kvarteret Resedan? Mitt i Vasastan i Stockholm? Resedan därför att stadsplaneraren Albert Lindhagen ville ha det så? Kvartersnamn som Blåklinten och Gullvivan. Men de är inte resedaväxter väl? Resedaväxter, beskrivna av Ivan Ivanovitj Martinov. Hepp! Resedaväxter, vanliga i trakterna av Medelhavet. Varför reseda? Finns det alls inhemska arter i Sverige? Förunderlig är världen. Som livet självt. Men vänta nu! Musik var det! ”Sen är det någonting – du slumrar grönt och fagert och glömmer alla bittra sting och sår som livet gav. Ditt finger i din fingerring det blir så vitt och magert – men du förmärker ingenting där nere i din grav.”

Ett bröllop! En festsal med glada människor. Rödmosiga av värmen efter ovädret där utanför. Uppklädda. Samlade kring ett långbord. I bortre änden av rummet, på en liten scen med ett piano, står en präst i kaftan och elva och vid sidan om honom, som Snövit själv, en brud. Prästen är som sig bör stor och rund. Myndig. Gråhårig, bestämda ansiktsdrag. Bär runda och stålbågade glasögon. Ser sträng ut. Ber oss snart svara på frågor om katekesen, tänker han med ett flyktigt leende. Bruden är fager. Iklädd en väldig brudklänning och slöja. Framtill smiter klänningen åt, baktill svallar den ut över golvet i oöverblickbara vågor av vitt siden. När han kommer in i salen upphör allt sorl och prästen säger ”Nå, äntligen!” och vinkar fram honom.

Han ställer sig intill bruden och tittar på prästen som ser strängt på honom. En pianist som inte satt vid pianot alldeles nyss sitter där plötsligt och börjar spela paso doble. Åhå! Han är matadoren som sveper min cape över dansgolvet, bruden verkar inte misstycka när han tar henne i sin famn och sveper runt där framför prästen. Pianisten spelar ganska falskt och det gamla pianot verkar dessutom vara ostämt, men de får till det, bruden och han. Då slutar musiken och prästen harklar sig och nickar menande åt brudparet. Det ska ställa sig framför honom.

Det är då han ser att hans blivande fru har stånd. ”Men, men…” undslipper han sig samtidigt som han tänker på att det här har han aldrig förr varit med om. Varken att gifta sig eller att gifta sig med en kvinna med stånd. Nåja, ombyte förnöjer och det här blir väl ungefär som det var förr när alla var oskulder på bröllopsnatten, tänker han. Helt enkelt. Och då vet ingen vad som väntar egentligen. Hur det ska gå till. Eller kännas. Han tittar på den pekande pitten och tänker att en sådan tingest har han då aldrig fått sig till livs förut.

”Tager du denna…” dundrar prästen så elvan vippar bestämt. ”Denna?” säger han. ”Denna? Ser du då inte, präst, att denna hära har en penis? Den står ju som ett spänt järnspett, rakt ut i den vita bröllopsklänningen – inte ens hundra underkjolar och en krinolin kan dölja det ståndet!” Prästen tittar då på honom, och sedan på brudens stånd, och så lutar han sig fram och blinkar med ena ögat. ”Då vet du i alla fall att din fru inte är impotent,” viskar prästen så bara bruden och han hör, och han kan hålla med om att det förvisso är sant.

Då klämmer pianisten i igen. Mozarts requiem svävar ostämt och klumpig ut i rummet. Prästen ser nöjd ut, ler mot pianisten, nickar och stampar den obefintliga takten med foten. Och han tänker på hur det kunde bli så här. Bara för att han blev drogad? Eller var det något annat? Borde han brytt mig mer om skridskoåkarna, där i parken. Siluetterna i det upplysta mörkret. Skymda av mörka träd och framrusande bilar. Men likväl där. Tydliga för den som ville se. Följa deras piruetter och famlande armar och stela ben och hockeyspelarnas vådliga framfart över banans frusna spegel. Och varför skulle han gifta sig? När bestämdes det? Vem har styrt och ställt med honom, hans liv? Varför gick han alls ner i kulvertarna? Har han fått i sig rodenticider? Cider. Varför tog han en öl?! Men det är så dags nu, när han förirrat sig ner i underjordens kulvertar och prång och festsalar, ner under Resedan, där han förlorat sig. ”Du saknar ingen tid som går men sover som Törnrosa. Törnrosa sov i hundra år men du ska sova mer. Du saknar ingen tid som går ty strävsam var din kosa och det var knappt du tog dig hit till detta nattkvarter.”

Musik.

Lycka till, Marcel!

Publicerat av
Svara

Brände Marcels livsfilosofi är enkel. Lyckans essens, menar han, måste vara att alltid vara olycklig, för den som inte vet vad lycka är behöver aldrig vara olycklig. Han tackar sin lyckliga stjärna för att han haft en olycklig barndom. ”Stackars den som haft en lycklig barndom ity den lyckliga barndomen är grogrunden för den depression och de trauman mötet med verkligheten, alltså det olyckliga normaltillståndet för människan, innebär för den som är oförberedd,” resonerar Marcel vidare.

Marcel är stor och kraftig och bär fram sin väldiga kulmage med pondus och bravur. På bybaren i Châteauneuf-du-Brunac tar han upp två platser, så omfattande är hans kroppshydda, och när han går rör han sig bara sakta framåt för benen liksom fastnar i varandra, där i höjd med låren. Det har hänt att besökare i byn inte riktigt kunnat ta in bilden av Marcel, när de fått syn på honom på barens terrass. De sitter där och stirrar och försöker fatta. Inte sällan fastnar deras stirrande ögon vid den lilla runda hatten med de lätt uppåtvända brättena, den som sitter som pricken över i:et på Marcels skult och tycks sväva på hans krulliga hår. Eller så får de inte ihop varför den mörkhyade mannen har ett droppörhänge i vänster öra och en glasbit i det högra – Marcel vet att glasbiten är en glasbit men har intalat sig själv att det är en diamant för det gör honom olycklig att veta att han är så dum att han tror att en glasbit är en diamant – och de förundras över den doft av rök som följer honom och häpnar över att hans skor tycks glöda.

Det har hänt mer än en gång att Marcel fått nog av främlingars stirrande och gått fram och gett vederbörande en hurril så kraftfull att personen aldrig mer kommit tillbaka till byn. Andra har inte ens kommit till sans igen.

Starkt bidragande till att hans egen barndom var så olycklig är att Marcels farfar, den ökände trollkarlen Maestro Stromboli di Vezuvio, förtrollade såväl sin egen hustru som sin sonhustru och hennes dotter, alltså Marcels farmor, mamma och syster, till hönor i ett utslag av svartsjuka en gråmulen vårdag i maj 1986. Eller så sades det. Hur mannen ifråga kunde vara svartsjuk på tre kvinnor samtidigt skärskådades aldrig i kanterna  av det enkla skälet att alla var livrädda för den ökände och vid det här laget en bra bit över 100 år gamle trollkarlen. Det verkliga skälet till att Maestro Stromboli förvandlade sin hustru, sonhustru och sondotter till hönor var att han var stupfull och råkade utslunga fel formel i fyllan och villan. Eller det var vad han sade till sin herre Djävulen när denne frågade varför han gjorde så där.

Men Maestro Strombolis herre trodde inte på honom när han med viss emfas hävdade  att han förvandlat kvinnorna till hönor av misstag, att han bara ville få tyst på dem. Istället misstänkte Hin håle helt riktigt att trollkarlen ville förvandla alla världens kvinnor till hönor bara därför att han inte tyckte om dem, och detta sedan hans hustru och alla andra kvinnor ledsnat på honom och avvisat hans sexuella propåer. En tidig incel. Hade det inte varit för Djävulen hade människan idag varit på väg att dö ut som ras eftersom Maestro Stromboli vid den här perioden i sitt liv var fullt i stånd att utplåna kvinnan.

Djävulen, denne Maestro Strombolis bäste vän och vägledare, insåg att hans favoritadept tappat koncepterna för även om denne hade rätt i sak, att alla kvinnor borde vara hönor men att det var typiskt Gud att gör dem till kvinnor, var det faktum att det fanns kvinnor utmärkt för den som ville hitta på djävulskap. Således stoppade Djävulen Maestro Stromboli innan denne hunnit förvandla mer än ett tjog kvinnor i byn Châteauneuf-du-Brunac till hönor.

När gendarmerna kom från Avignon för att gripa den ökände trollkarlen i tassemarkerna norr om den mer berömda byn Châteauneuf-du-Pape, förvandlade denne den utsända patrullen till provencalska minisköldpaddor. Sedan de ansvariga cheferna på Gendarmerie Nationale i Paris sett till så sköldpaddorna hamnat i en mysigt nyinredd avdelning för sköldpaddor på gendarmeriets veteranboende i Aubagne utanför Marseille, bestämde sig myndigheterna för att det räckte med sköldpaddor och att det nog var bäst att låta Maestro Stromboli vara ifred. Det handlade ju bara ett tjugotal kvinnor som blivit hönor. Dessutom var det omöjligt att hitta någon som frivilligt ville försöka sig på att gripa den ökände trollkarlen.

Det där hände som sagt 1986. Ännu idag går de flesta av de magiska hönorna omkring och kacklar på Châteauneuf-du-Brunacs bygator och det händer att de samlas runt ett bord på ”Le Mistral”, baren som fått sitt namn efter den kände poeten och lokale hjälten (fast ingen har läst hans böcker), och dricker vatten ur skålar och äter brödsmulor som ortsbefolkningen hjälpsamt förser dem med.  En enda gång har det hänt att något betett sig illa mot hönorna. Det var i oktober 1987 som Sylvain Nouré kom hem för att hälsa på sina föräldrar. Han hade flyttat till Avignon för att arbeta som servitör och för att komma hemifrån. När han fick veta att hans mor blivit en höna ville han ge igen för gammal ost och fångade för ändamålet in en räv som han släppte lös på byns gator. Nu visade sig räven både ha skabb och rabies och då den bitit Sylvain illa i handen stod det inte länge på förrän denne precis som räven dog. Ortsbefolkningen, som visste att Maestro Stromboli och Djävulen ytterst låg bakom kvinnornas förvandlingsnummer, förstod budskapet och sedan den dagen har alla hjälpts åt att ge hönorna vad helst befolkningen uppfattat att de pekat på.

Till de hönor som gått ur tiden hör Marcels farmor. En mårdhund tog henne en natt för några år sedan när hon obstinat och fylld av frihetslängtan smög sig ut ur hönshuset för att picka runt på gården när alla andra sov. Brände Marcels mamma och syster mår däremot bra. Modern går hemma på den gamla familjegården och kacklar medan systern, Amelie, är den som egentligen bestämmer på ”Le Mistral”. Barägaren bytte till sig henne mot en flaska pastis för många år sedan (Marcels pappa, Arsène, var redan då gravt alkoholiserad och som barägaren, Yves Rontes, sedan länge varit förälskad i Amelie gick affären både snabbt och smidigt och Amelie fann sig snart till rätta som matrona på baren).

Redan innan Marcels mor, Chantale Stromboli di Vezuvio född Leval, blev förvandlad till höna var hon märklig. Av någon anledning kunde hon plötsligt ta eld och gå omkring och brinna till dess elden slocknade. Hon brukade känna på sig när elden var på väg att bryta ut, vanligtvis började den som ett pirrande i vänstra armhålan och snart stod hela hon i brand.

Första gången det hände var i samband med Chantales födelse. När ackuschörskan skulle lägga den gråtande Chantale på hennes mammas mage bröt en eld ut. Den stackars ackuschörskan blev så rädd att hon tappade barnet som blev liggande på golvet medan någon hämtade en brandsläckare, vars skum hade lika liten effekt som de filtar någon försökte kväva elden med. Till slut blev alla bara stående där. De tittade på det brinnande barnet och den hysteriska mamman och bestämde sig för att de inte skulle berätta detta för någon. Om den stackars modern skulle säga något om en brinnande unge skulle de se till så hon hamnade på dårhuset, vilket hon också gjorde tämligen omgående medan dottern sattes på fosterhem, närmare bestämt hos familjen Legrand. Passande, tyckte byrådet, då mannen i huset var brandchef i närliggande Tavel. Det alla snart ändå fick inse var att Chantale var som hon var och när hon tog eld gällde det bara att hålla sig undan och när hon väl slutat brinna brukade byborna hjälpas åt att snabbt ordna fram nya kläder för medan hon själv, inklusive håret, inte tog någon som helst skada av att brinna brann hennes kläder upp varje gång. Chantale själv brydde sig inte så mycket om det men byns präst Père Hubert var noga med att hans flock skulle hållas naturistfri.

Arsène Stromboli di Vezuvio gillade det där med att ha en kvinna som började brinna lite då och då. Det tilltalade hans behov av kickar. Han var därför snabb med att fria till Chantale så snart hon blivit giftasvuxen och då han visste att brandchefen Legrand snarast ville bli av med fosterdottern som han ansåg vara ett Djävulens verk och något han fått på halsen för sina synders skull (I samband med det traditionella  lådbilsrallyt i Châteauneuf-du-Brunac 1968 började Chantale brinna där hon stod nere i målfållan och väntade på att lådbilarna skulle komma farande nerför bygatans sluttning, oturligt nog blåste mistralen och oturligt nog stod hon nära de många halmbalarna som strategiskt placerats ut för att stoppa vilsekomna lådbilar och innan någon hann göra något hade elden spridit sig vida kring. 14 byhus brann ner inklusive Mona Poussedys sytillbehörsbutik och slaktaren Chèrtes affär, på grund av sin oförmåga att hindra elden i tid avskedades brandchefen Legrand redan dagen efter storbranden och Chantale sparkades ut ur sitt fosterhem, och kort sagt var hon öppen för förslag dagen då den ökände Arsène Stromboli di Vezuvio, den elake trollkarlens son, friade). Mot bättre vetande svarade Chantale ja och snart fick de en son och en dotter. Brände Marcel och hönan Amelie.

Skälet till att Marcel kallas ”Den brände” är att modern brann då han föddes. En del menar att det var så han fick sin mörka hy, som om det faktum att hans farmor var svart inte har med saken att göra. Nej, Marcels hy påverkades inte av branden, däremot rök det ganska rejält om honom när han väl kom ut ur sin mor. Numer märks det knappt att han går omkring och småryker och att hans skor glöder mest hela tiden. Däremot luktar han alltid rök och lite bränt.

Den som sitter där på baren och funderar över vad en sådan som den korpulente Marcel kan tänkas arbeta med skulle kanske bli förvånad om den fick höra att brände Marcel jobbar som skötare på byns dårhus. Där tar han hand om token Pierre. Denne levde ett högst alldagligt liv fram till den dagen han var på väg att vinna den tjugoförsta upplagan av det numer smått världsberömda lådbilsrallyt ”Grand Prix de Voitures Boite a Savon de Châteauneuf-du-Brunac” 1968. I samband med den sista kurvan, nedanför bygatans sluttning, där bilarna kommer som snabbast och med token Pierre i överlägsen ledning, utbröt en  brand så häftig att loppet fick avbrytas och ingen vinnare kunde utropas det året. Detta tog Pierre så hårt att han blev tokig. Han hade arbetat med sin bil i över fyra år och till och med bett den ökände trollkarlen Stromboli di Vezuvio att välsigna den med en vinnande formel före loppet. Han hade segern som i en ask när hela hans värld rasade samman och han kunde inte sluta protestera och skrika åt folk att han var utsatt för ett justitiemord i klass med det som Dreyfus utsattes för i början av seklet. När ingen brydde sig om honom övergick han till handgripligheter och gjorde sig omöjlig  och nu sitter han sedan många år fastkedjad på byns dårhus. Brände Marcel är den ende som vågar närma sig token Pierre och har därför fått uppdraget att mata och sköta om token Piere. En syssla han sköter med den äran och mycket kärlek.

Det den som sitter där på baren och tittar på den där figuren med kulmagen, de väldiga benen, den lilla hatten svävande på det krulliga håret och de rykande skorna, säkert inte kan föreställa sig är att Brände Marcel är en utmärkt flygare. Det har han ärvt efter sin mormorsmor som med framgång användes av den franska försvarsmakten under Första världskriget. Hon genomförde ett flertal spaningsuppdrag både vid Sommes och Verdun och hon ställde till väldig oreda var gång hon flög in bakom fiendens linjer och släppte den lilla bomblast hon orkade bära med sig och, inte minst, då hon på låg höjd strök fram över hagar med lösgående djur, vilka brukade reagera på detta okända fenomen genom att löpa amok. (Dessvärre sköts hon ner av en kula från de egna linjerna i samband med en rutinmässig flygning över de stillastående linjerna vid Verdun i oktober 1916)

Brände Marcel är inte omedveten om de där blickarna som tränger in som välriktade kulor i hans olyckliga inre. När han inte slår in näsan på den stirrande brukar han bara sucka och tänka att det är dags för honom att dra någonstans där han kan försvinna in i massan, bli ett med samtiden. Han inser att det inte är så lätt för en sonson till en ökänd, elak och galen trollkarl som gått i förbund med Djävulen och dessutom son till en kicksökande missbrukare och son till en mor som är en höna och som brukade brinna utan förvarning på den tiden hon var människa och dotterson till en galen kvinna och dotterdotterson till ett flygaräss från Första världskriget och bror till en höna som bestämmer över bybaren och skötare åt token Pierre som drevs till galenskap av hans mor i samband med en brand innan hon blev höna… han inser att det inte är så lätt för honom att smälta in i en by där alla vet allt om alla. Därför tar han en dag och sveper sin Leffe Blonde, suckar olyckligt och reser på sig och flyger sin väg för att aldrig mer komma tillbaka. Kvar på baren sitter några stirrande turister som inte alls förstår varför byborna vid de andra borden ler lyckligt och ropar ”Lycka till, Marcel!”.

Musik. Musik. Musik. Musik 

 

Örjan och robotarna

Publicerat av
4

Utan tvekan är det bästa som hänt Örjan Ikeas robotar. Utbudet är enormt och som Örjan älskar att skruva med insexnycklar och har en ängelns tålamod har han snabbt blivit vad som inte kan kallas annat än beroende av Ikeas robotar. Knappt har han skruvat ihop en och smörjt dess leder och laddat den med lämpliga instruktioner och egenskaper förrän han vill ta itu med nästa bygge. Ibland släpper den svenska möbeljätten en robot precis lagom enligt Örjans sätt att se på saken. Det innebär att sortimentet får ett nytillskott samma dag som Örjan avslutat vad som fram till den dagen varit den senaste roboten.

Inte bara Örjans omålade och lätt förfallna hus är fullt av robotar, också ladan är packad med Ikeas hela robotutbud från de senaste åren. På husets övervåningen står robotarna på rad i hallen och de båda rummen, tätt packade som på ett japanskt tunnelbanetåg i rusningstid. Vill Örjan gå upp på övervåningen är han tvungen att bära ner robotarna en och en för att skapa plats. I ladan med det läckande taket ligger robotarna staplade på varandra under en skyddande presenning. Om någon skulle göra sig besväret att hälsa på, att köra den lilla grusvägen som så småningom blir till en inte alls underhållen stig genom skogen, skulle den personen nog bli väldigt förvånad över hur hög robottätheten är på Örjans gård, den han en gång ärvt av sina föräldrar men aldrig brukat.

Utöver i ladan och på husets övervåning har Örjan robotar lite varstans i gårdens gamla mangårdsbyggnad. I garderoberna finns små renhållningsrobotar som ”Sopa rent” och ”Skogsdoft”. Robotar som luftas varje lördag. Då städar de huset medan Örjan tvagar sig med hjälp av tvättroboten ”Lögar-Dag”.

I byrålådorna gömmer sig små, skumma robotar som ”Sköldpadda” och ”Lemur”, Örjans husdjur. Dem plockar han fram när han känner sig ensam och inte vill ha människorobotsällskap. ”Sköldpadda” är programmerad att gå långsamt, mycket långsamt, över golven och att då och då plötsligt dra in benen och huvudet i skalet. Det ger Örjan tillfälle att hoppa upp ur soffan framför teven med ett evigt myrornas krig och skrika ”Vad händer, Sköldpadda, was ist lose, Shildkröte?!”.  Örjan läste tyska i tre år på högstadiet i staden skolbussen körde honom till – han fick gå längs stigen och sedan ytterligare en dryg kilometer på grusvägen för att nå busshållplatsen, sedan tog själva resan någon halvtimme till. En tidsödande resa, men väl värd mödan, tyckte Örjan, som älskade skolan, där han kände sig som ”Sköldpadda”. För det mesta tog ingen notis om honom och om någon gjorde det slog han armarna om sig och drog ner huvudet i sin jacka eller höghalsade olle och gjorde sig osynlig. I början var det en del elever och lärare som fånigt stod kvar och pratade med honom. Sa saker som ”Örjan? Vad händer?”, ”Örjan! Nu kommer du fram!”, ”Örjan, du är fan inte klok, jävla miffo”, ”Ja, jag vet inte vad vi ska göra med den här pojken” och ”Nej, det där är Örjan, han är hur cool som helst, brukar göra så där så fort någon tittar på honom.”

Örjan älskar sin sköldpadda. Överflödigt att nämna att om han själv fick välja skulle Örjan vara en sköldpadda. Kanske bo på Galapagosöarna och lägga ägg i sanden när andan faller på och leva flera hundra år.

Lemuren är programmerad att ge ifrån sig ljud med ojämna mellanrum. Den brukar klättra upp i en golvlampa och sitta där och låta då och då. ”Buuuuuurrrrrrrrp!”, ”kväk-kväk-kväk-kväääk!” och ”osscchiaaaa”, säger den. Det är ljud som Örjan gillar och som ger honom en förnimmelse av djupa djungler där han går runt och tappar sav ur gummipalmer. På huvudet har han en tropikhjälm och han är klädd i en käck kakimundering med korta ärmar och byxben. Han suger på en besk malariatablett och över hans högra axel hänger en väska. I den har han insexnycklar.

Men det mest iögonfallande i husets nedervåning är alla robotarna som står, sitter eller ligger lite varstans. Här finns till exempel ”Lilla Mor”, ”Far i Huset”, ”Lillebror” och ”Lillasyster”. De brukar sitta runt köksbordet eller gå runt i köket lite planlöst. Ibland går ”Far i Huset” och sätter sig en stund intill Örjan framför teven innan han säger ”Bästa avsnittet av Myrornas krig hittills”, reser på sig och går ut på fartstutrappen och tänder sin pipa. Snart sprider sig en ljuvlig doft av Greve Hamilton i huset för ”Far i Huset” glömmer alltid att programenligt stänga dörren efter sig.

Det händer också att ”Lillasyster” lämnar köket och ber Örjan hjälpa henne med läxorna. Det gör han för det mesta, det brukar vara tyska, men ibland snäser han åt henne ”Men ser du inte att jag ser på ’Myrornas krig’?! Du får be ’Lilla Mor’ hjälpa dig!”. Då gör ”Lillasyster” det och ”Lilla Mor” suckar och slutar diska eller skura golvet eller värma vatten på en platta och sätter sig att göra läxorna åt ”Lillasyster”.

”Lillebror” sitter mest där han sitter. Örjan har gjort honom rörelsehindrad och  ännu inte hunnit skaffa en rullstol. Men det är på gång. Det har Örjan lovat och för att hålla ”Lillebror” på gott humör i väntan på sin framkomlighet spelar de ibland schack vid köksbordet. Örjan vinner alltid. Han är ju storebror. Och han har programmerat ”Lillebror”. Ställt IQ på 78.

Någon gång har det hänt att Ikea inte hunnit lansera en ny robot när Örjan skruvat färdigt på sitt senaste nyförvärv. Då får Örjan kraftig abstinens. Han får svårt att sova, ligger och vrider sig om nätterna och på dagarna springer han oroligt omkring i huset med en opålitlig mage och sin verktygslåda och filar lite här och borrar lite där. Framförallt tar han fram sina insektsnycklar och går loss på ”Riddar Blåskägg”, ett synnerligen komplicerat bygge med både en riddarrobot och en hästrobot och diverse vapen att sticka i kroppar eller slå in huvuden med, kort sagt en konstruktion med hundratals insexskruvar som Örjan kan skruva ur och i dagarna i ända ända tills Ikea har den goda smaken att lansera en ny robot.

Emellanåt hanterar han sin oro genom att springa ut på den ojämna gräsmattan bakom huset, ner mot den förfallna ladugården till. Där jagar han gräsklipparroboten ”Brandklipparen” och ger ifrån sig primalskrik samtidigt som han hoppar och viftar vad han uppfattar som irriterat med armarna. Ibland tänker han på Gud.

Gud finns. Örjan är övertygad om det. Och Gud är planeten Jorden. Det var den som skapade människorna och allt annat och såväl kreationismens som evolutionslärans tillskyndare har rätt. Gud, Jorden, skapade allt – vulkanutbrott, vatten, eld, syre, meteoriter och annat blev till energier och liv och så emanationen förstås, utflödet av allt gudomligt överskott från Jorden – och sedan har evolutionen gjort resten, filosoferar Örjan.

Evolution tar tid och en planet kan inte bistå vare sig med eller vid hastiga förändringar. Det är den som bebor planeten som står för det. Planeten kan bidra med reaktioner som påverkar den som bor på planeten så att saker och ting förändras. På sikt.

Till att börja med hade människan förefallit vare den fulländade skapelsen, tänker Örjan och ser framför sig hur Jorden leende såg de nykläckta människorna glatt skutta omkring i en fredlig Edens lustgård talandes tyska och med varsin väska insexnycklar.  Männen bar tropikhjälmar och kvinnorna papiljotter i håret, sådana där i olika färger som hans mamma haft. Men människan blev snart sin egen gud och gud över Jorden och allt som levde på globen och utan att den verkliga guden, Jorden, hann göra något åt saken, började människorna kriga med varandra och utplåna andra levande varelser. Varelser som Jorden skapat för att själv må bra och för ha något fint att titta på och för att alla de sinnrika system och nätverk av liv och energier Jorden skapat skulle fungera.

Antropomorfism! Anthropomorphismus! Anthropomorphismus! Anthropomorphismus! Varför vill någon ge djur och saker mänskliga drag? funderar Örjan dagar han känner sig tung i sinnet, det hjälper inte ens att högt säga antropomorfism på tyska högt flera gånger, sinnet blir inte lättare för det. Vem vill göra andra så ont? Wer will andere so sehr verletzen? Örjan skulle hellre ge människan robotdrag. Eller sköldpaddsdrag. Eller träddrag. Eller insexnyckeldrag. Allt utom möjligen drag av amöba för han tycker människan och amöban redan är för lika.

Människan, tänker Örjan att Jorden länge tänkt och fortsatt tänker,  lär sig inget av alla sina krig och osämjor och orättvisor mot varandra. Till slut började Jorden hoppas på att människan skulle utplåna sig själv med ett par rejäla kärnvapenkrig. Men av det har det blivit intet. Istället hotar nu människan inte bara sig själv utan också Jorden, sin skapare. Därför tänker Örjan bygga en robotarmé som han ska släppa lös på mänskligheten. Han ser sig som en Guds härförare i ett heligt krig mot mänskligheten och robotarna utgör den Guds armé som är Jordens sista hopp.

Musik. Museik. Musik.