Förbud mot centrerade nytubstryck!

Publicerat 2020-07-27 av Lars Torstenson

Somligt nytt känns sådär extra mysigt och lyxigt som bara somligt nytt kan kännas, och på den skala som detta extra myslyxiga mäts står en ny kaviartub en tidig morgon högst. Kort sagt: en ny kaviartub en tidig morgon är en lisa för själen.Eller med andra ord: en ny kaviartub är något så fantastiskt, något så dyrbart ja något snudd på så heligt som något kan bli. Och som med allt heligt gäller det att gå varsamt fram och att visa föremålet vederbörlig vördnad. Detta vet alla med en normal uppfostran, ett minimum av estetisk känsla och ett uns EQ och den som ger sig till att ge den nya, blanka tuben ett rejält tryck på mitten i sin obetänksamma och känslokalla iver att få kaviaren ur tuben, den individen är inte bara förtappad utan också att betrakta som kriminell och skulle det vara så att lagstiftaren ännu inte formulerat ett tydligt förbud mot centrerade nytubstryck är det i sanningen hög tid att göra det nu!Lämpligt straff för den som ägnar sig åt centrerade nytubstryck är ett år, under vilket det kriminella elementet varje dag ska väckas i ottan av ett obehagligt tryck av en kall hand på magen, på uppfostringsanstalt med fokus på handhavandet av hushållets heliga pryttlar och doningar. Särskild vikt skall läggas vid respekt för kaviartuben. Skulle det visa sig att den som utdelat ett centrerat nytubstryck på husets sprillans nya Kalles Kaviar-tub är en individ av ens eget kött och blod skall utöver nyss nämnda påföljd kommande lördags lördagsgodis anses vara förverkat.

Musik, Peter Green-maraton: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10.

John Williams: Augustus

Publicerat 2018-05-20 av Lars Torstenson

Svara

Vi som gått i söndagsskola och understundom frekventerar kyrkans julspel känner kanske Augustus bäst genom Lukas: ”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas”. Och vi som är historieintresserade vet nog att Augustus aka Octavius/Octavianus tillsammans med Marcus Antonius och Lepidus utgjorde det andra triumviratet och att Octavius så småningom stod som ensam herre på täppan, medan Lepidus strippades på reell makt och Marcus Antonius, som vi bland annat kunde se i TV-serien om Julius Caesar, hamnade hos Julius gamla frilla Kleopatra i Egypten – eller om det var så att Kleopatra först tog sig världens mäktigaste man, Julius Caesar, till älskare och garant för sin makt och när denne dog satsade hon på den hon trodde skulle ta hans plats – och så småningom gick under tillsammans med egypternas drottning. Men om vi ska snacka Augustus med låt säga Peter Englund eller Dick Harrison och inte står ut med att de ska sitta och förläsa uppfyllda av sig själva, ja då måste vi läsa på mer. Tur då att John Williams finns.

Obligatorisk läsning

John Williams, denne under sin livstid nära nog bortglömde och i vart fall snudd-på-noll-säljande författare, har återupptäckts på senare år och hyllats världen över, inte minst här på vinifierat. Romanerna Stoner och Butcher’s crossing bör vara obligatorisk läsning på var skrivarkurs, och givna inslag i var bokcirkel med minsta ambition. Stor litteratur, kort sagt. Men vad händer när denne mästare på att gestalta ger sig till att skriva en historisk roman i brevform? Borde gå åt fanders och bli segt och långdraget, men gör så klart inte alls det när det är Williams som sitter där och plitar. Tvärtom har vi här ytterligare ett stycke historisk litteratur (ja, jag är ganska putslustig där och släpper loss göteborgaren i mig) från en mästares hand.

Game of Thrones

Knappt märkbart flyter texten olika beroende på vem som skriver brev och till vem hen skriver och via hopp i tiden och från penna till penna får vi en tämligen bra bild – förmodligen så bra som går att återskapa utan att ha varit med, för precis som Augustus själv får säga mot slutet av boken är allt om inte lögn så i alla fall lögn (ja, ni förstår bättre om ni gör er omaket att läsa boken och inte bara nöjer er med att tro att ni läst den bara för att ni läst en bloggad recension) – av kejsar Augustus, och om hans liv och hans samtid och vi förstår att det inte alls är osannolikt att George R.R. Martin läst Williams Augustus och låtit sig inspireras till åtminstone somligt i Game of Thrones (alla ligger med alla, även inom familjerna, alla smider ränker, alla strävar efter makt, långt borta, i de avlägsna gränstrakterna som ingen i Rom behöver oroa sig för, pågår ständiga krig mot barbarer…).

Välflytande text

Texten flyter, som sagt, synnerligen väl; krångliga meningar som den första, och faktiskt också sista, i det ovanstående stycket behöver läsaren inte vara rädd för. I vilken mån Williams våldför sig på historien låter vi vara osagt, men vi inbillar oss att hans historia är lika sann som någon annans och hursomhelst så är det mycket spännande och intressant. Allteftersom Octavius får ordning på hela sitt rike, besegrar sina fiender, gör slut på de pågående inbördeskrigen och så vidare, flyttas fokus i texten från ränker och krig till annat, som dotter Julias osedliga liv och leverne medan den utlandsstationerade Tiberius bidar sin tid i Tyskland eller på Rhodos. Vi möter samtidens stora författare som alla var Augustus vänner: Vergilius, Ovidius, Horatius… Bara en sådan sak! Och, som sig bör, mot slutet talar så Augustus själv och vi får oss då till livs hans (Williams?) tankar om sanning och lögn, om ålderdomens krämpor och mycket annat, allt nu på slutet förpackat på klassiskt Williams-manér med träffsäkra miljöskildringar och gestaltningar och inte minst allmängiltiga och högst väsentliga tankar om förgänglighet och människans syn på livet allteftersom den åldras – ja, ni hör själva, detta är ytterligare en bok av John Williams att läsa.

Peter Green.

Brescou: CO2-neutralt, eko & hållbart

Publicerat 2017-10-01 av Lars Torstenson

Svara

Det är inte lätt för konsumenten att hålla reda på vad som är vad bland de kvalitets- och odlingscertifikat som förekommer inom livsmedelsindustrin. När det kommer till vin har det blivit så att vinerna delas upp i två, kanske tre världar: Den konventionella och den ekologiska (och i någon mån naturvin). För många räcker det med en klassificering för att hen ska gilla, eller ogilla. Bortsett från det uppenbart ointelligenta i en sådan svartvit världsbild är det i viss utsträckning till förfång för både natur och människa.

Min uppdragsgivare Domaine de Brescou arbetar med låga skördeuttag, har en certifiering för hållbart jordbruk (”Terra Vitis”), är CO2-neutral och arbetar med låga doser svavel (oftast en bra bit under gränsvärdena för biodynamiska viner, som i sin tur är lägre än de ekologiska som i sin tur är lägre än de konventionella). Rent kommersiellt – och det kommersiella är i praktiken samma sak som producentens överlevnad – har inget av detta haft någon större betydelse. Vinerna saluförs inte som ”naturvin” och missar den konsumenten och den som är ute efter miljö- och människovänliga alternativ tittar bara efter eko-loggan – en logga som Brescou saknar. I alla fall fram till nu, för som tidigare meddelats på denna sida håller gården i skrivande stund på att ställa om till ekologiskt jordbruk och om tre år kommer eko-certifikatet finnas där på gårdens etiketter.

Vad har vi då ändrat i vår hantering för att få det här nya certifikatet? Ingenting. Jo, det är sant. Varför var gården då inte redan eko-certifierad? Ägaren tyckte, precis som sin rådgivare (gissa vem!), att det räcker med de hårdare reglerna för hållbart jordbruk och medvetet lågintensiv hantering av odlingen. Varför blir vi eko nu då? Jo, som torde framgått ovan är det det enda som konsumenten tycks bry sig om.

Det trista med det ovanstående är att många missar den i grunden avgörande frågan om huruvida producenten arbetar hög- eller lågintensivt. Kort sagt finns det inga kompromisser för den som strävar efter största möjliga uttag: den måste göda, vattna och bespruta så det står härliga till (skälet till att somliga beter sig så klandervärt är, såklart, att de vill få till riktigt billiga viner) och det oavsett vilken certifiering den eventuellt uppnått för sin gård och dess produktion (jo, även eko-certifierade gårdar kan arbeta med övergödning o s v). Ja, så är vi då tillbaka dit vi alltid kommer när vi talar kvalitet, hälsa och natur: de enda vinerna som är för dyra är de billiga (som Brigitte Bardot så fint uttryckt saken). Tyvärr. För den som i motsats till den som jagar stora skördar satsar på ett lågintensivt jordbruk, den måste höja priset eftersom skörden alltid blir liten, då det bokstavligen talat ligger i sakens natur.

Hur kan då Brescous viner relativt sett vara så billiga? Bortsett från att det kan bero på att världens konsumenter tycker illa om vinerna och inte vill ha dem är näraliggande förklaringar att viner från Languedoc rent allmänt är undervärderade – undantag utgörs av viner som rätta nått kultstatus samt viner som pushats med väl tilltagna marknadsinvesteringar – och att just Brescou aldrig lagt en cent på att marknadsföra sig. Tufft för ägaren, bra för er konsumenter som kan köpa de här, åtminstone utifrån miljö- och certifikatsynpunkt, välgjorda vinerna för en spottstyver. I Sverige finns till exempel Château de Brescou , nr 71705, 139 sek (grenache-baserat rödtjut som är tämligen allround på matbordet).

PS Årets skörd på Brescou: cirka tio procent ner (mindre än på andra håll då gården redan arbetar med låga uttag och därmed påverkas i mindre grad av år med liten volym; de som förlorar mest på ”torrår” o d är de som arbetar med höga skördeuttag), fantastisk kvalitet, nog bästa året jag sett där avseende nya ”Château-vinet” (både det röda och det vita), carignan, syrah och mourvèdre samt för rosévinet (grenache och pinot noir).

Grön musik. Alternativ grön musik.

Le Relais des Moines

Publicerat 2016-06-12 av Lars Torstenson

Svara

Sedan urminnes tider har den legat där, krogen Le Relais des Moines, i rondellen just utanför Les Arcs sur Argens. Det där att stället ligger vid sidan om rondellen är svårt att tro när man väl installerats under de välvda taken inne i restaurangen eller på den soliga terrassen. Hic iacet otium, som munken skulle sagt, här vilar lugnet, och maten är inte dum den heller och servicen finfin. Den som slinker in en vardag, vid lunchtid, kan få en strålande trerätters för drygt 40 €, och då ingår inte bara maten, atmosfären, servicen och Michelin-stjärnan. Till allt det ska läggas vin, vatten och kaffe, som också ingår i dealen. Överkomligt.

Häromdagen lyssnade vi till Trixie Whitleys fina cover, nu hör vi det ljuvliga originalet.

MDLVX & finewines.se

Publicerat 2016-06-10 av Lars Torstenson

Svara

finewines.se är förmodligen Sveriges nördigaste vinforum. Här finns det mesta för den som inte har något liv. Ämnena som presenteras och, oftast, diskuteras spänner från vilken utbildning en sommeliersugen bör gå via produktnyheter till varför någon kan få för sig att jäsa ett vin malolaktiskt på nya franska ekfat som rostats medelhårt och vid extra låg värme. Ja, nördigt. Med det sagt förstår var och en som vill lära sig mer om vin eller som gärna vill vara en del av Vinsverige, att den måste bli en återkommande gäst, eller rent av medlem, på finewines.se.En av de för oss nördar oemotståndligt roliga sakerna medlemmarna på finesawines.se ägnar sig åt är att se ut ett vin som alla medlemmar en given månad kan köpa på sig och prova, var och en på sitt håll, resultatet av respektive provning presenteras sedan undan för undan i en tråd för ändamålet. Klart det är kul. Vad tycker jag, vad tycker de andra? Hur lika/olika uppfattade vi vinet? Och, vilket bra sätt att presenteras för viner jag kanske inte hade koll på! Ja, ni som inte är vinnördar, det är ofantligt fånigt för er, men sanslöst intressant för oss andra.

Extra intressant blev det för er utsände i de navelskådande och inåtblickande fantasternas digitala värld i maj i år. Då provade nämligen nördgänget Mazuelo de la Quinta Cruz, mer MDLVX 2009 känt som MDLVX, och ett vin designat av er ovan nämnde utsände. Vinet har tidigare omskrivits här på vinifierat och den sanne HR:en vet att första årgången var 2006, att vinet sedan starten fått toppnoteringar i såväl Sobremesa som många andra spanska tidningar och guider (som rent av placerat vinet bland Riojas tio bästa) och att sedan dess har MDLVX fått erkännanden mest överallt också utanför Spanien, inte minst i Decanter, där det toppnoterats.

Vinet görs på druvan mazuelo – när Miguel bad mig göra ett vin med/åt honom ville jag inte göra en ”Rioja” eftersom det redan finns så många, utan en Rioja med eget stuk – och druvorna kommer från vingården Quinta Cruz, som inte är quinta som i Portugal utan quinta, femte, alltså ”Femte korsets vingård” eller snarare ”Mazuelo från Femte korsets vingård”. Låter tveklöst bättre på spanska. Druvorna odlas ekologiskt och vid lågt uttag (till följd av hård gallring och återhållen gödning). Jäsningsarbetet är sparsmakat och ek-kombinationen är aningen udda för att vara Rioja. Visst, där är franska och amerikanska fat, men också östeuropeiska och vi är noga med att eliminera fat som drar iväg på oönskat vis. Det sistnämnda begränsar volymen ändå mer är redan Femte korsets lilla yta och gallringen. Vi brukar landa på mellan 2500 och 4500 flaskor per år.

En av idéerna med MDLVX är, i likhet med merparten av viner jag gör, att årgångarna ska komma till tydligt uttryck. Detta gör, på gott och ont, att MDLVX kan variera en hel del mellan åren. 2011 som finewines.se provade, och som också är årgången som säljs i Sverige just nu, är idag fortsatt väl ung men samtidigt en ganska snäll mazuelo-årgång – till skillnad från till exempel 2008 som var väldigt spetsig och otillgänglig åtminstone de första fem åren (mycket bra idag dock).

Vad tyckte då fineswines-nördarna? Jodå, det blev genomgående godkänt och poängsättningen landade nog i snitt på 88, vilket är riktigt bra för ett vin i den här prisklassen, gissar jag. Några tyckte att vinet hade italienska vibbar och det är något jag ofta får höra om viner jag gjort eller designat och det beror nog på att jag genom åren mest inspirerats och påverkats av de bästa italienska vinmakarnas ackuratess samt att jag själv uppskattar tydlighet och disciplin i viner. Andra drog paralleller till druvorna blaufränkish och zweigelt och där är det nog druvan mazuelo som tittar fram och ger de associationerna, särskilt till zweigelt, skulle jag säga – denna association var gissningsvis ändå tydligare i den unga 08:an.vinifierat och den ovan nämnde utsände tackar nördarna på finewines.se för uppmärksamheten och många kloka synpunkter på MDLVX (dessa ska f ö, självklart, vidarebefordras till kollegan Miguel Merino).

Musik!

Debatt: Brännhet evolutionsfråga löses med Grönland?

Publicerat 2015-10-28 av Lars Torstenson

Svara

Det här med att tända eld på saker och ting i tid och otid är en diagnos, Pyromani (av pyr = ”eld”, och mani’a = ”galenskap”). I all enkelhet är detta en impulskontrollstörning som yttrar sig i en obetvinglig impuls att tända eld på saker. Inte sällan befinns pyromanen någonstans i närheten av sitt verk gnidande sig där det är som skönast alltmedan lågorna slickar himlafästet.

Historisk har det inte funnits några belägg för att pyromani är smittsamt, men den senaste tidens händelser ger annat vid handen och det är nu hög tid för regeringen att kalla in FN, Läkare utan gränser och andra som är bra på att hantera epidemier; det är viktigt att snabbt få bukt med pyromanin innan den sprider sig som en löpeld och sätter hela vårt avlånga land i brand. Kort sagt har samhället inte råd med en pyromaniepidemi varför påtändande element rimligtvis måste hållas inspärrade (dyrt) alternativ förvisas till platser utan brännbar materiel, som norra Grönland (billigt) – detta inte minst som pyromani enligt expertis är hart när omöjligt att bota, en gång smittad, alltid smittad.

I den mån de dit förvisade elementen behöver ha något att bränna, till exempel i avtändande syfte, bör det gå att förse dem med några skrotfärdiga bilar (billigt, påminner om förorten) och, framförallt, potemkinkulisser (billigt, påminner om flyktingförläggningar) som de efter behag kan fjutta eld på och lustfyllt se gå upp i rök alltmedan de låter sina sjuka sinnen rinna och brinna.

Nu ska också sägas att alla bränder inte är i efterhand ångestfyllda pyromaners verk, det kan även enligt expertisen handla om människor med en antisocial personlighetsstörning, alltså en förfärande stor minoritet av vår befolkning. Det torde vara ogörligt att flytta alla dessa till Grönland – man kan också tänka sig att grönlänningarna inte skulle tilltalas av den idén – varför vi måste ta i övervägande att sätta upp en expeditionsarmé med tvångsinkallade element med antisocial störning och fallenhet för eld som vi sedan kan skicka till, till exempel, mellanösterns oroshärdar, där de fritt kan välja sida och leka rommen av sig och bränna och ha sig bäst de kan och vill. Någon risk för överbefolkning där och underbefolkning här lär det inte bli: vi exporterar de för samhället kostsamma, allmänfarliga och brännheta elementen och får i utbyte sådana som flyr slika individer. Alltså mer konstruktivt och fredligt tänkande individer förhoppningsvis fria från pyromanismitta och antisociala personlighetsstörningar.

Det är evolutionens gång att den som inte konstruktivt bidrar till rasens – i det här fallet den mänskliga rasen – fortlevnad får se både sig själv och sina gener ratade.Peter Green. Green Day. Ebba Grön. Eminem. In Flames. Deep Purple.

Albatross

Publicerat 2014-06-13 av Lars Torstenson

Bandet Fleetwood Mac, ursprungligen Peter Green’s Fleetwood Mac, blev mest känt under 80-talet och med sättningen med Lindsey Buckingham och Stevie Nicks, men ursprungsformeringen med bland annat Peter Green hann på mycket kort tid med att skapa fler toppar än bandet sedan gjort under resten av sin mycket långa karriär. Vi lyssnar på Abatross och då kanske alldeles särskilt på den så samstämda rytmsektionen.