Virginie Despentes: Vernon Subutex tombe 1-3

Kanske står Virginie Despentes i vägen för Virginie Despentes. I annat fall är det, sagt med all respekt för hur trött Svenska Akademien är, konstigt att hon inte nämns, namndroppas eller läcks när det kommer till diskussionerna kring vem som ska få nobelpriset i litteratur härnäst. Till och med Houellebecq nämns i diskussionerna och gissningslekarna, och han låtsas bara, eller framställs kanske snarare av sina anhängare, vara allt det Despentes är. Kort sagt lirar  Houellebecq i samma division som låt säga en Mo Yan medan Virginie Despentes tillhör litteraturhistorien, Nobelpris eller inte.Nu har förvisso Despentes fått ett och annat pris, som Prix Renaudot (för Bye Bye Blondie) och flera av hennes texter har blivit film. Kontroversiell i mångas ögon, på riktigt, inte som Houellebecq lagom för att många ska kunna känna en liten kittling utan att det någonsin blir farligt.

Lysande stilist, smart berättare, intelligent iakttagare, analytisk finlirare och inte utan humor.

Skrev, tycker jag så här i efterhand, en hygglig sammanfattning av del 1 i trilogin om Vernon Subutex efter ha läst den för drygt ett år sedan. Tyckte då att del 1 var okej men inte riktigt där jag trodde den skulle vara, men att den också kändes som en startsträcka som lovade mycket inför de kommande två volymerna. Förutsägelserna om och förväntningar på del 2 och 3 infrias till fullo, kan jag nu konstatera efter att ha närmast sträckläst dem.

Medan del 1 är lite tjatig och, som sagt, mycket startsträcka, är delarna 2 och 3 lysande. Det är lätt att instämma i kören som menar att Despentes med Vernon Subutex ansluter till en Balzacsk tradition. Bitvis är det här väldigt kul, bitvis tragiskt, bitvis våldsamt, bitvis pratigt, bitvis tänkvärt, bitvis både det ena och det andra och på det hela väldigt bra. Ett måste för den som är intresserad av litteratur och smarta och väl sammanfattande samtidskommentarer.

PS De tre böckerna om den gamle skivaffärsinnehavaren och discjockeyn Vernon Subutex innehåller massor av musikhänvisningar och påpassligt nog finns all musiken samlad på flera spellistor på Spotify, till exempel den här, sammansatt av jimbirmant, och här är en spellista på YouTube.

Den gamla bondepraktikan inget praktverk

Kanske är det så att jag någon gång hänvisat till ”bondepraktikan”. Utan att ha läst den. I kunskapens och insiktens förklarande ljus pinsamma uttalanden byggda på lösa antaganden. Inte minst om bokens förträfflighet. Nu har jag läst verket i fråga. Det är en veritabel skitbok. Fylld av svammel, motsägelser, okunskap och dumheter.I förordet till 1982 års upplaga, en av ett femtiotal svenska utgåvor av verket, slår professor Sigfrid Svensson fast ”… det är ett starkt blandat och egentligen högst förvirrat innehåll som rymmes i den berömda boken…”. Förvirrat var ordet. Kort sagt samlar Bondepraktikan en rad lösa antaganden, rena dumheter, skrock, folktro och trams. Att boken fått ett sådant genomslag genom åren säger en hel del om hur okunnig och förlorad människan, eller i vart fall alltför många människor, är.

Till skillnad från vad man kan tro innehåller inte Bondepraktikan användbara råd och klokheter avseende jordbruk och odling. Det handlar mer om vilket väder man kan förvänta sig under året om det regnar eller blåser eller något annat på julaftonen eller juldagen eller någon annan av de tolv juldagarna. En påfallande stor del av bokens sidor handlar om åderlåtning. Till råga på allt förekommer, visar professor Svensson i sitt förord, flera felskrivningar, där sakfel kopierats vidare i nya upplagor (som vore det en faktabok om vin). Till exempel står det att ”säd som knoppas sist i maj kan betyda mycket ollon”. Mer begriplig blir just den sekvensen om säd byts ut mot ek. Som lök på laxen är språket häpnadsväckande uselt. Nödrimmen är så undermåliga att det känns som ett dåligt studentikost skämt.Å andra sidan finns det alltid något humoristiskt i det mediokra och med risk för att falla in i de hånfulla skratt som kommer byfånen till del, citerar vi här friskt ur ”Den gamla bondepraktikan” (1982 års upplaga):

Junuis (Midsommarmånad)

Ju mera det regnar säger jag dig,/ På S:t Johannis dag, tro du mig,/ Dess mindre hasselnötter bliva då till,/ Därför stek lök jag dig råda vill,/ Eller i deras stad rovor äta,/ Och därmed rötterna förgäta./ Är vädret Helge Lekamens dag klart, /Det betyder gott år utan all fara.

Martius (Torm. Marsmånad, haver 31 dagar)

Därnäst kom Thors och Thomas långskägg,/ Bad Gregorium locka barnen utom vägg,/ Gertrud hon tog då Bengt med sig,/ Och maria blev hälsad, säger jag dig.

Om åderlåtande

…”Att människan kan behålla sin sundhet och naturliga karskhet, görs det väl behov, att vi stundom utrensa det orena och överflödiga blodet. Ty får det överhanden, då är det befruktandes, att det begynner visserligen bliva fullt och ruttna, och förorsakar många slags sjukdomar och krankheter i människan, därföre är det av nöden att veta, när och på vad lem, och vad tid man skall låta sina ådror på.”…

För tandvärk

”Haver du tandvärk, skall du förstå,/ Då skall du en åder under din tunga slå,/ Därmed bliver du pinan stillt,/ Om du efter detta råd göra villt.”Bland de mer allmänna visdomsorden återfinner vi, både på latin och svenska, följande klokskap: ”Raro breves vivi, rufosque fideles… Sällan finnes en stackot ödmjuk och en rödhårig vara trogen.”

Sist men inte minst: När mars härskar på himlen bör du skaffa dig ett vapen och göra upp med dina fiender.

Musik.

Cabane & Headline: Manchettes Nada

Förr i världen, för inte så länge sedan, kallades kiosklitteraturen vid sitt rätta namn. Alla visste vad det var; det som benämndes kiosklitteratur var böckernas kvällstidningar.De här böckerna brukade återfinnas i en snurrställning utanför de på den tiden så vanliga kioskerna, eller lite undangömda i bokhandeln, i den mån de alls återfanns där. En perfekt ordning. Kiosklitteratur var, och är, förströelselitteratur. Böcker skrivna inom väl definierade ramar och efter väl utprövade recept. Soppor kokade på spik. Böcker att inhandla tillsammans med kvällstidningen eller ett paket Prince eller lite frukt eller en nöt-crème, tre dixiekolor och en rulle mjölkchoco.Böcker utan större åthävor, som marknadsfördes och lästes som det de var. Gedigna hantverk i en förutsägbar genre.Manhattan. Kometdeckaren. Prinsessromaner. Mysrysare. Romansbiblioteket. Hemligt uppdrag.  Kalla kårar. Chase. Nick Carter. Bill och Ben. Carter Brown. Mack Bolan. Harlequin. Hank Janson. Mickey Spillane. OSS 117. Big Jim… ”Agentspel i Alaska”, ”Lönnmord i Lugano”, ”Bröd till döds”, ”Rysk roulett”, ”Kär i doktorn”, ”Mannen som hoppade av”, ”Bättre fly”, ”Rum för romans”…  Namn som nog inte säger något till den som inte var med. Desto mer till den som var med.Idag har kiosklitteraturen kommit sig upp, vilket inte hindrar att den fortsatt är kiosklitteratur, benämningar som chick lit, kriminalroman, autofiktion och feelgood till trots. Och tur är väl det för vad vore världen utan det medelmåttiga?Max Cabanes och Doug Headlines adaptation av Jean-Patrick Manchettes ”Nada” är en utveckling av ett medelmåttigt verk från det tidiga 1970-talet, som i och med adaptationen och förflyttningen till seriernas förlovade värld och förpackad i en coffee table-bok i numrerad upplaga, tagit klivet från det medelmåttiga till det smått geniala. Och sådant måste man bara gilla ändå mer än det medelmåttiga.Således rekommenderas härmed ”Nada”, Max Cabanes och Doug Headlines version av Jean-Patrick Manchettes 70-talsbok om en anarkistisk grupps actionfyllda och  misslyckade försök att kidnappa den amerikanske ambassadören i Paris. Med enkla penseldrag och genom att plocka det väsentliga ur Manchettes original skapar Cabane och Headline en värld det är lätt att kliva in i och ta på allvar. Bilderna tar oss på ett effektivt vis rakt in i 70-talets Paris och det samtida franska samhället.Veterligt finns inte boken på svenska. Å andra sidan kan den som inte talar franska nöja sig med att titta på bilderna, precis så som vi alla gjorde med vår Kalle Anka när vi var alltför små för att ta till oss verket på annat vis. Tror det fungerar också. Storyn i sig är, som sagt, inte det fantastiska här. (Här ett youtube-klipp från Chabrols filmatisering av boken.)

Musik. Mer fransk popmusik från det glada 70-talet, här med mannen som gav oss My way.

Nancy Isenberg: White trash

Så här i presidentvalstider sätts fokus på USA. Det som säkert frapperar mer än en, är dels de djupa motsättningarna som än en gång ligger i öppen dager i det inte bara tu- utan snarare flerdelade USA, dels hur en tölp kan bli president. Mycket av detta får vi svar på i Nancy Isenbergs utmärkta bok ”White trash – The 400-year untold history of class in America”.

Om något negativt ska sägas om ”White trash” är det att boken är lite för lång. Till del beror det på att överraskningarna och det mindre kända avtar allteftersom vi närmar oss nutid. Men fram till FDR och hans ”new deal” är vi säkert några som då och då lyfter lite på ögonbrynen.

Låt oss ta det från början. Historien vi fått lära oss är, att medan drägg och brottslingar skickades till Australien var det bara de bästa som utvandrade till Amerika, och  allt började med pilgrimsfäderna. Nancy Isenbergs väl underbyggda bok – källmaterialet upptar över 100 av bokens 450 sidor – visar att invandringen började långt tidigare, och under mycket lång tid var Amerika en avstjälpningsplats för i England icke önskvärda element. Rent av var det en seriös idé att England genom att skicka iväg sina fattiglappar skulle exportera sig ur de ökande problemen med dagdrivare, uteliggare och andra inte till samhället särskilt bidragande individer.

De här fattiglapparna, vilka var (ö)kända för sin brittiska ”idleness” och ovilja att arbeta, kom att bilda en underklass av ”white trash”, som i USA genom åren puttades allt längre västerut av markägare, som enkelt uttryckt använde drägget för att vinna land som de sedan kunde sälja till bättre bemedlade och mer upplysta individer. Ur detta uppstod också slavsamhället – ett samhälle som styrdes av slavägarna och beboddes av desamma, deras slavar och white trash, som inte sågs förmer än slavarna.

White trash är, förstås, precis som ”trailer parks” ett mer modernt uttryck. Genom åren har de här människorna kallats allt möjligt – crackers, lubbers, clay eaters, scalawags, rubbish, ja självaste Lincoln kallades pga sitt enkla ursprung ”mudsill” (inte bara av söderfolk) – och de har alltid (av andra) setts som ett problem. Under tiden efter inbördeskriget menade flera republikanska anhängare att ”white trash” utgjorde en ”farlig klass” som reproducerade bastarder, prostituerade och kriminella. Detta resonemang ledde så småningom fram till en rasbiologi som på intet vis stod efter den som började spridas i Europa. Och på samma sätt som det experimenterades friskt med sinnesslöa med flera i Europa så skedde så också i USA och program för hur rasen skulle ”säkras” utarbetades, ofta utifrån djuravelns principer. Noterbart är att redan före inbördeskriget var många motståndare till slaveriet därför att de menade att detta hindrade det vita trasproletariatet att lyfta sig ur sitt armod, varför den vita rasen i sig var hotad.

Isenbergs bok ger mängder med exempel på hur den här utvecklingen pågått från sena 1500-talet fram till våra dagar, och ger därmed också en bra förklaring till många av de djupa motsättningar som sedan sekler finns i USA. Det handlar om nord och syd, rika och fattiga, vita och svarta, utbildade och outbildade med mera. Värt att notera är, att USA en gång hade planer på att, så som engelsmännen tidigare exporterat ”waste” till Amerika, sända sina fattiga till Mexico (något som mexikanarna inte var lika pigga på).

De här många ofta sekellånga motsättningarna, som går kors och tvärs genom samhället, har lett fram till dagens motsättningar och partisympatier, där inget är självklart. Att du är fattig och vit eller latino och rik eller vad det nu är, säger inget om vilket parti du kommer att rösta på. Däremot har det i och med Trumps tillträde blivit mer tydligt att Demokraterna(/Biden) är ett parti för ”intellektuella/utbildade” och ”etablerade” medan Trump(/Republikanerna) talar till dem som känner sig utanför, kanske blåsta på sitt arv och det oavsett var de i övrigt hör hemma i samhället.Är då Trump ett unikum i den amerikanska historien? Nej, svarar Isenberg och lyfter, bland annat, fram Andrew Jackson (president 1829-1837) , som hon menar var sin tids Trump. En råbarkad general som gärna gick i strid och slog in huvudet på folk, som förolämpade sina meningsmotståndare å det grövsta, skönmålade sig själv och var som en elefant i en porslinsaffär när han förde sig, eller kanske snarare inte förde sig, i Washington. I likhet med Trump fick Jackson många fiender också i de egna leden och många av hans medarbetare hoppade allteftersom av. Men han blev omvald.

 

Sara Danius: Husmoderns död & Matilda Gustavsson: Klubben

Kanske är det den naturligaste av mänskliga drifter, detta att vilja tillhöra. Att ha ett sammanhang. Det är det som driver hangarounden till mc-klubben, springpojken i det kriminella förortsgänget och den som vill tillhöra eller åtminstone vara nära kultureliten, synas i den fina kulturscenens ljus.När så ett antal kvinnor anklagar Kulturprofilen för att tafsa, komma med unkna kommentarer och våldta, samlar sig snart de här som tysta stått och tittat på därför att de också vill höra till, till försvar inte av de utsatta kvinnorna utan av det oförsvarbara. Fast det ska sägas, att några inser kvart över tolv att de betett sig ociviliserat, fegt och väldigt lågt då de låtit känslan av att vilja höra till ta överhanden över att göra det rätta, att inte reagera på det som pågick framför näsan på dem. Å tredje sidan finns det också sådana som den mest patetiske bland de självförhärligande kulturpajasarna, han som inte förstår att skilja på det verkliga livet och sin egen och de närmaste vännernas låtsasvärld fylld av omfattande inbördes beundran och kraftig självöverskattning, alltså sådana som denne clown som faktiskt på fullt allvar tror sig tillhöra något som är större än Samtiden och trampandet på uthängda och utnyttjade kvinnor, varför han med emfas försvarar detta oförsvarliga, detta ociviliserade översitteri i den egna samtiden.Det må så vara att någon menar att kvinnorna får skylla sig själva, när de vill höra till, att de borde velat annat, eller åtminstone inte låtit sig utnyttjas och våldtas, framförallt inte borde velat tillhöra så mycket att de lät sig våldföras på en gång till, och den stackars förövaren, Kulturprofilen, honom får man ju förstå, han tog bara vad han kunde och att han kladdade lite här och där, det visste ju alla om. Sådan var han. Och det är just det. Sådan vara han. Och de andra höll tyst för de ville ju också höra till.

Fast det spelar inte någon roll vad alla dessa kvinnor som det tafsades på, ordades om och våldtogs på och i sade och gjorde. Det var inte de som tafsade, ordade och våldtog. Det var inte de som utnyttjade och överskred alla gränser för ett civiliserat samhälle och umgänge, och det var inte de som bröt mot lagen. Det var för övrigt inte heller de som ägnade sig åt jäv och nepotism.Matilda Gustavsson skrev DN-reportaget som fällde Kulturprofilen, petade hans hustru ur Svenska Akademien och fick den ovan nämnde pajasen att gå all in på att fjanta sig ur den historieskrivning han så gärna vill vara en fotnot i. Den som vill få helheten samlad i en bok gör rätt i att läsa Matilda GustavssonsKlubben”, inte så mycket nytt, men en bra sammanfattning.Läste ungefär samtidigt med ”Klubben” Sarah Danius Husmoderns död”. Danius kom ju också att fällas av Matilda Gustavssons artikel, men mest för att hon tog parti mot Kulturprofilen och dennes akademiska fru. Det som fick mig att slå ihop de här två böckerna i en recension är att Danius faktiskt ”särskilt tackar” Kulturprofilen i slutet av sin bok. Flera av de ingående texterna i den något ojämna men klart läsvärda och mycket lärda ”Husmoderns död” var från början föredrag på klubben Forum. Till och med den omvände Brutus levde alltså i symbios med kulturnattens Kladdcaesar. Är det annorlunda idag? Knappast. Därtill är den i egna ögon fina kulturscenen fortsatt alltför fylld av självförhärligande och självöverskattande pajaser av olika kön. Om inte annat så vann ju den fraktionen striden om Svenska Akademien. Där sitter de nu och vakar över något som är större än både dem själva (eller, nåja, nästan större än dem själva) och Samtiden (definitivt större än Samtiden).

Musik.

Birgitta Stenberg: Apelsinmannen

Har, känns det som, i alla tider läst om Birgitta Stenberg, hennes vilda leverne och vänskap med poeten Paul Andersson, närheten till Kejne-affären och mycket annat. Förstår att många anser henne som en viktig kugge i sin Samtids centrum och någon som vågade utmana och därmed utveckla, och så är det förmodligen; att hon bidrog till att göra samtalet i Samtiden mer frispråkigt. Den förmodat ”oförblommerade” (citerar bokens omslag) berättelsen i Apelsinmannen (från 1983 och sig utspelandes några decennier tidigare) är dock mest patetisk. Här har vi några människor i Stockholm som utsett sig själva till Genier och rent av Samtiden. De knarkar och beundrar sig själva och är helt tagna av att känna att de är mitt i inte bara händelsernas centrum utan rent av Alltet. Fast egentligen lever de i ganska sjaskiga kvartar och hänger på ett fåtal utvalda näringsställen med likasinnade där den stora frågan kan vara ”Har Paul varit här?”, vilket han har eller inte har och så är det inte mer med den saken.

Så då ska man inte alls läsa Apelsinmannen? Jo, den är läsvärd, just som ett vittnesmål från en Samtid i Tidens flöde. Den visar också med önskvärd tydlighet att allt är sig likt år ut och år in och särskilt i de cirklar som tror sig vara de som bryter cirkeln.

Musik. Mer musik.

John Le Carré: Agent running field

… fortsättning på ”Olga Tokarczuk: Daghus, natthus”… Okej, så Hustrun hoppar i säng med den där John Le Carré. Bara så där. Var det bara för att jag hade ihop det med Olga?  Oerhört lågt i så fall. Men ändå, det gnager. Efter några kvällar, då Hustrun envisas med att hålla på med den där John, är måttet rågat. ”Lilla gumman, den där John, vad har han som inte jag har?” Hustrun: ”Du har? Hur menar du? Bränna vass? Kronos väv? Vinifiktioner?” Den här historiens hjälte: ”Nejnej, vi behöver inte jämföra oss så där vi killar, vem som har störst och så, jag bara undrar varför inte…” Hustrun: ”Vill du att vi byter? Jag tar Olga en stund och du John? Swingers liksom?” Hjälten: ”Hehe, tja, swingers, ja om inte…” Hustrun: ”Nej, jag är faktiskt precis klar med John, här, ta honom!” Hjälten: ”Åh tack, men inte ska… tack tack.”Lyfter försiktigt över John från Hustruns sida av sängterritoriet och kastar mig hungrigt över honom. Hm, inte illa alls. Vältalig. Snacksalig i sängen. Kan verkligen berätta en historia. Fortfarande. Oerhört vital och spännande att utforska, snart 90 år gammal. Berättar spionhistorier.

Och säger saker som ”’According to Shannon, what he read was clear proof of an Anglo-American covert operation already in the planning stage with the dual aim of undermining the social democratic institutions of the European Union and dismantling our international trading tariffs.’ She takes another deep breath and continues. ’In the post-Brexit era Britain will be desperate for increased trade with America. America will accomodate Britain’s needs, but only on terms. One such term will be a joint covert operation to obtain by persuasion – bribery and blackmail not excluded – officals, parlimentarians and opinionmakers of the European Establishment. Also to disseminate fake news on a large scale in order to aggravate existing differencies between member states of the Union.’”Och “… Point about Trump is, he’s a gang boss, born and bred. Brought up to screw civil society all ways up, not to be part of it… And poor little Vladi Putin never had any democratic potty training at all… Born a spy, still a spy, with Stalin’s paranoia to boot. Wakes up every morning amazed the West hasn’t blown him out of the water with a pre-emptive strike.”

Till dessa klarsynta ord från spionthrillerns mästare med egen erfarenhet av vad han talar om somnar jag sött med John dåsande på mitt bröst medan Hustrun och Olga ser kärleksfullt på oss och undslipper sig en samfälld suck som vittnar om en kärlekskrank och trånande explosion i deras respektive bröst.

Fotnot: Det kan vara så att själva avslutningen – andra halvan på sista meningen – på ovanstående text inte stämmer helt och fullt.

Spionmusik. Mer spionmusik. Klassisk spionmusik. Mer fransk spionmusik.

Olga Tokarczuk: Daghus, natthus

Efter den tradiga upplevelsen med Safran Foer kom lyckan åter till det Torstensonska hemmet, när herrn i huset satte ögonen i Olga Tokarczuk. Hon hade legat där på nattduksbordet en längre tid och försök påkalla någons uppmärksamhet. Hans eller hennes kvittade lika. Bara någon såg henne. Lyckan var därför stor när han så äntligen en majdag sträckte sig efter henne, tog henne i sina händer och smekte upp henne på vid gavel. Så började han läsa. ”Daghus, natthus”. En skröna tryfferad med skrönor.

Herrn i huset blev snabbt förälskad och tog sig därför tid att varsamt smeka sig fram genom Olgas papperskropp, att utforska den och låta sig förföras. Utan att ta någon helst hänsyn till sin egen fru, frun i huset, Hustrun!, sa han: ”Jag är ledsen, eller det är jag inte alls, jag är glad, att jag förälskat mig i Olga Tokarczuk så från och med nu får du finna dig i att inte bara dela mig med Zadie, Ali, Emma, Jennifer och alla de andra utan också Olga.” Hon sa: ”Jag är så glad för din skull, lille gubben, för du är inget trevlig att ha att göra med när du går runt och deppar över att ha blivit fångad i en trôkbok och jag måste säga att när du harvade runt kring sidan 350 i Foers bok och insåg att du bara var halvävgs, alltså då när satt och kved och småhulkade över boken, då var du inget rolig, gubben.” Han sa: ”Så det är lugnt att jag är med Olga då?”. Hon sa: ”Absolut, Nu går jag och lägger mig med John LeCarré.”

Bättre polsk musik än polska.

Jonathan Safran Foer & Zadie Smith

Here I am

Here I am” är ytterligare en tjock roman om en sönderfallande, amerikansk, vit medelklassfamilj. Hyllad å det grövsta. Förstår inte grejen. Storyn har redan skrivits och filmats tretton gånger på dussinet och ”Here I am” utmärker sig inte i klassen. 700 sidor som borde varit 300. Visst, en del snärtig dialog, fördjupade personporträtt intill tråkighetens avgrund, där de flesta trillar över kanten. Kapitel som är obegripligt sega och onödiga. Dialoger som, som sagt, kan vara snärtiga, men varför finns de alls i boken? Barn i förskoleåldern upp till årskurs sju som talar som om de är förlästa ljus i tredje ring.  Vid sidan om familjens sönderfall försöker Foer också skriva om huvudpersonen Jacobs förhållande till sin egen identitet som jude och landet Israel. Det är ett spännande grepp som dessvärre också trasas sönder av eviga dialoger och sömniga textutflykter som hade kunnat vara utmärkta och intressanta om de kapats med minst 50 procent text. Lite omruskad blir man som läsare när Foer låter Mellanöstern slås sönder av en enorm jordbävning följd av ett krig som han en tid hävdar har utplånat Israel innan det visar sig att så ändå inte är fallet (detta är ingen spoiler för ingen som läser detta och är vid sina sinnes fulla bruk kommer läsa boken), men inte ens detta lyckas hålla intresset vid liv då till och med detta grepp förslösas på svamliga mellanakter.

Grand Union

Zadie Smith är en klippa i samtidens litteratur, en riktig favorit med en mängd utmärkta romaner bakom sig. Men romaner är romaner och noveller är något annat och när Smith ger sig på novell-formen blir det inte lika bra. Historierna håller helt enkelt inte. Ibland kan en text mer se ut som en skrivövning än som att hon har något att berätta. Formen blir, som så ofta, viktigare än innehållet. Med det sagt så finns det, förstås, några godbitar också i novellsamlingen ”Grand union”, som ”Kelso Deconstructed”, där Smith skriver om mordet på Kelso Cochrane 1959. En bok att vid tillfälle låna på biblioteket.

Alice Zeniter: Konsten att förlora

Konsten att förlora är ett mästerverk som snarast bör införas som obligatorisk läsning på alla gymnasieskolor samt i Livets hårda skola. Bortsett från irriterande korrekturmissar, som vi ska återkomma till och som på intet vis ska överskugga författarens utmärkta text, är det här en synnerligen välskriven och väl berättad historia och kan läsas som sådan. Därtill berättar den på ett initierat vis om hur det kan komma sig att någon tvingas fly sitt hem och sitt land, att bli flykting. Och den berättar om vad som kanske väntar den som fått ta till flykten, om livet i flyktinglägret. Och vad som väntar nästa generation. Och nästa. Och om hur det är när den där nästnästa generationen tar sig för att återvända till farföräldrarnas forna hemvist.Konsten att förlora berättar också mer konkret om hur någon kunde bli en harki, och hur den stämpeln kom att gälla hela familjen och hur den kan följa med genom generationerna, och den berättar mer konkret harkis historia när de väl kom till Frankrike, om alla lägren, om vad som hände sedan, om hur det kan komma sig att en yngre generation hemfaller till att agera skäggmän och beslöja sig och låta sig förtryckas av skäggmännen, om terrorismens mål, varför att bli hatad är en del av strategin, om…För den som är uppvuxen i Frankrike eller som bott här länge eller är särskilt intresserad av modern fransk eller nordafrikansk historia är mycket igenkänt samtidigt som vissa luckor fylls i och kunskap byggs på. För den som inte riktigt har koll på Algeriets och Frankrikes gemensam historia men gärna vill ha det är boken ett måste.Författaren Alice Zeniter är född 1986 och debuterade redan som sextonåring. Konsten att förlora är hennes fjärde bok och den har bland annat av ansedda Télérama kallats ett mästerverk. Utöver att skriva böcker ägnar Alice Zeniter sig åt att översätta, sätta upp teaterpjäser med mera. I likhet med romanens Naïma är hennes mor fransyska och pappan kabylsk algerier.Trist avrundning om de ovan nämnda korrfelen och det stora förlagets slarv: Det är smått skamligt att ett förlag som Albert Bonniers Förlag kan göra så många missar i ett så betydande nyskrivet verk. Den unga Naïmas farföräldrar omnämns allt som oftast som morföräldrar, och det gör en enorm skillnad för berättelsen eftersom farföräldrarna är algeriska och morföräldrarna franska. Vidare får morföräldrarna vid något tillfälle heta Madeleine och Paul bara för att på nästa sidan heta Pierre och Madeleine. När Naïma är i Algeriet ska hon till flygplatsen och får skjuts dit, men hon lämnar landet per båt. Ja, det här är bara några av alla dessa missar som gjorts av förlaget. Pinsamt och störande i en annars fantastiskt bra bok.