Long time no see vintips, och snart är det högtidsdags med allt vad det innebär i form av finmiddagar, gåbortpresenter, knytkalas och julklappar, kort sagt: Hög tid för vintips!
Rioja (rött)
Vi inleder med ett måste för den sanne rödvinsälskaren stadd vid kassa för tillfället: Den åttonde december släpps en begränsad volym Muga Selección Especial 2016, nr 90384, 299kr. Det här är ett vansinnigt vackert hantverk, som sitt pris till trots borde kosta det dubbla. Drick nu och slås till marken av det, eller ge bort det som julklapp till någon du vet kommer bjuda dig på vinet om nio-tio år när hen lagrat det åt dig. (”Stor, mäktig, komplex doft och smak med inslag av allt från plommon och kaffe via vanilj till örter och kakao. Så gott att det är svårt att sitta still.” )
Corpinnat (bubbel)
Jaså inte det, corpinnat? Cava då? Den åttonde december släpps en begränsad volym Gramona Imperial 2015, nr 92682, 219kr. Corpinnat är nio producenter som med rätta anser sig var förmer än andra och framförallt mer än bara cava. Därför har de skapat epitetet/kvalitetsstämpeln/ickegodkändaappellationen corpinnat. Bland dessa corpinnat höjer sig biodynamiska Gramona över mängden. (”Dunderfint bubbel på xarel-lo, macabeu, parellada och lite chardonnay. Personligt, uttrycksfullt, bubbligt, gott, friskt, fruktigt, brödigt, nougatigt, frukosttoastigt. Festligt. Om katalanen själv får bestämma.”)
Pfalz (rött)
Vid två tillfällen de senaste tre åren har Meininger utsett Weingut Rings till Tysklands bästa rödvinsproducent. I år ville inte Vinum vara sämre, varför vinmagasinet också utsåg syskonen Rings till bäst landet. Och nu, kära vänner, har vi chansen att försöka förstå varför. Den åttonde december släpps en ringa volym Rings Saumagen Spätburgunder Grosse Gewäch (= grand cru) 2017, nr 93136, 549kr. Mitt tips är att ni ska försöka förstå varför. Det här är ett fantastiskt läckert vin i den bästa pinot noir-stil som Tyskland kan uppvisa. Drick nu eller be gåvomottagaren spara ett par år innan ni kommer tillbaka och hjälper till att bedöma flaskans innehåll.
Red Mountain (rött)
Arbetade som konsult åt Hedges Family Estate mellan 2001 och 2015. Hur mycket man som konsult kan påverka varierar från uppdragsgivare till uppdragsgivare. Hos just Hedges är en av de saker jag är mest nöjd med, att jag fick dem att satsa på syrah. Hedges Family Estate (HFE) Syrah 2017, nr 72701, 389kr, är ett strålande fint exempel på biodynamiskt odlad syrah på Red Mountain, väl hanterad i vinkällaren av Sarah Hedges. Fruktigt, mustigt, snällt men långt ifrån utan ryggrad. En sann macho.
Pouilly-Fuissé (vitt)
Välkomne ska ni vare till hajk. Idag ska vi tale om Pouilly. Men inte velket Pouilly som hällst, utan om Pouilly-Fuissé ”Aux Chailloux” 2017, nr 75705, 289kr. Och då är det så att Pouilly-fumé är en liten appellation, granne med Sancerre, längs Loire och där druvan heter sauvignon blanc. Vid sidan om detta Pouilly finns det tre till i Bourgogne: Pouilly-Vinzelles, Pouilly-Loché och Pouilly-Fuissé. I samtliga de här appellationerna heter druvan chardonnay och stilen är tämligen igenkänningsbar som burgundisk. Läget ”Aux Chailloux” har precis utsetts till premier cru i appellationen Pouilly-Fuissé, så ni förstår att det här är ett fint vin, som i förhållande till sin såväl drick-som lagringsbara kvalitet och löjliga pris är ett praktfynd. Producenten heter Domaine Trouillet och rankas av de flesta med smaklökarna i trim som, den något okända och därför underskattade, appellationens bästa.
Predappio (rött)
En magnum! Ett kungarike för en magnum! Le Lucciole 2016, nr 78607, 799kr (magnum), varsågod! Aah, tack,men: Att dricka eller inte dricka, det är frågan. Men så bra då att här går det bra att göra både och, i alla fall så länge vi talar om olika flaskor. Exempel: 1. En flaska att dricka väl ung, men likväl naggande god till en bistecca fiorentina; ett perfekt balanserat vin med en stram struktur som döljs väl av den mjuka frukten, som Chiara Condello makat fram ur sina sangiovese-druvor som vore det den enklaste saken i världen: kort sagt en snoa på tungan. 2. En flaska att dricka om tio år, då allt satt sig på plats och mognadstonerna finns där för att ackompanjera frukten och strukturens sofistikerade tango på tungan.
Alsace (sött)
Pinot Gris Vendange Tardives (Louis Sipp) 2008, nr 77944, 415kr. Sen skörd (”vendange tardive”) = sött. Dessutom är det gött. Och gammalt redan från start.



Priset är, självklart, viktigt. Alla som gör vin i Sverige, oavsett vilken råvaran är, kämpar med relationen mellan de fasta kostnaderna och den allt som oftast lilla volymen. De som valt frukt, bär eller björksav som bas har en fördel i att tillgången på råvaran är större och därmed, inte sällan, billigare än de på våra breddgrader fortsatt sparsamt odlade vindruvorna. Den som nu har björkar att tappa gör detta under våren, när saven börjat stiga och innan den hunnit anta en besk ton när det blir varmare framemot sommaren. Upp till 15 liter kan skördas per dag. Detta sker via små hål som borras i stammen och som pluggas igen sedan trädet tappats.
I det här fallet har producenten kunnat hålla nere priset till runt hundralappen (även om vi säkert kan räkna med att prislappen kommer ligga någon tia högre framöver), dels tack vare råvaran, dels tack vare sättet vinet gjorts på. I pipeline, men fortsatt några år bort, ligger ett torrt mousserande vin gjort med méthode traditionelle. Det kommer säkerligen kosta ytterligare ett par tior, bland annat på grund av den långa lagringstid som krävs för att göra ett mousserande vin på det viset (exakt hur lång tid, får det pågående utvecklingsarbetet utvisa, men räkna med minst ett och ett halvt år).
Rent miljömässigt är fördelarna med sav som råvara uppenbara och det räcker kanske med att nämna att björkarna inte utsätts för några kemiska produkter överhuvudtaget. Inte sällan skrivs det att ”vinet odlas giftfritt” och ”druvorna besprutas inte”. Det är uppgifter att ta med en nypa salt. Den som inte växtskyddsbehandlar sin vindruvsodling står vanligtvis utan druvor när det är skördedags (även ekologiska odlingar besprutas, dock ej med penetrerande medel). Björkar behöver vinbonden däremot inte bespruta. Träden tar heller ingen skada av att tappas på lite sav (en fullvuxen och väl bebladad björk kan dricka ett par hundra liter vatten om dagen).
När SAV 1785 hade världspremiär i december 2019 (i Sverige) strök den initiala volymen med på en gång och så har det fortsatt. I februari tog Sav Winery klivet ut i den internationella hetluften och deltog i Millésime Bio, världens största mässa för ekologiska viner. Detta resulterade i export till Benelux och Frankrike (och kanske mer, som den ovan nämnde utsände inte känner till). I Sverige gav Per Styregård SAV 1785 4/5 ”Mycket prisvärt” i fredagens Dagens Industri och den som läser Global Drinks Intel kan i senaste numret läsa om den udda produkten från norra Sverige.
Först tre röda, från det lättaste lätta till det tyngsta tyngsta:
Sedan tre vita, från det lättare till det smakrikare:
Ett rosé: Ja det finns bara en roséstil som sitter som en smäck året runt: Tavel. Och tipset går till…
Tre mousserande:
Tre juklappsviner (dyrt och zlatan i gatan så bra):
Och då sittgruppen ovan osökt för tankarna till läsa bok avslutar vi alla de kloka vinråden med ett säkert tips på en bok som alla blir glada över att få i paketet, även de små som ännu inte kan läsa (fråga inte varför, det bara är så enligt Institutet i Schweiz, och den som inte riktigt vill tro på detta får väl köpa en bok och testa själv, vill i det sammanhanget nämna att Institutet i Schweiz genom försök visat att endast köpta exemplar av boken fungerar i sammanhanget): ”
Målet med Clos Dière-vinerna var att göra eleganta och koncentrerade viner som skulle utvecklas med lagring. Nu kan någon invända att få viner bygger på sig med lagring och att viner som saknar rätt komposition från start omöjligen kan utvecklas på ett bra sätt. Håller med om allt detta. Målet var inte heller att göra viner som ”byggde på sig”, utan viner som utvecklades och hittade fram till sitt optimum under en långsam utvecklingsprocess. När detta konststycke lyckas kommer vinets långa liv på flaskan, dess hållbarhet, som ett brev på posten (vill här gärna skämta om flaskpost, men det här är en allvarlig text så det får vi ta en annan gång).
Vad är då hemligheten? Det är ingen hemlighet alls. Det är ABC att enda sättet att åstadkomma det ovan beskrivna kommer via odlingen, och, det ska väl sägas, viss skicklighet eller tur med att sätta vissa moment rätt i tiden.
Vingården på Domaine Rabiega odlades ekologiskt och med lågt uttag med start 1990 (även om vi började omställningen redan 1988 – med ny ägare 2006 återgick gården till att odlas konventionellt och uttaget höjdes). En mark som behandlats och götts för hög avkastning behöver tid för att komma ner i varv, det brukar ta fyra-fem år och sker stegvis, ungefär som en avtändning rent allmänt. När vi landat rätt några år in på 90-talet (jag brukade kalla 1993 år 0) och fram till dess gården såldes var den fri från både gödning (bortsett från den naturliga bio-flora som odlades mellan raderna) och bevattning. Uttaget låg <20 Hl/Ha före gallringsbordet och jäsningen, alltså väldigt lågt (oftast landade vi runt 16 Hl/Ha efter gallringen och jäsningen). Gallring i odlingen skedde vid minst tre tillfällen under växtsäsongen och vid två av de tillfällena genomfördes även en noggrann grönskörd.
Den stora utmaningen för den ansvarige vinmakaren under skörden är, menar jag, att pricka in vissa givna moment vid dess optimala tidpunkt. Huruvida detta lyckas kan förstås diskuteras. Kanske hade det kunnat gjorts bättre, kanske sämre. Dock brukar det gå att känna på ett vin om hela potentialen finns där och för min del har det definitivt varit så att jag känt när jag kommit fel och när jag trott mig ha prickat bull’s eye (men, som sagt, kanske hade det kunnat gjorts ändå bättre, svårt att veta). De här avgörande momenten är/var om vi talar om röda Clos Dière/rött vin skördetillfället och macerationstiden. Många nöjer sig med att titta på de kemiska analyserna av druvorna, andra smakar på frukten. För min del gällde både och, och, inte minst, hela tiden sätta in de givna värdena i den erfarenhetsbank som undan för undan byggdes upp. Målet var, förstås, att plocka med rätt typ av aromer i topp och med fortsatt balans i frukten. Vissa druvor ger vinbonden tid att bestämma sig, andra måste tas ”nu!” – utrymme för funderande gives icke. Med syrah-druvorna till Clos Dière förhöll det sig så att det var ”nu!” som gällde (däremot inte alls med de vita, som dessutom var tre sorter, vilka kunde balanseras mot varandra och vars exakta komposition varierade från år till år beroende på väder, vind och mognad).
Nästa moment är, för det röda, macerationstiden. Den som ”bara” ska göra ett rödtjut behöver inte bry sig. Det fungerar fint att bara följa läroboken i önologi och urlaka så länge jäsningen pågår. Den som vill optimera doft och smak måste däremot prova först musten och sedan, allteftersom jäsningen fortlöper, vinet och avbryta macerationen just då allt sitter på rätt plats – något som inte sällan inträffar vid ”fel” önologiska tidpunkt om vi bara ser till läroboken och tryggheten (det är förenat med risker att göra kvalitetsvin… det gäller att hela tiden ligga på gränsen och ibland, ja, då går det överstyr). Nog av. Macerationstiden är av avgörande betydelse alltså. Den här tidsrymden för urlakningen varierade en hel del mellan åren, som minst tio dagar, mer vanligt cirka tre veckor, men några år snarare fem än fyra veckor.
Innan druvorna hamnade i tanken hade de handplockats i korgar och nagelfarits på ett gallringsband. Allt i syfte att bara få in perfekt frukt i källaren. Bortsett från det där med macerationstiden var vinmakeriet på Rabiega synnerligen hands off. Däremot lades vinet efter jäsningen att genomgå malolaktiskt jäsning och lagras på barriquer från Vosges respektive Slavonien (gjorda av tre olika, franska tunnbinderier, med vilka vi över åren utvecklade mycket fint samarbete). Målet med detta var inte att ”smaksätta” utan att via långsam oxidering hjälpa vinet att landa i sig självt och därmed lägga grunden för dess långa liv. Och sedan, ja, då var det inte så mycket mer, gäller förstås att dra vinet av eken vid rätt tidpunkt, alltså då den långsamma oxideringsprocessen känns avslutad och innan vinet riskerar torkas ut (men den frågan, viner som blir uttorkade på eken, beror vanligen mer på att fel typ av ek använts än tiden vinet legat i fatet).



Den enes död…
Rosé
Rödtjut
För bövelen! Allt är inte svart!
Habil harmoni
Who? T Rex







Chiara är förvisso född med silversked i mun. Hennes pappa, som gjort sig en rejäl hacka i finansvärlden, köpte för många år sedan upp en mängd små vingårdar belägna i ett närmast paradisiskt landskap utanför staden Forli i Emilia-Romagna och omfattad av den coola appellationen Predappio. Här regerar sangiovese-druvan. Den gamla ”Predappio-klonen”, Sangiovese di Predappio, men också nymodigheter som hämtats in det senaste halvseklet eller så. På familjeegendomen, Condé, hittar vi alla de här klonerna och dessutom lite infall från det glada 80-talet då allt skulle vara merlot och annat franskt. Sedan Chiara för några år sedan tog över ansvaret för egendomen råder ingen tvekan om att Condé = sangiovese. Och helst då Sangiovese di Predappio.
Vinerna Chiara gör marknadsförs under två olika namn. Dels det lilla ”Chiara Condello” (5 ha) med toppvinet ”Le Lucciole”, dels övriga egendomen Condé (70 ha) med toppvinet Raggio Brusa. Vid sidan om det sistnämnda finns pappsens stolthet merlot-vinet Massera, ett typiskt powervin i Parkers anda, långt från dotterns subtila vinmakeri. Man behöver inte vara en liten Einstein eller ens Nostradamus för att förutspå att vi inom kort kommer få se fler viner från Chiara Condello och Condé i Sverige.
Men nu är Condé inte bara en vingård anförd av en av Italiens mest spännande vinmakare. Stället är också ett
Fotnot: Torsdagen den 25 oktober kommer Chiara och hennes likaledes synnerligen begåvade kompis, 