Kristianstad, denna metropol i nordöstra Skåne, före detta residensstad i Kristianstad Län, denna gamla danska pärla, grundad av Christian IV – den misslyckade militären men mer framgångsrike och stornordiske byggherren med flera städer och inte minst barn på sitt samvete, så många att halva Danmark måste vara fallet efter honom och en icke ringa andel av våra nordiska städer döpta efter honom, städer som Kristianstad, Kristianopel, Christiania (gemenligen kallad Oslo nuförtiden) och Kristiansand –, tillika Vattenrikets huvudstad är inte bara närmaste större ort i förhållande till Absolut Vodkas hemstad Åhus, staden har ävenledes ett restaurangutbud och detta har vinifierat med sina HR:ares bästa för ögonen tagit på sig att inventera (med undantag för kranvattnet, vilket också fortsättningsvis måste skys som pesten efter sommarens hemska händelser i Everöd). Vad har vi då kommit fram till i denna första delrapport från nordöstra Skåne, jo, att vi rekommenderar La Cucina. Bra mat, schysst öl, inte så kul vinlista, mycket bra och trevlig service. Freak Kitchen!
Kategoriarkiv: Kost
Känsla, Hjo – spansk galenskap i Skaraborg
Som bekant har svensk mat- och dryckeskultur de senaste 30 åren utvecklats åt det bättre hållet å det bestämdaste. För egen del kan jag jämföra min gamla hemstad Hjo Då och Nu. Utbudet idag är såå mycket bättre och i en positiv spiral ses alltfler äta ute och äta och, inte minst, dricka bättre. Vill idag passa på att särskilt nämna krogen Känsla. Inte bara därför att jag känner en och annan inblandad eller ens därför att personalen är synnerligen trevlig och maten god och trevligt prissatt utan framförallt därför att Känslas vinsatsning förtjänar att lyftas fram.
Det är ingen självklarhet att hålla sig med omfattande och exklusiva vinlistor på vischan och i småstäderna, ja, det är ingen självklarhet ens i storstäderna. Därför är det en skyldighet för oss vintillskyndare att lyfta fram beundransvärda satsningar när vi ser dem. Det som är så speciellt med Känsla i Hjo är måhända inte att vinlistan är synnerligen omfattande – snarare är den välkomponerad i sin naggande goda, lilla storlek – utan att allt är så sympatiskt prissatt. Snudd på att någon där konkurrerar med Den galne sommelieren i Valencia och dennes osedvanligt korkade vinpriser till all lycka för oss konsumenter. Vad sägs till exempel om Baltos och La Corte del Pozzo Valpolicella för 290 sek på krogen? För att nu inte tala om Andeluna Chardonnay för 230 sek! Eller Krug’scher Hof Riesling Kabinett trocken för 290 sek och Giulia Negris fina Barolo La Tartufaia för 425 sek. Ja, så där håller det på vinlistan igenom. På frågan om de inte borde höja priset åtminstone lite svarar de ansvariga att de hellre har nöjda gäster och förhoppningsvis säljer en och annan extra butelj. Hatten av för det.
Den som nu känner sig manad att snarast bege sig till Hjo för att stötta Känslas galna sommelier och den beundransvärda vinsatsningen kan hålla i minnet att vi för dagen vill rekommendera nyprovade bookmakern, Filé trio på planka och Känslas hemgjorda burgare (att fisken, som inte smakades av den här gången, i denna Vätterns pärla, alltså Hjo för er som har svårt att hänga med, är utmärkt, är en självklarhet). Och just det, missa för allt i världen inte desserten Känslig – något för alla med känsla för feeling i det annars så ofta onödigt tillkrånglade dessertträsket.
PS Särskilt plus för att krogen håller sig med Gramona Imperial (för pinsamt låga 380 sek, så billigt att det gör ont; smakar som tur är bra trots att det känns som att någon skinnflås just då vinet beställs in). Boston.
Förbud mot bristfälliga pizzaomslag!
Här ska man göra sig till och värma pizza till Hustrun och vill ha ett handfast och tydligt ”Gör så här” i punktform, alltså 1. Öppna förpackningen 2 Värm ugnen till 200 C… Men icke! Det enda den förbenade pizzan, som dessutom påstods vara italiensk, instruerade via sitt omslag var, att, hör och häpna, den skulle värmas tills osten smalt och degen antog en gyllenbrun färg! Men hur tänkte inte pizzatillverkaren där? 1. Hur ska den ensamme, utsatte kocken veta vilken temperatur som är lämplig? (Jag provade med 100 C och höjde efter 20 min till 250 C) 2. Hur gör man om osten smälter långt innan degen blir gyllenbrun? 3. Hur gör man om osten börjar torka och så småningom småryka alltmedan ena sidan av pizzan svartnar i väntan på att resten av degen ska bli gyllenbrun? Nej, det är klart att det inte går! Det är väl det den där förbaskade lurendrejarpizzatillverkaren vet, att den säljer en pizza som är omöjlig att värma, eller baka som det så fint heter på köksitalienska. vinifierat kräver förbud mot uppvärmningspizzor utan vettiga instruktioner samt förbud mot pizzor som inte värms upp samtidigt med hela sig själv!
För Sibylla i tiden!
Kvinnonamnet Sibylla är av latinskt ursprung och betyder sierska. Enligt Allt för föräldrar finns det idag i Sverige 1203 personer med namnet Sibylla. År 2003 fick endast en flicka namnet, men inte som tilltalsnamn.
År 1932 serverades den första Sibyllakorven, vilket är en viktig kunskap att bära med sig i vardagen – tänk att åka ur postkodmiljonären på en sådan fråga! – liksom andra viktiga årtal i Sibyllas historia, som 1907 då Oskar Lithell startade i Kumla, 1930 då varmkorv började säljas, 1932 Sibyllakorven lanseras, 1949 start för tillverkning av grillkorv, 1957 produktionen flyttas till Sköllesta, strax utanför Örebro, 1969 Sibyllaskolan startas, 1972 hamburgaren lanseras, 1997 Sibyllakedjan bildas med 170 franchise/kök, 2004 Sibylla-varumärket utses till ett superbrand.Medan kvinnonamnet, och, får man förmoda, i förekommande fall mansnamnet, Sibylla, för en aningen tynande tillvaro – minns 2003 ! – lever Sibylla i bästa välmåga. Eller, bara nästan. Vi har på senare år kunnat konstatera att det bir allt svårare att hitta Sibylla-kiosker i vårt avlånga land, för att nu inte tala om hur stört omöjligt det är att hitta Sibylla-kiosker utomlands. Nåja, helt kört är det nu inte.Låt vara att grynkorven är korvarnas korv och att västgöten elva av tio gånger väljer grynkorv, men den tolfte gången väljer även västgöten Sibylla (och, sagt inom parentes, Bullens pilsnerkorv, omutifallatt det blir fråga om att välja också en trettonde gång på tiondet)! Sibylla-kiosken är ett lika självklart pilgrimsmål för den hemvändande utlandssvensken som Bullens pilsnerkorv är ett självklart inslag i gräsänklingens och gräsänkans skafferi och som nattamat före dra-åt-helvete-soppan.
Vid vår senaste rundresa i det högresta landet i norr kunde vi dels konstatera att sommaren 2015 är ovanlig fin – vi har hört infödingarnas invändningar mot detta men vi kan bara döma utifrån de två augustiveckor vi befunnit oss i det soldränkta Sverige -, dels att Sibylla-kiosken invid Göta kanal i Karlsborg fått ett insides ansiktslyft. Visst börjar hamburgermenyerna bli alltför talrika i kampen mot den amerikanska snabbmatsimperalismen men vi hittar fortfarande kulturhistoriska minnesmärken som hälta-hälta med grillad, kokt special och tunnbrödsrullen med stekt korv och rostad lök och vi njuter i stora drag.
För er som inte bevistat Sibylla-kiosken i Karlsborg vill vi varmt rekommendera ett besök just då augustisolen sänker sig över kanalen, grälen i den närbelägna slussen tystnat och hungriga resenärer och ortsbor i bästa sämja samlas kring mattemplet vid kanalen och samstämmigt hyllar korven, brödet och den heliga senapen.
Istället för rondellhund: Luna Café, Lysekil
I en ful rondell utanför fina Lysekil ligger ett ganska fult och oansenligt hus och alldeles därintill växer vinstockar som om hade de gått vilse någonstans i höjd med Koblenz och nu fattar nada men tycker det väl är lika så gott att gilla läget och växa på som om inget konstigt inträffat. På samma sätt har en spanjor, vars hela namn är höljt i dunkel men som tycks lystra till Javier, och hans vad vi förmodar svenska och i informationen helt säkert namnlösa kollega installerat ett stycke Spanien i det till det yttre ganska fula och oansenliga huset och dess närmaste omgivning.Således kan den hugade när vädret så tillåter stiga in i en trädgårdsservering som har lika lite med Västkusten att göra som den utmärkta spanska maten och de dito vinerna som serveras där. Eller varför inte äta inomhus, där samma förflyttning söderut sker innan du hinner säga hola. Tydligen managerar det ambitiösa krögarparet flera verksamheter i Lysekil. Sköts resten lika väl och med lika stor personlighet, servicekänsla och bravur i köket som Luna Café är det bara att lyckönska Lysekil och dess besökare.PS ”Javier” är inte bara krögare och spanjor utan också sommelier och, i viss mån, vinproducent. Den hugade kan därför ta sig en svängom i Luna Cafés vinodlingar – solaris och pinot noir – och kanske någon gång i framtiden också få tillfälle att prova husets i bokstavlig mening eget vin.Klicka här för spanska bomber!
Kan vinmakare per automatik laga mat?
Fick frågan om jag verkligen är så usel i köket som jag påstår på vinfierat och om det är så, borde jag då inte också vara en usel vinmakare, eller, borde jag som vinmakare åtminstone inte vara hyggligt bra på att laga mat? Författade mitt svar i en kommentar till inlägget och någon tyckte i en annan kommentar att min kommentar borde bli en post i sig och det blir den nu:
Jag tror inte att kockar per automatik är bra på att göra och blenda vin och jag tror inte att vinmakare per automatik är bra på att laga mat. Däremot kryllar det av mindre självinsiktsfulla personer som tror att de kan laga mat eller göra vin, eller för den delen sätta ihop parfymer, på en högre nivå bara för att de kan något av det övriga, ja, det förekommer till och med en uppsjö folk som tror de kan laga mat, göra parfym eller maka vin bara för att de skriver om ämnet i fråga. Sannolikheten för att de faktiskt kan göra något av det där är oftast ungefär lika stor som att en musikrecensent faktiskt kan komponera en symfoni eller fylla Globen med framgång.
Med detta inte sagt att t ex jag inte kan bedöma en maträtt utifrån dess smaker och till och med ha synpunkter på vad som skulle kunna göras bättre rent smakmässigt. Däremot har jag högst sannolikt ingen aning om hur det ska gå till eller ens vad som egentligen tarvas för att uppnå min idealbild av rätten.
Lite grann som att se en bild och känna att något fattas här, men det är först när den kunnige designern dyker upp som den där sista pricken som fattades hamnar rätt.
Vad gäller det där med att maka vin är det nog i sig som att laga mat. På en lägre nivå är det bara att följa receptet och använda de tekniska kunskaper man införskaffat. Rent krasst kan vem som helst göra detta. På en högre nivå finns inga recept och allt är fråga om känsla. Spörsmålet är då i slutändan om du har den känslan eller inte. (Utgår här från att det är en självklarhet att allt görs rätt i vingården och att frukten som frambringas är så perfekt den kan vara – noterbart är att även en vingård kan skötas med mer eller mindre känsla; varje år gäller det att avgöra när grönskörden ska påbörjas, kunna avgöra om ett uppbindningssystem kanske bör förändras, förstå det du odlar mellan raderna osv, ställningstaganden som inte alltid sker utifrån ren kunskap)
Utan att förhäva mig själv har jag, bortsett från början då erfarenheter saknades, vanligtvis alltid gått på känslan (därmed inget sagt om hur väl det går/gått, men rent objektivt vågar jag drista mig till att säga att det fungerat och fungerar hyggligt eller rent av bra) och de vinmakare jag själv uppskattar är de som inte tuggar på om allt de gör eller, i än högre grad, vad de inte gör – comme il faut bland dem som säljer in sig själva som ovanligt naturälskande vinmakare – utan bara gör. Så snart någon börjar snacka för mycket brukar det handla mer om att försätta lyssnaren i en stämning därför att produkten faktiskt inte håller vad babbelmakaren just står och lovar och/eller därför att vinmakaren faktiskt inte är en fena egentligen.
Senare tiders bästa svar jag fått från en vinmakare, då jag själv iklätt mig rollen som skribent, är från Marie Menger-Krug som, sedan jag avfyrat sju-åtta snabba, suckade och bad om ursäkt ”Jag är ledsen, jag har inga svar på dina frågor, jag antecknar ingenting och vet aldrig i förväg hur jag ska agera, allt går på känsla” – detta är beundransvärt (naturligtvis under förutsättning att vinerna utifrån sina egna förutsättningar är bra). Ingen kan gå från köket till vingården och klara det tricket, lika lite som i alla fall jag kan gå från vingården till köket och jobba på känsla så som de stora gör.
Sedan kan man, som Hustrun, med en suck korrekt konstatera att mina tillkortakommanden i köket ytterst beror på ett fundamentalt ointresse. Jag förstår helt enkelt inte varför jag ska laga mat när jag istället kan lyssna på musik, spela gitarr, läsa eller skriva lite. Men jag är oerhört glad att andra, som Hustrun, gärna gör det omvända.
På tal om symfonier en fantastisk symfoni.
Domaine de la Baume & BFE
En gång bodde konstnären Bernard Buffé här. Nu, sedan något år, är Domaine de la Baume ett table d’hôte, som bjuder på fantastisk miljö, underbara byggnader och en oslagbar vy, där det ligger inbäddad i järnekar, cypresser och annan grönska och blickar ut över nejden från höjderna runt Tourtour. Trevlig service, bra mat, fantastiska priser (ex två rätter inkl vin, kaffe och vatten, < 50 €). Här finns även rum för den trötte och en pool för den som vill lägga sig i blöt. Upptäck den här pärlan innan den hinner bli alltför chic – priserna kommer inte att ligga på den här nivån om några år. Ny musik från BFE.
Hustrun dissar chokladpudding!
Hustrun hade varit borta på affärsresa. Er utsände i de väntande suktarnas skara gladde sig över hennes återkomst. Gjorde sig till. Fick till finfin spaghetti carbonara med bara lätt vidbrända fläskbitar och tokmycket grädde men i alla fall: Hustrun fick Ornallaia 96 till detta. Succé! Dessutom: dessert! Sa det också ”Inte nog med detta, gullet, det kommer dessert också!”. Hustruns ögonbryn drogs ihop och det flög ur henne ett ”Har du gjort chokladpudding?”. Men, hur kunde hon veta det!? ”Du kan bara skopa upp glass och göra chokladpudding och eftersom du var så till dig måste det vara chokladpudding du gjort. Var den svår att vispa?” sa hon och fortfor ”Det är verkligen gulligt av dig, men jag äter inte chokladpudding, det enda som är värre än Ekströms chokladpudding är Darmagnacs chokladmousse” (Darmagnacs chokladmousse är, för er som inte har koll, en vedervärdig och lokalt lika känd som skydd smörja tillredd av en f d traiteur i Draguignan, Frankrike). Suck! Tungt… Eller, nej då, inte alls, faktum är att det inte kunde vara bättre än så här! Fatta: Hustrun äter inte chokladpudding så vem får allt då? Musik!
Köksskolan: Gör ont vara Plura
Visst ser det mysigt, bohemiskt och naturistiskt och rent av lite rebelliskt och up yours liksom ut när Plura trippar runt där och barmagar sig medan grytorna kokar, sidekicken plockar ackord, Måns blir lite så där lagom homofobiskt på lyset och TV-kamerorna rullar? Ja, det gör det och man vill liksom bli en del av den där SoFo-Woodstock-bohem-grejen. I alla fall ville er utsände i de barmagade kockarnas frigjorda värld det. Således slängde han av sig vad han hade på överkroppen, satte på lite lägereldsbakgrundsmusik, bjöd in ett par vänner som ombads sitta och dricka alkohol och prata om allt mellan himmel och jord medan ni vet vem skulle laga mat iförd endast mässing på den övre delen av kroppen.
Låt oss med en gång konstatera att det gör ont att vara Plura. När äggen studsar runt i olivoljan och den sistnämnda fräser och sprätter åt alla håll och kanter som hade den drabbats av ett besinningslöst bärsärksanfall och i detta nu träffar er barmagade hjälte över snart sagt hela överkroppen, då, gör, det, ont. Om den modige, halvnakne kocken dessutom spänt bågen på så vis att det skvätter matlagningsolja och annat ister från både bacon och råskivad potatis, ja, då har kocken valet att rusa från spisen och hålla sig borta till dess allt kokat torrt eller stå kvar med tårar i ögonen och slåss mot den opålitliga och hala matlagningsoljan som, det måste understrykas, är både urskillningslös och ofattbart brutal i sina brännheta attacker. Med tanke på de inbjudna gästerna valde er kökshjälte det sistnämnda.
Nog av. Kontentan av det ovan sagda är: Det gör ont att vara Plura! Akta er för det! Det finns bara en Plura! Köksskolan kan bara se ett enda undantag från det nyss sagda och det är om någon råkar gå omkring med pansarhud på överkroppen. I annat fall ska vi låta Plura vara Plura. PS De röda prickar som överkroppen bemärks med efter en upplevelse av ovanstående art behandlas med fördel med kylbalsam och after sun lotion.
Köksskolan: varning för vin & grönsakssoppa & Leevi & The Leavings
Vi köksauktoriteter och Årets kock-ämnen har ett ansvar att ta i så måtto att vi måste lära er andra vad som går för sig och, framförallt, vad som inte går för sig när det kommer till det här med att tricksa i köket. Er utsände i de stjärnbeströdda köksenvirongerna vill därför varna för att det här med att hälla vin i maten inte alltid är den bästa lösningen. Härförleden testade den nyss nämnde att slå en deciliter finfint och väl kylt vitvin i en liter konstig grönsakssoppa från Knorr och inte nog med det: för att utöka testet för allas vårt bästa tillsatte den tappre testpiloten några sprut citronsaft och en obestämd mängd grädde. Mellan varje tillsats avsmakades soppan och det står utom allt tvivel att den blev allt sämre ju mer som tillsattes. Slutsatsen är glasklar och Köksskolan utfärdar härmed en varning för att hälla vin, grädde och citronsaft i Knorrs konstiga grönsakssoppa. För att alla ska förstå allvaret i detta kan vinifierat avslöja att den tappre testpiloten efter försöket tvingades hälla ut soppan som blivit så till den milda grad oätlig att den gav upphov till kväljningar hos den finkänsliga människa testpiloten i själ och hjärta och näsa och gom är. Vi avslutar med lite käck matlagningsmusik levererad av Leevi And The Leavings. (PS Bilden nedan ljuger, den där vita grejen finns inte med i tetrabriken från Knorr)