Den som skapar något – lyrik, prosa, musik, teater, vin, fotboll eller annat – vet att den alltid måste vara beredd att ta såväl ris som ros. På annat sätt kan det inte vara eftersom ingen är vare sig perfekt eller presterar alltid på topp, dessutom är smaken subjektiv och därmed delad som baken. Detta ställer samtidigt enorma krav på den som ger sig till att bedöma de som skapar.
Så länge det rosas går det mesta an, även om det också i de fallen är pinsamt när den som uttalar sig de facto inte vet vad den talar om eller då skräp upphöjs till epokgörande konst eller, i lilla vinvärlden, då fulviner framställs som Fynd, trots att det inte finns annat än dyra och i grunden ofta kvalitetsmässigt diskutabla lågprisviner – för att citera Brigitte Bardot finns det inga dyra viner förutom de billiga.
När bedömaren, av vara det må, däremot dissar ett alster eller en produkt, gäller det att den håller sig inom snäva ramar eller att den är oerhört säker på sin sak om hen mer i detalj gör tvärsäkra påståenden om produktens beskaffenhet. Nu är det dessvärre mer sällan som kritiker sätts under lupp, särskilt i vinvärlden. Det gör att direkt inkompetenta figurer och egentligen kompetenta figurer som fallit för frestelsen att tro att de vet mer än de gör eller att formulera sig mer vasst än de har på fötterna för att göra, kommer undan med det mesta, även då det är direkta felaktigheter eller rent av stolligheter de formulerar; medan ifrågasättanden av kritiken och, ibland, efterföljande debatter trots allt inträffar inom andra kulturområden sker detta aldrig i den svenska vinvärlden.
Visst, det förekommer att enskilda skribenter och tyckare kastar, ofta förnumstiga, pekpinnar på varandra i en patetisk klubb för inbördes beundran och självhävdelse, eller att det mer allmänt tycks saker typ ”gubbmaffia”, ”naturvinshipsters” och andra svepande formuleringar som är så löst sammanfogade att de inte betyder någonting. Seriös kritik och artiga påpekanden från producenter och, framförallt, importörer lyser med sin frånvaro. Skälet torde vara så enkelt som rädsla för att utsätta sig för kritikerns framtida ogillande och rent av hämnd.
En högst begriplig rädsla sprungen ur samma omtanke om sitt eget väl och ve som gör att så få, inga, importörer vågar gå ut och kritisera Systembolaget. Detta är ytterst beklagligt, därför att en av lättförklarliga skäl tämligen självgod organisation som SB rimligtvis blir bättre av extern, konstruktiv kritik, precis som alla vi andra förhoppningsvis blir det och detta gäller förstås även för landets vinskribenter. Kort sagt mår ingen bra av att verka i en skyddad verkstad. Brigitte Bardot.
