Det är inte lätt för konsumenten att hålla reda på vad som är vad bland de kvalitets- och odlingscertifikat som förekommer inom livsmedelsindustrin. När det kommer till vin har det blivit så att vinerna delas upp i två, kanske tre världar: Den konventionella och den ekologiska (och i någon mån naturvin). För många räcker det med en klassificering för att hen ska gilla, eller ogilla. Bortsett från det uppenbart ointelligenta i en sådan svartvit världsbild är det i viss utsträckning till förfång för både natur och människa.

Min uppdragsgivare Domaine de Brescou arbetar med låga skördeuttag, har en certifiering för hållbart jordbruk (”Terra Vitis”), är CO2-neutral och arbetar med låga doser svavel (oftast en bra bit under gränsvärdena för biodynamiska viner, som i sin tur är lägre än de ekologiska som i sin tur är lägre än de konventionella). Rent kommersiellt – och det kommersiella är i praktiken samma sak som producentens överlevnad – har inget av detta haft någon större betydelse. Vinerna saluförs inte som ”naturvin” och missar den konsumenten och den som är ute efter miljö- och människovänliga alternativ tittar bara efter eko-loggan – en logga som Brescou saknar. I alla fall fram till nu, för som tidigare meddelats på denna sida håller gården i skrivande stund på att ställa om till ekologiskt jordbruk och om tre år kommer eko-certifikatet finnas där på gårdens etiketter.

Vad har vi då ändrat i vår hantering för att få det här nya certifikatet? Ingenting. Jo, det är sant. Varför var gården då inte redan eko-certifierad? Ägaren tyckte, precis som sin rådgivare (gissa vem!), att det räcker med de hårdare reglerna för hållbart jordbruk och medvetet lågintensiv hantering av odlingen. Varför blir vi eko nu då? Jo, som torde framgått ovan är det det enda som konsumenten tycks bry sig om.

Det trista med det ovanstående är att många missar den i grunden avgörande frågan om huruvida producenten arbetar hög- eller lågintensivt. Kort sagt finns det inga kompromisser för den som strävar efter största möjliga uttag: den måste göda, vattna och bespruta så det står härliga till (skälet till att somliga beter sig så klandervärt är, såklart, att de vill få till riktigt billiga viner) och det oavsett vilken certifiering den eventuellt uppnått för sin gård och dess produktion (jo, även eko-certifierade gårdar kan arbeta med övergödning o s v). Ja, så är vi då tillbaka dit vi alltid kommer när vi talar kvalitet, hälsa och natur: de enda vinerna som är för dyra är de billiga (som Brigitte Bardot så fint uttryckt saken). Tyvärr. För den som i motsats till den som jagar stora skördar satsar på ett lågintensivt jordbruk, den måste höja priset eftersom skörden alltid blir liten, då det bokstavligen talat ligger i sakens natur.

Hur kan då Brescous viner relativt sett vara så billiga? Bortsett från att det kan bero på att världens konsumenter tycker illa om vinerna och inte vill ha dem är näraliggande förklaringar att viner från Languedoc rent allmänt är undervärderade – undantag utgörs av viner som rätta nått kultstatus samt viner som pushats med väl tilltagna marknadsinvesteringar – och att just Brescou aldrig lagt en cent på att marknadsföra sig. Tufft för ägaren, bra för er konsumenter som kan köpa de här, åtminstone utifrån miljö- och certifikatsynpunkt, välgjorda vinerna för en spottstyver. I Sverige finns till exempel Château de Brescou , nr 71705, 139 sek (grenache-baserat rödtjut som är tämligen allround på matbordet).

PS Årets skörd på Brescou: cirka tio procent ner (mindre än på andra håll då gården redan arbetar med låga uttag och därmed påverkas i mindre grad av år med liten volym; de som förlorar mest på ”torrår” o d är de som arbetar med höga skördeuttag), fantastisk kvalitet, nog bästa året jag sett där avseende nya ”Château-vinet” (både det röda och det vita), carignan, syrah och mourvèdre samt för rosévinet (grenache och pinot noir).

Grön musik. Alternativ grön musik.