Roséfakta att möta hösten med & Jonathan Wilson

På väg hem från Vinexpo i somras hamnade jag intill en gammal kompis, Andre FrançoisLannonciade_bottle Millo, som håller i marknadsföringen av de provencalska vinerna. Han tyckte absolut att jag skulle blogga om gissa vad. Hann knappt hem så hade jag en massa info i maillådan. Nu är er utsände i statistikträsket inte särskilt road av att bara rapa upp rosévinets success story, varför det tagit sin tid att bearbeta det faktum att han nu är i stånd att göra det i alla fall och detta av det enkla skälet att det uppenbarligen är så att vinifierat även följs av människor med självhävdelsebehov och sådana behöver meningslösa fakta att slå andra om inte med häpnad så åtminstone i huvudet med vid väl valda tillfällen: Världens rosévinsproduktion har de senaste nio åren ökat med 7,7 % till 24,1 miljoner hl, vilket motsvarar 9 % av den totala vinproduktionen. Störst är Frankrike, 27 % av världens rosévinstillverkning, följt av Italien (20 %), USA (15 %), Spanien (13 %) och Tyskland (5 %). Den franska produktionen ökade med 29 % mellan 2002 och 2011 (ingen uppgång 2012 p g a liten skörd). Störst i Frankrike är, gissa!, Provence, som står för 40 % av all fransk rosé, följt av Loire (18 %), Rhône (14 %), Bordeaux (12 %) och Languedoc (5 %). På konsumtionssidan dominerar också Frankrike, 35 % av världskonsumtionen, följt av USA (14 %), Tyskland (7 %), Italien och Storbritannien (6 %), Ryssland och Spanien (4 %) och Holland (2 %).  Exporten av vinerna från Provence har tredubblats sedan 2002 och står nu för 14 % av den totala produktionen. Störst är exporten till Belgien, följt av USA. Sverige är fram till 2012 så litet att det inte syns i statistiken, där Norge (0,2 %) och Ryssland (0,1 %) är minst bland de mätbara – en inte alltför vild gissning är dock att vårt land kommer finnas med i statistiken efter M de Minutys exempellösaJonathan Wilson framgångar i Sverige i år, så stora att producenten till slut inte kunde suga upp mer vin att fylla sina buteljer med, m a o en framgång som kändes av även härnere. Tips på klassiskt rosévin från Provence för den som vill fira sina nyvunna petimäterkunskaper med lämplig dryck. Vi rundar av med  Jonathan Wilson.

Kåk i vintips inför hösten & Hösten

Det drar ihop sig till höst och HR:arna skriker efter vintips till höstens skaldjursanstorming, rykande grytor och, efter sommarens alla desperata grillaftnar, mörkermys – dennaLeonDormido_2 svenska företeelse gränsande till melankoli och fylld av bitterljuva toner som får Vivaldi att framstå som en lössläppt och oseriös festprisse med klackarna i taket och stråken vilt dansande över strängarna som vore hösten årets höjdpunkt. Så, vad dricker man då mitt i denna storslagna färgprakt och motsägelsefulla årstid? Jo, följande, om uttrycket tillåtes, fulla hand: Leon Dormido varunummer 72763, 159 sek (det här vinet tycker du om, så är det bara, rödtjut i sin prydo helt enkelt), Cartlidge & Browne Pinot Noir, varunummer 79245, 105 sek (nej, det är inget skämt, en tvättäkta Pinot från Kalifornien för struntsumman 105 sekiner, självklart ingen DRC men väldigt mycket Pinot för liten peng, gott), Baltos, varunummer 79246, 89 sekCartlidge & Browne (kändisvinet med star quality – kolla in den här filmen – och hur kan det bli på annat vis när både druvan, Mencia, och ursprunget, Bierzo, är vinkult i vår samtid, en hästspark i vardagsvinsprisnivå, producent är coola Dominio de Tares), Chablis, varunummer 6307, 139 sek (var nu inte en fåntratt och spring och köp vilken ”chablis” som helst, här talar vi om CLOTILDE DAVENNE och hennes ”Chablis”, precis vad du behöver till höstens skaldjur både i oskalad och gryt-form), Montagny ”Les Crêtes” (och här talar vi inte om vilken Montagny ”Les Crêts” som helst utan om Françoise FEUILLAT-JUILLOT och hennes Montagny ”Les Crêts”, väldigt mycket Bourgogne för pengarna och ett synnerligen gott och användbart vin – ett sådant där som du alltid ska ha liggande i kylen). Sarah Chang lyser upp i höstmörkret.

Vittoffelfyrtal, hmhmvisitering & reklamfilm

Det råder inga tvivel om att Den ukrainska vittoffeln är tillbaka. Vid ett kort besök på Nice flygplats igår stötte er utsände i vittoffelträsket på inte mindre än fyra varianter. En stängd, sparsmakad variant på vad som förmodas vara en utvandrad ukrainare, en öppen ochNice flygplats - vittoffel glitterbeströdd version, som inte helt och fullt kan kvala in som Ukrainsk vittoffel, men då dess bärare, tveklöst, var, och sannolikt även idag är, ukrainare, gör den ändå det. Båda de här vittoffeluttrycken finns att beskåda på bilderna härintill. De övriga vittofflorna som siktades finns dessvärre inte dokumenterade, därtill blev händelseutvecklingen alltför kaosartad: En man i en maskulin, öppen vittoffelvariant stod och väntade på någon i ankomsthallen, när, plötsligt, en man iförd ett par klassiska Ukrainska vittofflor uppenbarade sig i skjutdörren som leder ut från bagagebanden till ankomsthallen, han viftade dels så att dörren hölls öppen, dels så den väntande mannen såg honom. När den sistnämnde noterat vifthannen rusade han underdånigt sin, det förstod man snart, herre till mötes och när herren ville att han skulle ta sig in så att säga genom bakvägen för att hjälpa till medNice- vittoffel, feminin väskorna gjorde han det. Nu gick inte det så bra ity de franska tulltjänstemännen såg vad som skedde och även från andra sidan dörren, alltså vår position i ankomsthallen, var det lätt att uppfatta att chefen, som faktiskt hade rätt att vara i bagageutlämningen snart släpptes, medan tulltjänstemännen med bister min förde iväg den alltmer desperat viftande hantlangaren till, förmodar vi, någon form av analvisitering eller vad nu tullarna kan hitta på med sådana som inte visar respekt för viktiga dörrar. Hursomhelst omöjliggjorde den snabba och oväntade händelseutvecklingen en fullgod dokumentering av herrarnas fotbeklädnader. Kan avslutningsvis inte undanhålla följande reklamfilm för vinet Baltos, vi kan här se den tappre sommelieren med mera, Andreas Karlsson, göra sitt bästa för att presentera vinet alltmedan bildproducenten tycks ha drabbats av akut överambition.

Miguel Merino (Navajas) – skribent att följa & Paco de Lucìa

I Rioja finns Miguel Merino, El Padre, och hans son Miguel Merino (Navajas), El Hijo. Padre och jag är goda vänner sedan ett kvarts sekel och Hijo har jag känt nästan sedan hanLeonDormido_2 föddes. Medan Padre byggt upp en fin, liten bodega, påpassligt nog kallad Bodega Miguel Merino, har Hijo dels arbetat med i familjefirman, dels utbildad sig till önolog/vinmakare, dels studerat till journalist, dels skrivit prisbelönta noveller och manus till TV-serien ”Grand Reserva”, dels satt igång en del egna projekt som det alltmer uppmärksammade Leon Dormido, där han och ett gäng vandrande kompisar ägnar sig åt att, öh, vandra, och, som tur är, dricka vin och filosofera och, i Miguels fall, tillverka vin. Jag har fått äran att finnas med dels i Padres projekt MDLVX, dels i Hijos Leon Dormido-projekt. I Sverige kan vi bland annat prova MDLVX 2009 varunummer 71885, 169 sek, ett vin som Padre och jag och numer även Hijo gör tillsammans; Leon Dormido 2008 varunummer 72763, 159 sek (även årgång 2007 på magnum för 329 sek, varunummer 79631), som Hijo gör med visst bistånd från mig samt genom att använda sig av Padres bodega; Unnum 2009, varunummer 72158, 269 sek, som är Hijos alldeles eget vin om än tillverkat i Padres bodega. Men nu är det inte bara den nyss, så försåtligt, gjorda reklamen som är detta inläggs raison d’être utan, i första hand, att få er att upptäcka vinskribenten Miguel Merino (Navajas/Hijo). Ni kan följa honom på sajten www.terrificwines.se under ”Ambassadörsbloggen”. Här är hans senaste inlägg, vart och ett värt att läsa: Om Viña Tondonia 54 och Luis Vincente 64, om den kommande skörden i Rioja, om så kallad ”grön skörd” eller ”green harvest”. Paco di Lucìas något udda tolkning av überkänt mästerverk.

El Hijo

El Hijo

Menger-Krug: Weissburgunder Weltmeister & Tommy Seebach

En viss namnförvirring infinner sig lätt när vi talar om den tyska vinproducenten Menger-Krug. Så här är det: familjen heter Menger-Krug, vinerna Krugscher’Hof ochMenger-Krug, blå marie Motzenbäcker. Den förra gården ligger i Rheinhessen, den sistnämnda i Pfalz, i direkt anslutning till läget Ruppertsberg i Deidesheim. Samtliga viner görs av naturbegåvningen Marie Menger-Krug. Hennes morfar var en slags tysk schaman och hennes syster sysslar med naturdesign. Inte så konstigt att Marie menar att det är i vingården vinet görs. Det är där hon lägger all sin kraft, bland annat genom att odla allsköns örter och blommor, allt ätligt, mellan raderna av vinrankor och låta grisar sköta ”plogandet” på hösten och vintern. Med friska och rena druvor, menar Marie, kan hon göra vad som helst och det gör hon genom att göra så lite som möjligt i vinkällaren. Nu kan man utgå från att det sista är en sanning med modifikation eftersom det som utmärker Maries viner är precision, renhet, elegans och friskhet. Hon erkänner efter visst manglande att hon till och med söker beska för sina viner ibland, så rena brukar de bli. Således ett vinmakeri som tilltalar er utsände i den tyskaMenger-Krug, art vingården. Mest imponerande är Maries arbete med den i mångas ögon aningen klena druvsorten Weissburgunder. Hon menar att det i själva verket är en uttrycksfull druva och hon visar det genom att göra Weisburgunder-viner som är… uttrycksfulla, utan att för en sekund tappa sin eleganta, enkla grundstruktur – något som borde vara omöjligt, men det är väl som Marie säger, att hemligheten står att finna därute i hennes välskötta vingårdar. I Sverige finns sedan en kort tid en radda av hennes viner att beställa från Systembolagets beställningssortiment (se här). Vill särskilt rekommendera det imponerande hantverket Krugscher’Hof Weissburgunder Spätlese Trocken ”Keltic Terre” (säg bara Keltic Terre…) varunummer 79879, 149 sek – ge det här vinet din fulla uppmärksamhet och lite tid vid ett väl valt tillfälle och du kommer inte ångra dig. Inte för att Marie helt säkert skulle uppskatta musikvalet Tommy Seebach, men det skulle få henne att skratta så vi kör till med Tommy Seebach idag: Apache.Menger-Krug, marie

Mer reavin: Qrious VMC & Puccini a la Gheorghiu

Som vinifierat förutskickade tog Qrious Semillon à 39 sek slut lika snabbt som vinet lanserades. Men när det tagit slut, menade en HR, dök det upp mer. Hur kunde det vara så? fundrade med rätta denna vakna HR. Jo, först lanserades Qrious Semillon för cirka 65 sek hösten 2010, fem månader senare lanserades det några kronor billigare Qrious VMC (Viura, Muscat, Chardonnay). Det var bland annat på grund av det som Qrious Semillon ”dog”. Kort sagt köpte konsumenten den billigare VMC istället. Så länge det nu varade, för VMC var en så kallad tillfällig vara och när dess utmätta försäljningstid var över försvann vinet från hyllorna. Kvar stod importören med ett par tusen flaskor. Dessa har med tidenQrious VMC kommit att reas ut och likhet med nu slutsålda Semillon kostar de 39 sek. vinifierats tips är att ni som är intresserade ska beställa per omgående. Endast drygt 1000 buteljer finns och de säljs i snabb fart eftersom fler än den tidigare nämnde vakne HR:en upptäckt att de finns. Hur bra är vinet då? Nja, det är inte lika bra som Semillon och har i min näsa och gom heller aldrig varit det. Provade en panna häromdagen och till min förvåning var den riktigt bra. Köpläge alltså? Ja, men jag tror inte alla flaskor är lika bra. Gissnings är en tredjedel ”bra”, en tredjedel okej och en tredjedel oxiderad. Om du, å andra sidan, får några småtrötta pavor kan du antingen använda dem till såsen eller göra en kir på dem: blanda vinet med mellan fem och tio procent – enligt din egen smak – crème de cassis, svartvinbärssaft eller kanske päron måltidsdryck, servera iskall med isbitar. Vinet: Qrious VMC (sök på Q-rious VMC), varunummer 74354, pris 39 sek. Angela Gheorghiu sjunger Puccini.

Montagny, Françoise Feuillat-Juillot, David & Goliat & NIN

Redan 1936 blev Montagny en egen appellation, men det var först på 80-talet som denMontagny - skylt växte ut till dagens dryga 300 ha. Flera av de bästa vingårdarna ligger som i en amfiteater med byn Montagny les Buxy i mitten, och just där, några hundra meter över havet, hittar vi skickliga Françoise Feuillat-Juillot och hennes 14 ha lilla egendom Domaine Feuillat-Juillot. Hon slog sig på vinmakandet i Montagny i slutet av 80-talet och då tillsammans med en erfaren kompanjon. Efter några år gick denne bort och en tidskrävande rekonstruktion senare stod hon där 2004 ensam med verksamheten. Utan att förfalla till klagan sticker hon inte under stol med att det varit, och är, tufft. Redan det faktum att det finns få fristående gårdar i appellationen komplicerar saker och ting. Ett enormt kooperativ dominerar och gör inte mycket för att sprida appellationens evangelium. Det gör att Montagny trots sina många utmärkta lägen och flera mycket bra viner fortsatt är obegripligt okänt – låt vara att det gör att vinerna är billiga för oss konsumenter. Françoise ser sig själv och deFrançoise Feuillat-Juillot2 andra småproducenterna lite som David och jättekooperativet som Goliat. Kampen är, menar hon, ojämn och det stora problemet är att de små och den store inte nödvändigtvis delar vare sig odlingsfilosofi eller ambitioner. Tveklöst har Françoise stora ambitioner och genom att arbeta utan herbicider, jäst och annat som förenklar vinbondens vardag gör hon det inte lätt för sig. Å andra sidan blir vinerna inte bara bra utan också föredömliga i sin renhet och stringens. Inte viner för alla. För att förmå uppskatta subtiliteterna måste människan stanna upp – gör du inte det ska du dricka ett annat vin. De här vinerna från Françoise, som all Montagny gjorda på Chardonnay, finns i Sverige, prova dem gärna om du har tid för subtiliteter och elegans från södra Bourgogne: Montagny ”Les Crêts” (Feuillat-Juillot) 2010, varunr 73009, pris 129 sek;  Montagny Premier Cru ”Les Coères” (Feuillat-Juillot) 2010, varunr 70768, 175 sek. NIN.

Montagny - vingårdar

Sommarförlängare & Bette Midler

Det var inte meningen att årgången 2012 av Domaine de Brescou ”Fleur d’Eté” skulle komma till Sverige, men nu är den här och vinifierat vill å det bestämdaste rekommendera sina HR att prova åtminstone en flaska av vinet. Det går att invända att sommaren går mot sitt slut och att ”Fleur d’Eté” är, som namnet antyder, ett sommarvin eller möjligen, för erFleur d'Eté svenskar, ett bersåvin. Denna invändning motar vi emellertid snabbt bort med att just årgången 2012 av detta alltid fruktdrivna vin är synnerligen fruktdrivet och därför bär långt in på hösten. ”Åhnej!”, utbrister då någon enerverande petimäter, ”2011:an var minsann inte så där väldans fruktstukad om jag får säga vad jag tycker.” Det är sant, Du enerverande slusk och dina föräldrars stora skam, 2011:an var en avvikelse från vinets utstakade väg mot frukt och lättsamhet. Å andra sidan är 2012:an enormt smultronstinn och fylld av frukt utan att en enda dofttiondel luta sig mot en jäststam av explosiv art. Frukten kommer från unga, treåriga, Grenache-stockar, medelålders Pinot noir och ett uns Viognier i puberteten. Beskrivningen av det här vinet är lika enkel som frukten är lätt att uppskatta: Gott. Varunmmer 70323,  pris 79 sek, beställes här (OBS! det står fel årgång på SB:s sajt, rätt är 2012), finns 200 flaskor i lager. The Rose.

Qrious Semillon: Sista chansen

När Qrious Semillon släpptes för några år sedan blev det succé. Fina skriverier och mycket bra försäljning de första tre månaderna, långt över prognos. Det gjorde att importören och producenten fick bråttom att tappa fler buteljer. För mig som satt ihop vinet innebar det en resa till Chile för att snabbt hitta fram till en ny årgång. Men där tog det stopp, innan den nya årgången hunnit lanseras. Vinet störtdök oväntat i försäljning, något vinifierat tidigare skrivit om.  För att göra en långQrious Semillon historia kort innebar det att importören blev sittande med ett tämligen omfattande lager av Qrious Semillon som ingen ville ha när Systembolaget några månader senare helt avlistat produkten. I ett sådant läge finns i stort två vägar att gå: sänka priset eller försöka sälja allt via horeca. Importören försökte båda vägarna och ju längre tid som förflöt, desto lägre blev priset. Och en dag var det nere i 39 sek. För ett vin som många menar är ett fynd redan vid det normala priset, 64 sek. Den som följt vinifierat har emellertid haft koll på vinet och det allt fördelaktigare priset, vilket lett till att det på sina håll sålt så bra att Systembolaget enligt sin nya sortimentsutvärdering sett sig tvingat att återlista vinet i ett tjugotal butiker. Idag fick importören dels ett samtal från Systembolaget som undrade hur man kunde leva upp till rimliga CSR-åtaganden med ett så lågt pris som 39 sek, dels ett samtal från en vinskribent som också hade en fundering kring priset. Svaret är alltså att importören sedan länge rear ut vinet och att priset nu är löjligt lågt. Avseende CSR är det importören som tar smällen för det ohemult låga priset. Noteras ska att det bara finns cirka 1000 buteljer att tillgå och vinifierats tips till alla HR som söker efter ett schyst vardagsvin för ingenting är att redan nu beställa vinet: när det återlanseras i september och får fynd i tidningarna kommer det att vara slut på rekordtid. Vän av ordning kanske funderar över om det inte går att sätta upp vinet till sitt riktiga pris nu, men så fungerar inte Systembolagets regler, det som kvalat in är ett vin på helflaska för 39 sek och inget annat. Qrious är för övrigt ett projekt som siktar till att göra hyggliga viner för en billig penning, från cirka 65 sek och en bit uppåt. Den som nu inte kommer över Qrious Semillon kan alltid prova det här Qrious-vinet istället.

Grillad chorizo & kokt plastbacksravioli & Stone Roses

Vet inte hur hon tänkte, men Yngsta dottern ville att vi, i Hustruns frånvaro, skulle äta middag hemma. Detta trots att jag lockat med restaurang och påtalat att det enda som fanns i kylen var plastbacksravioli och chorizo, som enligt förpackningen skulle grillas. Nåja, jag tänkte att det är väl på tiden att jag försöker mig på något nytt. Värmde på en panna och slängde i korvarna hela. Kom på att jag kanske skulle steka dem som Tini Houdini Ellingtonkorvskivor. Försökte ta de varma korvarna ur pannan. Två av sex åkte ner på golvet. Åts upp av hundarna. Skivade de kvarvarande bitarna. Stekte dem. Hällde raviolin i kokande vatten. Kom på att jag inte hade en aning om koktiden för färsk ravioli. Kokade dem som påstortellini. Då. Helt plötsligt. Sprack de. Och löstes upp. Och försvann.  Försökte samla ihop slamsorna så gott det gick. La upp dem på en tallrik. Garnerade med korven. Yngsta dottern dök upp. Sa. ”Har du lagt på ost eller kom den ut ur raviolin?” Jag sa. ”Kom ut ur raviolin.” Hon sa. ”Ja, det är lätt hänt att överkoka färsk pasta, men hur har du lyckats bränna korvarna så?” Superintressant youtube-klipp om ravioli. Matlagningsmusik. Pastavin.