Trots hennes, i sammanhanget, avvikande, svartvita mundering, lyckas hon försvinna in i El Torreóns kitchigt mischmaschiga väggar, fyllda av färggranna, uppenbart hemgjorda,
intryck av vad som eventuellt skulle kunna vara judiskt, aztekiskt, muslimskt, rysk-ortodoxt eller något annat, ja till och med i taken hänger turkiska intryck tillsammans med socialrealistiska fantasier från ett svunnet öst, det är bara när hon ska till att grilla som hon, i lika delar till vår fasa och glädje, stiger ut ur scenografin och tar plats vid grillen, som glöder muntert i väntan i på mer chorizo a la brasa, chuleta – El Torreóns eget namn på megastora chuletonvarianter – och annat godis. Tveklöst är Saltmannen Skuggkvinnans partner i ett radarpar som både skrämmer och lockar; när Skuggkvinnans perfekt grillade kött hamnat på tallriken kommer Saltmannen rusande, som skjuten ur en kanon, för att kasta, ja k-a-s-t-a, salt på köttbiten, något som innebär att alla runt bordet, och deras vinglas, såvida individen inte hinner lägga en skyddande hand över öppningen, får sin beskärda del av
havssaltets hagelstora flingor: den pipige resenären göre sig således icke besvär. Den som inte börjar lipa, lär inte ångra sig: köttet är av en utomjordisk kvalitet. ”Från Galicien,” säger Miguel Merino Navajas utan någon större brist på chauvenism, ”världens bästa kött kommer från de galiciska vidderna, där korna lever i det fria och äter en för kor gudasänd blandning av saftigt gräs, klöver och allehanda örter och blommor, en slags Chartreuse V.E.P. i biologisk form, och Tordesillas, och Rueda, ligger ju inte så långt från de himmelska koängderna.” Jaja, vad kan man säga, bättre kött får man leta efter. Och vin. En Valbuena 06 från Vega Sicilia ackompanjerar på ett utmärkt vis maten, och bäst av allt: Lotionmannen som har hand om vinet har helt missat räkneövningen att gå från pesetas till euro, med påföljd att Valbuenan, på krogen, kostar 73 € (147 € på flygplatsen Barajas), Vega Sicilia 03 150 €, Rioja Alta ”904” 32 €, Alion 45 €… ja, inte ens Laftite 64 eller Dom
Perignon 88 har han vett att ta betalt för. Två saker: 1. Lotionmannen känns igen på sin doft av solskyddsmedel från 1969. Även då han befinner sig i någon av krogens två andra matsalar är han närvarande i rummet du är i och när han står vid ditt bord är han direkt migränframkallande. 2. Den tunna vinlistan i krogens matsedel är ett skämt. Be Lotionmannen ta dig med till vinkällaren istället, och, om du vågar och står ut med doften, till den hemliga vinkällaren, som döljs bakom en lönndörr i det gamla cigarrummet. Här, bland spindelväv och allsköns damm, hittar du de tidigare nämnda fransoserna sida vid sidan med Petrus, Flor de Pingus (125 €) och mycket annat. Självklart värt en avstickare.
gaffel, häller upp i en panna, värmer lite, slår på en skvätt madeira och lite mer grädde än en skvätt för madeira är alltid gott och Hustrun säger att lite grädde fixar det mesta. Är inte helt övertygad om att grädden gjorde susen den här gången och madeiran satt smakmässigt ihop lika bra med det här som ketchup gör med nykokt torskrygg. Dock åt min gäst med glupande aptit, sa till och med att det var gott och undra på det: han är ju engelsman. Succé således. Enda lilla missen var när min engelske vän fick med sig den av mig bortglömda omrörningsgaffeln – se tillverkningstågordningen ovan – i sin risotto. Med den för engelsmannen i motgångar så typiska ”inga-problem-alls-här-inte-bara-råg-i-ryggen”-inställningen och ”oh! a fork! splendide! just like in a good old fork pie, lovely, jolly good they are, them fork pies, love’em” petade han utan vidare kommentarer bara gaffeln åt sidan på sin tallrik och låtsades som ingenting. Snyggt. Gillar det. Musik.
