Efter en tid lika lång som tiden då det funnits vin i Sverige fram till för sisådär tio år sedan fanns det knappt några roséviner att tillgå i landet. Rosé d’Anjou, Matteus, René Barbier och Rosé de Tunis rosade kanske inte marknaden, men det var slikt som bjöds populasen som dristade sig till att dricka skärt vin trots vinexpertisens unisona fördömanden. I nådens år 2024 är det annat ljud i skällan. Folk hinkar rodnadsrött, grisskärt och sandgult rosévin som vore det den mest självklara saken i världen och det är ju de facto riktigt kul att det är så. Möjligen invänder någon vän av ordningen tillika besserwisser och nackont, att roséviner är samma skit nu som då. Hm, inte riktigt ändå. det finns betydligt fler spännande roséer idag. Låt vara att det inte är dessa som populasen vräker i sig ohemula mängder av. Men ändå. Och sedan finns det en hel del spännande roséer någonstans där emellan avskrädet och det riktigt fina. Här kommer fem tips på riktigt bra och spännande skärt där emellan.
1.Condé Rosé 2023, nr 92775, 149kr. Släpps 7 juni i tillfälliga sortimentet. Ett krispigt rosévin på sangiovese och från Chiara Condello, som utsetts till Italiens bästa vinmakare under 35 år samt en massa andra fina saker. Här bjuder hon på ett friskt och fruktdrivet, ytterst elegant och väl vinmakat rosévin som inte minst kan avnjutas till en bit mat, kanske en inte alltför skrikig kycklingrätt, dito fiskrätt eller en sallad och, helt säkert, en massa vegetariska rätter ity Chiara är själv vegetarian. Ekologiskt certifierat.
2.Muga Rosé 2023, nr 92242, 129kr. Släpps 7 juni i tillfälliga sortimentet. Går inte att annat än att imponeras av det här vinet som år efter år håller den här höga nivån och det här låga priset. Friskt, bärigt, fruktigt, vackert och välgjort fungerar det utmärkt till fisken, kycklingen och salladen, för att inte tala om vilket utmärkt prat-, balkong- och bersåvin det här är. Garnacha och viura. Odlas och tillverkas enligt ekologiska principer.
3.Mart (Gramona) 2023, nr 65307, 185kr. Det står i skrivande stund årgång 2021 på Systembolagets hemsida, men den som beställer det här ljuvliga vinet ska enligt uppgift få den galet fina årgången 2023. Här talar vi personlighet och ja, som sagt, ljuvlighet. Gramona är den enda spanska producenten som fått 100 poäng av Guìa Piñin, den spanska vinbibeln nummer ett. Detta för ett av sina mousserande viner (”Enoteca”). För några år sedan började de göra stilla viner också och resultatet har inte låtit vänta på sig. Lika gott som det är till en dignande buffé är det här vinet mol allena eller kanske som ackompanjemang till en omgång krocket eller kubb. Druvan är en av de här som uppväckts från de döda: xarel-lo vermell. Bara en sådan sak, självklart gissningsvin när den skitnödige vinexperten kommer på besök. Ekologiskt certifierat – Gramona arbetar efter biodynamiska principer och allt arbete utförs med hjälp av hästar.
4.Les Lauzeraies 2023, nr 2724, 149kr. Ett vin jag är inblandad i, ja bildligt talat alltså, sedan 2011. Årgången 2023 är som den ska vara, rejäl skjuts i frukten och en smak som orkar med betydligt mer än de anemiska kusinerna från de södra delarna av Provence och dess kopior från när och fjärran. En självklarhet när sommarsalladen ska ätas, fisksoppan ställs på bordet och då grillen kommer fram och någon som vet något de andra inte vet skriker efter Tavel men inte vilket Tavel som helst utan det där outtalbara vinet på L och med nummer 2724 i den monopolistiska bokföringen. Görs på en massa olika druvor med grenache i spetsen. Hållbarhetscertifierat.
5.Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne Rosé, nr 70576, 225kr. Alla har väl vid det här laget koll på Clotilde Davenne och hennes magiska vinmakarfingrar. Missa för allt i världen inte hennes rosa bubbel. Avsevärt mycket dyrare champagner, för att inte tala om billigare bubbelrosé, får se sig slagna med hästlängder när den här friskt och fruktigt bubblande elegansen hälls i glasen och inmundigas i strålande solsken under den fladdrande vimpeln medan måsarna skriar och solbrännan kliar och stramar på ryggen. Om något missat det så stavas Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne Rosé egentligen s-o-m-m-a-r. Druvan är som sig bör pinot noir. Hållbarhetscertifierat.
Folkilsken och empatistörd plutläppad rysk terrier skänkes till rabiesvaccinerad djurvän med hundvana, stort tålamod och en rustik transportbur. Behöver mycket kärlek och omvårdnad. Finns för avhämtning på Röda Torget 4, Moskva, 3 trappor, ringklockan märkt ”Ryska folket”.
Frågan om sommar- och vintertid blir alltmer infekterad för varje år. Medan européerna dignar under en redan övermäktig börda, där pandemin och Polen bara är toppen på isberget, läggs denna sisyfosdebatt om sommartidens vara eller icke vara som en lök på laxen. För att lätta på denna européens börda, har vi tänkt till och kommit fram till en kompromiss som är så lysande att alla torde kunna ansluta sig till den utan vidare debatt: Vi skippar sommartiden på våren och dess framskruvade klocka OCH institutionaliserar vintertiden och dess bakskruvade klocka i samband med höstdagjämningen! På så vis får alla rätt på något vis, och vi som uppskattar vintertidsinförandets boostande effekt kan njuta dess otium varje år, utan att, nota bene!, lida sommartidsinförandets alla helvetes kval.
Alldeles bortsett från det uppenbara att det kan vara allt från hönsägg via gökägg till sköldpaddsägg, framgår ingenstans, i-n-g-e-n-s-t-a-n-s, huruvida konsumenten, där den så att säga står med ägget i säcken, köpt ett kok-, stek- eller äggröreägg! När er utsände i de våghalsiga testpiloternas farofyllda värld häromdagen gav sig på att steka ägg till en tänkt pytt i panna, slutade det med att stekäggen blev till äggröra! Ett dråpslag mot konsumentens förtroende för förtegna äggbönder och äggförande livsmedelshandlare med en uppenbar fallenhet för att vilseleda konsumenten!
vinifierat kräver nu tre saker: 1. Att Riksdagen skyndsamt återupprättar Varudeklarationsnämnden och ger den utökade befogenheter och då inte minst att utdöma och verkställa straff. 2. Att tvingande varudeklaration på ägg införs per omgående. 3. Att särskilt grymma och utstuderade straff ådöms den livsmedelshandlare eller äggproducent, som inte på ett övertydligt vis märker sina förpackningar så att även en analfabet förstår vad för slags ägg den är på väg att tillreda, varmed, måste vi utgå från, alla kan tillreda sitt ägg utan att drabbats av potentiellt hälsovådliga och, i förekommande fall, förnedrande äggchocker!
Målet med Clos Dière-vinerna var att göra eleganta och koncentrerade viner som skulle utvecklas med lagring. Nu kan någon invända att få viner bygger på sig med lagring och att viner som saknar rätt komposition från start omöjligen kan utvecklas på ett bra sätt. Håller med om allt detta. Målet var inte heller att göra viner som ”byggde på sig”, utan viner som utvecklades och hittade fram till sitt optimum under en långsam utvecklingsprocess. När detta konststycke lyckas kommer vinets långa liv på flaskan, dess hållbarhet, som ett brev på posten (vill här gärna skämta om flaskpost, men det här är en allvarlig text så det får vi ta en annan gång).
Vad är då hemligheten? Det är ingen hemlighet alls. Det är ABC att enda sättet att åstadkomma det ovan beskrivna kommer via odlingen, och, det ska väl sägas, viss skicklighet eller tur med att sätta vissa moment rätt i tiden.
Vingården på Domaine Rabiega odlades ekologiskt och med lågt uttag med start 1990 (även om vi började omställningen redan 1988 – med ny ägare 2006 återgick gården till att odlas konventionellt och uttaget höjdes). En mark som behandlats och götts för hög avkastning behöver tid för att komma ner i varv, det brukar ta fyra-fem år och sker stegvis, ungefär som en avtändning rent allmänt. När vi landat rätt några år in på 90-talet (jag brukade kalla 1993 år 0) och fram till dess gården såldes var den fri från både gödning (bortsett från den naturliga bio-flora som odlades mellan raderna) och bevattning. Uttaget låg <20 Hl/Ha före gallringsbordet och jäsningen, alltså väldigt lågt (oftast landade vi runt 16 Hl/Ha efter gallringen och jäsningen). Gallring i odlingen skedde vid minst tre tillfällen under växtsäsongen och vid två av de tillfällena genomfördes även en noggrann grönskörd.
Den stora utmaningen för den ansvarige vinmakaren under skörden är, menar jag, att pricka in vissa givna moment vid dess optimala tidpunkt. Huruvida detta lyckas kan förstås diskuteras. Kanske hade det kunnat gjorts bättre, kanske sämre. Dock brukar det gå att känna på ett vin om hela potentialen finns där och för min del har det definitivt varit så att jag känt när jag kommit fel och när jag trott mig ha prickat bull’s eye (men, som sagt, kanske hade det kunnat gjorts ändå bättre, svårt att veta). De här avgörande momenten är/var om vi talar om röda Clos Dière/rött vin skördetillfället och macerationstiden. Många nöjer sig med att titta på de kemiska analyserna av druvorna, andra smakar på frukten. För min del gällde både och, och, inte minst, hela tiden sätta in de givna värdena i den erfarenhetsbank som undan för undan byggdes upp. Målet var, förstås, att plocka med rätt typ av aromer i topp och med fortsatt balans i frukten. Vissa druvor ger vinbonden tid att bestämma sig, andra måste tas ”nu!” – utrymme för funderande gives icke. Med syrah-druvorna till Clos Dière förhöll det sig så att det var ”nu!” som gällde (däremot inte alls med de vita, som dessutom var tre sorter, vilka kunde balanseras mot varandra och vars exakta komposition varierade från år till år beroende på väder, vind och mognad).
Nästa moment är, för det röda, macerationstiden. Den som ”bara” ska göra ett rödtjut behöver inte bry sig. Det fungerar fint att bara följa läroboken i önologi och urlaka så länge jäsningen pågår. Den som vill optimera doft och smak måste däremot prova först musten och sedan, allteftersom jäsningen fortlöper, vinet och avbryta macerationen just då allt sitter på rätt plats – något som inte sällan inträffar vid ”fel” önologiska tidpunkt om vi bara ser till läroboken och tryggheten (det är förenat med risker att göra kvalitetsvin… det gäller att hela tiden ligga på gränsen och ibland, ja, då går det överstyr). Nog av. Macerationstiden är av avgörande betydelse alltså. Den här tidsrymden för urlakningen varierade en hel del mellan åren, som minst tio dagar, mer vanligt cirka tre veckor, men några år snarare fem än fyra veckor.
Innan druvorna hamnade i tanken hade de handplockats i korgar och nagelfarits på ett gallringsband. Allt i syfte att bara få in perfekt frukt i källaren. Bortsett från det där med macerationstiden var vinmakeriet på Rabiega synnerligen hands off. Däremot lades vinet efter jäsningen att genomgå malolaktiskt jäsning och lagras på barriquer från Vosges respektive Slavonien (gjorda av tre olika, franska tunnbinderier, med vilka vi över åren utvecklade mycket fint samarbete). Målet med detta var inte att ”smaksätta” utan att via långsam oxidering hjälpa vinet att landa i sig självt och därmed lägga grunden för dess långa liv. Och sedan, ja, då var det inte så mycket mer, gäller förstås att dra vinet av eken vid rätt tidpunkt, alltså då den långsamma oxideringsprocessen känns avslutad och innan vinet riskerar torkas ut (men den frågan, viner som blir uttorkade på eken, beror vanligen mer på att fel typ av ek använts än tiden vinet legat i fatet).
