Beställ påskvin nu!

Julen är över och vi är nu inne i Fastetiden (40 dagar före och fram till Påska) och vips! så är det Påsk! Ja, de kloka har nu fattat att det är hög tid att se om sin vinkällare inför de backanaler som följer på Fastan. Kort sagt är Påsken tiden då fina rödvinet förgyller lammet, rosévinet hälsar våren, vitvinet ackompanjerar skaldjuren och skumvinet flödar. Årets tips för en lyckad påsk:

Skumvin

Pointillart Leroy, nr 73018, 299 sek, är en relativ nykomling i det svenska utbudet av champagne. Väl avvägt vin dominerat av pinot noir, fungerar både som aperitif och till maten om någon skulle propsa på den saken (på bilden ser vi vinmakerskan Juliette Pointillart i egen hög person). Vid sidan om champagnen måste det ständigt givna alternativet Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149sek nämnas – varför inte prova det på magnum (nr 77741, 325 sek) och till skaldjur?

Rött

Något som funkar till lammsteken och påskosten kanske? Muga och Fuga då. Muga Reserva 2013, nr 73711, 169 sek (givet lammavin, förutsatt att kocken inte pangar på med ohemula mängder av konstig syra eller bränner köttet eller nåt annat onödigt). Brunello di Montalcino ”La Fuga” 2012, nr 12330, 299 sek (alltid gott, nu i en särdeles fin årgång, ett måste för finsmakaren medan andra lika gärna kan dricka Zingo Choklad, Merry eller mjölk (skummjölk för den som vill göra det extra festligt)). Budget: El Rey 2013, nr 2260, 79 sek. (Okej, det där med påskosten är hittepå, ingen vet vad det är, men om det funnes påskost skulle säkert ett rödtjut sitta som en gammal syntetkork i flaskhalsen.)

Vitt

Cabreo ”La Pietra” 2014, nr 76732, 299 sek, nysläppt ekad chardonnay (jo, faktiskt!) i beställningssortimentet, tokung med enorm utvecklingspotential och därför ett vin att köpa nu och öppna påsken 2022 (eller senare). Den som söker något på stört drickbart och med en frisk bris från Atlanten tipsas om Dominio de Tares Godello 2015, nr 72451, 185 sek. Budget: Krug’scher Hof Riesling Trocken Kabinett 2015, nr 72449, 119 sek.

Rosé

”Årets rosé” Les Lauzeraies Tavel 2016, nr 2724, 119 sek. Ni kan det här vinet nu, eller hur? Smakrikt. Gott. Matvin. Bör vara framme vid årgångsbytet vid Påsk. Hittar ni 2016, kör på det, det är finfint nu. 2017 har en extraordinär koncentration till följd av de små druvorna och den lilla skörden och är synnerligen god redan nu men vinner på ytterligare någon månads lagring.

Sött

Såvida du inte ska slå till på en gammal vintage port eller något annat exklusivt kan du lika gärna köpa Merito Cream, nr 8380, 85 sek (37,5 cl). Galet mycket smak för en bortskämd unges veckopeng.

Gågebortvin

Alla har hört talas om Alsace och riseling och om du tydliggör att det är dyrt också kan du, såvida inte mottagaren är alltför dum i huvudet, ta med en Louis Sipp Muehlforst Riesling 2015, nr 76941, 225 sek. Gott. Inte snålt. Men inte heller alltför dyrt förutsatt att du ser till så den öppnas när du är med.

Stående påskmusiktips.

Les Lauzeraies Tavel 2017

Som bekant för HR:en slutblendar jag sedan flera år det ekologiska rosévinet Les Lauzeraies Tavel för den svenska marknaden. Ett vin som i december 2017 än en gång utsågs till ”Årets rosé” när Sveriges vinskribenter samlades för att sålla agnarna från vetet och detta, ”Årets rosé”, måste understrykas och lyftas fram å det grövsta, inte för att skryta eller så, utan därför att det är viktigt därför att, ja, därför att, ja, som sagt, det här är ett rosévin jag slutblendar i Tavel varje år, och, undrar ni då med andan i halsen och frågstirrig blick, hur står sig 2017 mot de tidigare årgångarna???

En så dum fråga! Självklart är det lysande! Briljant! Varför? Därför att 2017 här som på så många andra ställen begåvades med osedvanligt små druvor varmed koncentrationen ökade och under förutsättning att producenten kunde sin sak eller hade tur blev allt bra. Les Vignerons de Tavel med chefsvinmakaren Paul Sanchez i spetsen kunde och kan sin sak. Således var det bara att smälla ihop 2017. Straff mot öppet mål. Tror aldrig det varit lika enkelt. Och tveksam till att det någonsin varit bättre.

Kommer i en butik nära dig fram i vår. Njut till dess av äldre syskonet 2016 – utmärkt nu när det lagrat på sig lite. Räcker så långt lagret tyar med, gissningsvis ett par månader till.

En mörkare nyans att lyssna på.

Januari-viner & Vinets Dag

Januari påstås vara årets avseende ekonomiska tillgångar och övervikt mest svårbemästrade månad. Övervikten är lätt åtgärdad med hjälp av lite förbiseende, glömska och självbedrägeri. Värre är det med den sinade kassan. En smått vildsint idé, som också skulle kunna vara lite busig om det inte vore för att den är så urbota dum, är att avstå från gott vin under årets magraste månad. Nej, det går ju inte. Å andra sidan är det inte en komplett omöjlighet att gå ner i pris. Dagens utmaning 1: Hur hitta billigt vin som är okej?

Lösning 1A: Glöm inte bort av er utsände i de smart sammansatta brygdernas väldoftande värld blandade El Rey Old Vine Garnacha 2012, nr 2260, 79 sek. Det här vinet ligger och skvalpar, lätt bortglömt, i Systembolagets beställningssortiment. Idag börjar det få en tilltalande mognad som gör vinet mer uttrycksfullt än någonsin. Provade i samband med ”Kulturhelg i Tällberg” – där er utsände i de navelskådande och koketterande litteratursalongerna bland annat talade om ”hur man gestaltar vin skönlitterärt” (kommer möjligen mer om det senare) – El Rey till hjortinnanlår med klassiskt ackompanjemang och det fungerade faktiskt riktigt bra. Ett gott betyg till vinet, tycker i alla fall de båda ovanstående sändebuden. (Funkar, som bekant, också till tapas av alla de slag och former.)

Lösning 1B: I samband med kulturhelgen avsmakades också Krug’scher Hof Riesling Trocken Kabinett 2015, nr 72449, 119 sek, och det till en fullödig röding med smörspäckad sås och en massa annat godis och det fungerade utmärkt. Ett gott allroundvin som egentligen är alldeles för gott för sitt pris och den som obetänksamt förslösat sin vinbudget på julskinka, julgransbelysningar och julklappar. (På bilden ovan, vinmakaren Marie Menger-Krug.)

Och så är det ju det där med Vinets Dag den 22:a januari! Dagen då hela Sverige vägrar box och då vi alla går upp ett snäpp i vin-kvalitet. Om vi så ska vara vita till den 22:a ska vi se till att gå upp i kvalitet den dagen, så som herren Bacchus säger åt oss att göra, eller hur? Dagens utmaning 2: Hur hitta riktigt bra vin utan att tvingas råna en juvelerarbutik med en lastmaskin?

Lösning 2A: MDLVX (Mazuelo De La Quinta Cruz) 2011, nr 79054, 199 sek. En gammal bekanting, som er utsände i de konsulterande vinmakarnas aldrig rådlösa vingård gör tillsammans med charmtrollet Miguel Merino. Börjar få en finfin mognad nu och kan till exempel exemplariskt ackompanjera en lammskank eller ett fat pata negra eller två. Den som vill gå upp lite till i pris denna ekonomiska skammånad kan med fördel slå till på i beställningssortimentet nytillkomna Chianti Classico ”Nozzole La Forra” 2013, nr 70026, 249 sek. Urtypen för sitt ursprung och något för er som letar klassiker som till och med en munskänk som fuskat sig till betyg ett kan sätta i en blindprovning med lite tur. (På bilden ovan ser vi min vän, charmknutten från Rioja, Miguel Merino, ta sig an en svensk hotellfrukost.)

Lösning 2B: Rings Ungsteiner Nussriegel 2015, nr 79224, 225 sek. Fullödig riesling för ingenting. Nästan. Eller lägg till en hundring och få riesling från Alsace: Louis Sipp Riesling Grand Cru Kischberg de Ribeauvillé 2013, nr 74414, 349 sek. (Bilden ovan visar vinmakare Rings sedan denne stött näsan i ett glas, eller något.)

Och ni som hanterat julen på ett klokt och framåtblickande vis ni beställer pronto Vosne-Romanée ”Aux reas” (J Féry & Fils) 2015, nr 79979, 655 sek och lägger undan den till Vinets Dag om fem år, då ni dricker den och med tårar i ögonen minns vem den gode herden var som gav er tipset. (På bilden ovan ser vi den tämligen medellöse Diogenes mysa tillsammans med några hundar och, får man förmoda, i solen, utan att Alexander den Store eller någon annan skymmande person stör.)

Gamla fina låtar, gammaldags musik. Och så ny konstmusik av bästa märke.

 

Brescou: CO2-neutralt, eko & hållbart

Det är inte lätt för konsumenten att hålla reda på vad som är vad bland de kvalitets- och odlingscertifikat som förekommer inom livsmedelsindustrin. När det kommer till vin har det blivit så att vinerna delas upp i två, kanske tre världar: Den konventionella och den ekologiska (och i någon mån naturvin). För många räcker det med en klassificering för att hen ska gilla, eller ogilla. Bortsett från det uppenbart ointelligenta i en sådan svartvit världsbild är det i viss utsträckning till förfång för både natur och människa.

Min uppdragsgivare Domaine de Brescou arbetar med låga skördeuttag, har en certifiering för hållbart jordbruk (”Terra Vitis”), är CO2-neutral och arbetar med låga doser svavel (oftast en bra bit under gränsvärdena för biodynamiska viner, som i sin tur är lägre än de ekologiska som i sin tur är lägre än de konventionella). Rent kommersiellt – och det kommersiella är i praktiken samma sak som producentens överlevnad – har inget av detta haft någon större betydelse. Vinerna saluförs inte som ”naturvin” och missar den konsumenten och den som är ute efter miljö- och människovänliga alternativ tittar bara efter eko-loggan – en logga som Brescou saknar. I alla fall fram till nu, för som tidigare meddelats på denna sida håller gården i skrivande stund på att ställa om till ekologiskt jordbruk och om tre år kommer eko-certifikatet finnas där på gårdens etiketter.

Vad har vi då ändrat i vår hantering för att få det här nya certifikatet? Ingenting. Jo, det är sant. Varför var gården då inte redan eko-certifierad? Ägaren tyckte, precis som sin rådgivare (gissa vem!), att det räcker med de hårdare reglerna för hållbart jordbruk och medvetet lågintensiv hantering av odlingen. Varför blir vi eko nu då? Jo, som torde framgått ovan är det det enda som konsumenten tycks bry sig om.

Det trista med det ovanstående är att många missar den i grunden avgörande frågan om huruvida producenten arbetar hög- eller lågintensivt. Kort sagt finns det inga kompromisser för den som strävar efter största möjliga uttag: den måste göda, vattna och bespruta så det står härliga till (skälet till att somliga beter sig så klandervärt är, såklart, att de vill få till riktigt billiga viner) och det oavsett vilken certifiering den eventuellt uppnått för sin gård och dess produktion (jo, även eko-certifierade gårdar kan arbeta med övergödning o s v). Ja, så är vi då tillbaka dit vi alltid kommer när vi talar kvalitet, hälsa och natur: de enda vinerna som är för dyra är de billiga (som Brigitte Bardot så fint uttryckt saken). Tyvärr. För den som i motsats till den som jagar stora skördar satsar på ett lågintensivt jordbruk, den måste höja priset eftersom skörden alltid blir liten, då det bokstavligen talat ligger i sakens natur.

Hur kan då Brescous viner relativt sett vara så billiga? Bortsett från att det kan bero på att världens konsumenter tycker illa om vinerna och inte vill ha dem är näraliggande förklaringar att viner från Languedoc rent allmänt är undervärderade – undantag utgörs av viner som rätta nått kultstatus samt viner som pushats med väl tilltagna marknadsinvesteringar – och att just Brescou aldrig lagt en cent på att marknadsföra sig. Tufft för ägaren, bra för er konsumenter som kan köpa de här, åtminstone utifrån miljö- och certifikatsynpunkt, välgjorda vinerna för en spottstyver. I Sverige finns till exempel Château de Brescou , nr 71705, 139 sek (grenache-baserat rödtjut som är tämligen allround på matbordet).

PS Årets skörd på Brescou: cirka tio procent ner (mindre än på andra håll då gården redan arbetar med låga uttag och därmed påverkas i mindre grad av år med liten volym; de som förlorar mest på ”torrår” o d är de som arbetar med höga skördeuttag), fantastisk kvalitet, nog bästa året jag sett där avseende nya ”Château-vinet” (både det röda och det vita), carignan, syrah och mourvèdre samt för rosévinet (grenache och pinot noir).

Grön musik. Alternativ grön musik.

Château Marguï starstruck

Importfirman er utsände i de ständigt efter vingraalen sökande kvalitetsimportörernas bräckliga vardag fylld av umbäranden och tillkortakommanden och ett och annat lyckligt utrop samarbetar med har på kort tid ofrivilligt kommit att hamna jämsides med ett par kändis(ars)viner.

1.Game of Thrones. Ett faktiskt riktigt hyggligt vin som bara har ett fel och det är etiketten, å andra sidan lär väldans många uppskatta just det felet ungefär som förälskade ser förbi och rent av älskar sneda näsor och odrägliga ticks. (Kommer till Sverige om någon vecka och lanseras i BS och på krogen, tillverkas på uppdrag av HBO av en befintlig samarbetspartner i amerikat.)

2.Sverigebekanta Château Marguï, de senaste årens med rätta mest hajpade Provence-producent, har sålts till George Lucas Skywalker Vineyards. Enligt Philippe Guillanton och Elodie Morel på Château Marguï innebär detta egentligen inga större förändringar. I alla fall inte när vi talar om vinet som också fortsättningsvis ska vara ett ekologiskt, personligt vin tillverkat utan köpejäst och processhjälpmedel samt med minimala tillsatser av svavel (ja, det där låter som en flört med dem som söker slikt oavsett kvalitet, men här är det mer ett konstaterande att det är så här vinet görs, skälet till att importören, på ovan nämnde utsändes inrådan, har det i sin portfölj är att det är bra).

Fast i övrigt blir det så klart en del förändringar. Kapital kommer till. Andra idéer följer med. Möjligheter skapas. Enligt dagens mer fasta planer kommer vinodlingen utökas och källaren totalrenoveras, planer mindre huggna i sten än de nyss nämnda talar om ett lyxhotell i det gamla slottet. Nåja, viktigast är att vinet behåller sin personlighet – och kanske får vi snart se en ny årgång i Sverige snart? Rödtjutet från 2015, på tank och fat idag, är inget annat än sensationellt bra, även för att vara Marguï. OBS! okänsliga drickare varnas dock, här gäller finess, personlighet, balans… och stjärnglans (och, förtydligande för okänsliga läsare, vi talar då om vinet och inte den nye ägaren).

John Williams (och på bilden ser vi Elodie Morel på Château Marguï).

2cellos.

Rosévin, LL Tavel, Balzac, Jag m fl

Rent historiskt har jag gjort en förfärlig massa roséviner, utan min egen förskyllan. Hamnade ju som vinmakare i Provence och vare sig jag ville eller inte (ville egentligen inte) var jag tvungen att ta tag i det här med det rosa också. Nåja, så illa var det inte. På Domaine Rabiega (1988–2006) använde vi de inte perfekta druvorna som gallrades bort från Clos Dière-vinerna och gjorde rosévinet på dem. Vi kom ganska snabbt fram till att vi skulle göra rosévinet genom att till del jäsa det på ek och köra en del druvor direktpressade och andra med macerering. Udda då. Vardagsmat idag.På vår arrendegård Château d’Esclans (1995-2003) experimenterade vi desto mer, inte minst med ek, ja ni som följer vinifierat vet ju det där med hur ”Rochêne” blev ”Garrus” och gick i taket prismässigt. Kul förvisso, och på tal om en krönika i SvD (var det nog) om storytelling i vinvärlden, ett utmärkt exempel på den storytelling marknadsförarna av vin använt sig av sedan urminnes tider och genom vilka ett oräkneligt antal inte ens till del sanna historier kommit att slå rot som berättelser ur verkligheten.I mer modern tid har jag till exempel tagit fram Domaine de Brescou ”Fleur d’Èté” (årgång 2016 släpps i Sverige nästa vecka, tror jag, i BS, nr 70323, 99 sek). Grenache, pinot noir och en liten skvätt viognier. Pinot noiren skördad på bra mognad, de båda andra före full mognad i syfte att tona ner vinet lite och ge det mer naturlig syra samt låta pinot-druvan styra doft och smak. Mix av direktpress och macerering. Målet ett doft- och smakrikt, lättillgänglig rosévin. För svavelintresserade: det här rosévinet ligger vanligtvis mellan 60 och 70 mg/l totalt svavel, alltså extremt lågt för ett rosévin med den här profilen. Hur det går till? Hygien, käre Watson, hygien.Les Lauzeraies Tavel 2016, nr 2724, 115 sek, kom att bli ett av mina uppdrag av en tillfällighet. När importören i Sverige ville att producenten skulle göra vinet på sina ekologiska druvor och inte som tidigare de konventionella, minskade i ett slag underlaget för slutblenden – alltså den sista touchen innan vinet ska gå på flaska, och då stilen slutligen fastställs – rejält. Smickrande nog ville producenten då att jag skulle rycka in och göra slutblenden åt dem. Och på den vägen är det sedan årgången 2014. Varje år åker jag till Tavel och gör den här blenden.I morgon börjar den nya årgången av Les Lauzeraies rulla ut och under nästa vecka lär 2015 ta slut överallt och ersättas med 2016. Har tidigare tipsat om att man bör köpa 2015 av det här vinet medan årgången finns. Den är bättre nu än för ett år sedan – trots att det handlar om ”runda” och snabbmognande årgången 15 – och har blivit lite stramare allteftersom frukten bättre integrerats. Den som nu missar 2015 ska inte gråta rosa blod för det, 2016 är, enligt mig, snäppet upp, bättre ryggrad och stöd för frukten. Självklart är det just nu, på gott och ont, också extremt fruktigt.Hur gör man då rosévin i Tavel? Jo, det är verkligen speciellt och det är ingen tillfällighet att rosévinerna härifrån är så smakrika och av många klassas som bäst i världen. Inte heller är det en tillfällighet att rosévins-appellationen Tavel var ett av de första vindistrikten att just få appellations-status på 1930-talet. Och att Balzac redan på 1800-talet konstaterade att Tavel är det enda rosévinet som vinner på lagring (!) känner väl de flesta till (?). Hemligheten med Tavel-vinerna är två: Den långa skalkontakten (gärna 48 timmar) och de många druvorna, av vilka flera är gröna och därför bidrar till att vinet inte blir alltför kraftigt färgat (omvänt ska sägas att regelverket för Tavel föreskriver att vinet ska ha en hög färgintensitet, något som kontrolleras varje år).

Leslie West i högform och med gamle kompisen Felix Papparaldi i salig åminnelse. Och så deras kärleksbarn Mountain då såklart.

Bekännelselitteratur: När fördomen blev oklädsam

Efter att i decennier ha simmat motströms i den svenska floden av skönlitteratur har er utsände i dessa oroliga och förutsägbara vatten insett att det är dags att bekänna färg om den nyss nämnde vill nå försäljningsmässiga framgångar och tjäna storkovan och flytta till en söderhavsö och leva livets glada dagar alltmedan allmänheten fortsätter träla i ekorrhjulet. Således kommer här en första bekännelse. Som sig bör djupt oklädsam och påtagligt patetisk, pinsam och urbota fånig och, som lök på laxen och salt i såret, synnerligen fördomsfull. Med andra ord: bättre kan det inte bli, och det torde blott vara en tidsfråga innan den här bloggposten hyllats av landets litteraturkritiker samt varit föremål för djupsinniga diskussioner både i morgonsofforna och de i landet vitt spridda läsecirklarna. Till saken!När er utsände i de allsmäktiga vinbedömarnas illustra skara utsågs till president (ordförande) för juryn i världens största tävling för ekologiska viner, Challenge Millésime Bio, häromåret, tog han detta på stort allvar, men. Han fick, trots att han själv tillhör skaran eko-odlare sedan snart 30 år (!), för sig att 1. Juryn måste vara en liten klick av hipsters och grönavågare 2. Det gällde att anpassa sig efter de förutsättningarna. Ergo svidade han ner sig i kläder som förmodligen aldrig varit moderna och som, framförallt, inte alls satt ihop färgmässigt. Kort sagt såg han ut som något färgblint katten släpat in från 1972. Grå urmodiga byxor matchades med en hopplöst rutig skjorta med dubbla bröstfickor och en blå-vit färgkombination som inte ens gör sig på ett centraltvätteri och som aldrig varit modern, bara ful, genom modets brokiga historia.

Synnerligen nöjd begav han sig i det skicket åstad till sitt uppdrag bara för att upptäcka att juryn bestod av hundratals och åter hundratals domare, vilka alla väntade andäktigt på att deras president skulle säga dem några väl valda och kloka ord innan de tog sig an dagens tunga och seriös värv, att döma tusentals viner. När han stod där i ett tillstånd av lätt chock, djup insikt om sakernas tillstånd och aningen ångerfull, tog rätt som det var en kostymnisse tag i honom och sa ”Det är vår tur nu!”.

Och plötsligt stod han där på en scen tillsammans med två oerhört modemedvetna och kostymklädda kravattynglingar som lät ett antal väl valda retoriska grepp svepa över den uppmärksamt lyssnande skaran av domare, varefter de med viss tvekan överlämnade ordet till de församlades president som inte kunde säga annat än ”Ja, ni undrar förstås varför jag klätt mig så här, det är för att ni andra ska se välklädda ut”, försökte då presidenten till ingen nytta skämta bort situationen. En pinsamhet som för alltid finns inskriven i den anspråksfulla tävlingens historia – såväl i skrift som i, värre, bild.

In the mood.

Köp 2015 nu!

Ni som lärt er det här med rosé vet att det finns några olika grundstilar och att bland de mer kraftfulla ”mat-roséerna” finns det sådana som mår bra av lagring, och ni som hänger med här på vinifierat vet att ett av de där lagringsvinerna är Les Lauzeraies, nr 2724, 115 kr – många av er uppskattar den stramare känslan och inslaget av ”mineral” som smyger sig in med tiden. Enligt Systembolagets hemsida finns det i skrivande stund enstaka flaskor 2014 i ett fåtal butiker, flaskor det kanske kan vara värt att försöka komma över då de ligger ute till ett löjligt lågt reapris och som de nu mognat till mineralistisk fulländning.Ni som nu inte riktigt orkar vara med i den där jakten på lagringsroséernas graal kan å andra sidan passa på att köpa in den årgången som just annars säljs av Les Lauzeraies, nämligen 2015 – ”Årets rosé” i Sverige förra året och idag en årgång som börjat lugna ner sig och så sakteliga gå in i det där mer vuxna läget som de här vinerna kommer till efter något år eller två. Men hör ni, passa på nu, för enligt uppgift är 2015 på upphällningen och om bara ett par veckor kommer 2016 lanseras. Inget fel på den nya årgången – jag som blendat såväl 16 som 15 rankar 16 högst av de båda – men för er som söker den mer utvecklade stilen så ligger den så att säga ett år efter.

Rosévinets färg

Vår. Rosé. Och även i år kommer säkert färgen spela roll och vi har gått den här vägen: 1. Svensken föredrog kraftfulla roséviner med hög färgintensitet alternativt halvtorra varianter som Mateus. Samtliga obalanserade och mer eller mindre orena. 2. Sveriges early adaptors* lärde sig att det också finns ljusa roséviner av god kvalitet och de ljusa rosévinernas evangelium spreds som vore färgen det enda kvalitetskriteriumet för rosévin. 3. Svensken drack nu ljusa roséviner för de är bäst alternativt halvtorra varianter som Mateus. Ibland rena och balanserade viner, ibland inte, oftast utan vare sig kropp eller själ, dock ljusa till färgen. 4. Svenska early adaptors lärde sig förra året att kvaliteten inte sitter i färgen. 5. Svensken kommer i år långsamt anpassa sig till ett mer avspänt förhållande till rosévinets färg och vara mindre hysterisk kring färgfrågan och framförallt mindre fånig och hen kommer dricka såväl ljusa som mer kraftfullt färgade roséviner alternativt halvtorra varianter som Mateus. Ibland rena och balanserade, ibland inte, men det lägger de flesta inte märke till bara doften och/eller sötman är tillräckligt stor.

Så här års, när vi väntar på att senaste skördens roséer ska dyka upp balanserar vi på en skör tråd, där somliga fjolårsalster redan ballat ur – 2015 var i sanningen ett snabbmognade rosé-år, vilket också gjorde så många 2015 goda tidigt på förra säsongen – medan andra snarare är att föredra nu med lite mer lagring och mer uttryckt ”mineral” och tyglad frukt. vinifierat leder sina i mörkret famlande HR:are och alla dem som inget fattat samt dem som inte kunde bry sig mindre om ett ljust och ett mer kraftfullt färgat rosévin som håller finfint så här på sitt livs andra vårkant (båda ekologiska ity grönt är den symboliska färgen för såväl det ekologiskt odlade som våren och vi kan konstatera att vinifierat denna tidiga vårdag känner sig ovanligt inspirerad till symboliska stordåd):

Ljust: Château Henri Bonnaud 2015, nr 99093, 181 sek (”nyanserad, ungdomlig, bärig smak med inslag av smultron, färska örter, persika och citrus… serveras… som sällskapsvin, till fisk- och kycklingrätter eller sallader”, säger SB). Mörkt: Les Lauzeraies 2015, nr 2724, 115 sek (”ungdomlig, fruktig smak med inslag av granatäpple, mogna jordgubbar, smörkola och blodapelsin… serveras… till grillade fiskrätter eller till rätter av ljust kött”, säger SB, funkar synnerligen väl till fisksoppa och vårkyckling med primörer, vill er utsände rapportör simmandes i de rosenskimrande drömmarnas förlovade kristallglas tillägga).

*Tidiga anammare

Färgstark musik.

Prowein 2017

Krauker från Polen, bratwurst, pommes och Motzenbäcker Marie serverad i en plastmugg avsedd för 2 cl-snapsar. Utomhus i snålblåsten. Se där årets bästa måltid på den gigantiska vinmässan Prowein. Till succén för den enkla måltiden hör att den är tradition och att den ska avnjutas tillsammans med synnerligen sympatiska vinmakaren Marie Menger-Krug.

Sekt som smäktar

I år hade Marie med anledning av sin nya serie sekt tagit sig för att hyra ett eget stånd på mässan och dit begav vi oss efter måltiden och lät oss imponeras av de rasande rena och uppenbart uttrycksfulla bubblen, ljusår från de industriellt standardiserade stolpskottsvarianterna av tyskarnas eget brusvin som har för ovana att besudla världsmarknaden med sin intetsägande skepnad. Personlighet, renhet, precision, låg eller ingen dosage alls, läskande, snyggt, eviga eftersmaker. I Sverige kan vi sedan något år njuta Maries petnat-variant i form av Menger-Krug Méthode Rurale och snart kompletteras den serien med sekten. Något att se fram emot. (Obs! Endast vissa av Maries viner står som ”ekologiska” på Systembolaget, en förklaring till detta är att avsändaren glömt (!) att trycka den ekologiska loggan på sina etiketter… något som dock sker rutinmässigt sedan en tid.)

Världsnyhet!

Under flera år har det har tisslats och tasslats om vad Andrea och Chris Mullineux och deras Leeu Mullinaux Family Wines har för sig vid sidan om Mullineux. Idag (23 mars) är det officiellt men redan på mässan fick några av oss veta vad hemlighetsmakeriet handlat om: en ny serie viner under namnet Leeu Passant och tillverkade mer bort mot Franschhoek till och för att knyta an till de traditionella vinerna från Sydafrika. Två chardonnayer, väldigt mycket samma andas barn som Mullineux White, och en underbar liten röd pärla, gjord på cab och cinsaut. Förhoppniingsvis i ett BS eller rent av ett TSE nära dig om något år.

Sockerbiten Miguel

Polare. Det finns så många polare på en vinmässa. Alltid lika roligast är att springa på gamle vännen Miguel Merino och att i all hast visa vår gemensamma baby MDLVX för de groupies och hangarounds som ständigt surrar som flugor kring sockerbiten Miguel.

Achim och Jott

Om någon av oss hette Achim Maximilian Ritter und Edler von Oetinger skulle vi eventuellt byta namn till Nilsson eller så men om man nu heter så och är en utmärkt vinmakare gör man istället bra, eleganta och vackra viner under namnet von Oetinger och om ett av dessa sköna viner är gjort till 100 procent på den ringaktade druvan Müller-Thurgau kallar man kanske det vinet för Jott. Hatten av.

Välförtjänt hajp

Rings. Lika hysteriskt i år vid deras bås. Så klart. Bra viner. Unga, trevliga människor. Bara att ge sig in i trängseln och girigt hålla fram ett suktande glas och försöka stjäla lite tid av Simone, Andreas och Steffen. Värt att fajtas för (vill här passa på att be både dig som jag trampade på foten, ja det var medvetet, och dig som jag satte en armbåge i solar plexus på, ja det var också medvetet, om ursäkt).

Game of Thrones goes wine!

Game of Thrones! Varför? Nåja. Nu är det en succé som heter duga. Klart det ska ha ett eget vin. Tyckte i alla fall produktionsbolaget HBO varför det kontaktade Vintage Wine Estates och fick till svar ett par helt okej viner. Visst, någon form av kändisvin är det förstås. Å andra sidan kostar de (gissningsvis, den dagen de kommer till Sverige) 179 SEK eller mer och de är långt från omdöpta och/eller obalanserade, sötade skräpviner som säljs med någon självberikande kändis som ursäkt.

Sympatiskt smilande calvadoscharmör

Mest sympatisk på hela mässan, i konkurrens med tusentals besökare och utställare, var kanske Nicolas Garnier. Femte generationen bakom det hantverksmässigt tillverkade calvados-smycket Calvados Garnier. Självklart gör en så sympatisk person inget annat är synnerligen sympatiska calvor (och lite cider och pommeau de Normandie). Ja, de finns i BS i Sverige. Rusa åstad.

Skolexempel på chardonnay

Domaine Trouillet gör rena, snygga, både ursprungs- och druvtypiska viner i Bourgogne. Tyvärr finns inte deras viner i Sverige. Ännu. Men de är på väg. Även om vi nog får vänta några månader till. Dyker deras Saint-Véran 2015 upp är ett tips till alla som vill försöka lära ut hur druvan chardonnay egentligen doftar och smakar att använda det vinet. Skol- och praktexempel. Hos Trouillet hittar vi också fina exempel på den lilla appellationen Pouilly-Loché och en värsting från Pouilly-Fuisée ”Aux Chailloux”.

Supervin från Chile

Patrick Valette, en gång i tiden Château Pavie, numer Viña Vik, var på plats med Viks chilenska superviner (två av dem släpps i Sverige till hösten) och mer än gärna provade de flesta av oss så klart just de där supervinerna. Inte att missa då de angör Sverige fram i höst.

Gult risvin

Ja, och mycket, mycket, mycket mer, som för att inte göra den här redan alltför långa posten ändå mer alltför lång får sammanfattas med en bild av Zhang Lu och hans gula risvin från Shaoxing Winemaker – en lätt madeira-liknande brygd som upphovsmannen hoppas kunna sälja lite av också i Europa vad det lider.

Sting, jag och 58K till

Sist men inte minst: Prowein 2017 besöktes av över 58000 personer från 130 länder (rekord) och de provade vin och sprit från 6500 utställare och 60 länder. Den mest kände besökaren var, enligt mässans officiella press-utskick, Sting.

Sting får lite hjälp av Jeff Beck (så här låter det med en för sången mer lämpad Rod Stewart).