Vi skulle bara gå ut och äta en bit, lik förbannat skulle malmöiterna släpa med er utsände i de efter de saliggörande näringsställena ständigt sökande själarnas understundom kickfyllda och understundom av besvikelse målade vardag genom snart sagt halva stan i jakt på stället som bara måste beätas och bedrickas just nu, stället med stort S, eller kanske L eftersom det heter Lyran. Således bar det av genom ett av storm hemsökt Malmö, genom mörka gator, över torg, under svajande trädkronor som hade svårt att hålla kvar sommaren, vid sidan om förrädiska vattenpölar; till och med genom ett öde Folkets Park!
Var det verkligen värt detta? Jadå, skrek malmöiterna i den tjutande vinden, stället med stort S, som du säger, stort L som vi säger här eftersom det heter Lyran och vi kan stava, håller innovativ stjärnklass på köket, men får så klart ingen stjärna eftersom lokalen och den gemytliga stämningen sätter stopp för det, och!, tillade någon med ett väl tilltaget vrål, snubben som driver stället drivs inte av att bli behängd i stjärnglansens statusfyllda himmel, han är trygg i sig själv nämligen och drivs snarare av äkta passion för maten och smakerna!
Jaja, vad säger då en gammal malmöbo som släpats genom storm och natt för att begå denna utlovade oas av upplevelser av högsta klass och det dessutom till högst rimliga priser? Jo, han säger att malmöiterna underdrev lite. Hade kunnat gå till Västra Vemmenhög tur och retur i stormen Boris eller Gudrun för upplevelsen. Så ja, det var väl okej. Fantastisk mat med sofistikerade, mjuka, sköna smaker i harmoni och utan dumheter, gårdagens hipsterattribut och konstigheter eller överdådiga mängder salt och andra dumheter ungtuppar och gomdöva ibland tror sätter smak på tillvaron; riktigt bra, rena naturviner; utmärkt service. Absolut värt varenda krona och vartenda steg i stormen.
Låt jäsa. Klart. Servera!
